Motrörelse

Jag har lyssnat på den senaste boken av Lars Kepler, “Spindeln”. Den nionde boken om Joona Linna och inläst av Jonas Malmsjö som är en av de absolut bästa. Jag är så kluven till de här böckerna. Författaren (egentligen ett äkta par) är väldigt skicklig med ett sällsynt bra språk. Dialogerna är oxå bra och är befriade från den föreläsnington som är alltför vanlig i den här sortens avancerade kriminalromaner. De 4 första böckerna var nyskapande och bra även om Joona Linna snabbt blev tröttsam med sitt behov av att alltid ha rätt. Saga Bauer har aldrig känts trovärdig med sitt osannolikt sagolika prinsessyttre, anställning inom SÄPO och fantastiska framgångar som boxare och hon var knappt 30 i början av serien. Böckerna 5 till och med 8 är jävligt våldsamma med ett frossande i blod, sex och detaljerade beskrivningar av slagsmål (förmodligen för att Joona har tränat krav maga och andra liknande kampsporter). “Vi har verkligen forskat om det här och då måste vi få ta med så mycket det bara går!” Trots allt detta kan jag inte låta bli att lyssna så snart en ny del släpps.

Den klassiska deckaren är på väg tillbaka. Deckare i stil med Agatha Christies böcker om miss Marple och Hercule Poirot. De kallas även mysdeckare eller pusseldeckare. En vanlig människa, lågmäld och smart, som lyssnar och iakttar, pratar med människorna runt omkring i stället för att hota och förhöra. Sedan löser hon eller han mysteriet. I de avancerade kriminalromanerna behöver författarna hela tiden överträffa varandra och därför blir skurkarna allt smartare och ligger hela tiden 2 steg före polisen eftersom de vet exakt hur polisen kommer att tänka och agera. En form av kriminellt schack-geni. Motiven är ibland så långsökta att författarna gått vilse i sin egen idé. Brotten och morden blir hela tiden grövre, på gränsen till smaklösa och upplösningarna våldsamma och löjligt actionproppade. Jag tror att anledningen till att mysdeckaren är på stark frammarsch är en motrörelse, en protest mot kriminalromanerna. Jag kan förstå det. Det är ett sundhetstecken att läsarna reagerar och ifrågasätter. Protesterar genom att rikta intresset åt ett annat håll. Av samma anledning kan vi ställa oss undrande och tveksamma till hur tusan det ser ut i huvet på Lars Kepler?! Skurkarna är sjuka i huvet, men det är Lars Kepler som har spånat fram dem.

Kulturberikad

Pär och jag var på Millesgården och såg utställningen “Glasstress”. Venetianskt glas från ön Murano strax utanför Venedig. Konstnärer från hela världen har arbetat tillsammans med Adriano Berengo i hans studio. Nu finns några av konstverken på Millesgården. Det var fritt fram att fota, men endast för privat bruk och det respekterar jag, så tyvärr kan jag inte lägga upp några bilder. Både Pär och jag gick runt och gapade, men jag gapade mer. Flera verk var helt tydligt av glas medan andra … jag kan inte begripa hur de har gjort! Vackert, fantasifullt, fnissigt, fult, färgstarkt eller av vitt, frostat glas. Ojojoj!

Skulpturträdgården är oxå imponerande och de fotona kan jag ha med. Carl Milles gillade pelare. HÖGA pelare. Vi kom till muséet 20 över 11 och strax efter 12 drällde det in besökare och då gick vi ut. Ljuvligt! Hög och klar luft. Enligt SMHI skulle det vara mulet. Ibland är det bra att de har fel.

Efteråt åt vi på Trattoria Dellasolia. Lunchmenyn var fattig på alternativ. Jag var inställd på fisk eller kyckling, men fick nöja mig med en liten gratinerad vegetarisk pasta som inte var värd pengarna. Pär åt lasagne gjord på högrev = fint kött, men det var inget han märkte av. Jag tycker att pasta är värdelös mat. Den mättar i en halv timme och när effekten av kolhydraterna försvinner blir jag hungrig igen och sur för att jag blev hungrig så snabbt. De har en vedeldad pizzaugn, så nu vet jag hur en sån ser ut.