Vi körde genom tunnlarna i Norra länken för att komma till Millesgården. Det är många år sedan jag åkte där. Svägerskan med familj bodde tidigare på Vanadisvägen och då körde vi där och medan vägbygget höll på var det snårigt och lätt att hamna i fel fil. Nu är tunnlarna utsmyckade på ett överraskande tilltalande sätt, men de fyller mig ändå med en otäck känsla som ingen skräckfilm i världen lyckas med. Jag läser många dystopiska böcker, i första hand de som beskriver infrastrukturens sönderfall och dess konsekvenser eftersom de, tyvärr, är mest trovärdiga. Stora nät av motorvägar och tunnlar är en del av det. Vid Kungens kurva har de avslutat ett bygge av stora och fula ventilationstorn som är en del av Södra länken. I utkanterna av Stockholm byggs lägenheter i hus som är så höga och så fula att jag blir både förbannad och gråtfärdig. Vid Centralstationen ligger Waterfront hotell och ett skyskrapeliknande Scandic hotell. De har flera år på nacken, men gör fortfarande ont i ögonen. Jag tycker att hela Stockholms stad innanför tullarna ska k-märkas för att förhindra sinnesjuka känslokalla finansmänniskor som inte inser det fantastiska och omätbara värdet av historia. Stockholm är en månghundaårig klenod och måste bevaras från fulhet och snedvridna idéer om att den ska bli mer lik monstrisiteter som New York. Numera åker jag aldrig till Stockholm om jag inte absolut tvingas till det. Jag mår dåligt av att vara där. Otrevliga Stockholmare. Ljudnivån. Trafiken. Det äckligt överdrivna utbudet av allt från mode till mat. Jag brukade vara avundsjuk på svärfar som bor vid Klara kyrka och svägerskan, men sedan vi flyttade till Rönninge med trevliga människor, mindre trafik, rimliga ljudnivåer, ett anpassat utbud och närheten till djur och grönska kan jag inte förstå den känslan. Jag vill aldrig någonsin bo en storstad!!
