Igår var jag på absoluta botten. Idag är jag uppe igen. Inte på toppen för det är jag aldrig, men jag ser inte allt i svart och klarar av att samtala med Pär. Det är aldrig roligt nere på botten, men det kan ändå kännas vilsamt att tillåta mig själv att släppa taget, att passa på att vila i väntan på att få tillbaka ork och motivation att kravla mig upp igen. När det blir så pass tvära kast som mellan igår och idag är det enbart jobbigt. Pisksnärtvarning. Just den här gången förstår jag inte varför, så förutom att jag känner mig snurrig i huvet följer en känsla av osäkerhet för jag vet inte hur länge jag får må hyfsat. Stressigt i kubik.
