Dag: 5 oktober 2022

Det talas mycket om s.k. lågaffektivt bemötande, men det hade inte fungerat på Jeffrey Dahmer.

Apropå våld.

På Netflix finns en serie om Jeffrey Dahmer som var en av de mer omtalade seremördarna. Han kallades för ett monster, men du vet vad jag tycker om det ordet och därför är det citationstecken i rubriken.

Eftersom det är en dokumentär är det ofarligt om jag avslöjar hur det går. Han var en sjuk jävel. Det är ytterst ovanligt med nekrofili d.v.s. att ha sex med ett lik och även om Jeffrey Dahmer inte gick riktigt så långt är det inte friskt att ligga och kela med en döing. Han var gay och mördade män som var gay. Enligt forskning är seriemördares offer alltid av samma etnicitet, men JD, som var vit, mördade i första hand svarta och bruna. Mellan 1978 och 1991 tog han livet av 17 män. Under 1990 och 1991 mördade han 12 av dem förmodligen eftersom det förenklades när han fick en egen bostad. 12 offer på 14 månader! Dessutom i sin lägenhet!! Om du vill få fler detaljer om vad han gjorde får du googla eftersom jag fokuserar på omständigheter och förklaringar.

Han bodde i ett nedgånget hyreshus där han var den ende vitingen. Huset låg i ett svart område där polisens närvaro gränsade till obefintlig. Hans granne, Glenda Cleveland, ringde polisen oräkneliga gånger eftersom hon hörde skrik både i protest och av smärta, dunsar, ljud från verktyg t.ex sågar. Även stanken från ruttnande kött och, vilket blev förklarat efter avslöjandet, saltsyra. Anledningen till att JD åkte dit var tack vare den svarte man som lyckades ta sig därifrån och faktiskt lyckades få med sig polisen tillbaka.

Varför valde han att bosätta sig där han gjorde? Polisen trodde att det var just för att området var eftersatt och segregerat. JD gjorde absolut inget för att dölja vad han hade för sig. Hans halvhjärtade och upprepade förklaringar till stanken var att han glömt kött framme, akvariefiskarna hade dött eller att han fick golven polerade. Dunsarna kom sig av att han byggde om en bokhylla. Han lämnade t.o.m. blodiga verktyg på bänken. Hallå?! Just för att polisen inte tog grannens klagomål på allvar kunde han fortsätta. Som jämförelse stod några vita killar utanför huset, efter att JD gripits, och fotade varandra i sjuka poser. En svart kvinna blev så förbannad att hon slängde kameran i marken. En halv timme senare blev hon arresterad. Fy fan!

När JD:s mamma var gravid med honom åt hon 22 olika mediciner om dagen bl.a. valium och morfin. Han föddes 1960 och då visste man inte lika mycket om fosterskador till följd av läkemedel och droger. Nu är det knappt att en gravid kvinna törs dricka 1 glas vin eller ta en Ipren. Trots bristen på kunskap kan man ändå ifrågasätta läkarens generositet med läkemedel. Det var viktigt att hon inte var upprörd eller orolig under graviditeten, men det faktum att hon var labil och skör från start med självmordsförsök förbisågs helt och det kan ha gått i arv till sonen. Att JD ådrog sig hjärnskador som en följd av detta är högst troligt enligt mig, men det nämns bara i förbigående i serien.

Serien består av 10 avsnitt och de 2 sista handlar om vad som hände sedan – egentligen de bästa avsnitten. De flesta serier och filmer slutar när mördaren grips och i eftertexten nämns straffet. Varflr göra mer när gräsligheterna tagit slut? Avsnitt 9 fokuserar på grannen, Glenda Cleveland, och hennes hopplösa försök att få polisen att reagera och hennes kamp för att bygga en park till minne av offren på den plats där huset stått (det revs kort efter avslöjandet). De anhöriga till de mördade kämpade för att ställa polisen till svars. Det sista avsnittet handlar mest om JD tid i fängelset. Han dömdes till 16 livstider trots att han själv ville få dödsstraff, men i Wisconsin tillämpar man inte det. Hans tid i fängelset blev inte lång eftersom han blev misshandlad till döds i november 1994 av en annan morddömd fånge som ansåg att det JD hade gjort gick bortom alla gränser. Det luktar dubbelmoral, men vem bryr sig. JD fick smaka på sin egen medicin.

“Svenskarna på Titanic” av Claes-Göran Wetterholm. Vid det här laget känner jag igen en stor del av fakta och berättelser från andra böcker jag har läst. Det som lockade mig den här gången var att svenskarna står i fokus. Jag började lyssna på den, en författarinläsning, men kände ganska snart att jag ville läsa den i stället och det var rätt beslut för det finns många fotografier och illustrationer som inte kommer fram i ljudboken. Dessutom är det många namn att hålla reda på och det har alltid varit och lär förbli, min akilleshäl. Det som skiljer den här boken från de andra jag har läst är att författaren valt att ha med efterspelet med sorg och ekonomiska svårigheter på grund av förlust av egendomar, krav på ersättning och ilskan mot White Star Line.

1955 kom en bok skriven av Walter Lord, “A night to remember”. Hans fascination för Titanic som fartyg och katatrofen fick honom att skriva en fiktiv version av händelsen, men många av karaktärerna är verkliga. Tack vare årtalet, 1955, levde många som varit med och som ställde upp på att intervjuas. Jag har läst boken och den tillhör de bättre. Den blev film och finns tydligen på YouTube. Det visade sig att flera av scenerna finns med i James Camerons film från 1998, mer eller mindre kopierade. Där blev jag både väldigt förvånad och besviken. James Cameron hade tillgång till teknik och specialeffekter som inte fanns 1955, men bidrog egentligen inte med så mycket nytt utöver de fiktiva karaktärerna Rose och Jack. Meh…

2009 såg Pär och jag en utställning på Sjöfartsmuséet, “Titanic the exhibition” som fortfarande turnerar. Det var första gången vi provade audio-guide och det visade sig förhöja upplevelsen enormt! Dels slapp vi att följa efter en vanlig guide och slå oss fram för att kunna se något och dels gjorde hörlurarna att omgivningen försvann, allt kom mycket närmare och blev mer av en berättelse. De hade byggt upp en del av en korridor och en av de tredjeklass-hytterna. Telegrafrummet, klädesplagg och enstaka föremål och porslin. Det fanns till och med ett stycke is med samma temperatur som vattnet i Atlanten, -4 grader. Fy fan vad kallt! De flesta som dog frös ihjäl. Sist fanns en stor tavla med alla de som omkommit, vuxna och barn och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det finns ingen annan utställning som gett mig lika mycket eller har påverkat mig på samma sätt. Om du har möjlighet, så se den även om du inte har snöat in på Titanic som jag har.