Läkaren från i torsdags ringde. Min sänka är hög. Det kan bero på allergin eller på lunginflammation. Hon skickar en remiss till drop-in-röntgen på Södertälje sjukhus. Hur har jag fått lunginflammation? Kan man få det utan förkylning eller influensa?
Månad: juni 2022
Läslust
Jag har inte kunnat läsa på flera månader. Läskramp. Idag läste jag ut en favorit i repris: Toffs bok av Kalle Dixelius. En dystopi. På 2460-talet hittas Toffs bok. Den visar sig vara ett sällsynt och oerhört viktigt historiskt vittnesbörd om Den Mörka Tiden som inföll under 2200-talets Sverige.
Första gången jag läste den var 2010 och jag minns känslan av uppgivenhet som förklarligt nog är den genomgående känslan. Tills Toff får läsa en bok. Att läsa och skriva är förbjudet, men som så ofta genom historien börjar det med att några få vågar göra motstånd. Samtidigt som han läser skriver han det som blir Toffs bok.
Jag tycker om språket i boken som ju är Toffs språk och särskilt hur det utvecklas och blir nyansrikt med en rik vokabulär ju mer han läser. Förtryckare har alltid använt sig av att förbjuda kunskap som ett sätt att hålla folket i schack, men förr eller senare får de på skallen.
Första gången jag läste boken gillade jag det ovissa slutet som gjorde att allt blev något annat. Den här gången tolkade jag slutet annorlunda, men jag gillar det fortfarande.
Män
Det finns en bok av Stefan Krakowski, överläkare inom psykiatri, som heter “Incel: om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris”. Jag har lyssnat på den 2 gånger. Den är mycket intressant och tankeväckande och lite skrämmande. Boken består av både historisk och nutida fakta samt ett flertal djupgående intervjuer med några män och en kvinna. Incel kommer från engelskans involontary celibacy och innebär att man trots många försök och en stark längtan efter ett nära förhållande förblir ensam. Som med så mycket annat som avviker från en påhittad norm blir det stigmatiserande och leder till försämrad hälsa, depressioner och självmord. Incelrörelsen har delat in befolkningen i Chads och Stacys där en liten del av alla män får sex från en stor del av kvinnorna. Kort sagt: jävligt orättivst.
En förklaring är att kvinnan idag inte behöver mannen till något som hon inte kan ordna själv och det handlar om allt från utbildning (kvinnor vidareutbildar sig i betydligt högre grad än män) till att skaffa barn. De kan försörja sig själva och de är inte tvingade att lägga allt på hyllan om de vill ha familj. Det finns ny forskning som visar att kvinnors hälsa förbättras när de inte är i ett förhållande medan mäns hälsa försämras. Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men ändå mördas över 100 kvinnor per år i nära relationer. Det finns många förslag på åtgärder, men alla handlar om att ta itu med våldsförövaren efteråt när det är för sent. Det finns säkert många förklaringar till att våld mot kvinnor verkar öka och jag tror att en av dem är att männen känner sig maktlösa och förbisprungna. Maktlöshet leder till rädsla som i sin tur tar sig uttryck i våld och det är väl dokumenterat att män har lättare att ta till knytnävarna än att prata. Det finns ett konto på Instagram (som jag inte har) som heter “Mansbebisar” och som endast kvinnor får tillgång till. Alla förhållanden är inte våldsamma. Det handlar inte alltid om fysisk eller psykisk misshandel. Det handlar mycket om att kvinnan ofta tar det känslomässiga ansvaret i ett förhållande. När hon kommer hem från jobbet väntar ett annat jobb. Jag vet att alla män inte är skitstövlar eller mansbebisar. Varken Pär, svärfar, svåger eller min bror passar in där medan Elins 3 pojkvänner har gjort det. Jag läste om det här Instagramkontot på DN.se och läste kommentarerna och vet ni vad? Det var 98% män som kommenterat och större andelen var förtörnade. Det fanns ett fåtal som inte förstod varför de andra var sura över att kvinnorna har ett eget forum att prata av sig it. En av männen uttryckte det som att det är tur att de tycker så mycket om kvinnorna för annars vore vi inte värda besväret. En hedenhös-kommentator anser att vi kvinnor borde förstå att män handlar i stället för att prata vilket kunde tolkas som att “ni får mat på bordet, så kräv inte en massa känslopjunk oxå”. Om de pratade med sin fru, så kanske hon inte behövde vända sig till ett forum.
En av männen som intervjuades av Stefan Krakowski anser att alla tjejer borde våldtas när de tar examen, så att de förstår hur det går när de förvägrar en man sex. När män är rädda för att kvinnorna ska klara sig utan dem tar de alltid till sitt könsorgan. När de förvägras sex, så ska kvinnorna bestraffas med våldtäkt. När en kvinna säger att hon är feminist anser männen att det hon egentligen behöver är ett ligg med en Riktig Karl. Detta könsorgan som jag får upptryckt i ansiktet varje gång jag passerar en yta som förmodligen har tiggt om att bli nedklottrad. Om allt bara handlade om sex, så finns det dildos och då behövs inte deras könsorgan heller. Det är klart att de blir skraja. Det finns några som har gjort sig till hjältar inom incelrörelsen genom att köra ihjäl eller skjuta oskyldiga människor och främst kvinnor. Behöver jag säga i vilket land det här fenomenet föddes? Landet som har lyckats med 233 masskjutningar innan ens halva året passerat. Naturligtvis finns det kvinnliga incels! Jag vet inte om de är lika många som männen, men jag vet att de inte väljer att gå ut på gatan och meja ner männen av den anledningen att de inte får sex och närhet.
Panik
Jag gråter sällan av självömkan. Jag kan gråta av rädsla och förtvivlan. Det gjorde jag idag efter att ha gått ut med soporna. Att gå till soprummet innebär att jag går nedför vår trappa som har 15 steg och sedan ungefär 150 meter till soprummet. Jag hasade fram med korta steg och korta, ytliga andetag för att inte börja hosta. Det är försomrigt idag med drygt 20 grader och sol och det var hemskt. Jag tog mig nätt och jämnt uppför vår trappa igen. Det är så satans obehagligt!!! Då började jag gråta för jag är rädd och känner inte igen min kropp.
Obesitas
Efter läkarbesöket i torsdags gick jag in på 1177 och läste läkarens anteckningar. De var lika innehållslösa som besöket var, men hon hade åtminstone snappat upp att jag inte tycker att de allergimediciner jag använder fungerar. I de allmänna noteringarna stod att jag är “obes” som är en förkortning av obesitas vilket innebär att jag är inte bara överviktig utan fet. Inga nyheter, men jag reagerade på ordet för det kan jag inte minnas från tidigare journalanteckningar eller att någon läkare använt vid besök. Obesitas blev klassad som en sjukdom redan i mitten av 1990-talet och det är något som jag funderar mycket över. I och med att fetma klassas som en sjukdom finns det hjälp och stöd att få utöver att läkaren säger sluta äta och rör på dig. Det är bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att fetma är självförvållat eftersom jag inte började gå upp i vikt över en natt. Däremot vet jag varför jag började gå upp i vikt och det berodde på att min sköldkörtel fick en snyting i samband med att jag fick havandeskapsförgiftning i slutet av graviditeten. De första åren efteråt mådde jag så fruktansvärt dåligt på grund av sömnbrist, ångest och svårigheter att äta vilket gjorde att inget märktes (jag har aldrig varit så smal som jag var under de 2 första åren). Omkring 1998-99 hade jag börjat gå upp i vikt och fick ont i knäna och fick tid hos en reumatolog som såg till att de tog ett sköldkörtelprov som visade på att sköldkörteln inte gjorde det den skulle. Den hade blivit långsam och det var en bakomliggande orsak till viktökningen och är fortfarande en anledning till att jag har svårt att gå ned i vikt. När jag gick med i Viktväktarna första gången vägde jag 95,3 kg och nu, 18 år senare väger jag 103. Vikten har gått upp och ned under åren. Som lägst 82 och som högst 109. Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg eftersom jag har dålig aptit. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningar och berättelser där personerna i 9,5 fall av 10 antingen älskar god mat eller äter för att dämpa ångest. För mig handlar det om ett ointresse för mat som leder till att jag äter fel eftersom jag inte bryr mig om vad jag sätter i mig så länge det är hyfsat lagad mat. Jag äter inte stora portioner och jag äter sällan mer än 1 portion. Jag äter frukost, lunch och middag, men aldrig mellanmål för jag blir inte hungrig och att lägga till ytterligare 2 mål per dag…. Jag äter inte godis regelbundet. Fikabröd finns sällan hemma hos oss. Mjukt bröd äter jag i perioder när jag fått ett dille. Jag dricker sockerfri läsk, men mest vatten. Jag har socker och mellanmjölk i teet. Hamburgare ytterst sällan, pizza ett par gånger i månaden som mest. Jag har fortfarande inte träffat en läkare eller dietist (har råkat ut för 3 stycken) som inte tittar skeptiskt på mig när jag berättar om mina matvanor. Att det är min sköldkörtel som ligger bakom är något som jag har tagit reda på själv. Jag har en bok av en dansk kvinna som mådde väldigt dåligt på grund av en rubbad sköldkörtel och efter många försök och egna efterforskningar lyckades hon få en kompletterande medicin till Levaxin som är den vanligaste och allt vände. I skrivande stund minns jag inte vare sig hennes namn eller medicinen, men jag var med i en FB-grupp där en av medlemmarna hade tillgång till en lista över de läkare som använde den kompletterande behandlingsmetoden. Jag hittade en enda i Stockholm och han tog inte emot fler patienter. Jag rör mig inte så mycket bland folk och jag känner mig sällan utsatt för fördomar eller gliringar. De gånger jag har känt mig illa behandlad och misstrodd är när jag har varit i kontakt med sjukvården. Det är inte bara Salems vårdcentral som behöver ändra sitt bemötande. Dagens läkare har en orimlig arbetsbörda som kan vara en förklaring till att de sällan har tid eller ork att gräva djupare i min journal som har blivit diger, men mest till följd av många besök hos den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. De medicine doktorerna sänker mitt förtroende för kåren ju mer kontakt jag har med den.
Otrygg
Jag har promenerat några gånger den här veckan. Korta sträckor och långsamt tempo. Det var tungt, men oxå så skönt att komma ut!! Jag behöver mina promenader och att må så här ger mig panik. Igår blev jag tvungen att avbryta efter knappt 10 minuter. Fullständig dränering. Det var otäckt. Då bestämde jag mig för att krypa till korset och ringa VC. 2 minuter i 8 i morse ringde jag och fick en tid för uppringning 10 över 8.
När man ringer VC för att få en tid när de ringer tillbaka kan man välja om man vill ange sitt personnummer som kan underlätta för dem. Jag har aldrig fått intryck av att det underlättar över huvud taget. Jag behöver inte rabbla personnumret över telefon och det är väl ungefär allt. Sköterskan som ringde upp var kort i tonen och verkade otålig. Förmodligen stressad, men det skiter jag högaktningsfullt i. Som patient är jag i ett direkt underläge och sårbar och jag ska inte behöva be om ursäkt för att jag stör. För att slippa förklara varför jag ville ha en läkartid bad jag henne att leta fram meddelandet jag skrev förra veckan. Det var utförligt. Hon kunde inte hitta det vilket är märkligt eftersom jag kan se det när jag loggar in på Vårdguiden. Det räckte att jag antydde att jag har allergiska besvär för att hon skulle rabbla alla sorts pollen som finns just nu och att jag inte var den enda som ringde med de besvären. Jag brukar inte lägga på i örat på folk utom möjligen försäljare, men där och då övervägde jag det. När jag lyckades klämma in att jag tar både medicin, nässpray och använder 2 inhalatorer fick jag tyst på henne så pass länge att jag fick möjlighet att flika in att jag får huvudvärk varje dag, men då frågade hon om jag äter ordentligt. Till slut fick jag en akuttid kvart i 11. Det var den sista för dagen. Då drog hon igång en litania om att de är såååå pressade och att akuttiderna går åt direkt. Jag kunde inta annat än att hålla med (tyst för mig själv) om det med tanke på att klockan inte ens var halv 9.
När jag anmälde mig i receptionen träffade jag dagens andra surkart. Jag räckte fram id-kortet och sa att jag hade en akuttid. Människan varken hälsade, informerade mig om vilken läkare jag var inbokad hos eller vilket väntrum jag skulle gå till. Det enda hon sa till mig var “250 kronor”. Läkarbesöket gav mig 4 svar: hjärta och lungor lät som de skulle, blodsyresättningen var som den skulle och till och med blodtrycket var bra (annars stress-stiger det vid läkarbesök). När hon fått klarhet i att jag tar antihistamin och 2 sorters inhalationsmediciner hade hon inget att säga. Det var 1 år sedan jag var på ett läkarbesök och det var dax för den årliga provtagningen. Hon mumlade något om att doseringen av sköldkörtelmedicinen kanske behövde justeras. Varför? För att jag är trött och frusen? Hon nämnde ett “blåstest” för att kolla lungornas kapacitet. Labbassistenten som tog proverna är väldigt duktig. Hon har jobbat där länge och är alltid, alltid trevlig. Hennes stick känns knappt. Hon är den enda riktigt trevliga människan på vc:n.
Om det inte varit för att jag kom i sista minuten och om det inte varit för att jag börjar hosta så fort jag pratar, så hade jag stått kvar framför surkarten i receptionen och helt enkelt frågat varför hon var så otrevlig. Samma gäller sköterskan i telefonen. När det gäller läkaren hade jag sagt: “Lyssna på mig!”. I stället loggade jag in på Vårdguiden och fyllde i formuläret för klagomål. I klagomålet betonade jag det faktum att jag inte varit på något läkarbesök på 1 år av den anledningen att jag inte upplever det som att de kan hjälpa mig. Jag känner mig otrygg. Jag ska inte känna mig otrygg när jag söker vård. Det var rädsla som fick mig att ringa dem. Jag mår så dåligt att jag inte känner igen min kropp och jag har väldigt svårt att acceptera att det inte beror på annat än att det är pollensäsong. Idag fanns det inget i läkarens bemötande som gjorde att jag, hosta eller ej, ville förklara eller anförtro mig till henne. Stridslusten övergår i uppgivenhet. Det är tur att jag kan förnya mina recept utan att behöva ha fysisk kontakt med det stället. Jag betalar hellre 1500 för en utförlig labbrapport från Werlabs där alla värden förklaras och jag även får en kommentar från en läkare.
I formuläret fanns utrymme för vilka åtgärder jag anser behöver vidtas. Jag skrev att Salems vårdcentral “inte bara behöver utan måste, verkligen MÅSTE göra något åt bemötandet”. Jag frågade vad det är för skillnad på att få en bokad tid och att få en akuttid. Priset är det samma och längden på besöket är så gott som den samma (jag hade 30 minuter idag, men det tog bara en kvart). Trots att jag inte krävde att få träffa den läkare jag är listad hos och trots att jag har möjlighet att komma vilken tid som helst, så kunde de inte få fram en tid “inom rimlig tid”. Anledningen till att vårdcentraler infördes var att sjukhusens akutmottagningar inte skulle belastas med förkylningar och stukade fotleder, men jag undrar om det inte krävs att jag åker in akut för att jag ska få hjälp.
Asociala
Har ni snappat upp det senaste i vår svenska kultur som många i USA har hakat upp sig på och som genererat flera krönikor i våra största dagstidningar? Svenskarna är asociala eftersom barnens kompisar får vänta i rummet medan familjen äter middag. Jag växte upp på 70-talet och har vaga minnen av detta och för mig personligen gjorde det inget eftersom jag ändå var för blyg för att vilja äta med människor jag inte kände så väl. Jag kan på rak arm komma på 2 anledningar till att inte bjuda kompisar på middag: andra mattider och en inbodd misstänksamhet mot ny mat. Om man tillfrågades om man ville äta, så frågade man knappast “Vad blir det?” för att sen ringa hem och kolla vad som serverades där. Det är och förblir ouppfostrat. Nu, nästan 50 år senare, ska man som förälder helt enkelt ta för givet att kompisen vill vara med och därför ställa fram en tallrik. Något som skiljer dagens ungar från min generations ungar är allergier och specialkoster. Glutenintolerans, laktosintolerans, allergi mot ägg både hela eller enbart gulan alternativt vitan. Föräldrarna äter vegetariskt eller veganskt eller så tillåter de inte raffinerat socker. Ska jag som förälder ta reda på allt det här, så att jag kan förbereda måltiden? Min dotters sambo var väldigt känslig för gluten. Glutenfria kakor skulle helst inte ligga på samma fat som vanliga kakor. Det var inte så himla enkelt när vi bjöd de på middag. Hon är laktoskänslig och han glutenintolerant. Om de varit kompisar som små och vi velat bjuda honom på mat, så är det inte säkert att han vågat fråga om allt var glutenfritt och hade därför blivit riktigt dålig. Så nu är vi svenskar asociala på grund av detta och vår kultur har fått ännu ett minus. Människan behöver väl engagera sig i den här sortens futiliteter som motvikt till krig och miljökris. Vårt “Swedish fika” (vad nu det är? Fika som fika.) står väl näst på tur.