Jag har inte kunnat läsa på flera månader. Läskramp. Idag läste jag ut en favorit i repris: Toffs bok av Kalle Dixelius. En dystopi. På 2460-talet hittas Toffs bok. Den visar sig vara ett sällsynt och oerhört viktigt historiskt vittnesbörd om Den Mörka Tiden som inföll under 2200-talets Sverige.
Första gången jag läste den var 2010 och jag minns känslan av uppgivenhet som förklarligt nog är den genomgående känslan. Tills Toff får läsa en bok. Att läsa och skriva är förbjudet, men som så ofta genom historien börjar det med att några få vågar göra motstånd. Samtidigt som han läser skriver han det som blir Toffs bok.
Jag tycker om språket i boken som ju är Toffs språk och särskilt hur det utvecklas och blir nyansrikt med en rik vokabulär ju mer han läser. Förtryckare har alltid använt sig av att förbjuda kunskap som ett sätt att hålla folket i schack, men förr eller senare får de på skallen.
Första gången jag läste boken gillade jag det ovissa slutet som gjorde att allt blev något annat. Den här gången tolkade jag slutet annorlunda, men jag gillar det fortfarande.
