I måndags var jag hos frisören. Den senaste klippningen i oktober har inte fungerat så väldans bra. Luggen började trilskas redan efter 2 veckor. Jag har en virvel som vill en sak medan jag vill en annan. Förutom att Anette klippte riktigt kort den här gången, så lät vi virveln få ta kommandot vilket innebär att jag inte försöker vaxa ihjäl den i hopp om att den ska ligga ned utan jag stryker den uppåt i stället; det blir ändå alltid så när håret har blivit långt och jag vill få bort den från ansiktet. Jag påminner om en föråldrad Tintin, men så länge jag undviker speglar och reflekterande ytor känns det bara bra.
Idag promenerade jag i 75 minuter. Bitvis fick jag trippa fram, bitvis hade jag ett riktigt bra tempo. Det var så skönt att komma ut och hemifrån! Elin har åkt på en halsfluss de luxe, så en stor del av de planerade flyttaktiviteterna har ställts in väldigt abrupt. Det känns som att vi hamnade i ett sorts vakuum där vi inte ens orkar fixa ordentliga middagar.
På tal om ordentliga middagar, så har jag efter en hel del funderande bestämt att lägga ned Itrim-köret. Jag vet vad jag behöver göra för att gå ned i vikt och jag vet hur jag ska göra det. Det gäller bara att göra det och där har Itrim och IB inte varit till någon större hjälp. Nu hampar det sig som så att det snart är nytt år och det finns väl inget bättre tillfälle att göra en omstart, eller hur? Jag vet att Pär är orolig för att jag ska ge upp alla försök att gå ned i vikt i och med att jag släpper Itrim, men jag lovar att det inte kommer att bli så! Ett nyårslöfte från mig.
PS! Nu kan jag inte hålla mig längre! Elin har adopterat en kanin från Djurens Chans! En kaninherre vid namn Mio som är 2.5 år och nyligen kastrerad. Enligt jourhemmet är Mio en himla go kanin som tycker om att “vara med”.
