“Flätan” av Laetitia Colombani med Maria Lyckow som uppläsare. En kort berättelse på 5 timmar och en av de bästa böckerna det här året. Jag sträcklyssnade på den idag och jag kommer att återvända till den.
Smita i Indien kämpar för att hennes dotter ska få lära sig läsa och skriva, men kast-systemet är oerhört begränsande. Giulia på Sicilien får ta över ansvaret för familjeföretaget som är nära konkurs. Sarah i Kanada är ensamstående mamma, delägare i en advokatbyrå och dagarna är inrutade de luxe och det finns inga marginaler.
Laetitia Colombani har lyckats skildra 3 vitt skilda kvinnoöden i en relativt kort roman utan att det ger ett korthugget intryck. Man lär känna Smita, Giulia och Sarah ordentligt och förstår deras bevekelsegrunder utan att behöva grotta ned sig i minsta detalj; avskalat, men med mycket värme. Jag tycker att det är näst intill obegripligt att Smita lever i samma årtusende som jag. Hur är det möjligt att en kos liv värderas högre än en kvinnas?! Kast-systemet som låser fast människor i ett ödestänkande som är lika effektivt som hjärntvätt. Det kändes inte självklart att Giulias berättelse utspelade sig i nutiden med en aningen föråldrad kvinnosyn. Sarahs liv i Kanada var mest välbekant på gott och ont, men även hon kämpar mot förtryck. Det fanns flera tillfällen medan jag lyssnade som jag tvivlade på att författaren skulle lyckas knyta ihop säcken på ett snyggt sätt, men det gjorde hon och det gjordes så elegant att jag ryste av välbehag…
Maria Lyckow är ojämn som inläsare. Oftast tycker jag om att lyssna på henne, men det har hänt att hon låter oerhört uttråkad och oengagerad, nästan robotaktig. Den här gången fick jag känslan av att även hon tyckte om boken och inläsningen är mycket bra.
