Vackra bruksföremål

Ha-begär. En sida av mig själv som jag inte är överdrivet förtjust i, men som har blivit nedtonad ju äldre jag blir, är ha-begäret. Vissa saker som jag ser, dreglar över och helt enkelt inte kan släppa tankarna på. Prylar som får mig att tro att jag inte kan klara mig utan, som kommer att lämna mig sömnlös, okoncentrerad, oresonlig och ångestfylld. Jag tycker inte om att ha många saker. Egentligen. Särskilt inte prydnadstjafs. Jag vill leva så enkelt som möjligt. Det är bara böcker jag inte kan ha för många av. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, för några år sedan hittade jag en tehuva som jag blev handlöst förälskad i. Den var tillverkad av Pimpernel och hade diverse djur spridda över tyget; räv, and, grävling, hare, uggla. Den använde jag tills den hade bytt färg från vit till tebrun. Då köpte jag en till för – kors i taket!! – den fanns fortfarande att köpa i tebutiken. Pimpernel, Wrendale-design. Tebutiken säljer inte den längre och jag har letat på nätet och hittade en brittisk sajt som dessvärre inte levererade till Sverige, men som hänvisade mig till en svensk återförsäljare, Briscapo. Tehuvan fanns där. Och muggar. Och glasunderlägg. Och bricka … glas-skärbräda … skedar … sockerskål … kanna … Jag var i himlen! Jag blev sömnlös, ha-galen och okoncentrerad tills jag övertalat Pär att få köpa det som jag kände att jag inte kunde leva utan. Jag fick dem i förrgår och nu är te & lässtunden upphöjd till Paradisets övervåning! Allvarligt! Det handlar om utsökta bruksföremål som jag helt ärligt inte kan se mig mätt på.

Baksidan och framsidan på muggarna. Den övre är min. Den påminner mig om Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet. Smått galen.

Den här muggen fick Elin för den är gjord för henne. Kaninen påminner så mycket om Selma!

Botten är nådd

Ibland är det enklare att inte kämpa emot utan bara följa med tills botten är nådd och då ta ordentlig sats uppåt i stället. Igår nådde en av många bottnar i min evighetslånga viktresa. Franska våfflor i 10-pack (inte de där stora som brukar finnas på kaféer) kan jag äta hur många som helst av och det gjorde jag igår. Efter middagen åt jag 10 stycken till efterrätt. Så goda! Senare på kvällen vid den där oerhört kritiska kvälls-tugg-tidpunkten – då jag egentligen skulle ha hoppat i säng för att sova – fick jag en matsmälta och vräkte i mig 15 till. De var väldigt goda varenda en och jag blev inte äcklad av mig själv på något sätt, men jag kände att jag hade nått botten. Jag var redo att ta sats igen. Att fortsätta viktresan. Det beslutet tog jag med mig när jag gick och lade mig och det beslutet kändes fortfarande aktuellt när jag vaknade. Förutom att jag åt en fralla med prickig korv även idag (jag är ju rätt leds på VLCD-sopporna) har det gått bra. Klockan är 5 i 21 och jag är varken hungrig eller sugen. Allt lugnt!

Fullständigt vilsen och snurrig i huvudet

Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…

Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). “Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev “Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på “rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!

Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.

Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.

När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.