Månad: juli 2015

“Gud som haver” av Ingrid Elfberg med Anna-Maria Käll som uppläsare. Hur skulle du reagera om den som sitter fängslad för att ha förgripit sig på ditt barn förmodligen är oskyldig och att den egentlige förövaren är på fri fot och förmodligen någon du känner? Det är den här psykologiska thrillerns kärna och jag tycker att den är väldigt obehaglig!

Eva är föräldraledig med sin tre veckor gamla dotter när hennes 2-årige son förs bort och utsätts för ett sexuellt övergrepp. Han återfinns efter några timmar och en ung man döms och hamnar i fängelse. Efter ett par månader skriver han ett brev till Eva där han berättar att han trots allt är oskyldig och hon börjar tvivla. När hon försöker få gehör för sina tvivel möts hon av skepsis och otålighet. De har ju hittat den skyldige! Fallet är stängt. Slappna av! Eva kan inte slappna av. Hon börjar nysta och snoka och hon blir allt räddare i takt med vad hon hittar.

Ingrid Elfberg har lyckats med konststycket att skriva en psykologisk thriller med betoning på just psykologisk. Det är samma stämning som i Hitchcocks oblodiga ruskigheter. Ett litet frö av tvivel som börjar gro och växer sig allt starkare medan omgivningen inte orkar gå igenom en kris till utan vill förklara allt med att Eva ju har haft några fasansfulla månader och att det är förståeligt om hon inte är sig själv. Ingrid Elfbergs gestaltning av Evas upplevelse av vanmakt är mycket skicklig och den blir oerhört tydlig tack vare Anna-Maria Käll som jag tycker gör en av sina absolut bästa inläsningar.

En av de första scenerna utspelar sig hemma hos Eva då hennes syster med barn är på besök och där blev jag förvirrad. Jag har alltid haft dåligt minne för namn och det brukar ta ett tag för mig att få ordning på karaktärerna, ju fler desto längre tid. Nu var det Eva, hennes son och dotter och så systern och hennes två söner. Man får veta hur både Eva och hennes syster tänker och deras respektive män nämns också vilket ökade på min förvirring. Kanske var jag bara okoncentrerad, men längre fram finns en scen när Eva är hos psykiatern och det är likadant: man får uppleva scenen ur både hennes och hans perspektiv och jag tycker att det kändes rörigt. Annars har jag bara positivt att säga om Ingrid Elfbergs språk och jag tycker att hon beskriver barnen på ett trovärdigt sätt; de är inte så där sockersöta som och hjärteknipande som de ofta framställs. Jag kommer att lyssna på den igen! Än en gång kan jag konstatera att en ljudbok kan lyftas eller sänkas fullständigt av uppläsaren för i “Tills döden skiljer oss åt” är det Daniela Svensson som läser och trots att det är samma författare och att även den boken verkar vara lika bra, så lyssnade jag inte färdigt. I augusti kommer en tredje bok och då är det Anna-Maria Käll som läser – halleluja!

“Morsning & goodbye” av Magnus Härenstam och Petter Karlsson. En författaruppläsning. Det finns inte många biografier som intresserar mig. Mycket pga. det inte finns så många kända människor som jag egentligen är intresserad av och pga. det har så stor betydelse hur de är skrivna och där finns det fler dåliga än bra… Magnus Härenstam var och förblev Fem Myror tillsammans med Brasse och Eva. Han gjorde mycket annat, men det är myrorna och elefanterna jag minns bäst. Jag har sett honom i några långfilmer, men ingen av alla krogshower eller tv-program som t.ex. Jeopardy. Jag har inte hängt med i skvallret heller och visste därför ingenting om hans otrohet och utomäktenskapliga dotter.

Den här biografin handlar inte om hur han överlevde en traumatisk barndom för att sedan räcka lång näsa åt alla som plågat honom. Hans barndom var väldigt normal och händelselös, men jag tyckte det var roligt att höra hur hans pappa – ungefär som Emils mamma – hade skrivit om olika händelser i sonens liv och det på ett oerhört torrt och akademiskt vis. Magnus Härenstam beskrev sig själv som en levnadsglad människa och det intrycket fick jag. Positiv, skojfrisk och utan minsta anlag till långsinthet och just därför kändes det väldigt ärligt när han berättade om 2 enstaka personer som han faktiskt inte tyckte om, som det skar sig med. Bitvis tyckte jag att det blev för mycket av namndroppande med tillägget “mycket nära vän”, men det är väl nackdelen med kändisbiografier.

Eftersom jag minns honom så tydligt från Fem Myror som den överspände petimätern med rösten nästan i falsett, så dröjde det innan jag vant mig vid gammelmansrösten som läste upp boken, men till slut kände jag igen vissa uttal och läspningar. Det var Magnus! Fördelen med att han själv läste sin bok var att han inte behövde skådespela när han läste de mer känslosamma partierna. Jag blev ledsen och tårögd när han berättade om hur mycket han saknade Brasse och hur uppslitande hans plötsliga död var. Hur mycket jag än avskyr otrohet och inte kan godta några ursäkter, så kunde jag känna hur mycket han skämdes för hur han behandlat sin fru. Brasse kämpade med inre demoner till skillnad från Magnus och var mycket mer privat, men jag önskar att han oxå hade skrivit en biografi.

Apropå Brasse och Fem myror. Ni minns väl djurlådan och “tre hör ihop, en ska bort!”? Brasse hade ett helt eget ansvar för den delen av programmet så till den milda grad att Magnus och Eva aldrig visste i förväg hur han hade tänkt sig lösningen! Deras oförståelse och konfysa uppsyner var inte spelade, inte en enda gång.

Nu är alla 3 borta. Magnus, Brasse å Eva. Ett tomrum som känns “Fel, fel, fel, fel fel!”.

“Gud som haver” av Ingrid Elfberg med Anna-Maria Käll som uppläsare. Du är föräldraledig med din nyfödda dotter och din 2-årige son. För en kort stund lämnar du sonen ensam på gården och när du kommer tillbaka är han borta. Han återfinns, men det är tydligt att han har blivit ofredad. En ung man döms mot sitt nekande och du börjar tro att han är oskyldig, men det innebär att den som antastade din lille son fortfarande är fri och kan göra om det…

Det är en psykologisk thriller och de gillar jag för det brukar inte drälla av döda kvinnor i parti och minut och de brukar heller inte innehålla så mycket våld utan mer av det ogripbara, krypande obehaget och en känsla av fara. Ingrid Elfberg har lyckats bra med gestaltningen av Evas vanmakt och hjälplöshet när ingen tror henne. Jag kände den verkligen!

Det finns 2 scener som är skrivna i andra person för båda karaktärerna t.ex. den första scenen i boken där jag får ta del av vad både Eva och hennes syster tänker. Det var samma sak när Eva var hos sin terapeut. Lätt förvirring infann sig.

Boken var väldigt bra, en av de bästa på länge och Anna-Maria Käll – som jag tyckte excellerade i “Min farmor hälsar…” – gör en av sina bästa inläsningar.