Nedslagen

Den andra laserbehandlingen och med ökad intensitet. En lätt känsla av värme. Tejpning. När jag beklagade mig över smärtan förklarade han att det är som med ett skavsår som man hela tiden pillar på och på så sätt försenar läkningen; varje gång jag går en längre promenad än 20-25 minuter triggas inflammationen och läkningen försenas. Två steg framåt, ett steg tillbaka.  Styrketräningen får oxå stryka på foten eftersom den innebär att jag belastar hälen långa stunder. Jag känner mig nedslagen. Som grädde på moset har jag gått upp ett drygt kilo den senaste veckan och det är INTE godkänt! Panik eftersom jag inte bör träna som jag brukar. Jag får göra som jag brukar: jag taggar ned, drar mig tillbaka och omgrupperar mina styrkor. Jag tänker vila så mycket som möjligt och hålla stenkoll på vad jag äter. Nolltolerans! På väg tillbaka till tåget lyckades jag stå emot att köpa varm choklad hos Vetekatten trots att minusgraderna inspirerade. På Konsum lyckades jag stå emot de vaniljfyllda munkarna och småkakorna och chipsen och till och med chokladen. Jag vill vräka i mig, men är medveten om att jag inte skulle må bra efteråt. Mentalt. Ingen kan säga att jag inte har karaktär!

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.