Uppdatering

Det är långt mellan inläggen numera. Jag är helt under isen och orkar knappt hasa runt här hemma. Jag känner igen ett beteende från vintern 2011/12: jag vaknar tidigt, tar mina mediciner, lägger mig igen och sover bort förmiddagen. Just nu är det skönt. Jag har ingen ork, jag har ingen lust.

I fredags promenerade jag tur och retur Salem och det var hemskt! Det hände inget på lördag eller söndag, men igår körde jag ett lätt pass med gummibanden och det var skönt! Styrketräning fungerar, men inte kondition.

Idag var jag hos läkaren, MR för uppföljning. Vi kom överens om att jag ska byta medicin till Venlafaxin som har en mer ångestdämpande effekt än Sertralin. I morgon går jag ned från 200 till 100 mg Sertralin under 1 veckas tid och sedan byter jag till Venlafaxin 75 mg. Så småningom kan jag fasa ut Lyrican helt. Vi ska träffas igen den sista juli. Jag åkte buss båda vägarna och det känns konstigt att inte orka….

 

Det surrade en hel del i nyponsnåren. Jag lyckades fånga den här humlan på bild strax efter att den knuffat undan en annan.

Jag fick en snilleblixt förra veckan där Bibbi hade huvudrollen. Hon är fortfarande ensam och hon mår fortfarande bra, men hon börjar bli gammal och ser väldigt dåligt, så av den anledningen tar hon sig inte in i och ut ur buren själv längre. Därför fick hon flytta upp en våning förra söndagen. Buren är likadan, men nu kan vi se henne och höra henne bättre och det är enklare för mig att städa. När hon hade flyttat in var hon skeptisk och osäker. Hon fortsatte vara så i många dagar efteråt och jag fick så dåligt samvete. Tänkte hon trilla av pinn nu?Hon bökade inte med höet och det förekom inga glädjerusningar och hon “hörde aldrig av sig” varken vid frukosten, pelletsen eller kvällsgurkan. Men så i lördags tog jag sovmorgon och blev väckt av henne när hon visste att klockan var pellets! Bibbi var tillbaka! Hon blir sig mer lik för varje dag. Gud ske lov!

Vår lilla choklad-gris.

Drogad

I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).

Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att “min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.

Vår lilla choklad-gris.

 

Dammsugare

I år är pollenattacken grym. Varje år förutspås pollensäsongen bli tuff, men i år är jag böjd att hålla med. Ögonen är värst drabbade som vanligt. Jag har använt maxdosen av Livostin ögondroppar i sån utsträckning att jag gjorde slut på en flaska på en dryg vecka när den brukar räcka 1 månad. Nasonex-sprayen förslår inte långt och jag har fått ta till vanlig nässpray för att kunna andas. En nyhet för i år är att allergin har flyttat fokus från ögon till näsa och det gjorde den från en dag till en annan. Helt plötsligt är jag inte längre rödögd utan i stället är jag nysig och däbbd och det killar i näsan. Igår gick jag över till Desonix nässpray. Så i år är pollenattacken grym.

Vår dammsugare vid namn Electrolux ultra silencer har gått ur tiden. Vi hade den i 5,5 år och den gjorde ett bra jobb ända tills den inte ville vara med längre och då startade den inte helt enkelt. Voltan som var före Electroluxen har numera tjänst som bildammsugare, men nu fick den flytta in igen. Nackdelen är att den bara fungerar genom att sätta i kontakten och man stänger av den genom att dra ur kontakten. Vi har köpt en ny, sladdlös variant från Bosch.

Den är ganska tung och det låter en del från de hårda plasthjulen i munstycket, men den är ändå himla smidig just för att den är sladdlös. Den genomskinliga plastbehållaren på framsidan ersätter dammsugarpåsen. Batteriet laddas snabbt och räcker 1 timme.

Det går att koppla från skaftet och foten och haka på en slang som kan ha valfritt munstycke. Det fiffiga är en rem som oxå kopplas på och så kan den isärplockade och nu mindre dammsugaren hängas över axeln. Jag provade den idag när jag dammsög soffan och det var himla smidigt även om jag kände mig som en Ghostbuster. Vid två tillfällen har jag delat upp min månatliga storstädning på 2 dagar. Badrummet och köket den ena dagen (de rummen tar minst 3 timmar tillsammans). Lilla rummet, hallen, sovrummet och vardagsrummet den andra dagen och det är inte lika tungt.

 

Kupp

Årsstämma. Skulle kunna byta namn till “Årsdrama”. Det var igår. Jag var inte med, men Pär som ordförande var ju tvingad. Han har varit ordförande i 2 år och den styrelsesammansättning som funnits det senaste året har fungerat väldigt bra, tycker i alla fall de som har arbetat i styrelsen. Inför årets stämma kom de överens om att inte ställa upp i någon annan konstellation förutom de 2 (av 5) styrelsemedlemmar som blivit valda för 2 år. Valberedningen har fullgjort sitt uppdrag genom att knalla runt hos alla i jakt på att hitta någon som vill sitta i styrelsen; i den här föreningen är ointresset för styrelsearbetet märkligt lågt. De fick ihop ett förslag som lämnades in. Något som bör nämnas är att föreningen planerar att installera fiber och att det har rått en oförklarlig förvirring och hektisk mail-växling och ett osigt missnöje.

På själva stämman när det är dax att diskutera styrelse för kommande år tar kvällens ordförande över rodret lite väl mycket genom att lägga fram ett andra förslag på styrelse som inte har kommit via valberedningen och som sittande styrelse inte hade en jävla susning om. I det förslaget fanns inte Pär eller sittande kassör med. De blev utröstade. Tjong pang! En kniv i ryggen.

Så här har det förmodligen gått till: den fd ordföranden (han som har avgått i affekt vid 2 tillfällen) har i maskopi med årsstämmans ordförande och ytterligare en oerhört missnöjd medlem i föreningen (han som stod för den hektiska mail-växlingen) pratat ihop sig om en bättre styrelse, en styrelse som de vill ha. De tänker ju på medlemmarnas bästa… Förra året avgick den fd ordföranden eftersom han definitivt inte kunde tänka sig att samarbeta med den hektiska mail-växlaren, men i brist på bättre medkonspiratörer har de åter funnit varandra. När de har gått runt och viskat och gaddat ihop sig har de även pratat med en ur den sittande styrelsen i hopp om att få en ordförande till sin nya, förbättrade styrelse. Den tillfrågade blev tydligen så smickrad att den tidigare överenskommelsen (se första stycket) föll ur minnet.

Slutresultatet blev att flera medlemmar fick ta ställning till ett förslag av styrelse som de inte var beredda på och helt naturligt inte visste vad de röstade på. En väl fungerande styrelse som har slitit häcken av sig har splittrats varav 2 fick en kniv i ryggen, 2 blev tagna på sängen och 1 blev ordförande för den nya, förbättrade styrelsen. Ingenting av det här är olagligt eller ens otillåtet, men det är OMORALISKT och OÄRLIGT och SÅ IN I HELVETE BARNSLIGT. Egentligen borde Pär och jag sälja nu, direkt, innan föreningen fått så dåligt rykte att lägenheterna kommer att skänkas bort. Vi flyttar till ett hus med en underhållsfri tomt. Den hektiske mail-växlaren som nu sitter i styrelsen och är en tjurig jävel kommer förmodligen att ge sig på vår älskade hasselbuske för den har han stört sig på länge.

Det här har varit mitt Paradis i 19 år, men nu vill inte jag bo kvar längre. Jag är leds på alla småpåvar som hela tiden vill bestämma men inte ta ansvar. Jag tänker använda mig att det lilla maktmedel jag har: jag tänker inte hälsa på dem när jag möter dem. De förtjänar inte ett artigt, vuxet eller civiliserat bemötande.

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Nobelpristagare

“Begravd jätte” av Kazuo Ishiguro. 

VARNING! Mot slutet av den här recensionen avslöjar jag lite av mystiken.  

Litteraturens nobelpristagare 2017 och för en gångs skull kände jag till författaren i och med att “Återstoden av dagen” är en av hans berättelser. Den såg jag som film för en herrans massa år sedan och minns den som brittiskt välgjord, lågmäld och långsam, men jag minns inte om jag tyckte den var bra. Jag lyssnade på den för inte så länge sedan, men inte till slut. “Never let me go” lyssnade jag oxå på, även den avbröt jag – den var helt enkelt tråkig och jag förstår inte varför den hyllas. Nästa experiment blev “Begravd jätte” eftersom den klassar in som fantasy (åtminstone till viss del), men nä-ä-ä-ä-Ä! Vad är det jag missar?! Vad är det jag inte förstår?! “Mästerlig roman” enligt GP; “…fredsapell och kärleksroman…” enligt SvD; “En roman som handlar mer om grunderna för våra egna liv och samhällen…” enligt Aftonbladet. Svenska Akademiens motivering: “…med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.” Alltså… VA?! Enligt mig handlar “Begravd jätte” om 500-talets England med kung Arthurs riddare som självutnämnda hjältar och ett åldrande par som bestämmer sig för att söka upp sin son som bor i en annan by än de själva. Det finns en hon-drake oxå som ligger bakom ett fenomen som gör att människorna förlorar minnen som en kollektiv demens. Det åldrande paret har glömt att de har en son, men lyckas få tillbaka minnena lite i taget. Nu vet jag inte hur det går för dem eftersom jag inte läste ut den här boken. Heller. Dialogerna känns konstlade och krystade och saknar flyt. Jag fick ingen som helst känsla för personerna. Texten kändes som ett manus där inga uttryck eller känslor fanns tillgängliga. I scenen där de kämpar mot ett monster ligger plötsligt nämnda monster dött, halshugget, men hur gick det till? Jag läste om scenen flera gånger, men fick ingen klarhet. Tummen ner och rakt i papperskorgen! Omslaget är jäklig läckert. Alltid nåt.

 

Möbler

Elin och Mio har varit här nästan hela dagen och vi har haft det väldigt mysigt och roligt. Det blev många skratt när vi kämpade mot förpackningarna som de nya möblerna till Läsrummet levererades i. Särskilt den som fåtöljen kom i… Ett monster!

Monsterkartongen. Jag begriper inte hur den var konstruerad.

Möblerna kom, som sagt, idag och det var tur att Elin fanns där och hjälpte mig. Särskilt när det visade sig att den möblering jag tänkt från början inte fungerade (magkänslan) och vi fick prova oss fram. Varje möbel föstes minst ett varv innan vi kom i mål.

Min alldeles egna riktiga Läsfåtölj med fotpall! När det blir vår ska jag sitta där inne med en bok och en tebricka och lyssna på koltrasten.
Sekretären fick byta hörn.

Flyt

Dax för en laserbehandling och ny tejpning. På vägen dit hade jag inte ont, men på vägen hem… Jag tog mig upp för vår trappa med stora besvär och stapplade in genom dörren. En ny investering i en innersula för hälsporre som även har pelotter (uppbyggt förfotsstöd). På ditvägen kändes det finemang, men på hemvägen kunde jag lika gärna ha varit utan sulan. Det är förmodligen laserbehandlingen som triggar smärtan. Sedan den förra behandlingen i måndags har jag inte tränat någonting. Jag har städat lite i Läsrummet och målat 4 smålister, men annars har jag bara suttit eller legat och visst 17 minskar smärtan. Igår for jag runt här hemma, mer eller mindre, smärtfri.

Plötsligt händer det: SL fungerar och klickar och ger en mäktig känsla av flyt! Jag valde att ta ett morgontåg som inte lämnade utrymme för förseningar – spänning i vardagen! – , men som skulle göra att jag slapp vänta 20 minuter hos sjukgymnasten. Tåget susade fram obehindrat, jag klev av och satte fart och kom fram med 3 minuter till godo. När jag skulle hem hann jag precis med ett tåg och susade hela vägen till Tullinge där jag klev av för att invänta ett nytt tåg den sista sträckan och visst, det blev så till följd av förseningar, men det kändes inte besvärligt. Faktum var att tågföraren tipsade om att hoppa av i Tullinge i stället för i Tumba för att slippa behöva byta perrong. Man bugar och tackar!

Det är 2 månader sedan Selma lämnade oss…

 

 

Snobbar

“Fint folk” av Julian Fellowes. Boken kom ut 2004 dvs. innan Julian Fellowes skrev serien “Downton Abbey”.

Edith Lavery arbetar som telefonist hos en fastighetsmäklare i London. Hon bor fortfarande kvar i sitt flickrum hos föräldrarna. Hon vill ha mer. Hon vill uppåt. Vad gör en flicka utan särskilda talanger eller förmågor då? Jo, hon fångar in en adlig ungkarl och gifter sig med honom och lever sedan lycklig i alla sina dagar. Eller? Att sköta om ett gods i samma storlek som Broughton Hall är inte särskilt glamouröst. Dessutom är det inte så lätt att bli medlem i överklassen, inte när man kommer från medelklassen. Edith är snart uttråkad och besviken. När ett filmteam kommer till Broughton Hall bryts monotonin av och den bryts rejält.

Julian Fellowes jämförs med Jane Austen som satirisk betraktare av överklassens krumbuktande. Det stämmer kanske. Jag har läst Jane Austen, men Julian Fellowes ironiska kvickheter blir tydligare tack vare att han skriver om vår egen era. Den här boken skrev han före “Downton Abbey” och “Belgravia” och jag upplever den som aningen lättsammare. Jag tyckte om den och den kändes smålyxig eftersom jag köpte den som inbunden och så älskar jag att förfasa mig över hur någon kan vilja sträva efter att tillhöra den samhällsklassen. Man får aldrig vara sig själv eller slappna av med ett konstant socialt intrigerande. Isch!

“Det är lätt att skratta åt andras pretentioner – särskilt när deras ambitioner är triviala – men de flesta av oss har något slags problem eller svårigheter i livet som inte är värda den vikt vi lägger vid dem.”

Ur “Fint folk” av Julian Fellowes

Intensivt

De senaste veckorna har varit intensiva. 

De idiotiska glasögonen som jag sett fram emot ledde till besvikelse och ångest. De ligger i sitt fodral nu och jag jobbar på att orka ta mig hela jävla vägen till optikern och argumentera med dem igen. Blä.

Pär har varit sjuk; han “kraschade” på sitt alldeles speciella vis genom att sova i närmare 2 dygn och sedan fortsätta på samma sätt. Jag blir oroligare för varje gång. Jag är övertygad om att krascherna kommer med tätare intervaller och kanske slutar i kraschen med stort K.

Selma blev dålig och hela familjen blev, som vanligt, engagerad. Sedan dog hon. Det är en vecka sedan och jag är stum av saknad. Så sent som i morse var jag väldigt nära att säga “God morgon, Selmis!” när jag hälsade på Elin.  Som jag brukade göra. Marsvinen lämnar tomrum efter sig när de försvinner, men Selma var med på ett annat sätt i och med att hon snodde runt fötterna på oss och ville vara med och tomrummet känns större…

Elin ska flytta hemifrån! Hon har hittat en etta på 32 kvm här i Rönninge. Igår skrev hon på kontraktet och om drygt 2 veckor får hon nycklarna. Pär och hon var på visning för bara 2 veckor sedan och jag följde med på en andra titt tisdagen efter. Den är så mysig! Ett fräscht badrum och ett rejält kök, sovalkov och fönster mot föreningens grönområde. 20 minuters promenad härifrån (vid  Nytorpsskolan längs en av mina vanligaste promenader) och med busshållplatsen utanför porten. En liten förening. Pär och jag finns med i bakgrunden rent ekonomiskt, men det är hon som står som ägare. Elin och Robin gjorde slut för någon månad sedan efter att det hade varit på gång en längre tid. I och med det försvann möjligheten till samboende och även hennes sug efter att bo så nära Stockholm som möjligt (han bor i Örnsberg). Så dyker den här lilla lyan upp som en skänk från ovan (en skänk på 1,5 miljon vill säga…) och så – tjong! – flyttar vår snorpa hemifrån lagom till jul.

När vi ändå lånar pengar till lägenhetsköpet, så lånar vi lite extra för att äntligen göra något åt övervåningen.  Och så ska vi byta ut bänkbelysningen i köket. Och sen ska vi tapetsera om i Elins rum och ställa in en extrasäng, en fåtölj, en lampa och ett bord och sen kommer jag att få en läshörna medan Pär får den efterlängtade nya teven med surroundljud-system.

Det har varit intensivt och det verkar inte lugna ned sig än på ett tag.

Hans å Bob med Frasse.