Kupp

Årsstämma. Skulle kunna byta namn till “Årsdrama”. Det var igår. Jag var inte med, men Pär som ordförande var ju tvingad. Han har varit ordförande i 2 år och den styrelsesammansättning som funnits det senaste året har fungerat väldigt bra, tycker i alla fall de som har arbetat i styrelsen. Inför årets stämma kom de överens om att inte ställa upp i någon annan konstellation förutom de 2 (av 5) styrelsemedlemmar som blivit valda för 2 år. Valberedningen har fullgjort sitt uppdrag genom att knalla runt hos alla i jakt på att hitta någon som vill sitta i styrelsen; i den här föreningen är ointresset för styrelsearbetet märkligt lågt. De fick ihop ett förslag som lämnades in. Något som bör nämnas är att föreningen planerar att installera fiber och att det har rått en oförklarlig förvirring och hektisk mail-växling och ett osigt missnöje.

På själva stämman när det är dax att diskutera styrelse för kommande år tar kvällens ordförande över rodret lite väl mycket genom att lägga fram ett andra förslag på styrelse som inte har kommit via valberedningen och som sittande styrelse inte hade en jävla susning om. I det förslaget fanns inte Pär eller sittande kassör med. De blev utröstade. Tjong pang! En kniv i ryggen.

Så här har det förmodligen gått till: den fd ordföranden (han som har avgått i affekt vid 2 tillfällen) har i maskopi med årsstämmans ordförande och ytterligare en oerhört missnöjd medlem i föreningen (han som stod för den hektiska mail-växlingen) pratat ihop sig om en bättre styrelse, en styrelse som de vill ha. De tänker ju på medlemmarnas bästa… Förra året avgick den fd ordföranden eftersom han definitivt inte kunde tänka sig att samarbeta med den hektiska mail-växlaren, men i brist på bättre medkonspiratörer har de åter funnit varandra. När de har gått runt och viskat och gaddat ihop sig har de även pratat med en ur den sittande styrelsen i hopp om att få en ordförande till sin nya, förbättrade styrelse. Den tillfrågade blev tydligen så smickrad att den tidigare överenskommelsen (se första stycket) föll ur minnet.

Slutresultatet blev att flera medlemmar fick ta ställning till ett förslag av styrelse som de inte var beredda på och helt naturligt inte visste vad de röstade på. En väl fungerande styrelse som har slitit häcken av sig har splittrats varav 2 fick en kniv i ryggen, 2 blev tagna på sängen och 1 blev ordförande för den nya, förbättrade styrelsen. Ingenting av det här är olagligt eller ens otillåtet, men det är OMORALISKT och OÄRLIGT och SÅ IN I HELVETE BARNSLIGT. Egentligen borde Pär och jag sälja nu, direkt, innan föreningen fått så dåligt rykte att lägenheterna kommer att skänkas bort. Vi flyttar till ett hus med en underhållsfri tomt. Den hektiske mail-växlaren som nu sitter i styrelsen och är en tjurig jävel kommer förmodligen att ge sig på vår älskade hasselbuske för den har han stört sig på länge.

Det här har varit mitt Paradis i 19 år, men nu vill inte jag bo kvar längre. Jag är leds på alla småpåvar som hela tiden vill bestämma men inte ta ansvar. Jag tänker använda mig att det lilla maktmedel jag har: jag tänker inte hälsa på dem när jag möter dem. De förtjänar inte ett artigt, vuxet eller civiliserat bemötande.

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Nobelpristagare

“Begravd jätte” av Kazuo Ishiguro. 

VARNING! Mot slutet av den här recensionen avslöjar jag lite av mystiken.  

Litteraturens nobelpristagare 2017 och för en gångs skull kände jag till författaren i och med att “Återstoden av dagen” är en av hans berättelser. Den såg jag som film för en herrans massa år sedan och minns den som brittiskt välgjord, lågmäld och långsam, men jag minns inte om jag tyckte den var bra. Jag lyssnade på den för inte så länge sedan, men inte till slut. “Never let me go” lyssnade jag oxå på, även den avbröt jag – den var helt enkelt tråkig och jag förstår inte varför den hyllas. Nästa experiment blev “Begravd jätte” eftersom den klassar in som fantasy (åtminstone till viss del), men nä-ä-ä-ä-Ä! Vad är det jag missar?! Vad är det jag inte förstår?! “Mästerlig roman” enligt GP; “…fredsapell och kärleksroman…” enligt SvD; “En roman som handlar mer om grunderna för våra egna liv och samhällen…” enligt Aftonbladet. Svenska Akademiens motivering: “…med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.” Alltså… VA?! Enligt mig handlar “Begravd jätte” om 500-talets England med kung Arthurs riddare som självutnämnda hjältar och ett åldrande par som bestämmer sig för att söka upp sin son som bor i en annan by än de själva. Det finns en hon-drake oxå som ligger bakom ett fenomen som gör att människorna förlorar minnen som en kollektiv demens. Det åldrande paret har glömt att de har en son, men lyckas få tillbaka minnena lite i taget. Nu vet jag inte hur det går för dem eftersom jag inte läste ut den här boken. Heller. Dialogerna känns konstlade och krystade och saknar flyt. Jag fick ingen som helst känsla för personerna. Texten kändes som ett manus där inga uttryck eller känslor fanns tillgängliga. I scenen där de kämpar mot ett monster ligger plötsligt nämnda monster dött, halshugget, men hur gick det till? Jag läste om scenen flera gånger, men fick ingen klarhet. Tummen ner och rakt i papperskorgen! Omslaget är jäklig läckert. Alltid nåt.

 

Möbler

Elin och Mio har varit här nästan hela dagen och vi har haft det väldigt mysigt och roligt. Det blev många skratt när vi kämpade mot förpackningarna som de nya möblerna till Läsrummet levererades i. Särskilt den som fåtöljen kom i… Ett monster!

Monsterkartongen. Jag begriper inte hur den var konstruerad.

Möblerna kom, som sagt, idag och det var tur att Elin fanns där och hjälpte mig. Särskilt när det visade sig att den möblering jag tänkt från början inte fungerade (magkänslan) och vi fick prova oss fram. Varje möbel föstes minst ett varv innan vi kom i mål.

Min alldeles egna riktiga Läsfåtölj med fotpall! När det blir vår ska jag sitta där inne med en bok och en tebricka och lyssna på koltrasten.
Sekretären fick byta hörn.

Flyt

Dax för en laserbehandling och ny tejpning. På vägen dit hade jag inte ont, men på vägen hem… Jag tog mig upp för vår trappa med stora besvär och stapplade in genom dörren. En ny investering i en innersula för hälsporre som även har pelotter (uppbyggt förfotsstöd). På ditvägen kändes det finemang, men på hemvägen kunde jag lika gärna ha varit utan sulan. Det är förmodligen laserbehandlingen som triggar smärtan. Sedan den förra behandlingen i måndags har jag inte tränat någonting. Jag har städat lite i Läsrummet och målat 4 smålister, men annars har jag bara suttit eller legat och visst 17 minskar smärtan. Igår for jag runt här hemma, mer eller mindre, smärtfri.

Plötsligt händer det: SL fungerar och klickar och ger en mäktig känsla av flyt! Jag valde att ta ett morgontåg som inte lämnade utrymme för förseningar – spänning i vardagen! – , men som skulle göra att jag slapp vänta 20 minuter hos sjukgymnasten. Tåget susade fram obehindrat, jag klev av och satte fart och kom fram med 3 minuter till godo. När jag skulle hem hann jag precis med ett tåg och susade hela vägen till Tullinge där jag klev av för att invänta ett nytt tåg den sista sträckan och visst, det blev så till följd av förseningar, men det kändes inte besvärligt. Faktum var att tågföraren tipsade om att hoppa av i Tullinge i stället för i Tumba för att slippa behöva byta perrong. Man bugar och tackar!

Det är 2 månader sedan Selma lämnade oss…

 

 

Snobbar

“Fint folk” av Julian Fellowes. Boken kom ut 2004 dvs. innan Julian Fellowes skrev serien “Downton Abbey”.

Edith Lavery arbetar som telefonist hos en fastighetsmäklare i London. Hon bor fortfarande kvar i sitt flickrum hos föräldrarna. Hon vill ha mer. Hon vill uppåt. Vad gör en flicka utan särskilda talanger eller förmågor då? Jo, hon fångar in en adlig ungkarl och gifter sig med honom och lever sedan lycklig i alla sina dagar. Eller? Att sköta om ett gods i samma storlek som Broughton Hall är inte särskilt glamouröst. Dessutom är det inte så lätt att bli medlem i överklassen, inte när man kommer från medelklassen. Edith är snart uttråkad och besviken. När ett filmteam kommer till Broughton Hall bryts monotonin av och den bryts rejält.

Julian Fellowes jämförs med Jane Austen som satirisk betraktare av överklassens krumbuktande. Det stämmer kanske. Jag har läst Jane Austen, men Julian Fellowes ironiska kvickheter blir tydligare tack vare att han skriver om vår egen era. Den här boken skrev han före “Downton Abbey” och “Belgravia” och jag upplever den som aningen lättsammare. Jag tyckte om den och den kändes smålyxig eftersom jag köpte den som inbunden och så älskar jag att förfasa mig över hur någon kan vilja sträva efter att tillhöra den samhällsklassen. Man får aldrig vara sig själv eller slappna av med ett konstant socialt intrigerande. Isch!

“Det är lätt att skratta åt andras pretentioner – särskilt när deras ambitioner är triviala – men de flesta av oss har något slags problem eller svårigheter i livet som inte är värda den vikt vi lägger vid dem.”

Ur “Fint folk” av Julian Fellowes

Intensivt

De senaste veckorna har varit intensiva. 

De idiotiska glasögonen som jag sett fram emot ledde till besvikelse och ångest. De ligger i sitt fodral nu och jag jobbar på att orka ta mig hela jävla vägen till optikern och argumentera med dem igen. Blä.

Pär har varit sjuk; han “kraschade” på sitt alldeles speciella vis genom att sova i närmare 2 dygn och sedan fortsätta på samma sätt. Jag blir oroligare för varje gång. Jag är övertygad om att krascherna kommer med tätare intervaller och kanske slutar i kraschen med stort K.

Selma blev dålig och hela familjen blev, som vanligt, engagerad. Sedan dog hon. Det är en vecka sedan och jag är stum av saknad. Så sent som i morse var jag väldigt nära att säga “God morgon, Selmis!” när jag hälsade på Elin.  Som jag brukade göra. Marsvinen lämnar tomrum efter sig när de försvinner, men Selma var med på ett annat sätt i och med att hon snodde runt fötterna på oss och ville vara med och tomrummet känns större…

Elin ska flytta hemifrån! Hon har hittat en etta på 32 kvm här i Rönninge. Igår skrev hon på kontraktet och om drygt 2 veckor får hon nycklarna. Pär och hon var på visning för bara 2 veckor sedan och jag följde med på en andra titt tisdagen efter. Den är så mysig! Ett fräscht badrum och ett rejält kök, sovalkov och fönster mot föreningens grönområde. 20 minuters promenad härifrån (vid  Nytorpsskolan längs en av mina vanligaste promenader) och med busshållplatsen utanför porten. En liten förening. Pär och jag finns med i bakgrunden rent ekonomiskt, men det är hon som står som ägare. Elin och Robin gjorde slut för någon månad sedan efter att det hade varit på gång en längre tid. I och med det försvann möjligheten till samboende och även hennes sug efter att bo så nära Stockholm som möjligt (han bor i Örnsberg). Så dyker den här lilla lyan upp som en skänk från ovan (en skänk på 1,5 miljon vill säga…) och så – tjong! – flyttar vår snorpa hemifrån lagom till jul.

När vi ändå lånar pengar till lägenhetsköpet, så lånar vi lite extra för att äntligen göra något åt övervåningen.  Och så ska vi byta ut bänkbelysningen i köket. Och sen ska vi tapetsera om i Elins rum och ställa in en extrasäng, en fåtölj, en lampa och ett bord och sen kommer jag att få en läshörna medan Pär får den efterlängtade nya teven med surroundljud-system.

Det har varit intensivt och det verkar inte lugna ned sig än på ett tag.

Hans å Bob med Frasse.

Prover

Vägning: 98,5 som innebär en minskning med 1,0 kg. Varför det då? Jag har sovit uselt och inte haft matlust, men ändå promenerat. Det verkar fungera. Jag kör slut på mig själv, men jag går ju ned i vikt och det är ju det det handlar om! Hahaha….

Jag vaknade vid 20 i 5 av att jag behövde gå på toaletten. Då hade jag sovit i 5 timmar. Sedan gick det inte att somna om. Så här års hatar jag den tiden på dygnet. Ångest och Selma-saknad. Just den här morgonen kunde jag inte ta medicinerna eftersom jag skulle iväg och lämna prover på fastande mage inför nästa veckas läkarbesök. Klockan 7 gav jag upp, gjorde i ordning ett urinprov att ta med, klädde på mig och gick. Regn och mörker. Matt. Ångest och vallningar medan jag väntade på min tur. Efteråt gick jag ned till Kaffestugans Salemfilial och köpte en svindyr (35 kr) flaska juice på mango och äpple – som var väldigt god! – för att få upp blodsockret och så lunkade jag mot Konsum. Regn och gryning. Vi handlar frukt och grönsaker i vår butik eftersom online-kvaliteten är ojämn och opålitlig, så jag fyllde min kånken-rygga med blockljus, frukt och grönt och 2 drickyoughurt. Den ena drickyoughurten drack jag på en gång. Tungt. Yrslig. Jag får ont i ryggen av de odubbade isbuggarna och jäkligt ont av hälsporrarna. Jag var hemma klockan 9, hängde vinterjackan på tork, packade upp varorna, bytte om och gick och lade mig. Jag orkade inte hålla mig uppe. Det dröjde innan jag somnade och jag sov ryckigt till efter 12 och först då tog jag medicinerna och åt frunch.

Den senaste veckan har varit rörig och stressig. Selma och de idiotiska glasögonen, jag har inte tränat som vanligt och sovit uselt. Matvanorna har rubbats och jag har ätit både kolhydrater och godis nästan varje dag. Det är naturligtvis vid såna här mindre mysiga perioder i livet som jag borde hålla fast vid mina rutiner, men jag behöver oxå vara snäll mot mig själv.

På eget bevåg

Jag gick till Salem via tennishallen i en stadig lunk och det var väldigt skönt och tog 35 minuter. Jag skickade ett paket (mer om det längre ned) och hämtade ett annat från Footway med mina nya träningsskor för att ha inomhus (New Balance som är väldigt bekväma). Jag passade på att hämta ut recept oxå. Det var frestande att gå hemåt via Fjärilstigen och Statioil, men jag påminde mig själv om att tagga ned ambitionerna och jag skulle till Konsum oxå. Vår Konsum som hade nypremiär idag efter att ha varit stängd i 3 dagar. Vilket lyft! Väldigt fräscht och rymligt med nya kyl- och frysdiskar över allt. Grönsakerna har stängts in bakom glasdörrar och inget kan trilla ut på golvet längre. 2 vanliga kassor och 2 självbetjäningskassor. Ny belysning och nya STORA skyltar på utsidan. Jag strosade runt lite extra medan jag lokaliserade det jag skulle köpa, pratade lite med personalen som var idel leenden – de har fått en trevligare arbetsmiljö och jag hoppas att den fungerar för dem. Alla Coop Konsumbutiker ska vara upplagda på samma sätt och ha ett enhetligt utseende.En elektriker handlade oxå (kanske en av dem som har jobbat med renoveringen?) och på ryggen på hans tröja stod det: “Kompetenta elektriker är inte billiga. Billiga elektriker är inte kompetenta.”. Klockrent! På väg ut såg jag butikens fd chef, Ulle som övergav oss för ca 2 år sedan för att chefa för en butik i Stockholm. Hon har fått barn! Grattis! Jag skulle ha velat klämma på den omstoppade limpformade figuren i vagnen, men hon pratade med 2 damer, så jag fortsatte ut, men hon kände igen mig och hälsade.

Mina senaste MBT-skor. Vilka sorgens barn de har visat sig bli. Sju helsikes skavsår i början och den senaste månaden har de varit rena plågorisen. På impuls skrev jag till kundtjänsten hos MBT-skor Sverige och frågade om de kunde vara så att de helt enkelt är “trasiga”. Det var den 29 september. Dagen efter fick jag svar från M med ett telefonnummer, men jag ringde inte förrän igår. Hon blev lika fundersam som jag känner mig, särskilt som besvären försvinner med de gamla skorna (som jag hade idag). Då föreslog hon att jag skulle skicka skorna till dem för “undersökning”. De kan ju vara felkonstruerade som vilken annan produkt som helst. Varför inte? Idag skickade jag iväg dem. Jag är hänvisad till mina gamla och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om hur det går för sorgebarnen. Jag fick betala 70 kr i porto för att skicka iväg dem och kanske kommer de tillbaka i samma skick eller så får jag ett par nya eller tillgodokvitto. Fortsättning följer!

Från och med i morgon kommer jag att öka dosen av Sertralin från 150 mg per dag till 200 mg och jag gör det på eget bevåg. Att försöka komma i kontakt med en läkare är lögn i helvete, rent ut sagt. Jag har ätit SSRI-preparat i 30 år och kan hantera eventuella biverkningar. Senaste gången Elin var hos sin läkare för att få något mot ångesten valde han att höja dosen Sertralin i stället och det har fungerat för henne. Ångestmedicinen hon fick har hon inte behövt. Varför föreslog inte min läkare samma sak? Den vårdcentralen är värdelös!  Elins läkare finns oxå där, så det är väl snarare min läkare som är värdelös!

En tvärmulen eftermiddag när solen plötsligt bryter igenom…

 

Träd, vind & hav

Jag tycker mycket om Malmö! En otroligt grön och fin stad med ett behagligt tempo där bilisterna stannar vid övergångsställena – som i Göteborg! De allmänna toaletterna var fräscha och så talrika att kissnödigheten aldrig blev överhängande. Det är en cykelstad med tydlig uppdelning mellan gång- och cykelväg. Både Pär och jag skulle mycket väl kunna tänka oss att bo där, men det blir för långt till Elin och Selma. Vi bodde på Best Western Hotel Royal på Norra Vallgatan. Ett mindre hotell med samma intima stämning och lugn som Hotell Lilton i Göteborg. Vårt rum och ett till låg för sig själva vid en innergård. Enkelt, fräscht och funktionellt.

Ett litet kylskåp med glasdörr som jag fick användning för när tesuget fick mig att köpa egen mjölk.

Innergården och med tanke på vilket drag det var utåt gatan hade vi tur som inte fick fönster åt det hållet…
En annan innergård intill. Där åt vi frukost vår sista morgon. Det röda huset tillhör hotellet. 

Mina framgångar med Itrim har gjort mig stöddig. Så här års pratas det mycket om problemet med att många går upp några kilo under semestern. Jag har smålett överlägset och sagt att det kommer inte att hända mig när jag åker till Malmö. Det handlar bara om att inte suga i sig första bästa maträtt – plättlätt! Jag erkänner härmed att jag hade fel. Jag har inte vägt mig, det gör jag i morgon på morgonen, men jag blir inte förvånad – även om jag kommer att bli förkrossad – om jag är tillbaka på 99 kg. Problemet har varit att inte kunna få måltiden den tid jag har vant mig vid för att t.ex. hålla blodsockernivån i schack. Vi har ätit frukost vid 9 och där har det inte varit några problem förutom att jag har ätit en fralla varje dag, men både lördag och söndag blev det lunch så sent som halv 15 och då var vi båda sammanbitet smågriniga. Igår och idag lyckades vi bättre och mådde bättre. Jag har – och det är ovanligt för mig – ätit för mycket mat och dessutom godis och chips. Det verkade som jag glömde packa ned disciplin och karaktär … Jag har inte fått i mig 2 liter vatten varje dag, knappt 1 liter ens och det har varit köpt flaskvatten (min KleanKanteen är för tung för att jag skulle vilja släpa på den och behöva fylla på den hela tiden). Men jag har promenerat! Jösses vad stegräknaren har fått jobba.

Resan innebar ett sjumilakliv utanför min komfortzon, ett sjumilakliv jag kände var nödvändigt både för min egen skull, men även för Pärs och mitt äktenskaps skull. Fredagen var jobbig och jag sa till honom att jag verkligen, verkligen försökte att se fram emot det, men att det kom i skuggan av själva sjumilaklivet. Med facit i hand kan jag säga att det var värt det, det var verkligen, verkligen värt det! Jag törs nog tala för Pär när jag säger att vi har haft det mycket trevligt när vi har pratat mycket och skrattat, småretats, men inte tjafsat och ännu mindre grälat. Vi är samkörda efter 25 år som gifta och 27 år som ett par. Jag har sluppit min ångestladdade hemlängtan eftersom jag har lärt mig att grejen med att åka bort är att inte få det precis som det är hemma, men att det finns fördelar med det oxå och så blir det så mycket skönare att komma hem sen. Nu är jag hemma igen och det är skönt! Mitt introverta batteri är urladdat, men i morgon ska jag ta sovmorgon och bara stanna inne och tvätta. Jag har bränt mig ordentligt i nacken och på bröstkorgen och mår bäst om jag kan slippa solen några dagar.

Jag kommer att skriva fler inlägg med många bilder om vår kortsemester till Malmö. Fortsättning följer!