Etikett: träning

Upprätt gående

Jag har promenerat idag och kroppen befinner sig så smått i chock. En vanlig lunk runt Flaten som tog hela 70 minuter, så inte gick det fort inte. Det kändes tungt och ovant. Det som kändes ovant var att röra mig upprätt och framåt. De senaste veckorna har jag legat hos naprapaten eller i soffan alternativt ränt runt i Crocsen eller dubbelvikt som en fällkniv när jag har målat, gnuggat, slipat och krälat. Ungefär som den där bildsekvensen som illustrerar hur apan rätar på sig för att till sist bli en homo sapiens.

Jag lyssnade på en bok i förra veckan medan jag målade trappan, “Jag är sjuk” av Lisa Jisei med Frida Möller som uppläsare. Den handlar om ortorexi, en ohälsosam inställning till träning som faktiskt kan leda till döden om den inte behandlas. Just det – det går att träna ihjäl sig och det går fort när man, som Lisa Jisei, har en ätstörning (anorexi) i bagaget. Det som var det största hindret i kampen att få vård var att hon inte såg sjuk ut. Hon var vältränad med muskler och noll underhudsfett och BMI visade att hon inte var underviktig trots att hon levde på under 500 kcal/dag trots vansinnigt hård träning. Jag har länge ansett att BMI är en helt felaktig måttstock och den här boken bekräftade det. Mitt vanligaste argument är att Mr Universum som består av 110% muskler och mindre än 0% fett kan ha samma BMI som jag som är uppbyggd på nästan motsatta sättet. Muskler väger mer än fett. WHTR som betyder Weight toHeighT Ratio där man mäter runt magen vid naveln och delar det måttet med sin längd i centimeter är betydligt mer korrekt. Det allmänna målet är 0,5 eller mindre. Själv får jag 0,7. Hm. Det är ju inte så helt åt skogen ändå…

Hallen del 13, den sista delen

I förrgår, onsdags, målade jag trappan och långsidan för fjärde och absolut definitivt jätte-sista gången. Jag är rätt leds på den nu. Idag hade färgen fått torka i drygt 48 timmar när jag satte trappstegsmattorna på plats och fick ännu en möjlighet att umgås med Klistret från Helvetet. Jag undrar hur jag gick till väga förra gången, för 17 år sedan? Var det enklare eller har jag helt enkelt förträngt det? När jag skulle lägga den första på plats idag, högst upp, var jag så ambitiös att jag mätte med linjal för att den skulle hamna i mitten. Det fungerade inte. Den första kom på plats där den skulle vara utan linjal. (Och där kommer den att få ligga kvar till tidernas ände!) Den andra hamnade inte riktigt i mitten och när jag drog loss den – innan hela var ordentligt på plats – lossnade färgen på några ställen. Då skrek jag rakt ut av ilska. Jag önskar att jag hade haft en annan trappa att öva på för när jag, efter många, långa och fula ord, äntligen fått in den rätta tekniken, så var jag ju framme vid det sista, nedersta trappsteget. Jag stod nedanför trappan och tittade uppåt. Genomsvettig och sur. Jag såg mattan som inte hamnat riktigt i mitten. Den syntes lika tydligt som Rudolfs röda mule. Visserligen blev det en matta över och jag skulle ha kunnat byta ut Misslyckandet, men inte utan att riskera att förstöra 4 lager av färg. “Äh, vad faaan…”, tänkte jag och gick därifrån för att slippa se det. Det handlar om en knapp centimeter. Om det hade varit Pär som var störd över det hela hade jag inte varit lika dömande utan tyckt att han var fånig. Jag är inte fånig! Jag är perfektionist och det är en helt annan sak.

Utan matta och med risk att halka och slå ihjäl sig.
Utan matta och med risk att halka och slå ihjäl sig.
Med matta. Ingen halkrisk. Det blev snyggt och motsvarar den bild jag såg framför mig.
Med matta. Ingen halkrisk. Det blev snyggt och motsvarar den bild jag såg framför mig.

Det är en liten detalj av renoveringen kvar nämligen krokarna som ska sitta på den smala väggen vid Elins rum. Jag har beställt dem, men de har blivit försenade.

Igår och idag har jag vilat. Viiiiiilat. Jag är trött och jag har ont, särskilt i handen och vristerna som känns ny-stukade. Idag sov jag till halv 12 efter att Bibbi hade fått sin frukost klockan 8. Mensen tog tvärslut i förrgår och det känns ljuvligt. Ajö, ajö och kom aldrig tillbaka! Men jag känner mig inte helt avslappnad och inbillar mig känslan av att något rinner ur mig som det gjorde i måndags. Idag tog jag en spa-dusch med ansiktsmask, kroppsskrubb, insmörjning och fotvård. Jag skrubbade bort allt som hade med Klistret från Helvetet att göra. Pär åkte i onsdags och nu har jag 2 veckor där jag bara behöver ta hänsyn till mig själv och förhoppningsvis kan komma igång med någon form av träning igen. Jag vet inte ens när jag tränade senast. Kroppen protesterar mot det oxå och inte bara renoveringsrörelserna.

Ömfoting

Jag trodde inte att jag skulle orka ta mig ut med stavarna idag. Det har varit dåligt med träning sedan jag började hos naprapaten mycket beroende på att det har sammanfallit med så mycket annat t.ex. tvättmaskinen och Maja. Orken har inte funnits. Den finns fortfarande inte, men jag tog mig fram och tillbaka till Salem, 20 minuter respektive 35 minuter. Dit gick det väldigt bra och det var skönt. Halvvägs hem försvann orken – poff! Jag hade inget vatten med mig den här gången för jag trodde inte att det var fullt så varmt som det visade sig vara, speciellt i solen. Fötterna har ömmat rent fantastiskt efter gårdagens zonterapi och jag har faktiskt blåmärken i hålfoten. Nu har jag haft blåmärken över allt. Det ser ut som om jag har åkt på stryk. Redan på väg hem från Salem såg jag fram emot att få sova middag. Vid 15 lade jag mig i sängen. Pär gjorde mig sällskap och vi sov middag tillsammans och vaknade kvart över 17. Fy 17 vad skönt det var!

Dagens låtlisterepresentant blir Jennifer Lopez med “Ain’t your mama”.

En introvert nåldyna

Idag var jag hos naprapaten för första gången. AAA-kliniken på Surbrunnsgatan vid Odenplan. I vanlig ordning sov jag uselt inatt eftersom jag var nervös och i vanlig ordning virrade jag runt efter att tagit mig upp från t-banan trots att jag hade gjort en egen karta. För att en karta ska vara till någon hjälp förutsätts det att den hålls åt rätt håll och det gjorde inte jag. Till slut frågade jag en man (med hund) och han bekräftade att jag skulle åt motsatta hållet. Jag hade riktigt gott om tid, så jag var inte stressad, men jag känner mig korkad.

Mitt första intryck av mottagningen var sunkigt. Handtextade upptejpade lappar om skogräns och väntrum. En gammalmodig torkställning som den vi hade på balkongen när jag var liten fungerade som rockhängare. En äldre herre, smått krokig och lätt haltande frågade om jag hade ett kort och när jag sa nej förklarade han att jag skulle fylla i ett i väntrummet. Sedan försvann han. Jag slår vad om att det är honom jag kommer att få träffa, tänkte jag. En panschis som ser ut att vara mer ledbruten än vad jag är. Nåväl… Jag slog mig ned i väntrummet och fyllde i uppgifterna på stämpelkortet. De besvär jag valde att ta upp var värken i rygg och knän, depression, övervikt och den stress som det för med sig och min überslöa sköldkörtel som jag misstänker har checkat ut utan att meddela mig.

Det var den krokige panschisen som tog hand om mig och nu vet jag att det var Lars-Olof Berglöf i egen hög person, klinikens grundare och vansinnigt erfaren och kunnig. Först gick vi in på ett litet kontor som inte hade någon dator (härligt!). Han bad mig inte berätta varför jag var där. Han bad mig inte att rabbla upp alla mediciner. Jag behövde inte redogöra för min vikt, matvanor eller träning. Han ville bara veta hur länge jag har haft de besvär jag skrivit upp. Det kändes befriande! Sedan gick vi till ett av behandlingsrummen.

Akupunktur

Jag fick ta av mig in på underkläderna och lägga mig på mage på en massagebrits. Han klämde och masserade kort utvalda muskelpartier från axlarna ned till vristerna och frågade hur det kändes. Det var bara skuldrorna som gjorde ont – musklerna var stenhårda – och runt höfterna. Han sa att han kände att min energi var väldigt låg och frågade om jag kände mig trött. Duh! Jag måste fråga honom hur han vet det. “Nu ska jag sätta några nålar i dig.”, sa han sedan. “Okej”, svarade jag och tänkte jäss, gör det, hjälp mig!! “Tycker du inte om nålar?” Kanske snappade han upp någon omedveten tvekan. “Jag har inget särskilt förhållande till dem.”, svarade jag och tänkte bara på nålarna som körs in i armvecket för att tömma mig på blod vid provtagningar. Han arbetade fort. Hårbotten, vänster tinning, öronen, axlarna, flera i ryggen, höfterna, låren, knävecken, vaderna, insidan av hälarna och längst ut på tårna (de kändes ordentligt). 18-20 nålar tror jag. Sedan fick jag ligga där. Ensam. I tystnad. Efter kanske 1 minut spred sig en värme över ryggen. Wow! Den den spred sig över hela ryggen och intensifierades tills det kändes som att ligga under en värmefilt. Otroligt fascinerande! L-O B stack in huvudet och frågade om det kändes bra och det gjorde det ju! Jag fick ligga där i 50 minuter. Det blev lite jobbigt för nacken, men det var övervägande skönt. Jag är en introvert nåldyna, tänkte jag. Det finns ingen dopaminjunkie som klarar att ligga still och tyst i 50 minuter. Sug på den! Jag andades, lyssnade på trafiken utanför och ljuden från kliniken och tankarna vandrade. När nålarna var borta kände han igenom samma områden och vi kunde konstatera att de var mycket mjukare. Det var så häftigt! När jag reste mig upp gungade allt. Det snurrade inte utan gungade som om jag försökte stå på en vattensäng. Det kunde vara så i några minuter förklarade han.

Jag ska tillbaka redan på torsdag. Eftersom jag har samlat på mig det här under många års tid kommer det att ta ett tag att “skala löken” som L-O B uttryckte det och det är mest effektivt om det är intensivt i början. Om jag hade orkat skulle jag ha åkt in varje dag. Det kommer att kosta och det får det lov att göra för det känns inte som att någon annan kan hjälpa mig. Förutom avgiften på 500 kr/besök tillkommer SL.

Träd 16

Är det någon idé att försöka förstå?

Den 12 april vägde jag 103,8 kg. Äntligen under 104! Den 6 maj (3,5 vecka senare) vägde jag 106,5 dvs. en ökning med 2,7 kg. Varför? Jag stavgångade som en dåre och åt inget anmärkningsvärt. Den veckan tog jag upp dygnsfastan igen och så blev jag förkyld. Den 10 maj (förra veckan) hade jag gått ned 1,5 kg igen. Det blev bara 2 långsamma promenader och godis och chips varje dag. Dygnsfasta och så vägde jag mig i morse och jag är tillbaka på 103,8 kg. Undersökningar visar att kosten har större betydelse för viktminskning än vad träning har. Det kan ju förklara var jag ökade i vikt när jag tränade. Muskler, ni vet. Det förklarar inte förra veckans beteende. Vet ni vad jag tror? Stress. Då menar jag inte att jag (tröst)äter godis när jag är stressad (för det gör jag faktiskt inte) utan att jag lever under ett ständigt stresspåslag av att alltid vara medveten om vad jag äter och inte äter, så de perioder när jag skiter i allt och äter det jag vill minskar stressen och vikten går ned. Naturligtvis är det inte en metod som fungerar i längden. Tyvärr. Jag vill bara visa på att stress, negativ sådan, påverkar mer än bara sömn och koncentrationsförmåga. Är det någon idé att försöka förstå?! Den här sortens svängningar ger mig pisksnärtskador.

Jag passar på

Idag gick jag runt Garnudden igen, samma runda som förra veckan fast åt andra hållet. Det tog 75 minuter och kändes inte alls lika långt som förra gången, men det är så det brukar bli när en väg inte längre är helt obekant. Jag stannade inte lika ofta heller utan hade ett riktigt bra tempo. Det var så skönt! Tredje dagen i rad med träning för det känns som om jag måste passa på. Resten av veckan känns stressig eftersom jag ska till Rosie i morgon (att åka in till Stockholm är … ohemult uschligt!) och förmodligen blir borta större delen av dagen. På fredag fyller Pär år och vi måste förbereda inför lördag när Vårat Gäng kommer (och det ser jag inte fram emot …). På söndag ska jag bara vila.

Garnudden 2

Jag lyssnade på musik på svag volym och de sista 400 meterna på Garnudden fick jag hjälp av Hanne Leland med “Keep on movin'” som får vara dagens låtlisterepresentant.

Bilden i mitten är på Möllebadet som är övergivet så här års. Den nedersta bilden föreställer vitsippor.
Bilden i mitten är på Möllebadet som är övergivet så här års. Den nedersta bilden föreställer vitsippor.

 

Provsvaren har kommit

Nu har en läkare gått igenom mina provsvar från Werlab. Långtidsblodsockret ligger bra. Jag har lyckats sänka det under det senaste året. Fasteblodsockret låg yttepytte för högt och det har förmodligen att göra med att det inte blev riktigt 12 timmars fasta (12 timmar utan mat eller te är lååååång tid). Totalkolesterolet är lätt förhöjt. “… ett förhöjt LDL / det “onda” kolesterolet coh en något förhöjd ApoB/ApoA1-kvot vilket åskådliggör en något ofördelaktig kolesterolfördelning, detta är något ogynnsamt men kan ofta påverkas med ändrad kost och ökad motion.” Läkaren uttrycker sig diplomatiskt, eller hur, men det ger mig möjlighet att tolka det som att jag inte är i behov av de förhatliga statinerna. Kostmässigt finns det spelrum, men själv känner jag att det är en bra balans som bygger på sunt förnuft. När det gäller motionen kan jag inte göra mer eftersom jag inte orkar mer (3-4 pass i veckan). Sänkan är något förhöjd vilket kan ses som att en inflammation har flyttat in. Förkylning eller den artrit som redan finns. Jag lider av en mild järnbrist vilket inte förvånar mig, så jag ska börja med Hemofer igen. Jag ska oxå börja med D-vitamin. “I övrigt ses inget avvikande i dina provsvar.” Ja, men då så!

Nu för tiden kan Pär och inte prata om min övervikt, kost eller träning utan att det blir en märklig stämning. I början berodde det på att jag tog så illa vid mig, jag var överkänslig och kände mig alltid kritiserad. Vi tänker lika i det stora hela även om vi använder olika ord (Pär är och har alltid varit mer “vetenskaplig”). Den senaste tiden har något ändrats och han verkar ovillig att prata om min övervikt oavsett i vilket sammanhang. I onsdags köpte jag varsin semla och när vi åt den till efterrätt sa jag någonting om att jag inte tror på stränga försakelser, för mig funkar det inte att bannlysa allt som jag tycker är gott och som faller utanför ramarna för vad som är bra för mig att äta. Sunt förnuft med en semla om man är sugen. Antingen förstod han inte vad jag menade eller så är han trött på samtalsämnet eller så tycker han att jag är dum i huv’et. Han himlade med ögonen och jag släppte ämnet. Om jag utbrister “Gud, vad jag blev sugen på choklad!” reagerar han som om jag där och då tänker rusa till Konsum och köpa hela deras lager för att sedan svulla i dagarna 3 och kasta allt vad sunt förnuft heter över bord. Jag är medveten om att jag har gjort många försök att gå ned i vikt och misslyckats, tappat sugen, inte mått bra och han kanske inte törs lita på att den metod jag kör med nu är den jag tänker hålla fast vid. Det gör inte jag heller, men det blir jobbigt i längden om vi inte kan prata om det utan att han hela tiden tolkar in tecken på att jag kommer att ge upp allt. Det känns som om han inte har något som helst förtroende för mig eller att även jag har tillräckliga kunskaper för att veta hur jag ska äta och träna. Eller så är han irriterad över att mitt sätt som inte är hans sätt fungerar.