Ordbrodös

“Ordbrodösen” av Anna Arvidsson. Alba är uppvuxen i en släkt där kvinnorna har en särskild förmåga, en kraft. Nu fyller hon 18 år och kommer själv att bli en av dem. Om hon klarar inträdesprovet vill säga, men det gör hon inte och det finns en anledning till det. Med hjälp av en släkting och hennes dotter i Stockholm börjar hon nysta i varför hon inte fick bli en ordbrodös.

Det här är en sån bok där jag blir avundsjuk över att författaren hade fantasi nog att väva in kvinnornas kraft i något så vardagligt som det skrivna ordet och hon har oxå tänkt igenom hur den kan användas och – naturligtvis – missbrukas, men även hur den skulle kunna fungera i vårt datoriserade samhälle. Den är välskriven och det är väl inte så konstigt med tanke på att hon skriver om det skrivna ordets dolda kraft, men det är ungefär allt jag uppskattar med boken. Anledningen till att det inte blir mer är att den är skriven för unga vuxna och som med de flesta andra böcker i den genren saknar den ett djup som brukar finnas i böcker som riktar sig till “gamla” vuxna. Oftast i alla fall.

Väntan

Vi har väntat länge nu. Först på hur länge Svärmor skulle klara sig på egen hand. Efter att hon kraschade för 3 veckor sedan väntade vi genom en kris. När hon klarat den och flyttats från Kalmar till Stockholm har vi väntat på att läkarna skulle fatta ett beslut om när det var dags att släppa taget. Den dagen är idag. Pär, Svärfar och Svägerska med familj träffade läkaren halv 13 och väntar nu på slutet. Det kan ta timmar eller dagar. Elin valde att stanna hemma hos sig och jag är här hemma hos mig. Jag försökte köra ett fullt pass med gummibanden, men fick ge mig när den fysiska orken tröt till följd av att jag inte kunde koncentrera mig. Som pricken över i är luften fuktig och helt jäkla stillastående med 26 grader.

Rubrikfritt

Stockholm. Dax att fylla på teförrådet! Hallon och smultron och det var allt.  På apoteket lämnade jag in 2 av deras specialpåsar som vi fyllt med gamla mediciner och så köpte jag allerginässpray och Treo. Sedan gick jag snett över Kungsgatan och in på Kreatima. Jag stannade i dörröppningen och tog in miljön: lugnt och tyst och mängder av papper, pennor och böcker – himmelriket! Faber-Castells lite mjukare färgpennor, Polychromos i en ask med Rejäl Känsla av Lyx. Jag har återupptagit målarboksmålandet igen och därför ville jag köpa nya pennor.

Få saker ger mig ett sådant habegär som pennor!

Dammsugare. Ett hjälpmedel som bara ska fungera, kort och gott. Inget fancy-schmancy eller komplicerat. Vi köpte en laddbar för ett tag sedan. Fördelar: lätt att ta fram och bara dra igång och så är den röd och fin. Nackdelar: den är tung att hantera, den har en usel sugförmåga om man inte kör på max hela tiden, men då dräneras batteriet på nolltid, den går inte in under vare sig soffan, vitrinskåpet eller skänken, den har uselt sug åt sidorna och tar inte alls i hörnen och de hårda hjulen under munstycket är stenhårda vilket gör att det dundrar ordentligt när den dras över golvytor. Vi beställde en hederlig, sladdriven modell från Tretti.se, men den fungerade inte över huvud taget. Stendöd! I lördags åkte vi till Elgiganten och köpte en liten mörkblå Miele som fungerar suveränt – jag har provat! Den är lätt, men robust och glider över golvet som en puck över isen. Den går in under alla möbler och den drar i sig skräp även från hörnen. Ett extra plus för mig som faktiskt läser instruktioner är just det – en faktisk instruktion och inte bara en lista över vad jag kan och inte kan använda dammsugaren till. Det står till och med hur ofta jag bör byta filter! Det här är vardagslyx för mig eftersom det underlättar och inte gör att jag gruvar mig för att städa.

Venlafaxin. Idag är det andra dagen med den nya medicinen. Jag kan inte säga att jag har märkt något av nedtrappningen av Sertralin och jag har inte märkt något av Venlafaxin än heller (jag är extra uppmärksam på en av de vanligare biverkningarna: illamående….).

Svärmor. Svärisarna lyckades ta sig till Öland med hjälp av Pär, men svärmor har inte mått bra. I förrgår, tisdag, blev hon akut sämre (en stafylokockinfektion som grädde på moset av alla andra sjukdomar) och fick åka med ambulansen till Kalmar sjukhus. Efter operationen har hon legat nedsövd och med respirator och hon lär inte vakna mer. Hela Vårat Gäng, utom jag, är där nu och svärfar är på sjukhuset hela tiden. Pär försäkrar mig om att det inte är någon som kräver att jag ska vara där “bara för att”; min kontakt med svärmor har aldrig varit särskilt nära jämfört med Elins. Vilken jävla semester det blir för Pär… Jag går omkring och tänker på dem allihop mest hela tiden, väntar på Samtalet.

Smärta

Jag sover sällan bra natten innan jag ska iväg på någonting t.ex. laserbehandling. Jag är rädd för att försova mig för det har hänt. Idag kom jag upp i tid. Trött, ont, leds. På tåget satt jag och spände mig och fick ont i ryggen och så var det en kille som stank vitlök. Att ta sig upp från Stockholm Citys djupa djup. Ont, ont ont till rulltrappan. Ont, ont, ont ut på Vasavägen där jag upptäcker att jag inte har någon som helst ork, så det var tur att jag tog det tidigare tåget. Ont i hälen, ont i ryggen. Fot. Rygg. Fot. Rygg. Fot. Rygg. Apoteket för att köpa tigerbalsam och hämta ut Stilnoct. Fot. Rygg. Fot. Rygg osv fram till sjukgymnasten som var aningen försenad idag. Jag drog ned småpratet till noll och JA lasrade min häl och sedan gick jag  haltade jag ut igen tills nästa måndag. Ont, ont, ont, till tebutiken. Ont, ont, ont, till Centralen. Ont, ont,ont ned till tåget. En viss vila. Jag kliver av i Rönninge och det gör ont, ont, ont. Stationshissen ned och sedan ett medvetet steg i taget tills jag äntligen var hemma igen. Jag får av mig ytterkläder, klarar av toalettbesöket, men sedan lägger jag mig i vilrummet.Horisontalt viloläge med fluffig filt. Jag somnade efter ett tag. Det känns så lyxigt att ha Elins gamla rum att dra sig undan i.

Vadslagning

“När djävulen kom till Bagarmossen” av Anita Santesson. Den boken är Anita Santessons första bok för vuxna och är aningen samhällskritisk.

Vad händer när Ond slår vad med God om människans själ? Jo, det börjar hända saker som de intet ont anande människorna blir både delaktiga i och ansvariga för. Ylva är akrobatiklärare på ett gymnasium i Stockholm. Toto städar samma skola och Bahar är nyanställd skolsköterska på den samma. De bor i varsin av Stockholms förorter, men större delen av handlingen tar plats i Bagarmossen där Ylva bor. Jezebel Jones bor granne med Ylva och bit för bit tränger hon sig in i Ylvas liv och fungerar som katalysator för en händelsekedja som banar väg för en katastrof. Toto får oväntade förmågor som påverkar hennes närmaste omgivning på ett positivt vis.

Det var titeln som lockade mig. Jag lockas av tanken på hur människan påverkas av sin tro på en gud och dess motsats, djävulen; himmel och helvete. Som ateist är jag övertygad om att inget dera existerar. Anita Santesson väver in mytologiska berättelser som bidrar till den magiska känslan medan förortslivet representerar realismen (genren är tydligen magisk realism – hej å hå!). Ungefär i mitten tyckte jag att det blev lite för mycket realism, att författaren i sin iver att vara vuxet medveten ville få med så många samhällsproblem som möjligt. Det blev tungt och deppigt, men jag fortsatte till sista sidan och helhetsintrycket är att den är riktigt bra. Det är en bok som skiljer sig från mängden. Den är inte samhällskritisk på så sätt att författaren har egna idéer om hur problemen ska lösas och det är därför den kändes tung emellanåt. Som hos många andra författare som mest har skrivit för yngre läsare är språket lite väl enkelt ibland; det saknar tyngd och djup. Redigeringen är småslarvig med stavfel och ord som saknas. Kanske kommer jag att läsa om den.

Kompletterande

Jag tog mig hela vägen till optikern idag igen. Tågen gick utan minsta krångel eller försening. Jag hängde på låset och var först in, stegade fram till disken med mina 2 glasögonfodral innehållande 2 par idiotiska trippelslipade glasögon och sa: ”De här fungerar inte för mig!”. Det var inte samma kvinna som hjälpte mig den här gången och det ledde till att hon kontrollerade att glasögonen var korrekt inställda och sedan kom hon dragande med provtextkortet, men då kände jag för att skynda på processen. Jag förklarade att jag helt enkelt inte kan läsa med de idiotiska glasögonen, att jag har för vana att läsa 1-2 timmar varje kväll. Då säger hon att jag nog behöver komplettera med ett par läsglasögon eftersom de progressiva egentligen inte är avsedda för så långa läsperioder. Det intressanta i kråksången är att vid det förra besöket – då jag blev så frustrerad att jag grät efteråt – fastnade diskussionen vid att jag inte kunde använda de idiotiska glasögonen vid datorn och då förklarade den kvinnan att det är bättre att komplettera med ett par terminalglasögon eftersom de progressiva glasögonen egentligen inte är avsedda till någon längre period vid en dator. De anser alltså att det är rimligt att betala 7000 kr för progressiva glasögon för användning ”i det vardagliga” och ändå behöva både terminal- och läsglasögon utöver dem. ”Det är så smidigt att slippa jonglera med flera par glasögon!” Jo, tjena! Jag framhärdade och lyckades förklara att jag ville ha den båge som jag redan valt, men med enkelslipade glas och med den senaste styrkan. Jag kommer att få en sms när de är färdiga och då ska även ”den ekonomiska delen” klaras av. Jag bör få tillbaka 5000 kr och jag hoppas att det inte blir i form av ett tillgodo-kvitto… Sedan tänker jag byta till Specsavers i Tumba.

Inatt blev det mildare och började snöa. Snön övergick i regn som förvandlade allt till en blöt, hal och kall sörja. Det är sällan mitt humör påverkas av vädret, men det här är mitt absoluta hat-väder. Dessutom duggregnade det. Hata, hata, hata! Jag valde mina odubbade isbuggar med specialsulan i (inte hälkuddarna) och fötterna förblev torra, men inte ens Michelins supergummering hindrade mig från att slira. Inne i Stockholm var det fullständig barmark. Nu på kvällen har vi oxå barmark. På hemvägen hämtade jag de nya MBT-skorna och jag ser fram emot att få inviga de imorgon! De är sköna och ovanligt fina för att vara MBT med sin fina pälsfodring.

Intensivt

De senaste veckorna har varit intensiva. 

De idiotiska glasögonen som jag sett fram emot ledde till besvikelse och ångest. De ligger i sitt fodral nu och jag jobbar på att orka ta mig hela jävla vägen till optikern och argumentera med dem igen. Blä.

Pär har varit sjuk; han “kraschade” på sitt alldeles speciella vis genom att sova i närmare 2 dygn och sedan fortsätta på samma sätt. Jag blir oroligare för varje gång. Jag är övertygad om att krascherna kommer med tätare intervaller och kanske slutar i kraschen med stort K.

Selma blev dålig och hela familjen blev, som vanligt, engagerad. Sedan dog hon. Det är en vecka sedan och jag är stum av saknad. Så sent som i morse var jag väldigt nära att säga “God morgon, Selmis!” när jag hälsade på Elin.  Som jag brukade göra. Marsvinen lämnar tomrum efter sig när de försvinner, men Selma var med på ett annat sätt i och med att hon snodde runt fötterna på oss och ville vara med och tomrummet känns större…

Elin ska flytta hemifrån! Hon har hittat en etta på 32 kvm här i Rönninge. Igår skrev hon på kontraktet och om drygt 2 veckor får hon nycklarna. Pär och hon var på visning för bara 2 veckor sedan och jag följde med på en andra titt tisdagen efter. Den är så mysig! Ett fräscht badrum och ett rejält kök, sovalkov och fönster mot föreningens grönområde. 20 minuters promenad härifrån (vid  Nytorpsskolan längs en av mina vanligaste promenader) och med busshållplatsen utanför porten. En liten förening. Pär och jag finns med i bakgrunden rent ekonomiskt, men det är hon som står som ägare. Elin och Robin gjorde slut för någon månad sedan efter att det hade varit på gång en längre tid. I och med det försvann möjligheten till samboende och även hennes sug efter att bo så nära Stockholm som möjligt (han bor i Örnsberg). Så dyker den här lilla lyan upp som en skänk från ovan (en skänk på 1,5 miljon vill säga…) och så – tjong! – flyttar vår snorpa hemifrån lagom till jul.

När vi ändå lånar pengar till lägenhetsköpet, så lånar vi lite extra för att äntligen göra något åt övervåningen.  Och så ska vi byta ut bänkbelysningen i köket. Och sen ska vi tapetsera om i Elins rum och ställa in en extrasäng, en fåtölj, en lampa och ett bord och sen kommer jag att få en läshörna medan Pär får den efterlängtade nya teven med surroundljud-system.

Det har varit intensivt och det verkar inte lugna ned sig än på ett tag.

Hans å Bob med Frasse.

Tålamod

Vägning: 99,5 kg som innebär en ökning med 0,4 kg.

Jag åkte till optikern idag fast besluten att byta de idiotiska trippelslipade brillorna mot 3 enkelslipade par. Det snöade lätt. Ju närmare Stockholm tåget kom desto tätare blev snöfallet. I Stuvsta, drygt halvvägs, blev vi stående på stationen i minst 15 minuter. Jag läste och brydde mig inte så mycket om det. Till en början. Sedan blev det varmt. Folk tjattrade, mobiler plingade och varannan minut informerade tågföraren att vi stod still pga. ett växelfel i Älvsjö. Är det inte växelfel, så är det signalfel eller lövhalka eller pajsigt tåg och när man väl närmar sig Stockholm City (som Centralen heter numera), så har det kört ihop sig ordentligt och det blir kötid i stället. På Stockholm Södra klev det på en nisse med dragspel. Jag avskyr dragspel. Det tog 1 timme att komma till Stockholm mot normala 30 minuter. Magkänslan sa att optikerbesöket inte skulle sluta som jag önskade och magkänslan hade rätt. Jag fick hjälp av samma tjej som tidigare. Hon kollade att glasögonen var rätt inställda, att slipningen satt där den skulle och så fick jag läsa exempeltexten i olika storlekar. Att jag är tvungen att hela tiden prova mig fram för att hitta skärpan är det som är hela grejen med att vänja sig vid progressiva glasögon. “Du måste ha tålamod! Minst 2 veckor.” En man i min ålder hämtade sina nya progressiva glasögon och han sa att det hade tagit 1 år innan det klickade och började gå av sig självt. 1 år!! Jag märkte att jag inte nådde fram och att jag inte skulle få som jag ville, så jag gav med mig och ger brillorna en chans till. Det är väldigt vanligt att det tar tid att vänja sig – att det tar tid för ögonen att anpassa sig –  och jag har förstått att personalen ofta, ofta måste bemöta otåliga kunder som jag. Det finns ingenting att säga om det. Däremot tyckte jag inte om att man flinar åt mina svårigheter och skakar överseende på huvudet. De här idiotiska brillorna ger mig ångest, men hur ska jag kunna förklara det för dem?! Jag får panik av att veta att när jag slår mig ned soffan för att dricka te & läsa, så kommer det att bli en kamp. Jag kommer att vara så koncentrerad på att hitta skärpan att teet kallnar samtidigt som jag inte fattar något av det jag läser. Det är nästan samma sak med datorn. I skrivandets stund har jag glasögonen på mig, men det är bara ett par tre ord som syns helt skarpt. Det framkallar ingen ångest, men jag spänner mig och får huvudvärk. Okej då! Jag kan stå ut 1,5 vecka till. Kanske de 3 månader som garantin gäller, men aldrig 1 år. Tårar av frustration och besvikelse. Hemfärden gick utan andra stopp än vid stationerna och jag var hemma kvart i 12. 2 timmar och 45 minuter för ingenting – vilket slöseri med ork och tid! Jag ska byta Specsaversbutik till Tumba eller Huddinge för jag orkar inte åka hela vägen till Kungsgatan.

Trippelslipning

Hela vägen till Stockholm City och alla rulltrapppor för att komma fram till optiken och hämta mina nya glasögon. Mina nya trippelslipade glasögon. Det tar tid att vänja sig, det har jag förstått. Minst 2 veckor, men jag har hela 3 månader på mig att komma överens och om jag, mot förmodan inte gör det, så får jag byta tillbaka utan kostnad. Jag har de nya på mig nu och trippelslipningen innebär att glasen är indelade i 3 fält. Översta fältet är för det vanliga distansseendet. Det mittersta fältet är avsett för när jag sitter vi datorn. Det sista fältet kan jag använda när jag läser och det fungerade inte alls. Jag fick ha huvudet i en ansträngd vinkel och synfältet är oerhört avgränsat. För att kunna se hela textraden lika tydligt måste jag vrida hela huvudet och den tekniken använder jag inte i vanliga fall, då rör sig endast ögonen fram och tillbaka. Det är likadant nu vid datorn. Hopplöst att lokalisera det rätta avståndet och vinklingen för att texten ska bli läslig. Jag ger glasögonen 2 veckor….

Nya skor igen. Ice Bugs utan bugsen med andra ord odubbade. Ice Bugs samarbetar med Michelin däck. De är sköna och jag kände mig lugn när jag gick ned till tåget i morse och det var sol och frost. Den här odubbade sulan känns mer pålitlig än MBT:s wibram anti-halk-sula.

Igår åt vi indisk kyckling med ris och naan-bröd och det var sååå gott! Kolhydraterna i riset och i brödet hörde av sig senare på kvällen genom att göra mig sugen, sugen, sugen. Jag åt de 3 pingvinstänger jag hade för avsikt att ha på fredag. Och så 6 rostade skivor med smör. Jag mår bäst utan snabba kolisar; jag slipper känslan av uppblåst mage och sötsuget. Gårdagen var ett skolexempel på hur kolisarna drar ned mig i fördärvet.

 

Progressivt

Mina “vanliga” glasögon har jag haft i knappt 4 år. Bågarna känns rackliga och glasen är lätt repade och svåra att få rena. Idag åkte jag till Specsavers. Undersökningen av ögonen visade att de mår prima och när det gäller styrkan på glasen kan den sänkas en gnutta. I nuläget har jag 4 par glasögon som jag jonglerar med: de “vanliga”, datorbrillorna, läsglasögonen och solglasögonen. Jag börjar tröttna. Varje gång jag är hos optikern får jag frågan om jag inte vill gå över till progressiva glas. Idag bestämde jag mig för att jag vill prova. Antalet glasögon kommer att halveras. Det var inga större problem att hitta 2 par bågar och slutsumman landade på 7000 kr. Myyyycket pengar… Det skulle ha kostat det dubbla om det inte var för Specsavers generösa erbjudande om att det andra paret är utan extra kostnad. Efter optikerna kilade jag snett över Kungsgatan till tebutiken och fyllde på förråden. Jag har varit utan hallonte i många veckor nu, men jag har faktiskt inte haft den mentala orken att hantera Stockholm förrän idag. Förutom att jag blev trött i fötterna av kängorna så mår jag bra.