Tag Archives: Stockholm

På eget bevåg

Posted on by 0 comment

Jag gick till Salem via tennishallen i en stadig lunk och det var väldigt skönt och tog 35 minuter. Jag skickade ett paket (mer om det längre ned) och hämtade ett annat från Footway med mina nya träningsskor för att ha inomhus (New Balance som är väldigt bekväma). Jag passade på att hämta ut recept oxå. Det var frestande att gå hemåt via Fjärilstigen och Statioil, men jag påminde mig själv om att tagga ned ambitionerna och jag skulle till Konsum oxå. Vår Konsum som hade nypremiär idag efter att ha varit stängd i 3 dagar. Vilket lyft! Väldigt fräscht och rymligt med nya kyl- och frysdiskar över allt. Grönsakerna har stängts in bakom glasdörrar och inget kan trilla ut på golvet längre. 2 vanliga kassor och 2 självbetjäningskassor. Ny belysning och nya STORA skyltar på utsidan. Jag strosade runt lite extra medan jag lokaliserade det jag skulle köpa, pratade lite med personalen som var idel leenden – de har fått en trevligare arbetsmiljö och jag hoppas att den fungerar för dem. Alla Coop Konsumbutiker ska vara upplagda på samma sätt och ha ett enhetligt utseende.En elektriker handlade oxå (kanske en av dem som har jobbat med renoveringen?) och på ryggen på hans tröja stod det: ”Kompetenta elektriker är inte billiga. Billiga elektriker är inte kompetenta.”. Klockrent! På väg ut såg jag butikens fd chef, Ulle som övergav oss för ca 2 år sedan för att chefa för en butik i Stockholm. Hon har fått barn! Grattis! Jag skulle ha velat klämma på den omstoppade limpformade figuren i vagnen, men hon pratade med 2 damer, så jag fortsatte ut, men hon kände igen mig och hälsade.

Mina senaste MBT-skor. Vilka sorgens barn de har visat sig bli. Sju helsikes skavsår i början och den senaste månaden har de varit rena plågorisen. På impuls skrev jag till kundtjänsten hos MBT-skor Sverige och frågade om de kunde vara så att de helt enkelt är ”trasiga”. Det var den 29 september. Dagen efter fick jag svar från M med ett telefonnummer, men jag ringde inte förrän igår. Hon blev lika fundersam som jag känner mig, särskilt som besvären försvinner med de gamla skorna (som jag hade idag). Då föreslog hon att jag skulle skicka skorna till dem för ”undersökning”. De kan ju vara felkonstruerade som vilken annan produkt som helst. Varför inte? Idag skickade jag iväg dem. Jag är hänvisad till mina gamla och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om hur det går för sorgebarnen. Jag fick betala 70 kr i porto för att skicka iväg dem och kanske kommer de tillbaka i samma skick eller så får jag ett par nya eller tillgodokvitto. Fortsättning följer!

Från och med i morgon kommer jag att öka dosen av Sertralin från 150 mg per dag till 200 mg och jag gör det på eget bevåg. Att försöka komma i kontakt med en läkare är lögn i helvete, rent ut sagt. Jag har ätit SSRI-preparat i 30 år och kan hantera eventuella biverkningar. Senaste gången Elin var hos sin läkare för att få något mot ångesten valde han att höja dosen Sertralin i stället och det har fungerat för henne. Ångestmedicinen hon fick har hon inte behövt. Varför föreslog inte min läkare samma sak? Den vårdcentralen är värdelös!  Elins läkare finns oxå där, så det är väl snarare min läkare som är värdelös!

En tvärmulen eftermiddag när solen plötsligt bryter igenom…

 

Fullständigt vilsen och snurrig i huvudet

Posted on by 0 comment

Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…

Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). ”Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev ”Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på ”rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!

Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.

Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.

När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.

Själavandring och årlig dramatik

Posted on by 0 comment

Igår åkte jag till Stockholm och köpte te. Till Centralen, kilade som en skrämd råtta till tebutiken, handlade och sen hem igen. Lika onjutbart som tidigare, men nu klarar jag mig i ungefär 2 månader.

Idag gick jag på toaletten vid 6 och sedan kunde jag inte somna om. Halv 8 gjorde det kloka valet att stiga upp i stället för att ligga kvar för att till slut somna och sedan inte orka upp förrän framåt lunch. Efter frukosten gick jag ut och då var klockan bara 10 i 9. Det var kanonväder och folktom vardagsmorgon, så jag styrde stegen mot Garnudden. Jag mötte en gapig klass precis i början och en i slutet, men annars var det bara jag och fåglarna.

Här stannade jag, pausade boken och lyssnade på avsaknaden av både bilar, tåg och människor. Trädens sus och fåglarnas kvitter. 

Kroppen var lite motsträvig i början – jag går hela tiden och känner efter (spänner mig) ifall skavsåren ska höra av sig även när jag har plåster över hela hälarna. Idag klarade jag mig och det blev en väldigt skön promenad när jag kom in i en behaglig lunk. Jag gick motsols och när jag närmade mig utgången mötte jag flera tvåbeningar på väg in, så det var tur att jag var tidigt ute! Tårna domnade mot slutet trots att jag lossade helt på snörningen, men jag tröstade mig med att jackan hänger lösare kring kroppen. Enligt Fitbit har jag knatat 40 mil sedan jag började med stegräknaren för 4 månader sedan. Nästan 10 maratonlopp. Sug på den!

Nu har jag fått ihop 402 km (40 mil!!) och det motsvarar världens första tunnelbana, den i London.

Igår var det årsstämma i vår förening och det blev samma dramatik som förra året. Ordföranden, en ordinarie och en suppleant avgick i protest mot 2 av de nya styrelsemedlemmarna. Det är oxå möjligt att ordföranden avgick eftersom majoriteten av föreningen inte vill ha de förbudsskyltar som han insisterar på (det finns ett styrelsebeslut bakom uppsättningen, men resultatet blev otrivsamt). Det är rena rama dagiset och faktum är att det är andra gången som just den här ordföranden avgår i protest mot ett föreningsbeslut, så det är nog lika bra att han försvinner. Jag kan inte tänka mig att sitta med i styrelsen (av rena hälsoskäl) och tyvärr är det inte så många andra som vill det heller och det säger jag ingenting om, men till skillnad från de andra tycker jag att arvodet till styrelsemedlemmarna gärna kan höjas. De gör ett kanonjobb (förutom den styrelse som blev avsatt 2016 för de hade en del ljusskygga beslut på samvetet) och det är tack vare styrelsen som vår förening mår bra. Vi har t.ex. inte höjt avgifterna en enda gång på 18 år! Det är som med vilket arbete som helst som måste göras: om jag inte vill göra det själv, så betalar jag nån som gör det.

 

 

Greta Garbo

Posted on by 0 comment

För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter ”Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i ”Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med ”Greta Garbo – divine star”  (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.

Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.

Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i ”En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i ”Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I ”Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.

Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I ”Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (”method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…

Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.

Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. ”The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av ”Anna Karenina” fick en ny titel, ”Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I ”Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.

Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.

Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.

Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…

Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.

Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. ”Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta ”…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än ”Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.

Frisör & födelsedag

Posted on by 0 comment

Jag har kilat idag igen. Efter det senaste besöket hos Sax & Fön bestämde jag mig för att byta frisör. Vid Rönninge Port ligger ett relativt nybyggt hus och på bottenvåningen ligger en frisersalong som heter Unika. Jag beställde tid och idag kilade jag dit och klippte mig. Samma lyxiga känsla av tillgänglighet som när jag kilar ned till Bitte för att få massage. Vad ska jag till Stockholm och göra egentligen? Det var E som klippte mig och jag är väldigt nöjd! Vi diskuterade, hon lyssnade och hon klippte och det är så skönt – hårbotten har tillgång till syre igen. Jag bokade en ny tid direkt och det har jag inte gjort med någon annan frisör än Rosie.

De har inrett med ek – mitt favoritträslag.

Bakgrundsmusiken hos Unika bestod av lugna, behagliga låtar och det var en som fångade mitt öra extra mycket: ”Love” med Lana Del Rey. Det blir en låtlisterepresentant från frisören.

Igår, den 26 februari 2017 fyllde min blogg 10 år. TIO ÅR! ”Mitt liv i ord” var inkvarterad hos Bloggplatsen.se innan jag flyttade den till den här adressen. Jag har skrivit 4927 inlägg på den gamla adressen och här är det 771 inlägg om jag inte räknar med det här. Jag tycker om att blogga, att skriva!

 

Överraskande bra

Posted on by 0 comment

Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, ”Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien ”Släkten” med ”Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på ”Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på ”Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!

Dyra benövningar

Posted on by 0 comment

Återbesök hos sjukgymnast TI. Jag var inställd på ett kort besök och så blev det. En kvart kanske. Han hade knåpat ihop några stärkande övningar och vi gick igenom dem och sedan fick jag betala 200 pix. Häpp! ”Nu tänker inte jag göra något mer med dig”, förklarade han. Det är lugnt, tänkte jag och kände mig tacksam över att det inte är något egentligt fel på knäna. Jag fick hans kort om jag behöver mer hjälp.

På vägen tillbaka till Centralen besökte jag ett apotek och så fyllde jag på te-förrådet hos Tehuset.

På tåget till Stockholm satt en kvinna och en man och pratade med varandra på engelska. Jag försökte läsa på svenska. Det gick så där. Öronen drogs hela tiden till deras samtal, men jag lyckades inte snappa upp så mycket. Hon verkade vara en kul typ för han skrattade ofta. Han såg bra ut, i 30-års-åldern. Hon var äldre. Jag satt där i min knallröda vinterjacka och kände mig som en spärrballong och det är väl inte helt orimligt att de såg mig. När alla reste sig för att kliva av på Centralen kom jag i jämnhöjd med det pratande paret och nu hörde jag tydligt vad de pratade om. ”You don’t like fat people?”, frågade kvinnan. Han svarade nekande. ”But you have a fat wife?” Han nickade. *mummelmummel* ”But you sleep with her?” Han skakade på huvudet. ”That’s crazy! Just crazy!” och när hon sa de orden möttes våra blickar. Hon hajade till, gav honom en hastig blick och skyndade ut. Kanske är jag paranoid, men jag fick för mig att de diskuterade tjockisar eftersom de sett mig. Han blev genast mycket mindre snygg.

Category: Allmänt, Hälsan | Tags: , ,

Hos knäspecialisten

Posted on by 0 comment

Idag har jag varit i Stockholm (gräsligt!) hos Fysioterapiteamet (bra!), närmare bestämt sjukgymnast och knäspecialist TI. Naturligtvis hade jag inte ont idag för det är ju så tillvaron är funtad. Han tittade på knäna framifrån och bakifrån, han böjde och vred och klämde och ingenstans gjorde det ont. Besvären kommer av överbelastning/felbelastning. Jag borde träna mer, enligt honom. Jag önskar jag kunde. Jag ska tillbaka nästa vecka och gå igenom enkla övningar som jag kan göra själv hemma i min stuga. Nu har jag ju bestämt mig för att som första delmål ha att komma under 100 kg. Jag helt enkelt måste, verkligen måste, gå ned i vikt med hjälp av sunt förnuft och träning och så hypnosen. Jag körde den efter en sen lunch och Stockholmsturen knockade mig, så jag somnade innan hypnosen var slut, men då tog väl mitt undermedvetna över.

Centralbadet på Drottninggatan är en av Fysioterapiteamets ingångar. Porten mot Holländargatan är långt ifrån så här fin.

Centralbadet på Drottninggatan är en av Fysioterapiteamets ingångar. Porten mot Holländargatan är långt ifrån så här fint.

Jag hade mina vanliga vinterkängor idag för jag ville ha ordentligt stöd för vristerna. Det är något fel på den vänstra skon. Den är sned och när foten är i skon känns den oxå sned vilket gör att jag hela tiden vill vrida den rätt. Det resulterar i att jag får ont upp genom knäet och hela vägen upp till ryggen. Så idag hade jag ont när jag kom hem, fötterna och ryggen.

Category: Hälsan | Tags: , , ,

Försummelse

Posted on by 0 comment

”Blodsbunden” av Augustin Erba. Jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok jämfört med en dålig bok. Intrycken blir mer komplexa och det är svårt att hitta orden. ”Blodbunden” var en bra bok. En mycket bra bok. Det bestående intrycket är blandade känslor. Sorg tillsammans med en vilja att bryta mönster.

Augustin Erba växte upp i förorten Fisksätra. Pappan var en atomfysiker som flytt från Egypten. Mamman var ättling till den Habsburgska familjen. Det fanns en yngre syster och en yngre bror. Mormor och morfar bodde på Östermalm. Morfar klagade jämt på att de varit tvungna att fly från sitt slott och alla ägodelar utom tavlorna. Pappan var hård, ställde höga krav och bestraffade med slag. ”Var du bäst i klassen idag?”, frågade han Augustin varje kväll. Mamman var alltid sjuk och klen, mån om familjens rykte, använde migränen som ursäkt för allt. Augustin och systern fick gå i Franska Skolan i Stockholm. Han blev mobbad och slagen varje dag under hela skoltiden för att sedan förmodligen åka på stryk när pappan kom hem på kvällen. Följande rader är väldigt talande för syskonens uppväxtmiljö: ”Leopold, han var fortfarande kvar i smekmånadsfasen med min far. Han var så liten att inga krav kunde ställas på honom. Han var för liten för att behöva börja läsa, för att behöva börja skriva, räkna och hoppa över en klass. Han var för liten för att få mer stryk än några slag på stjärten och några ryck i örsnibben.” Försummelse är det ord som blinkar starkast för mig. När de äldre syskonen blir tvungna att ta hand om minstingen med blöjbyte och mat eftersom mamman alltid ligger instängd i ett rum med en fuktad trasa över pannan.

Boken växlar mellan barndomen och vuxenlivet där Augustin får en egen familj och det är ju det där med att själv bli förälder. Det för med sig att man ser på sina egna föräldrar på ett annat sätt. Att de, trots allt, gjorde sitt bästa eller att man tar avstånd från dem och väljer att bryta ett negativt mönster. Kommer jag att ha samma ilska och vilja att bestraffa som min pappa? Kommer jag att föra vidare samma rädsla för allt som min mamma förde över på mig? Augustin Erba har driv i berättandet och det finns flera glimtar av humor mitt i allvaret. Jag kommer att läsa den igen!

Category: Böcker & film | Tags: , ,

”Aja baja, tjockis!”

Posted on by 4 comments

Jag hämtade mina glasögon idag och är väldigt nöjd! De sitter skönt och de fungerar alldeles utmärkt. Jag har läst i 2 timmar med det ena paret.

Läsglasögonen är gammalrosa - en av mina favoritfärger.

Läsglasögonen är gammalrosa – en av mina favoritfärger. Jag är märkligt slät i hyn. Ser sminkad ut. 

Nu har jag det andra paret på mig som är läckert lila och rosa.

Färgerna blev inte så bra på selfiesarna...

Färgerna blev inte så bra på selfiesarna…

Detalj av datorglasögonen.

Detalj av datorglasögonen.

Nu har jag 4 par glasögon att bolla med. De vanliga och solglasögonen som har samma styrka. Läsglasögon och datorglasögon. Inget för de vimsiga!

På väg till optikern gick jag över Klarabergsvägen vid det övervakade övergångsstället. Jag hann 3/4 innan det slog över till rött. Jag ser 2 cyklister som kommer från höger, en man och en kvinna något äldre än jag själv och jag sneddar mellan dem de sista meterna. Då säger mannen: ”Aja baja, tjockis!”. Jag var så fokuserad att ta mig över i säkerhet att jag inte fattade vad han hade sagt förrän jag hunnit vidare en bit. ”Aja baja, tjockis!” Vad i helvete…?! Det var ett av de tillfällen som jag skulle ha velat ta tag i styret på hans cykel, stirra på honom och svara: ”Jag kan i alla fall gå ned i vikt. Du kommer alltid att vara dum i huvet!”. Ack ja, efterklokhetens bittra sötma. Fy fan för folk!

Tiggare och hemlösa. Nu struntar jag högaktningsfullt i empati, förståelse och medmänsklighet. Jag är så jävla trött på alla tiggare!! Mellan centralen och optikern passerade jag 3 tiggare varav den ena satt 1 meter från bankomaten där jag tog ut pengar och det tycker jag är fräckt i överkant. Ja, jag tog ut 500 kr till naprapaten och gav inte en spänn till henne. De hemlösa går runt i t-banevagnarna och tigger. Varenda jäkla gång jag har åkt hem från naprapaten är det minst 2 olika sorter som går genom tåget; en som säljer tidningar (inte Situation Stockholm) och en annan som lägger en lapp på sätet. På vägen hem idag var det dessutom en hemlös som tiggde. Hittills har ingen varit påstridig. De accepterar min nekande huvudskakning och går vidare, men jag känner mig trängd och stressad. Gaaah!