Träsmak

Jag sitter och sitter och sitter. Det börjar bli jobbigt både för rumpan, som känns avdomnad och för ryggen. Jag har tillbringat många timmar i köket. På stolen och på golvet för att hålla Mio sällskap. Han saknar sin matte, men jag duger. Gränsfall. Igår kväll fick jag gosa med honom ordentligt för första gången; jag strök honom över ryggen medan jag spelade på mobilen – som jag brukade göra med Selmis. I morgon kommer Elin och Robin hem igen och Mio får åka hem till sitt vanliga revir. Jag slår vad om att han längtar!

En bild från i somras.

Julafton

Minus 6 grader, snö och sol. På självaste julafton! Det är man inte bortskämd med direkt. Jag gick den första riktiga promenaden på flera veckor och det gick långsamt i 55 minuter, men det var inte tungt och det var ljuvligt att komma ut, ut, UT!

Förra helgen blev Elin sambo med sin Robin, men i fredags åkte han till sina föräldrar i Skåne för att fira jul. Elin kände sig lite ensam, så hon och Mio kom hem till oss igår för att sova över till idag. Efter frukosten bytte vi julklappar som vanligt. Vi hade köpt en pall i rosa sammet med förvaringsmöjligheter som hon hade önskat sig. Jag fick en väldigt fin sjal i ljust grått med blommönster i rosa och gult och så ett presentkort hos Bokus. Julefröjd! Pär och Elin firar jul hos svärfar och jag firar för mig själv. Jag sitter faktiskt i vardagsrummet med Kalle Anka på tv:n (Robin Hood just nu). Vi åt ett litet julbord tillsammans med Elin igår, så idag skippar jag julmaten. Det blir nog bara te och mackor.

Bilder

Jag har hämtat mina nya glasögon hos Specsavers i Tumba.

Glasögondfodralen ser ut som godisbitar! 

Samma sorts praliner som vi fick från Elin och Robin köpte jag hos Interflorabutiken.

Några medikamenter från Kronans apotek. Pär och jag träffas vid middagen, men annars hostar vi var för sig, i varsitt rum….

Den här filuren var den första jag fick ögonen på när jag klev på hos Klackenbergs bokhandel. Är det en räv? Är det en tvättbjörn? Spelar ingen roll för han är min nyckelväktare.

Jag fortsatte längre in i butiken och hamnade bland alla presentartiklar och där hittade jag en skyddsängel till mig själv. Tillsammans med drömfångaren håller den mig trygg.

Ängeln hänger under sälarna, de goa och glada älsklingslunsarna.

En 10 centimer lång penna som passar väldigt bra i min pyttiga handväska.

Nu är det värsta kvar och känsliga läsare varnas för osmakliga bilder!!

Terminalglasögonen med röda bågar (syns inte så bra på bilden). Jag trivs inte i dem; de är för stora och “uggliga”.

Läsglasögonen känns betydligt bättre och har en vacker strassdetalj på skalmen.

De nya solbrillorna med mönster i klarblått och orange är helt godkända, men jag fick ingen möjlighet att prova dem idag eftersom vädret var heeeeelt annorlunda från igår.

Ångest

Berg och dalbana är bara förnamnet! Jag fick ångest igår kväll som triggade vallningarna som triggade ångesten som fick mig att äcklas över min feta kropp och fick mig att slå på mig själv igen. När det närmade sig läggdax drog det igång igen och jag ville inte gå och lägga mig för det skulle bara leda till att jag somnade och så skulle en ny dag i helvetet börja, så jag satt uppe för länge, till efter halv 1 och när jag väl kommit i säng kunde jag inte ligga kvar, än mindre somna. Då mindes jag att jag ju har möjlighet att ta 2 extra Nozinan om jag har svårt att somna, så det gjorde jag och sedan låg jag och lyssnade på lugn musik och somnade väl efter halv  2. I morse var ångesten där igen (eller fortfarande?). Det var den som fick mig upp och ut trots att jag kände mig för trött, men min feta lekamen behövde tuktas. Jag gick den långa rundan, 85 minuter och det gick tungt och vingligt. I stället för att duscha direkt när jag kom hem gjorde jag en mugg te, men jag var så fruktansvärt trött och så började jag gråta. Jag vill inte må så här!! Jag vet att det är övergående, men är det värt besväret?! Varför gör jag inte bara slut på alltihop??!! Efter duschen gick jag och lade mig och sov till efter 14 när Pär väckte mig. Elin och Robin skulle komma hit på middag (tro det eller ej, men Elins nuvarande pojkvän heter Robin precis som hennes före detta, men den här Robin är långt ifrån ett stolpskott – han är ett fynd!). Jag mådde bättre, frös som en gris, men kände mig lugn och middagen blev väldigt trevlig. De är så mysiga, båda 2! Nu är jag trött igen, men hyfsat lugn och jag tänker se till att komma i säng när jag är som tröttast. Det har varit en berg och dalbana, som sagt. Fy fan vilken jävla dag….

Intensivt

De senaste veckorna har varit intensiva. 

De idiotiska glasögonen som jag sett fram emot ledde till besvikelse och ångest. De ligger i sitt fodral nu och jag jobbar på att orka ta mig hela jävla vägen till optikern och argumentera med dem igen. Blä.

Pär har varit sjuk; han “kraschade” på sitt alldeles speciella vis genom att sova i närmare 2 dygn och sedan fortsätta på samma sätt. Jag blir oroligare för varje gång. Jag är övertygad om att krascherna kommer med tätare intervaller och kanske slutar i kraschen med stort K.

Selma blev dålig och hela familjen blev, som vanligt, engagerad. Sedan dog hon. Det är en vecka sedan och jag är stum av saknad. Så sent som i morse var jag väldigt nära att säga “God morgon, Selmis!” när jag hälsade på Elin.  Som jag brukade göra. Marsvinen lämnar tomrum efter sig när de försvinner, men Selma var med på ett annat sätt i och med att hon snodde runt fötterna på oss och ville vara med och tomrummet känns större…

Elin ska flytta hemifrån! Hon har hittat en etta på 32 kvm här i Rönninge. Igår skrev hon på kontraktet och om drygt 2 veckor får hon nycklarna. Pär och hon var på visning för bara 2 veckor sedan och jag följde med på en andra titt tisdagen efter. Den är så mysig! Ett fräscht badrum och ett rejält kök, sovalkov och fönster mot föreningens grönområde. 20 minuters promenad härifrån (vid  Nytorpsskolan längs en av mina vanligaste promenader) och med busshållplatsen utanför porten. En liten förening. Pär och jag finns med i bakgrunden rent ekonomiskt, men det är hon som står som ägare. Elin och Robin gjorde slut för någon månad sedan efter att det hade varit på gång en längre tid. I och med det försvann möjligheten till samboende och även hennes sug efter att bo så nära Stockholm som möjligt (han bor i Örnsberg). Så dyker den här lilla lyan upp som en skänk från ovan (en skänk på 1,5 miljon vill säga…) och så – tjong! – flyttar vår snorpa hemifrån lagom till jul.

När vi ändå lånar pengar till lägenhetsköpet, så lånar vi lite extra för att äntligen göra något åt övervåningen.  Och så ska vi byta ut bänkbelysningen i köket. Och sen ska vi tapetsera om i Elins rum och ställa in en extrasäng, en fåtölj, en lampa och ett bord och sen kommer jag att få en läshörna medan Pär får den efterlängtade nya teven med surroundljud-system.

Det har varit intensivt och det verkar inte lugna ned sig än på ett tag.

Hans å Bob med Frasse.

Favorit fem gånger om

En promenad på 60 minuter. Klockan var inte mer än 9 när jag gick och det var bara 5 grader. Solen strålade och för en gångs skull blåste det inte. Det var på gränsen att jag hade behövt handskar. Jag drog tröjärmarna över händerna och efter 10 minuter hade jag fått upp värmen. Det var en kanonrunda! Orken fanns. Lusten fanns. Jag gick en runda med många uppförsbackar, men de utgjorde inget problem. Hoppas att det inte var en engångsföreteelse….

“When your heart is weak” med Cock Robin. Det är mycket möjligt att jag har haft med den i min gamla blogg, så nu är det dax att den presenteras här. En låt från 1986-87 som jag har älskat från första stund. Idag upptäckte jag att den är perfekt att promenera till när man inte har så högt tempo. Jag lyssnade på den 5 gånger om den sista biten hem.Höj volymen och lyssna på basen – gåshud och endorfiner!

Cormoran & Robin

Karriär i ondska” av Robert “JK Rowling” Galbraith. Den tredje boken om Cormoran Strike och hans envisa partner Robin Ellacott. För 2 år sedan läste jag den första delen, “Gökens rop” och strax efter den andra delen, “Silkesmasken“.

Efter att ha löst 2 uppmärksammade fall går det riktigt bra för Cormoran Strikes detektivbyrå. Visserligen har han blivit ovän med större delen av poliskåren, men han klarar sig bra utan den. “Karriär i ondska” börjar med att Robin får ta emot ett paket som visar sig innehålla ett avhugget ben från en kvinna. Försändelsen är adresserad till Robin och det tycker Strike är illavarslande. Det finns en symbolik i att det är ett högerben som är kapat på exakt samma sätt som Strikes högerben är. Han behöver inte fundera särskilt länge innan han kan nämna 3 tänkbara gärningsmän som förmodligen vill komma åt honom. I den här delen får vi veta mer om varför Robin hoppade av universitetet och så är ju hennes och Matthews bröllopsplaner i full sving.

Den här delen är råare och blodigare än de tidigare och även om det inte är i närheten av hur de flesta deckare är nu för tiden, så hoppas jag innerligt att Robert Galbraith inte har för avsikt att fortsätta längs den banan i syfte att locka läsare! I övrigt håller boken samma höga klass med levande miljöer och personbeskrivningar och dialoger – Robert Galbraith är en mästare på dialoger! De för handlingen framåt samtidigt som karaktärerna blir tydligare. Jag har även lyssnat på böckerna och Niklas Falk är väldigt skicklig på att utnyttja dialogerna.

Blue Öyster Cult går som en musikalisk röd tråd genom hela boken. Jag känner igen namnet på gruppen, men har aldrig hört någon låt. Jag tar med det största hit, “Don’t fear the reaper”.

Pollen och öppna fält

Igår, söndag, var det varmt – 27 grader – och jag var sänkt. Det blev en nödvändig vilodag. Det fläktade rejält och idag var det inte mer än 19 grader med riktigt svalavindar. Idag promenerade jag 65 minuter och hade ett riktigt bra tempo halva tiden. Sedan kändes benen lätt stumma och jag fick sänka den otroliga hastigheten. Det var skönt! Däremot har mina ögon haft det överjävligt idag pga pollen. De är röda, svider och kliar. Jag vill plocka ut dem och lägga dem mörkt och svalt. Idag har jag maxat Livostin-dropparna. Jag har plockat fram min sovmask som har en kyldel som kan stoppas in i masken och det är skönt!

 

Nedanför Rönninge Kungsgård finns ett härligt öppet fält som är så vackert så här års. Luftigt. Rymd. Grönska! Här vill moderaterna bygga flerfamiljsbostäder inklusive en strandpromenad. Länsstyrelsen säger nej pga strandskyddet, men det beslutet kommer att överklagas. Idioter! 

 

Vägning: 96,8 kg som innebär att jag har gått ned 1,5 kg sedan i onsdags. Mitt snabba agerande när lakritsfiskarna åkte ut var rätt. Jag har inte haft varken godis eller chips under långhelgen. Jag har haft kakor från Kaffestugan och efter varje middag åt jag 3 vaniljdrömmar och 3 schackrutor som efterrätt. Jag blev mätt, det var gott och jag kände inget behov av kvällsmål. Jag har oxå börjat lägga mig tidigare av den enkla anledningen att jag är trött och datorn är tråkig och där försvinner en ät-fälla.

Det var mors dag igår. Vi firar det inte, men säger naturligtvis grattis. Igår fick jag en så fin bild på FB från Selma och Elin som har bott hos Robin i 3 veckor nu. “Till världens bästa mormor!” från Selma och Elin.

En ny favorit

“Av en annan värld” av Katherine Webb. För ett drygt år sedan läste jag hennes första bok “Carolines arv” som jag blev helt såld på. Även i den här senare boken väver hon samman dåtid och nutid mycket skickligt.

1911. Cat Morley kommer till prästgården i byn Cold Ash Holt för att börja sin tjänst hos kyrkoherden. I samma veva anländer även ockultisten/teosofen Robin Durrant. Cat har tuffa erfarenheter i bagaget och har taggarna utåt från början. Att vara tjänsteflicka är inte ett liv hon strävar efter. Kyrkoherdens fru känner sig väldigt osäker i förhållande till Cat och upplever det som att hon blir genomskådad. Hennes äktenskap är, milt uttryckt, problemfyllt. Kyrkohederns är betydligt mer intresserad av att försöka fånga naturandar på bild tillsammans med herr Durrant.

2011. Leah Hickson är journalist och får tips om en okänd soldat från första världskriget. Han saknar identitet, men har 2 brev i en väl försluten plåtask. Leahs journalistiska nyfikenhet behöver inte mer för att hon ska vilja nysta i mysteriet.

Det skiljer 100 år mellan Cat och Leah, men visst finns det en koppling och det är här Katherine Webbs skicklighet framträder. Hon är en makalös berättare och driver berättelsen framåt med små medel – inga andlösa cliffhangers – för att i slutet knyta ihop säcken med stor elegans. Miljöerna och gestaltningarna får mig att sugas in i boken. Dialogerna känns trovärdiga och karaktärerna är levande även om hushållerskans fetma är av sådana proportioner att hon inte borde kunna gå eller stå, ännu mindre arbeta hårt. Jag är i och för sig oerhört känslig för hur feta personer beskrivs…

PS! Nu läser jag hennes tredje bok, “En sång från havet”. Recension att vänta!