Minikalas

Jag har promenerat 50 minuter idag också med den lugna listan i öronen, men idag gick det tungt och jag fick ont i knäet. Igår kväll blåste de in ett kort, men intensivt snöoväder med blötsnö som föll horisontellt. Det blev ett par centimeter som låg kvar när jag var ute. För en gång skull var trottoarer och gångvägar i bättre skick än bilvägarna som var helt istäckta. Sen blev det dagsmeja och det mesta försvann. Mot slutet av promenaden kom en sista snöby med stora, blöta flingor och jag älskade det.

Elin fyllde år i måndags och jag fyller år i morgon och vi gör som vi ofta har gjort: vi slår ihop firandet, men det blir i liten skala. Hon och Robin kommer på kalasmiddag ikväll med lite presentutdelning. Kan man ha för många tulpanbuketter? Nix, inte så länge det finns något att ställa dem i! Jag köpte otroligt fina röda tulpaner i onsdags (som faktiskt doftar som hyacinter och jul!) och igår fick jag inte mindre än 3 buketter från Pär och en vit orkidé modell mindre. Wow! Det är lycka! Nu har jag tulpaner i köket och i läsrummet och 2 buketter i vardagsrummet.

När jag var på väg hem i onsdags gick jag uppför trapporna från stationen för benträningens skull och fick syn på en granne som oxå var på väg hem i maklig takt. Hon såg inte mig och för att slippa antingen hetsas av att hon gick efter mig eller känna mig som en förföljare, så stannade jag till vid anslagstavlan och drack lite vatten. Där fick jag syn på en inplastad lapp om en hund som behöver sällskap 2 dagar i veckan. En liten dvärgschnauzer. Jag stod kvar ett tag och funderade. Jag kände ett pirr i magen. Sedan fotade jag lappen med mobilen och fortsatte fundera. När jag visade den för Pär tyckte han att det var värt att i alla fall fråga, så det gjorde jag. Jag sms:ade igår kväll och fick ett positivt svar och idag har vi pratat lite – ägaren och jag, vill säga – och vi ska träffas imorgon. De bor mindre än 5 minuter här ifrån. Jag fick en bra känsla i magen och det känns pirrigt på ett positivt sätt. Framför allt är jag förvånad över mig själv, att jag inte fegade ur som jag alltid gör och det, mina damer och herrar, är ett tydligt tecken på att den humörhöjande medicinen fungerar!

Signerat

Eftersom Göran Redins bokserie om Lövberga har blivit mina absoluta hjärteböcker, så vill jag ha dem i inbunden form och jag vill ha dem i absolut nyskick (jag har inga positiva erfarenheter av begagnade böcker). De 2 första delarna finns inte längre i handeln medan jag hittade del 3 och 4 hos AdLibris. Jag hittade Göran Redins blogg och kontaktade honom via den och fick svaret att han har de 2 första delarna, att jag kan köpa dem av honom och att han kan signera dem. Vilken lycka! Vilken fullträff! Det är klart jag tackade ja! Och som grädden på moset kommer ju del 5 i början av april.

Vad övrigt är, är händelselöst. På grund av benet har jag suttit inomhus, men det har det varit värt för sträckningen/vridningen har släppt. Vi var en sväng till Elin och Robin igår och fikade och pratade ett par timmar. Lika trevligt som det var förra lördagen. Sömntabletterna klubbade mig igår kväll. I vanliga fall smyger effekten på mig och ögonen känns tunga och då är det bara att krypa i säng, men igår somnade jag bara där jag satt i soffan och lyssnade på bok och spelade och jag sov verkligen. Kvart i 1 vaknade jag och då måste jag ha suttit i sovit i minst 2 timmar! Efter det sov jag inget vidare i sängen och vaknade i morse med riktigt ont i halsen. En klump på höger sida som känns när jag sväljer. Jag vill inte bli förkyld för Elin och jag ska åka till svägerskan på onsdag. De har köpt en Rottweiler-valp som de hämtade hem förra veckan och gissa om jag vill träffa den!

I lördags var jag med om något som händer så sällan att det gränsar till unikt: jag träffade 2 nya personer som jag tyckte om direkt, som sände ut positiva, lugna och trygga vibbar och som var så enkla att umgås med att jag blev stärkt i min tro på min magkänsla. När magkänslan signalerar att det inte känns bra, när jag känt mig obekväm, så kan jag lugn i sinnet lämna den relationen åt sitt öde. Personerna Robins föräldrar, A och P som kommit upp från Blekinge för att hälsa på Elin och Robin och för att lämna över Juni, katten som Robin mer eller mindra vuxit upp med och som från och med nu bor här i Rönninge. “Att du skulle bli en 08:a var verkligen otippat!” som A sade medan hon kliade Juni under hakan. Vi blev bjudna på middag och satt och pratade och skrattade i ett par timmar – det var så himla trevligt och avslappnat! Naturligtvis hade jag siktet inställt på att bli bekant med Juni och jag fick klappa henne på huvudet, klia bakom öronen och till och med pussa på huvudet. Nu har Elin åter sällskap på dagarna och Robin har fått tillbaka en katt som har har saknat. Titta så fin hon är!

Det var Robins syster som hittade Juni och flera kullsyskon efter att någon dumpat dem i en container på återvinningsstationen där hon arbetar. Det var för 8 år sedan och de var i princip nyfödda.

Den intensiva promenaden i torsdags har fått oväntade konsekvenser. Jag skrev ju att jag har nått en punkt där det brukar skita sig och det har det gjort… Jag har haft ont i vänster knä sedan dess. Till en början kändes det som att det var själva knäet för det var tjockt och svårare att böja, men inte varmt eller andra tecken på inflammation. Sedan igår har smärtan suttit på baksidan av knäet och får mig att tro att senorna har blivit överansträngda. Jag har svårt att både böja benet och att sträcka ut det helt. Eftersom det inte rör sig om smärta från en skada, så har jag promenerat. Vi promenerade till och från Elin i lördags, men det var jobbigt och så har jag promenerat idag, i 55 minuter och det var gräsligt. Efter 5 minuter ville jag bara hem, men vände jag tillbaka? Icke! Jag pressade vidare. Idiot. Jag kommer inte att träna med gummibanden i morgon och på onsdag ska jag få massage hos Bitte. Kanske kan hon hjälpa mig. En bra sak med promenaden idag var att jag äntligen kunde använda MBT-skorna nu när snö och is har tinat bort från vägar och och promenadvägar. De är bra!

Träsmak

Jag sitter och sitter och sitter. Det börjar bli jobbigt både för rumpan, som känns avdomnad och för ryggen. Jag har tillbringat många timmar i köket. På stolen och på golvet för att hålla Mio sällskap. Han saknar sin matte, men jag duger. Gränsfall. Igår kväll fick jag gosa med honom ordentligt för första gången; jag strök honom över ryggen medan jag spelade på mobilen – som jag brukade göra med Selmis. I morgon kommer Elin och Robin hem igen och Mio får åka hem till sitt vanliga revir. Jag slår vad om att han längtar!

En bild från i somras.

Julafton

Minus 6 grader, snö och sol. På självaste julafton! Det är man inte bortskämd med direkt. Jag gick den första riktiga promenaden på flera veckor och det gick långsamt i 55 minuter, men det var inte tungt och det var ljuvligt att komma ut, ut, UT!

Förra helgen blev Elin sambo med sin Robin, men i fredags åkte han till sina föräldrar i Skåne för att fira jul. Elin kände sig lite ensam, så hon och Mio kom hem till oss igår för att sova över till idag. Efter frukosten bytte vi julklappar som vanligt. Vi hade köpt en pall i rosa sammet med förvaringsmöjligheter som hon hade önskat sig. Jag fick en väldigt fin sjal i ljust grått med blommönster i rosa och gult och så ett presentkort hos Bokus. Julefröjd! Pär och Elin firar jul hos svärfar och jag firar för mig själv. Jag sitter faktiskt i vardagsrummet med Kalle Anka på tv:n (Robin Hood just nu). Vi åt ett litet julbord tillsammans med Elin igår, så idag skippar jag julmaten. Det blir nog bara te och mackor.

Bilder

Jag har hämtat mina nya glasögon hos Specsavers i Tumba.

Glasögondfodralen ser ut som godisbitar! 

Samma sorts praliner som vi fick från Elin och Robin köpte jag hos Interflorabutiken.

Några medikamenter från Kronans apotek. Pär och jag träffas vid middagen, men annars hostar vi var för sig, i varsitt rum….

Den här filuren var den första jag fick ögonen på när jag klev på hos Klackenbergs bokhandel. Är det en räv? Är det en tvättbjörn? Spelar ingen roll för han är min nyckelväktare.

Jag fortsatte längre in i butiken och hamnade bland alla presentartiklar och där hittade jag en skyddsängel till mig själv. Tillsammans med drömfångaren håller den mig trygg.

Ängeln hänger under sälarna, de goa och glada älsklingslunsarna.

En 10 centimer lång penna som passar väldigt bra i min pyttiga handväska.

Nu är det värsta kvar och känsliga läsare varnas för osmakliga bilder!!

Terminalglasögonen med röda bågar (syns inte så bra på bilden). Jag trivs inte i dem; de är för stora och “uggliga”.

Läsglasögonen känns betydligt bättre och har en vacker strassdetalj på skalmen.

De nya solbrillorna med mönster i klarblått och orange är helt godkända, men jag fick ingen möjlighet att prova dem idag eftersom vädret var heeeeelt annorlunda från igår.

Ångest

Berg och dalbana är bara förnamnet! Jag fick ångest igår kväll som triggade vallningarna som triggade ångesten som fick mig att äcklas över min feta kropp och fick mig att slå på mig själv igen. När det närmade sig läggdax drog det igång igen och jag ville inte gå och lägga mig för det skulle bara leda till att jag somnade och så skulle en ny dag i helvetet börja, så jag satt uppe för länge, till efter halv 1 och när jag väl kommit i säng kunde jag inte ligga kvar, än mindre somna. Då mindes jag att jag ju har möjlighet att ta 2 extra Nozinan om jag har svårt att somna, så det gjorde jag och sedan låg jag och lyssnade på lugn musik och somnade väl efter halv  2. I morse var ångesten där igen (eller fortfarande?). Det var den som fick mig upp och ut trots att jag kände mig för trött, men min feta lekamen behövde tuktas. Jag gick den långa rundan, 85 minuter och det gick tungt och vingligt. I stället för att duscha direkt när jag kom hem gjorde jag en mugg te, men jag var så fruktansvärt trött och så började jag gråta. Jag vill inte må så här!! Jag vet att det är övergående, men är det värt besväret?! Varför gör jag inte bara slut på alltihop??!! Efter duschen gick jag och lade mig och sov till efter 14 när Pär väckte mig. Elin och Robin skulle komma hit på middag (tro det eller ej, men Elins nuvarande pojkvän heter Robin precis som hennes före detta, men den här Robin är långt ifrån ett stolpskott – han är ett fynd!). Jag mådde bättre, frös som en gris, men kände mig lugn och middagen blev väldigt trevlig. De är så mysiga, båda 2! Nu är jag trött igen, men hyfsat lugn och jag tänker se till att komma i säng när jag är som tröttast. Det har varit en berg och dalbana, som sagt. Fy fan vilken jävla dag….

Intensivt

De senaste veckorna har varit intensiva. 

De idiotiska glasögonen som jag sett fram emot ledde till besvikelse och ångest. De ligger i sitt fodral nu och jag jobbar på att orka ta mig hela jävla vägen till optikern och argumentera med dem igen. Blä.

Pär har varit sjuk; han “kraschade” på sitt alldeles speciella vis genom att sova i närmare 2 dygn och sedan fortsätta på samma sätt. Jag blir oroligare för varje gång. Jag är övertygad om att krascherna kommer med tätare intervaller och kanske slutar i kraschen med stort K.

Selma blev dålig och hela familjen blev, som vanligt, engagerad. Sedan dog hon. Det är en vecka sedan och jag är stum av saknad. Så sent som i morse var jag väldigt nära att säga “God morgon, Selmis!” när jag hälsade på Elin.  Som jag brukade göra. Marsvinen lämnar tomrum efter sig när de försvinner, men Selma var med på ett annat sätt i och med att hon snodde runt fötterna på oss och ville vara med och tomrummet känns större…

Elin ska flytta hemifrån! Hon har hittat en etta på 32 kvm här i Rönninge. Igår skrev hon på kontraktet och om drygt 2 veckor får hon nycklarna. Pär och hon var på visning för bara 2 veckor sedan och jag följde med på en andra titt tisdagen efter. Den är så mysig! Ett fräscht badrum och ett rejält kök, sovalkov och fönster mot föreningens grönområde. 20 minuters promenad härifrån (vid  Nytorpsskolan längs en av mina vanligaste promenader) och med busshållplatsen utanför porten. En liten förening. Pär och jag finns med i bakgrunden rent ekonomiskt, men det är hon som står som ägare. Elin och Robin gjorde slut för någon månad sedan efter att det hade varit på gång en längre tid. I och med det försvann möjligheten till samboende och även hennes sug efter att bo så nära Stockholm som möjligt (han bor i Örnsberg). Så dyker den här lilla lyan upp som en skänk från ovan (en skänk på 1,5 miljon vill säga…) och så – tjong! – flyttar vår snorpa hemifrån lagom till jul.

När vi ändå lånar pengar till lägenhetsköpet, så lånar vi lite extra för att äntligen göra något åt övervåningen.  Och så ska vi byta ut bänkbelysningen i köket. Och sen ska vi tapetsera om i Elins rum och ställa in en extrasäng, en fåtölj, en lampa och ett bord och sen kommer jag att få en läshörna medan Pär får den efterlängtade nya teven med surroundljud-system.

Det har varit intensivt och det verkar inte lugna ned sig än på ett tag.

Hans å Bob med Frasse.

Favorit fem gånger om

En promenad på 60 minuter. Klockan var inte mer än 9 när jag gick och det var bara 5 grader. Solen strålade och för en gångs skull blåste det inte. Det var på gränsen att jag hade behövt handskar. Jag drog tröjärmarna över händerna och efter 10 minuter hade jag fått upp värmen. Det var en kanonrunda! Orken fanns. Lusten fanns. Jag gick en runda med många uppförsbackar, men de utgjorde inget problem. Hoppas att det inte var en engångsföreteelse….

“When your heart is weak” med Cock Robin. Det är mycket möjligt att jag har haft med den i min gamla blogg, så nu är det dax att den presenteras här. En låt från 1986-87 som jag har älskat från första stund. Idag upptäckte jag att den är perfekt att promenera till när man inte har så högt tempo. Jag lyssnade på den 5 gånger om den sista biten hem.Höj volymen och lyssna på basen – gåshud och endorfiner!