Tag Archives: promenaderna

Värmeslag?

Posted on by 0 comment

Vid 4-tiden vaknade jag av att jag mådde dåligt. Kissnödig, halsbränna, mådde illa och när jag stod upp var jag så yrslig att jag hade svårt att gå. Toalettbesöket klarades av. Halsbrännan hade förmodligen att göra med lakritsen (dålig kvalitet) som jag åt igår kväll och jag tog 1 Omeprazol med lite mjölk och så slängde jag resten av lakritsen. Sedan försökte jag sova. Huden hettade som om jag hade varit ute i solen. Jag frös och jag svettades om vartannat och samtidigt. Kroppen ville inte ligga stilla – det ryckte i den. Huvudvärk. Illamående. Jag dåsade till och från. Vid 8 var jag kissnödig igen. ”Är klockan inte mer än 8?!”, tänkte jag och lade mig igen. Kroppen hade slutat rycka, men jag frös och drog till mig Pärs täcke oxå. Jag bara låg där och fantiserade ihop hemska sjukdomsdraman: att jag skulle bli liggande i flera veckor eller att Pär skulle blir tvungen att köra mig till sjukhus och vem ska då ta hand om Bibbi när Elin och Pär åker till Öland på onsdag? Och jag som har fått sådant flyt med träningen! Jag mådde illa och ville bara dö. Det kändes precis som vintern 2011/12 när jag alltför ofta bara låg i sängen och glodde på träden och himlen. Vid 9 gick jag tillbaka till toaletten och satt där ett tag tills magen var helt tömd, men jag behövde inte kräkas. Sedan tvingade jag i mig lite youghurt-kvarg, men jag orkade knappt sitta upp utan hängde över bordet. Vad fan var det som hände? Kanske värmeslag med tanke på hur matt jag blev efter de senaste promenaderna plus att jag ju redan hade bränt mig? Eller var det borrelia från någon liten jävla fästingjävel som jag inte upptäckt? Det där konstiga märket på axeln som inte kliar som ett myggbett, men heller inte är en finne… Eller det där märket på benet som har kliat så in i h-vete? Kanske var det så enkelt som att jag åkte dit på Pärs förkylning ändå? Tillbaka till sängen och nu kändes kroppen lugnare – framför allt magen. Frossan och svettningarna avtog och försvann. Jag somnade och sov som en stock till efter 12. Lunch med Elin och döm om min förvåning när jag upptäckte att jag orkade hålla mig uppe, hade slutat må illa och att jag inte kände mig som en kokt kräfta längre. Lite skakig och huvudvärk, men inte värre än så. Vad 17 var det som hade hänt?! Jag lutar fortfarande åt ett litet värmeslag, så jag tänker hålla mig inomhus hela helgen.

Glädjande siffror

Posted on by 4 comments

Jag träffade Ida Bull på Itrim; den träffen som skulle ha varit i förra veckan. En ordinarie hälsouppföljning efter 3 månader. Hon ställde några frågor bl.a. om orken har förändrats och det har den ju. Överlag har jag mycket mer ork än tidigare. Jag orkar mer på dagarna helt enkelt, jag blir t.ex. inte lika trött efter att ha städat och jag blir sällan mörbultad efter promenaderna. Konditionen är bättre och det märker jag väl mest i uppförsbackarna. Att nå toppen ger mig ingen nära-döden-upplevelse längre även om syrgas skulle sitta fint. Maten? Jag kör på med min modifierade charktallrik och mitt nya kvällsmål (mörkt bröd med keso och 3 skivor parma) och soppa till middag. Det fungerar! DET FUNGERAR!! Vikten har minskat med 8,7 kg. Midjemåttet har minskat med 14 centimeter!! Till och med Ida var imponerad. 14 cm på 3,5 månad blir 4,5 cm i månaden. Fettmassan har minskat från 50,8% till 48,3%. BMI:t har gått ned från 38,6 till 35,6. Det minskande midjemåttet visar att det är det farliga bukfettet som försvinner – det kan inte bli så mycket bättre! Det går långsamt och det är så jag vill ha det även om jag blir otålig då och då. Det hjälper faktiskt att se i tydliga siffror och grafer att det händer något. Den senaste veckan har jag inte upplevt hungern som lika jobbig. Det kan på sätt och vis kännas skönare att vara hungrig än att äta. (Stäng av larmklockorna!)

Att få må bra

Posted on by 0 comment

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Slutstramat

Posted on by 0 comment

5 km promenad på 70 minuter med flera uppförsbackar. Det var jätteskönt! Jag kan inte låta bli att fundera på IB:s fråga om promenaderna ökar pulsen och varför det inte räknas som träning. Oftast går jag i en sådan takt att det hamnar mellan rask promenad och power-walk.

Jag måste skärpa mig! Nästan varje kväll den här veckan har jag ätit efter kvällsmålet – precis det jag inte ska göra. Visserligen har det rört sig om att jag har vräkt i mig 5 skivor parmaskinka och keso och inte mackor eller godis, men ändå. IB och jag enades om nolltolerans. Skärpning! Jag ska oxå påminna mig själv om att det handlar om den 3:e veckan av 104 och jag måste tillåta mig själv att prova mig fram. 

Förhoppningsvis visar vågen minus på måndag även om det inte känns så i kroppen, men vinterjackan har slutat strama runt magen, så något har försvunnit.

Mitt andra maraton

Posted on by 2 comments

Fanfardax! Jag har gått ned 2,8 kg på en enda vecka. Ömäjsing!

Omslag i vädret: 4 plusgrader och ett fint duggregn i luften. Jag promenerade idag och trots att det egentligen inte regnade blev glasögonen alldeles prickiga. Det var blött och slirigt och inte alls lika fint som tidigare. 2/3 gick bra, men sedan blev jag trött och struntade i att ha ett pulsförhöjande tempo. Nu när jag har stegräknaren går jag någon av mina olika rundor för att få veta hur långa de är. Idag tog det 70 minuter att gå 5 km (fd. Statoil till Nytorpsskolan förbi ”Stallet” och hem via gymnasiet). Jag fick en utmärkelse från Fitbit eftersom jag har knatat ihop 42 kilometer sedan jag började med stegräknaren (egentligen längre eftersom jag inte räknade stegen under de första promenaderna för 2 veckor sedan) och det är ju det samma som ett maraton! Det blir mitt andra maraton på 24 år. Att föda barn – vilket jag gjorde för knappt 24 år sedan – innebär en ansträngning motsvarande ett maratonlopp. Sug på den!

Jag bär på en schäfer

Posted on by 0 comment

50 minuters promenad i förmiddags. Skönt att komma ut! Nu har det blivit milt igen, så jag tog på en extra t-shirt och min tunna jacka i stället för vinterjackan.

Det där med Xtravaganza sket sig pga. att de finn endast på Värmdö och i Nynäshamn (i Stockholmsområdet vill säga) och det är orimligt att jag ska ta mig dit kommunalt flera gånger i veckan. Coachen ringde idag (jag har väntat sedan i onsdags). Hon lät hurtig, men luften gick ur henne när jag sa var jag bodde. Däremot kunde hon tipsa mig om Itrim som ju har ett liknande upplägg och dessutom finns i Huddinge, 15 minuter med pendeltåget. Jag letade upp Itrim och anmälde mitt intresse. Den coachen, eller vad jag nu ska kalla människan, ringde 4 timmar senare. Hon lät ännu hurtigare och jag ska träffa henne den 15 december. Jag vägde mig i morse (108,2 kg) och på Itrims sida gjorde jag ett litet test för att få reda på hur mycket min vikt egentligen väger. Enligt WHO:s skala för BMI (denna förhatliga och felaktiga måttstock) bär jag på 38 kg:s övervikt och lider av ”svår fetma”. De där 38 kilona motsvaras av en schäfer. Jag släpar runt på en schäfer 24/7/365. När jag ser det på det viset förstår jag varför jag får ont efter promenaderna…

Fetma 2

Category: Hälsan, Vikten | Tags: , , , ,

Mörbultarkrock

Posted on by 0 comment

Jag hade ont i höger knä i morse och dessutom hade Pär tagit en post-it och ritat dit en småkrokig varningstriangel, skrivit ”Halt!” och satt upp den på ytterdörren. (Jag brukar tänka att det kanske står ”halt” som i stopp och då kan ingen gå ut och man blir stående vid dörren. Hahaha! Ibland är jag så fyndig att jag dånar.) Halkvarningar tar jag på dödligt allvar och träning och viktminskning i all ära, men det är inte värt att riskera fler stukade vrister eller ännu värre. I stället för att gå ut gjorde jag en kanna te, tog plats i soffhörnet och läste i ett par timmar. Najs! Ögonlocken kändes väldigt tunga efter ett tag och frestelsen att lura en stund var mycket stor, men i stället bytte jag boken mot hypnosen. När den var avklarad slumrade jag i några minuter innan jag åt lunch tillsammans med Elin. På eftermiddagen hade temperaturen krupit upp till drygt 4 grader, så då borde det inte vara halt. Halka är i och för sig inget hinder numera eftersom jag har isbuggarna, men jag misstänker att det var isbuggarna som var anledningen till att jag fick så jäkla ont efter de senaste promenaderna. Eftersom det nu var flera plusgrader och halkfritt satte jag på mig MBT-skorna, tog stavarna och gick runt Flaten (den lite längre rundan förbi ”Stallet”). Inget av knäna protesterade när jag tog mig nedför trappan och då blev jag uppmuntrad att fortsätta och det gick bra hela vägen, vad gäller smärta, men när jag kom till den sista backen (vid gymnasiet), så orkade inte armarna mer och låren kändes stumma. Tempot var stadigt och det tog 60 minuter och det var så skönt! Nu på kvällen har det uppstått en mörbultarkrock. Träningsvärken efter igår kickade loss ungefär när jag kom hem och kände mig mörbultad efter dagens runda. Det är mest ryggen och skuldrorna.

Dagens låtlisterepresentant är Humans med låten ”Water water”.

Promenad och pekfinger

Posted on by 0 comment

Jag gick till Konsum för att stödhandla och valde en omväg hem (mest för att undvika tiggarna) och det var faktiskt i backen vid gymnasiet – som annars inte är någon favorit – som jag kände en rusch av tillfredsställelse. Det var så skönt att vara utomhus och jag kände att promenaderna med stavarna börjar ge effekt på orken. Trots en hyfsad tung ryggsäck plus en kasse hade jag inga problem att ta mig uppför backen. Lycka!

Mindre lycka när det gäller mitt pekfinger. Den yttersta delen är svullen och röd med spänd hud. Det går inte att böja och värken motas bort med en värkkombo. Det är inte en stukning, så mycket vet jag för jag har haft min beskärda del av stukade fingrar från skolgympans volleyboll. Kanske en liten, liten sticka från höet som har bosatt sig där inne. Jag tänker krypa till korset och gå till den öppna mottagningen i morgon. Blä!