Respit

Igår var det tisdag och på tisdagar tränar jag med gummibanden, men just igår blev det inte så. Medan jag åt lunch kände jag att jag helt enkelt inte skulle orka genomföra ens ett extra lätt pass. Jag var så trött! Efter lunch gick jag och lade mig, i pyjamas, under täcke och filt och sov hela eftermiddagen – 2,5 timme. Sedan kändes det bättre, men då var ju ingen större idé att byta om till vanliga kläder. Hehe.

Vädret svänger så jag får pisksnärtskador. I slutet av förra månaden var det 18 grader vissa dagar och sedan bara 5. I förra veckan var det runt 15 grader och nu är det nollgradigt och snöbyar! Det känns som jag har fått en respit från värmen som jag inte trivs med och från det aggressiva pollenet. Aj lajk it! Jag promenerade 50 minuter idag i nya MBT-kängor med stadig skaft runt vristen och de känns så bra! Det märks att jag inte har gått i MBT-skor på flera månader, så det är småjobbigt för benen; baksidan av låren och höfterna är plötsligt med i matchen på ett helt annat sätt. Idag hade jag täckjacka, mössa och handskar och det var skönt att komma ut. Knäet känns fortfarande av – efter nästan 2 månader – mest i slutet av promenaderna och efteråt, men jag haltar inte.

Den här bilden är väl en klassiker vid det här laget…

Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

Spiken

Termometern visar 4 plusgrader. Regnet öser ned och det blåser som bara den. När jag promenerade tidigare idag var det 3 minusgrader och isigt. Ett väderomslag som heter duga. Det blev 30 minuters tempopromenad till Salem och 45 minuters lunk hem igen. Jag hade mina dubbade isbuggar. Kallt om ansiktet. Det var ingen höjdare och spiken i ryggen är tillbaka efter … jag vet inte hur länge. Jag har känt av den efter de senaste promenaderna och det har förmodligen att göra med att jag inte har använt MBT-skorna. Idag har spiken suttit kvar trots en värkkombo, ryggövningar och 2 omgångar med massagebältet (som jag fick gräva fram från garderoben). De olika åtgärderna har lindrat värken, men det gnager…

 

 

Från Acer till Lenovo

En promenad på 70 minuter som var riktigt skön större delen av tiden. Precis som vid de senaste promenaderna kom det ett tillfälle när jag gått drygt halva sträckan då mattheten ramlar över mig i kombination med en vallning som gör att jag tvivlar på att jag ska orka hela vägen. Det jag kan göra och har gjort vid de här tillfällena är att sänka tempot, dricka vatten (jag har alltid vatten med mig nu för tiden oavsett temperatur) och djupandas. Det verkar inte bättre än att det här med konditionsträning inte kommer att fungera så bra för oöverskådlig tid.

Det här inlägget skriver jag på min nya dator! En liten Lenovo som är så tyst och oerhört snabb och lätt jämfört med min gamla Acer. Den teknikrädda sidan av mig har gjort att jag har dragit mig in i det längsta med att köpa en ny eftersom det inte finns någon dator som inte har Windows 10 och både Elin och Pär har klagat en del på det. Min gamla Trotjänare har fått flera nya batterier och ett par ominstallationer genom åren för att hålla igång den, men grafikrutinerna gjorde att den ofta hängde sig/frös när jag ville se korta klipp eller till och med när det blev för många bilder eller om jag skrollade för snabbt. Jag känner mig lite elak nu när allt jag behövde har flyttats över till den här med hjälp av Pär och jag bara ställde undan Trotjänaren på en hylla. Jag vet inte hur länge jag har haft den. 7-8 år kanske. En lång tid.

 

Känner mig sjuk

Jag tvingade iväg mig själv på en promenad runt Flaten (65 minuter) och det var ingen höjdare. Trött och varm, vallningar och med för mycket kläder (skulle ha tagit linnet…). Efteråt kände jag mig sjuk. Inte bara trött eller mörbultad utan sjuk. Svimfärdig, törstig, yr och nästan illamående. Så har det varit efter de senaste promenaderna. Varför?! Jag har ingen förkylningskänsla i kroppen. Jag äter B- och D-vitamin, aloe vera och magnesium. Jag har inte ändrat något i kosten eller i medicineringen. Depression och ångest finns fortfarande i bakgrunden, men jag tror inte att de är huvudskurkar i det här dramat. Jag sover dåligt. Stilnoct i all ära, men den hjälper mig inte att sova hela natten. Ett toalettbesök varje natt och sedan för varmt, för kallt, för varmt, för kallt… Det är nog dax att beställa en hälsoundersökning hos Werlab.

Nu har bygget gjort ett skutt framåt. Väggar med fönster börjar komma på plats.

Skiljeväg, analys och motivationshöjare

Jag befinner mig vid en skiljeväg där den ena vägen leder till slutmålet 70 kg och den andra vägen är en återvändsgränd med en stege där jag kan klättra uppåt och nedåt, några hekto hit, några hekto dit, men stanna kvar på 96 kg.

Det jag upplever nu handlar inte om att jag ger upp eller att jag är leds och absolut inte att jag är nöjer mig med 11 kg minus. Det handlar mer om VARFÖR jag och kroppen verkar ha gjort halt här.

Det största problemet har visat sig vara kvällstugget. Anledningen till att jag började med det var att slippa kommentarer från Pär om vad jag äter. Han lägger sig tidigt och då kunde jag slappna av och äta mig mätt. Anledningen till att jag fortsatte även sedan kommentarerna blev färre och även sedan stödet ökade sedan jag gick med i Itrim är en helt annan femma. Hunger är en sak. Okynnesätande är en annan. Trots att jag inte ens är sugen går jag i skåpen och stoppar i mig eller rostar några skivor med smör. Jag är medveten om att jag gör det. Jag är medveten om att det inte är så smart. Jag väger mig och ser att det ju inte är någon fara eftersom jag – i bästa fall – har gått ned i vikt eller att jag åtminstone inte har gått upp i vikt. PANG! Fällan slår igen! Jag fortsätter och sedan går jag upp i vikt och får ångest och bestämmer mig för att skärpa mig och så vidare, och så vidare. Det är dömt att misslyckas.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra sig av med en ovana utan att ersätta den med något annat, något bättre. Jag har provat mig fram i 6,5 månad nu. Olika strategier. Olika förhållningssätt. Jag blir egentligen inte nedslagen över att inget har visat sig vara hållbart och jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig själv. När jag hittar ett sätt som känns som när en pusselbit faller på plats, så kommer jag att bita mig fast. Eller när jag är tillräckligt angelägen. Jag har börjat ställa mig just den frågan oftare. Varför är jag inte tillräckligt angelägen att fortsätta gå ned i vikt? Nu vet jag ju att det enda jag behöver avstå ifrån är kvällstugget. Kvällstugget som inte längre fyller någon funktion. Kvällstugget som bara ger mig ångest dagen efter när jag reflexmässigt rekapitulerar hur mycket jag stoppade i mig kvällen innan. Kvällstugget har ingen tröstande, uppmuntrande eller belönande funktion. Det händer att den har en mättande funktion, men – som sagt – det är inte tillräckligt ofta för att vara befogat.

Det som finns kvar att prova är mental träning genom påminnelser och tänk-efter-före-metoden. Jag har satt ihop en motivationshöjare som jag har skrivit ut i 3 exemplar och kommer att sätta upp i ögonhöjd på lämpliga ställen.

Ewa!

107  106  105  104  103  102  101  100  99  98  97  96

11 kilo på 6 månader är bra gjort!

Du kommer att fixa resten också!

Kom ihåg hur bra det känns varje gång vågen visar minus.

Kom ihåg hur skönt det är när magen minskar.

Kom ihåg känslan när du orkar mer.

Kom ihåg vilken lättnad det är att slippa få ont i knän och vrister efter promenaderna.

Du har alltid ett val: att äta eller att fortsätta gå ned vikt.

Texten är skriven i olika fonter, både stilmässigt och storleksmässigt, kursiverat och understruket för att det inte ska bli en löpande text som ögonen bara kan svepa förbi, men det syns inte här i bloggen. Inga pekpinnar, inga förmaningar utan uppmuntran och betoning på att komma ihåg en positiv känsla.

Så nej, jag har inte gett upp! 

 

Värmeslag?

Vid 4-tiden vaknade jag av att jag mådde dåligt. Kissnödig, halsbränna, mådde illa och när jag stod upp var jag så yrslig att jag hade svårt att gå. Toalettbesöket klarades av. Halsbrännan hade förmodligen att göra med lakritsen (dålig kvalitet) som jag åt igår kväll och jag tog 1 Omeprazol med lite mjölk och så slängde jag resten av lakritsen. Sedan försökte jag sova. Huden hettade som om jag hade varit ute i solen. Jag frös och jag svettades om vartannat och samtidigt. Kroppen ville inte ligga stilla – det ryckte i den. Huvudvärk. Illamående. Jag dåsade till och från. Vid 8 var jag kissnödig igen. “Är klockan inte mer än 8?!”, tänkte jag och lade mig igen. Kroppen hade slutat rycka, men jag frös och drog till mig Pärs täcke oxå. Jag bara låg där och fantiserade ihop hemska sjukdomsdraman: att jag skulle bli liggande i flera veckor eller att Pär skulle blir tvungen att köra mig till sjukhus och vem ska då ta hand om Bibbi när Elin och Pär åker till Öland på onsdag? Och jag som har fått sådant flyt med träningen! Jag mådde illa och ville bara dö. Det kändes precis som vintern 2011/12 när jag alltför ofta bara låg i sängen och glodde på träden och himlen. Vid 9 gick jag tillbaka till toaletten och satt där ett tag tills magen var helt tömd, men jag behövde inte kräkas. Sedan tvingade jag i mig lite youghurt-kvarg, men jag orkade knappt sitta upp utan hängde över bordet. Vad fan var det som hände? Kanske värmeslag med tanke på hur matt jag blev efter de senaste promenaderna plus att jag ju redan hade bränt mig? Eller var det borrelia från någon liten jävla fästingjävel som jag inte upptäckt? Det där konstiga märket på axeln som inte kliar som ett myggbett, men heller inte är en finne… Eller det där märket på benet som har kliat så in i h-vete? Kanske var det så enkelt som att jag åkte dit på Pärs förkylning ändå? Tillbaka till sängen och nu kändes kroppen lugnare – framför allt magen. Frossan och svettningarna avtog och försvann. Jag somnade och sov som en stock till efter 12. Lunch med Elin och döm om min förvåning när jag upptäckte att jag orkade hålla mig uppe, hade slutat må illa och att jag inte kände mig som en kokt kräfta längre. Lite skakig och huvudvärk, men inte värre än så. Vad 17 var det som hade hänt?! Jag lutar fortfarande åt ett litet värmeslag, så jag tänker hålla mig inomhus hela helgen.

Glädjande siffror

Jag träffade Ida Bull på Itrim; den träffen som skulle ha varit i förra veckan. En ordinarie hälsouppföljning efter 3 månader. Hon ställde några frågor bl.a. om orken har förändrats och det har den ju. Överlag har jag mycket mer ork än tidigare. Jag orkar mer på dagarna helt enkelt, jag blir t.ex. inte lika trött efter att ha städat och jag blir sällan mörbultad efter promenaderna. Konditionen är bättre och det märker jag väl mest i uppförsbackarna. Att nå toppen ger mig ingen nära-döden-upplevelse längre även om syrgas skulle sitta fint. Maten? Jag kör på med min modifierade charktallrik och mitt nya kvällsmål (mörkt bröd med keso och 3 skivor parma) och soppa till middag. Det fungerar! DET FUNGERAR!! Vikten har minskat med 8,7 kg. Midjemåttet har minskat med 14 centimeter!! Till och med Ida var imponerad. 14 cm på 3,5 månad blir 4,5 cm i månaden. Fettmassan har minskat från 50,8% till 48,3%. BMI:t har gått ned från 38,6 till 35,6. Det minskande midjemåttet visar att det är det farliga bukfettet som försvinner – det kan inte bli så mycket bättre! Det går långsamt och det är så jag vill ha det även om jag blir otålig då och då. Det hjälper faktiskt att se i tydliga siffror och grafer att det händer något. Den senaste veckan har jag inte upplevt hungern som lika jobbig. Det kan på sätt och vis kännas skönare att vara hungrig än att äta. (Stäng av larmklockorna!)

Att få må bra

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande “Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. “Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. “Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. “Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Slutstramat

5 km promenad på 70 minuter med flera uppförsbackar. Det var jätteskönt! Jag kan inte låta bli att fundera på IB:s fråga om promenaderna ökar pulsen och varför det inte räknas som träning. Oftast går jag i en sådan takt att det hamnar mellan rask promenad och power-walk.

Jag måste skärpa mig! Nästan varje kväll den här veckan har jag ätit efter kvällsmålet – precis det jag inte ska göra. Visserligen har det rört sig om att jag har vräkt i mig 5 skivor parmaskinka och keso och inte mackor eller godis, men ändå. IB och jag enades om nolltolerans. Skärpning! Jag ska oxå påminna mig själv om att det handlar om den 3:e veckan av 104 och jag måste tillåta mig själv att prova mig fram. 

Förhoppningsvis visar vågen minus på måndag även om det inte känns så i kroppen, men vinterjackan har slutat strama runt magen, så något har försvunnit.