Tag Archives: mobilen

Värmepanik och kassa batterier

Posted on by 0 comment

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i ”Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.

Sammanhängande rekommendationer

Posted on by 0 comment

Chefen för vaktstyrkan, Sture Surikat, har känt en viss oro när han inte har kunnat se över högen med snö som samlats på fönsterkarmen. Nu har den sjunkit undan och han är lugnare.

Är det möjligt att motstå strålande sol, snöknarr och 17 minusgrader? Tusan heller! Jag byltade på mig och gick Ut på Landet. Det var ljuvligt! Det var bara mot slutet som jag verkligen kände mig kall. Enligt stegräknaren var rundan 6 km, drygt 8000 steg.

Stegräknaren, Fit bit Zip, kopplas givetvis ihop med mobilen via blåtanden och det är behändigt. Det finns en lista med diverse rekommendationer t.ex. hur mycket vatten jag bör dricka under en dag (2l), hur många steg jag ska gå per dag (10000) och hur många aktiva minuter som behövs för att kroppen ska få sitt (30). Då slog mig en tanke: alla ni som har stegräknare på arbetet och kommer hem på fanfar-humör för ni har gått 14354 steg minsann. Om de 14354 stegen utgörs av att ta sig från ett möte till ett annat, men inte är sammanhängande i de rekommenderade 30 minuterna, så gör de ingen nytta. Jag har fått ihop 9224 steg idag och de satte ihop 83 aktiva minuter. Just idag kommer jag inte att hinna få i mig allt det rekommenderade vattnet eftersom jag faktiskt har fullt upp med att äta ferrarisar.

Category: Hälsan, Rönninge, Vikten | Tags: , ,

Oseriös statistik

Posted on by 0 comment

En pakethämtarpromenad på eftermiddagen. Jag gick strax före 16 och då var det så gott som mörkt. Det var 3 paket som behövde hämtas och ett av dem hade jag fått 3 påminnelser om eftersom de har så trångt i hyllorna nu när det drar mot jul. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt, men det kändes angeläget att hämta paketen, så jag snörde på mig isbuggarna och ryggsäcken och gick i rask takt – även i uppförsbackarna! – till Salem. Nu har det blivit kallt igen, minusgrader och det var is överallt; knölig is, mörkt och taskig syn. Spännande! Jag fick vänta 20 minuter med 12 nummer före (det händer ytterst sällan). Apotekspaketet gick knappt ned i ryggsäcken medan Footway-paketet hade ett bärhandtag. Sedan satte jag fart igen till Bamses för paketet från Lakritsroten. 20 minuter till Salem, 30 minuter hem. Det gick bra och det var skönt och jag fick ont efteråt.

Jag förde oseriös statistik på min promenad. Det var den tiden på dagen när ungar hämtas på dagis. Jag såg/mötte 6 föräldrar med ett eller flera barn. 5 mammor, 1 pappa. Av de 5 mammorna talade 4 i telefon, pappan gjorde inte det för han pratade med sitt barn. Ungarna hasar med tysta och trötta. Föräldern pratar i telefon. Jag förstår inte det här. Allvarligt: vad 17 är det som är så viktigt att man alltid måste vara nåbar?! När du inte har träffat din avkomma på hela långa dagen borde det finnas massor att prata om! Frågor och småprat. Skulle någon ta illa upp om du sa att ”Nu ska jag umgås med mina barn, så jag stänger av mobilen.”? Det är i så fall den personens problem.

I morgon ska jag till Itrim för en kostnadsfri rådgivning. Jag vill egentligen inte, men känner att jag måste. Sista utvägen. Desperation. Hopplöshet. Jag har inga förväntningar, bara farhågor. En ung, vältränad, fullt frisk människa som aldrig har haft problem med vikten, inställd på att få mig att börja träna och gå över till lättprodukter. Hur reagerar hon när hon inser att jag är 50+, i klimakteriet och tar många mediciner? Varje ny läkare jag har träffat och även homeopaten och sjukgymnaster hajar till när de, som svar på frågan om jag tar någon medicin, får en hel lista som jag skrivit ut hemma. Jag fasar för att sitta mitt emot den här människan och redogöra för mina matvanor; vad äter jag, när äter jag, hur mycket äter jag. Jag hoppas att jag inte blir överkörd, att jag har sinnesnärvaro att säga nej ifall jag känner att personkemin skorrar. 38 kg ska bort, en schäfer och jag fixar inte det själv.

Positivitet och Tacksamhet har semester

Posted on by 0 comment

Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!

Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen ”kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga ”dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om ”Suck. Idel ursäkter!”.

Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.

Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.

Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.

Depression

Nya knep eller bara vänta?

Posted on by 0 comment

Jag är förkyld, men inte så farligt. Jag märker det mest på att jag behöver vanlig nässpray mot det täppta eftersom Nasonexen inte rår på det. Det har kliat i halsen, så det blev ingen styrketräning i tisdags. Idag promenerade jag – jag ville ut i snön! Det var moddigt och slirigt, men skönt att andas frisk luft. Efteråt blev jag fenomenalt trött och lurade i soffan en halv timme innan jag åt lunch. När jag vaknade var jag fortfarande trött och frusen och allmänt ruggig. Resten av dagen har varit seg. Det går nedför igen. Ångesten kommer och går hela dagarna. Panik varvas med irritation. Värmepåslagen (jag kallar dem så eftersom det inte handlar om direkta vallningar – jag svettas inte) kommer oftare och känns intensivare. Koftan åker på och av, på och av. Jag sover sämre trots Stilnocten. För varmt eller för kallt. Vaknar till femtielva gånger per natt. Ögonen svider. Jag har hudsprickor på hälarna och tummarna, till och med på insidan av läppen. De vanliga trivselknepen fungerar inte. Serien jag tittar på (”Breaking bad”) känns tjatig efter bara 1,5 säsong. Jag har tröttnat på att spela på mobilen. Det är svårt att hitta en bra ljudbok, så jag lyssnar om på favoriter (”Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”). Inte ens godiset lockar längre. Det fungerar fortfarande att läsa, så länge ögonen inte är för irriterade. Jag saknar ork och motivation att hitta nya trivselknep, så jag får vänta ut eländet.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Mina mediciner. De förändras inte varken antalet eller sorten, men jag köper fler och fler kosttillskott och de är skrymmande.

20161110_160108-1[1]

Morgondosen. Uppifrån och ned. Levaxin (sköldkörteln), Cetirizin (allergi), Sertralin 50 mg och 100 mg (depression), Lyrica (ångest), Omeprazol (magen), Aloe Vera (mot allt och inget), B-vitamin och järn.

20161110_155908-1[1]

Kvällsdosen som jag tar när jag äter middag. Uppifrån och ned. Lyrica, D-vitamin (varannan dag), magnesium och 4 kapslar Membrasin/Havtorn (för alla slemhinnor bl.a. ögonen). Kvällsdosen har blivit besvärlig att svälja…

Ångesttripp

Posted on by 0 comment

Igår var jag ute med stavarna i 55 minuter. Jag kom inte iväg förrän efter 10, så jag gick en kortis. Det var rundan med serpentinbacken fast åt andra hållet vilket innebär en låååång uppförsbacke till Högbacka. Det var skönt. Idag har jag tränat med gummibanden. Det lätta programmet. Småtungt i början, men sedan kändes det bara bra. Jag har utökat ryggövningarna med de yogaövningar jag numera gör varje dag. Ryggen tackar och bockar. Men vad hände efter träningen? Efter duschen kände jag mig frusen (dubbla sockor plus kofta-frusen) och jag blev trött. Pär fick äta middag själv idag för jag hade noll matlust och blev sittande i soffan och lyssnade på en bok, ”Avalons dimmor”, men störde mig på uppläsaren. Jag spelade olika spel på mobilen, men det gick åt pipsvängen i alla 4. Otålighet och irritation spred sig i kroppen. Ångest! En extra Lyrica. Vid halv 19 gjorde jag te och tog med mig brödrosten med allt som behövdes in till vardagsrummet där jag åt middag medan jag läste. Teet blev gott, men inte det rostade brödet. Boken var inte bra. ”Den trettonde historien” som jag läste första gången för 9 år sen och mindes den som väldigt bra. Jag har ändrat åsikt om det. Lyrican hjälpte som vanligt och jag har kunnat koncentrera mig på att betala räkningar. Jag fryser inte längre. Nu är det barfota som gäller. Jag får pisksnärtskador av de här humör- och värmeväxlingarna!

Dagens låtlisterepresentant blir PHASES med låten ”Paradise”. Det var paradiskänsla när jag tränade.

Hos farbror doktorn

Posted on by 2 comments

I lördags eftermiddag domnade höger ben från knäet och nedåt. En obehaglig känsla. Som sockerdricka de luxe, men utan känselbortfall. Det var svårt att sitta stilla för jag ville hellre skaka benet eller vifta med foten som man automatiskt gör när benet har somnat, men nu behövde jag göra det hela tiden. Pär och jag såg en film på kvällen och då var domningen så störande att jag stod upp halva tiden; vaggade, viftade, knäböjde, trampade på stället. Senare drog jag på mina kompressionssockor och det kändes bättre. Igår var det inte lika farligt, men på kvällen höll jag på att bli knäpp. Trots kompressionssockorna kunde jag inte sitta stilla och ångesten kom som ett brev på posten. Var det något allvarligt fel? Det kunde inte ha med hjärtat att göra eftersom det var höger ben. Blodpropp? Stroke? Jag hade lovat Pär att gå till den öppna mottagningen idag och mina dåliga erfarenheter från den – kunde jag räkna med hjälp över huvud taget? –  spädde på ångesten, så till slut tog jag en extra Lyrica. Tillsammans med Stilnocten sov jag bra hela natten tills mobilen väckte mig kvart i 7 och då for jag upp ur sängen direkt, gjorde mig i ordning, åt gröten ståendes (för mycket ångest för att sitta ned) och hasade mot vårdcentralen halv 8. Usch, vad det var tungt! Det tog 30 minuter att gå dit och jag fick vänta 1 timme. Jag lyssnade på en bok och halvsov trots träsmak i baken. Jag hade sett framför mig hur domningen gjorde att jag fick vanka fram och tillbaka i korridorerna i ett par timmar, så det var inte så illa, på det hela taget.

Jag såg en av läkarna passera. En man i min ålder, vuxen med andra ord med grått i håret och ingen tjugoårsslät persikohy. Jag gillade honom och hoppades att det skulle bli han som ropade upp mig, men trodde inte att jag skulle ha sån tur. Det var han som ropade upp mig! Doktor HA som hade ett fast handslag och blå ögon. Han var bra. Han lyssnade. Han var närvarande. Tack vare att jag hade lämnat alla prover för 2 veckor sedan kunde han utesluta en hel del bl.a. sköldkörteln och blodsockret. Inget känselbortfall i benet, ingen försvagning eller obalans. Förmodligen berodde domningen på en fel- eller snedbelastning i samband med att jag städade i lördags. Eftersom det uppstod plötsligt och sedan har avtagit (känner ingenting av det just nu), så beror det inte på sjukdom.

När jag nu hade tillgång till en läkare med en dator och en skrivare, så bad jag att få en utskrift med mina provsvar för att kunna jämföra med Werlabs resultat från januari. Blodvärdet har stigit och ligger inom intervallet. Alla kolesterolvärden har sjunkit litet vilket innebär att det nu är något förhöjt i stället för statiner-rekommenderas-förhöjt. Långtidsblodsockret har sjunkit till att ligga inom intervallet. D-vitaminvärdet har ökat från 52 till 97 (referensintervallet är 50-178). Värdena är alltså bra! Inte rena hälsan, men det går åt rätt håll. Jag har inte ändrat kosten. Det har onekligen varit si och så med träningen. Den enda förändring som jag har gjort är att jag tar Aloe Vera i tablettform sedan en dryg månad. Aloe Vera är naturens egen superhelare! Det är den enda förändring jag har gjort.

Jag är lättad över båda svaren. Domningen har avtagit rejält och provsvaren var faktiskt bra.

Det är Pärs och min bröllopsdag idag. 24 år. Sammetsbröllop. Nu börjar det likna nåt jämfört med papper, galon och hampa. Vi firade i fredags med smarrig fiskmiddag och morotskaka till efterrätt.

hjarta

Musräddning

Posted on by 0 comment

Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.

Jag tycker att den här skylten är fin!

Jag tycker att den här skylten är fin!

På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: ”Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…

mus

Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten ”Send my love (to your new lover)”.

En något missnöjd trapptämjare

Posted on by 0 comment

Om dagens besök hos naprapaten hade varit mitt första, så hade mitt omdöme inte blivit så positivt. Min bokade tid var som vanligt kvart i 10 och jag var där halv 10, som vanligt det med (långväga resor med SL främjar inte exakta ankomster…). Det var många klienter där idag, fler än jag sett tidigare, men semestrarna är definitivt slut nu. Man behöver inte anmäla sig i receptionen. Klockan blev kvart i 10 och den blev 10. Några som anlänt efter mig fick gå in före mig. Meh! Precis lika irriterande som när nyare restauranggäster får maten före mig. Klockan blev 5 över 10 och då var jag frestad att gå därifrån. Jag har nog blivit lite bortskämd under sommaren med att ha fått komma in innan jag ens hunnit få av mig skorna, typ. ”Jag väntar till kvart över, sen går jag!”, tänkte jag. Jag fick komma in 10 över 10, men bara för att jag gapade högst om att det var min tur.

Jag fick ligga i mitt O-favoritrum med 3 bänkar åtskilda av draperier. Klinikens gnissligaste bänk dessutom. Jag hade bett om massage av nacke och axlar som jag har haft spänningsvärk i sedan den felaktiga axelövningen i tisdags. L-O B smög in och stack några nålar i mina ben och försvann igen. Jag har vant mig vid att han dyker upp och försvinner, men just idag blev jag oerhört irriterad. Det var P som masserade mig. Min tanke var att det är praktiskt att kunna be om massage där musklerna känns lite stela. Lite stela. Jo, tjena! Faaan, vad det gjorde ont!! Musklerna måste ha varit hårda som rep! Det fanns en triggerpunkt på varje axel som gjorde extra ont, en skärande smärta. Där tryckte P ganska hårt i ca 3 minuter för att sedan släppa försiktigt. Jag frågade hur den tekniken fungerar och han förklarade att spända muskler hakar upp sig och hjärnan får hela tiden ”på-signaler”. När han trycker skickas signaler till hjärnan om att ”stänga av”. Ungefär som när datorn eller mobilen hänger sig och det enda alternativet är att stänga av och starta om. Undrar om jag själv kan trycka på triggerpunkterna och ”stänga av” musklerna? P masserade mig i kanske 20 minuter och sedan fick jag ligga och ”låta det sjunka in” och det var skönt. Jag blev så trött och kände att en huvudvärk var på g. När jag reste mig upp var jag yrslig och drack hälften av innehållet i vattenflaskan i en klunk. Jag har bokat in mig på 2 besök nästa vecka, men efter det blir jag tvungen att dra ned till 1 gång i veckan. Det blir för dyrt.

Alla som har sett den första ”Shrek” med svenskt tal vet vad en trapptämjare är. Jag tänker bli en trapptämjare! Så långt det möjligt kommer jag att gå i trappor i stället för att ta rulltrappan. Det är skitbra träning och visserligen är det ganska jobbigt, men faktum är att det är att gå nedför trappor som gör ont. Den här veckan har jag bara åkt rulltrappa där det inte har funnits vanliga trappor (på Centralen). Sug på den!

Han är inte bara en åsna, han är en trapptämjare!

Han är inte bara en åsna, han är oxå trapptämjare!

För första gången på länge har jag haft en hunger-dag. En sån där dag när jag inte kan ”äta i kapp”. Jag vaknade hungrig, frukostgröten räckte inte, jag var hungrig redan på vägen till naprapaten och ännu hungrigare när jag kom hem vid kvart över 12. 2 kokta ägg och en rejäl fralla med ost och gurka. Sedan sov jag middag. Jag var hungrig när jag vaknade. Middagen var köttig (karrékotlett) och jag har så svårt att äta sånt, så jag blev inte mätt. Gröt till kvällsteet. Fortfarande hungrig. 3 rostade brödskivor med smör och en halv kexchoklad (det första i godisväg på 2 hela veckor!) och nu känns det lugnare. Det jobbigaste med en sån här dag är att jag riskerar – mer än vanligt – att vräka i mig sånt jag inte bör vräka i mig bara för att slippa vara hungrig. Snart är den här dagen, gud ske lov!, slut.

Idag gjorde jag det. Det som jag har gruvat mig för ända sedan i slutet av juni. Jag har bokat tid hos en ny frisör. ”Sax & fön” ligger precis vid Odenplans t-bana när jag ska till naprapaten. Jag har kollat upp Roja, som har salongen, på FB och hon har fått många positiva omdömen. Jag har oxå frågat om hon är beredd att klippa kort. Riktigt kort. Det är hon. Om 2 veckor…..

 

Helt sänkt

Posted on by 0 comment

Ping! Något väckte mig. Jag blev klarvaken. Klockan på mobilen visade 03.19. Jag hade sovit i nästan 4 timmar. Ibland fungerar hjärnan trots att den väcks plötsligt och jag noterade att mobilen inte blivit laddad trots att den varit ikopplad. Laddaren, modell äldre, hade lagt av. Jag insåg att jag måste hämta den ”riktiga” ladd-sladden som låg i köket. Jag passade på att gå på toaletten. Sedan somnade jag om och vaknade igen klockan 6, 1 timme kvar till väckning. Somnade om och var naturligtvis äckeltrött när mobilklockan ringde. Jag gav Bibbi frukostgrönsakerna och sedan ringde jag naprapaten och lämnade återbud. Jag var så trött att jag mådde illa, jag skulle ha knäckt mig själv om jag hade åkt hela vägen tur och retur. Det skulle ha varit ljuvligt att få ryggmassage… Med proppar i öronen svimmade jag av och sov till halv 12. Det var så skönt att bara ligga utsträckt. Ingen belastning på vare sig ryggen eller knäna eller handen. Det är torsdag idag och då är det burstädning och det är snabbt gjort med bara ett enda marsvin. Förutom det har jag inte gjort någonting idag och jag hoppades på en Treo-fri dag, men handen – fingerlederna – värkte ohemult.

Category: Hälsan, Naprapaten | Tags: , , ,