Stormigt

Jag fick massage idag, nacken och ryggen och det var så, så skönt! Jag hade tid redan kvart i 9, så mobilen var satt på väckning klockan 7. Jag sov som en klubbad oxe i natt. Nåväl, mer än hyfsat bra åtminstone i knappt 7 timmar och jag klev ur sängen direkt, klädde mig, åt frukost, plockade med ditt och datt,  borstade tänderna och sedan var det dax att gå. Mot slutet av massagen låg jag magen fullständigt avslappnad och så nära att somna – det har aldrig hänt tidigare. “Kan du inte fortsätta 10 minuter till, så att jag får sova en stund?” var jag frestad att be om. Den konstanta tröttheten som inte går att sova bort… Efteråt gick jag en promenad på 45 minuter och det var ett enda stort BLÄ. Mot slutet var jag så satans varm och svettig att jag var nära att få panik. Jag lyckades hålla psykbrytet stången tills jag kom hem, men då slet jag av mig kläderna, svor & domderade, grät och vrålade sammanbitet. Det stormiga humöret har fortsatt resten av dagen. Det är vidrigt. Det är utmattande. Det känns fullständigt hopplöst.

Den här vidriga brittsommarvärmen… Det är 18 jävla plusgrader nu klockan 21 på kvällen!!  I slutet av september?!?! Om det inte var för att jag redan har blivit knäpp, så hade värmen knuffat mig över gränsen. Det är skitsaker som ger mig panik t.ex. vad ska jag ha på mig?!?! Jag hatar de jackor jag har inklusive den nya västen för de får mig att svettas som en gris allihop. Jag är så leds på mina kläder att jag får lust att kräkas rätt in i garderoben. Ingenting, ingenting, är bekvämt eller sitter bra eller lyckas dölja min vidriga övervikt eller håller mig sval.

Självskadebeteende är ett begrepp som jag förknippar med att skära sig med rakblad på ställen som inte är synliga, men det finns andra sätt och jag praktiserar ett av dem: knytnävar. Det är inte första gången, men det var ett bra tag sedan sist. Jag dunkar knytnävarna mot magen, hela framsidan, i frustration, panik. Av självhat och äckel. Idag har det varit mycket dunkande och jag har förmodligen ett och annat blåmärke, men nu har jag även ett blåmärke inklusive en liten bula i pannan. Det är något nytt. Och det gjorde ont efteråt. Jag strök tigerbalsam över det. Lugnet som sänker sig efter ett sånt anfall är nästan lika tillfredsställande som lugnet från ångestdämpande medicin, men som det är just nu når inte Lyrica hela vägen fram. Det är inte så här varje dag. I alla fall inte än. Och jag får sova på nätterna och det är viktigt. Det känns som att ett hudlager har försvunnit och blottat lite av nerverna och när jag känner det första tecknet på ett anfall – irritationen – är det som att dra en pimpsten fram och tillbaka över det tunna skiktet som trots allt skyddar nerverna. Jag vill vråla av smärta, slå ifrån mig och omkring mig och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag ska fortsätta plåga mig själv genom att leva.

I morgon har jag tid för del 2 av basutredningen.

 

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. “Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

Dränerad

Igår råkade jag ta kvällsdosen av Lyrica 2 gånger. Det förvånade mig egentligen inte eftersom jag känner mig snurrig och förvirrad större delen av tiden, men efter det ansträngande gummipasset blev det, tillsammans med Lyrica, en knockout. Jag lade mig före 23 och minns inget mer innan mobilen larmade kvart i 7. Det går inte att förneka att det var makalöst skönt att sova oavbrutet i nästan 8 timmar, drogad eller ej. Jag lämnade prover i morse inför läkarbesöket den 30:e och jag gjorde det på fastande och utan morgonmediciner (även om jag inte vet om det var nödvändigt…). Det blev buss båda vägarna för jag hade ingen fysisk ork att gå någon av vägarna. Det känns konstigt på ett obehagligt sätt att inte orka. Jag var den enda som väntade på provtagning 20 i 8 och det var den urduktiga sköterskan som tog provet (jag minns aldrig hennes namn!) utan att det kändes och utan att lämna ett blåmärke. Jag var ute vid bussen igen mindre än 10 minuter efter att jag gått in. Matt, snurrig och med begynnande huvudvärk. När jag klev av bussen i Rönninge fick jag ett infall och gick till Kaffestugan och köpte färska frallor. Det är makalöst lyxigt att kunna köpa bröd som bakats bara ett par timmar tidigare och på gångavstånd hemifrån! Väl hemma slukade jag 2 frallor med soltorkade tomater och 2 muggar te. Gud så gott!! Sen lade jag mig. Jag trodde jag skulle somna på stört, men huvudvärken var ett dunkande faktum. Jag låg där till halv 13, sov en stund, slumrade större delen av tiden. När jag vaknade tog jag 2 Treo och gjorde lunch.

Kommer ni ihåg solfjädern jag skrev om för ett par veckor sedan? Den har många år på nacken och har suttit uppspänd på väggen som dekoration i perioder och nu har den gått sönder. Den varma sommaren knäckte även den… Plast torkar och blir skört, så enkelt är det. Något som inte visade sig vara lika enkelt var att köpa en ny på nätet. Det finns mest engångsvarianter i papp för fester och jippon. Till slut hittade jag awendela.se, men det var en av de märkligaste sidor jag varit inne på. Sortimentet är brett, men 95% av det fanns inte i lager och kunde inte beställas!! Det var på gränsen till omöjligt att förstå koderna för de olika varianterna. Jag hittade en som var fin, men blev så osäker på om jag verkligen skulle få just den om jag beställde, så jag gjorde en till sökning. Fyndiq.se dyker ofta upp, så jag kollade där (jag har beställt där ifrån tidigare) och vad hittar jag om inte 2 av de solfjädrar som jag blev intresserad av hos awendela.se. Jag beställde båda, en av plast och en av trä.

Påfågelmönstrad med paljetter o brodyr på nylon (?) med plastfäste.

Blommönster tryckt på sidentyg med träfäste.
Ingen av dem är någon dyrgrip, men de fyller sin funktion och jag tycker att de är riktigt fina.

 

Bistert

Vägning: 98,6 kg som innebär en ökning med 0,6 kg. Det var ett bistert konstaterande. Jag orkar inte få panik. Det tar för mycket på krafterna.

Det var ett kompakt mentalt motstånd mot att promenera trots bra väder. Medan jag åt frukost bestämde jag mig för att prova ett gummipass även om motståndet fanns där med. Jag satt i köket hela förmiddagen. Drack te, soppa och mer te medan jag spelade på mobilen, lyssnade på bok och löste korsord. Jag hoppade över uppvärmningen för att slippa en nära döden-upplevelse och jag körde ett lätt pass av samma anledning. Det gick alldeles utmärkt och det var riktigt skönt – jag kände att jag hade saknat det.

Värmepanik och kassa batterier

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i “Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.

Sammanhängande rekommendationer

Chefen för vaktstyrkan, Sture Surikat, har känt en viss oro när han inte har kunnat se över högen med snö som samlats på fönsterkarmen. Nu har den sjunkit undan och han är lugnare.

Är det möjligt att motstå strålande sol, snöknarr och 17 minusgrader? Tusan heller! Jag byltade på mig och gick Ut på Landet. Det var ljuvligt! Det var bara mot slutet som jag verkligen kände mig kall. Enligt stegräknaren var rundan 6 km, drygt 8000 steg.

Stegräknaren, Fit bit Zip, kopplas givetvis ihop med mobilen via blåtanden och det är behändigt. Det finns en lista med diverse rekommendationer t.ex. hur mycket vatten jag bör dricka under en dag (2l), hur många steg jag ska gå per dag (10000) och hur många aktiva minuter som behövs för att kroppen ska få sitt (30). Då slog mig en tanke: alla ni som har stegräknare på arbetet och kommer hem på fanfar-humör för ni har gått 14354 steg minsann. Om de 14354 stegen utgörs av att ta sig från ett möte till ett annat, men inte är sammanhängande i de rekommenderade 30 minuterna, så gör de ingen nytta. Jag har fått ihop 9224 steg idag och de satte ihop 83 aktiva minuter. Just idag kommer jag inte att hinna få i mig allt det rekommenderade vattnet eftersom jag faktiskt har fullt upp med att äta ferrarisar.

Oseriös statistik

En pakethämtarpromenad på eftermiddagen. Jag gick strax före 16 och då var det så gott som mörkt. Det var 3 paket som behövde hämtas och ett av dem hade jag fått 3 påminnelser om eftersom de har så trångt i hyllorna nu när det drar mot jul. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt, men det kändes angeläget att hämta paketen, så jag snörde på mig isbuggarna och ryggsäcken och gick i rask takt – även i uppförsbackarna! – till Salem. Nu har det blivit kallt igen, minusgrader och det var is överallt; knölig is, mörkt och taskig syn. Spännande! Jag fick vänta 20 minuter med 12 nummer före (det händer ytterst sällan). Apotekspaketet gick knappt ned i ryggsäcken medan Footway-paketet hade ett bärhandtag. Sedan satte jag fart igen till Bamses för paketet från Lakritsroten. 20 minuter till Salem, 30 minuter hem. Det gick bra och det var skönt och jag fick ont efteråt.

Jag förde oseriös statistik på min promenad. Det var den tiden på dagen när ungar hämtas på dagis. Jag såg/mötte 6 föräldrar med ett eller flera barn. 5 mammor, 1 pappa. Av de 5 mammorna talade 4 i telefon, pappan gjorde inte det för han pratade med sitt barn. Ungarna hasar med tysta och trötta. Föräldern pratar i telefon. Jag förstår inte det här. Allvarligt: vad 17 är det som är så viktigt att man alltid måste vara nåbar?! När du inte har träffat din avkomma på hela långa dagen borde det finnas massor att prata om! Frågor och småprat. Skulle någon ta illa upp om du sa att “Nu ska jag umgås med mina barn, så jag stänger av mobilen.”? Det är i så fall den personens problem.

I morgon ska jag till Itrim för en kostnadsfri rådgivning. Jag vill egentligen inte, men känner att jag måste. Sista utvägen. Desperation. Hopplöshet. Jag har inga förväntningar, bara farhågor. En ung, vältränad, fullt frisk människa som aldrig har haft problem med vikten, inställd på att få mig att börja träna och gå över till lättprodukter. Hur reagerar hon när hon inser att jag är 50+, i klimakteriet och tar många mediciner? Varje ny läkare jag har träffat och även homeopaten och sjukgymnaster hajar till när de, som svar på frågan om jag tar någon medicin, får en hel lista som jag skrivit ut hemma. Jag fasar för att sitta mitt emot den här människan och redogöra för mina matvanor; vad äter jag, när äter jag, hur mycket äter jag. Jag hoppas att jag inte blir överkörd, att jag har sinnesnärvaro att säga nej ifall jag känner att personkemin skorrar. 38 kg ska bort, en schäfer och jag fixar inte det själv.

Positivitet och Tacksamhet har semester

Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!

Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen “kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga “dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om “Suck. Idel ursäkter!”.

Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.

Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.

Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.

Depression

Nya knep eller bara vänta?

Jag är förkyld, men inte så farligt. Jag märker det mest på att jag behöver vanlig nässpray mot det täppta eftersom Nasonexen inte rår på det. Det har kliat i halsen, så det blev ingen styrketräning i tisdags. Idag promenerade jag – jag ville ut i snön! Det var moddigt och slirigt, men skönt att andas frisk luft. Efteråt blev jag fenomenalt trött och lurade i soffan en halv timme innan jag åt lunch. När jag vaknade var jag fortfarande trött och frusen och allmänt ruggig. Resten av dagen har varit seg. Det går nedför igen. Ångesten kommer och går hela dagarna. Panik varvas med irritation. Värmepåslagen (jag kallar dem så eftersom det inte handlar om direkta vallningar – jag svettas inte) kommer oftare och känns intensivare. Koftan åker på och av, på och av. Jag sover sämre trots Stilnocten. För varmt eller för kallt. Vaknar till femtielva gånger per natt. Ögonen svider. Jag har hudsprickor på hälarna och tummarna, till och med på insidan av läppen. De vanliga trivselknepen fungerar inte. Serien jag tittar på (“Breaking bad”) känns tjatig efter bara 1,5 säsong. Jag har tröttnat på att spela på mobilen. Det är svårt att hitta en bra ljudbok, så jag lyssnar om på favoriter (“Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”). Inte ens godiset lockar längre. Det fungerar fortfarande att läsa, så länge ögonen inte är för irriterade. Jag saknar ork och motivation att hitta nya trivselknep, så jag får vänta ut eländet.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.
Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Mina mediciner. De förändras inte varken antalet eller sorten, men jag köper fler och fler kosttillskott och de är skrymmande.

20161110_160108-1[1]

Morgondosen. Uppifrån och ned. Levaxin (sköldkörteln), Cetirizin (allergi), Sertralin 50 mg och 100 mg (depression), Lyrica (ångest), Omeprazol (magen), Aloe Vera (mot allt och inget), B-vitamin och järn.

20161110_155908-1[1]

Kvällsdosen som jag tar när jag äter middag. Uppifrån och ned. Lyrica, D-vitamin (varannan dag), magnesium och 4 kapslar Membrasin/Havtorn (för alla slemhinnor bl.a. ögonen). Kvällsdosen har blivit besvärlig att svälja…

Ångesttripp

Igår var jag ute med stavarna i 55 minuter. Jag kom inte iväg förrän efter 10, så jag gick en kortis. Det var rundan med serpentinbacken fast åt andra hållet vilket innebär en låååång uppförsbacke till Högbacka. Det var skönt. Idag har jag tränat med gummibanden. Det lätta programmet. Småtungt i början, men sedan kändes det bara bra. Jag har utökat ryggövningarna med de yogaövningar jag numera gör varje dag. Ryggen tackar och bockar. Men vad hände efter träningen? Efter duschen kände jag mig frusen (dubbla sockor plus kofta-frusen) och jag blev trött. Pär fick äta middag själv idag för jag hade noll matlust och blev sittande i soffan och lyssnade på en bok, “Avalons dimmor”, men störde mig på uppläsaren. Jag spelade olika spel på mobilen, men det gick åt pipsvängen i alla 4. Otålighet och irritation spred sig i kroppen. Ångest! En extra Lyrica. Vid halv 19 gjorde jag te och tog med mig brödrosten med allt som behövdes in till vardagsrummet där jag åt middag medan jag läste. Teet blev gott, men inte det rostade brödet. Boken var inte bra. “Den trettonde historien” som jag läste första gången för 9 år sen och mindes den som väldigt bra. Jag har ändrat åsikt om det. Lyrican hjälpte som vanligt och jag har kunnat koncentrera mig på att betala räkningar. Jag fryser inte längre. Nu är det barfota som gäller. Jag får pisksnärtskador av de här humör- och värmeväxlingarna!

Dagens låtlisterepresentant blir PHASES med låten “Paradise”. Det var paradiskänsla när jag tränade.