Minikalas

Jag har promenerat 50 minuter idag också med den lugna listan i öronen, men idag gick det tungt och jag fick ont i knäet. Igår kväll blåste de in ett kort, men intensivt snöoväder med blötsnö som föll horisontellt. Det blev ett par centimeter som låg kvar när jag var ute. För en gång skull var trottoarer och gångvägar i bättre skick än bilvägarna som var helt istäckta. Sen blev det dagsmeja och det mesta försvann. Mot slutet av promenaden kom en sista snöby med stora, blöta flingor och jag älskade det.

Elin fyllde år i måndags och jag fyller år i morgon och vi gör som vi ofta har gjort: vi slår ihop firandet, men det blir i liten skala. Hon och Robin kommer på kalasmiddag ikväll med lite presentutdelning. Kan man ha för många tulpanbuketter? Nix, inte så länge det finns något att ställa dem i! Jag köpte otroligt fina röda tulpaner i onsdags (som faktiskt doftar som hyacinter och jul!) och igår fick jag inte mindre än 3 buketter från Pär och en vit orkidé modell mindre. Wow! Det är lycka! Nu har jag tulpaner i köket och i läsrummet och 2 buketter i vardagsrummet.

När jag var på väg hem i onsdags gick jag uppför trapporna från stationen för benträningens skull och fick syn på en granne som oxå var på väg hem i maklig takt. Hon såg inte mig och för att slippa antingen hetsas av att hon gick efter mig eller känna mig som en förföljare, så stannade jag till vid anslagstavlan och drack lite vatten. Där fick jag syn på en inplastad lapp om en hund som behöver sällskap 2 dagar i veckan. En liten dvärgschnauzer. Jag stod kvar ett tag och funderade. Jag kände ett pirr i magen. Sedan fotade jag lappen med mobilen och fortsatte fundera. När jag visade den för Pär tyckte han att det var värt att i alla fall fråga, så det gjorde jag. Jag sms:ade igår kväll och fick ett positivt svar och idag har vi pratat lite – ägaren och jag, vill säga – och vi ska träffas imorgon. De bor mindre än 5 minuter här ifrån. Jag fick en bra känsla i magen och det känns pirrigt på ett positivt sätt. Framför allt är jag förvånad över mig själv, att jag inte fegade ur som jag alltid gör och det, mina damer och herrar, är ett tydligt tecken på att den humörhöjande medicinen fungerar!

Introversion

Jag var hos frisören igår. Halleluja! Det var fullt pådrag med alla 5 frisörer med varsin kund. Lugn musik på låg volym, en och annan hårtork eller klippmaskin och så prat. Prat, prat, prat. Jag har haft turen att få en frisör som inte forcerar konversationen. Den allra första gången hon klippte mitt hår, för 2 år sedan, sa jag något om att sitta och tjuvlyssna på andras samtal och hon svarade att hon tyckte om det som omväxling eftersom det blir en hel del pratande under en arbetsdag och det har jag tagit fasta på. Igår var inget undantag. Jag satt tyst och hon for runt mitt huvud som Edward Scissorhands så hårstråna yrde. Det går inte att undvika att lyssna på de andra och jag ställer mig lika undrande varje gång till att någon kan ha det behovet av att prata, babbla, anförtro sig, vräka ur sig hos sin frisör. Ungefär som att prata i mobilen på tåget. Jag får insyn i hur det går för deras barn och gamla föräldrar, husbyggen och operationer, träningspass och resor – allt. Hur kan någon ha ett sånt behov av att prata?! Förr om åren när jag klippte mig hos Rosie befann jag mig i den situationen att vi pratade om nästan allt med den stora skillnaden och hon var ensam frisör i sin salong, så samtalen förblev privata och vi lärde känna varandra under 10 års tid.

Idag promenerade jag i 65 minuter. 40 minuter i ett jäkla tempo som till och med förvånade mig själv och det var jätteskönt! En triumferande känsla av att orka! De sista 20 minuterna sänkte jag farten eftersom benen började kännas tunga. Nu har jag kommit till den punkten när träningen har blivit regelbunden med stort R och ett behov eftersom den får mig att må bra, men det brukar också vara vid den här punkten som en förkylning slår till eller så ramlar jag och stukar foten. Nu gäller det att jag klamrar mig fast, att jag håller farten uppe, men ändå tar det lugnt.

Min nyckelkompis som alltid är med mig på mina promenader.

Träning

Igår vaknade jag klockan 5 eftersom jag var kissnödig och sedan kunde jag inte somna om. Det är inte första gången det blev så. Jag har fått ändra tiden för min kvällsmedicin inklusive Stilnoct för att kroppen inte ska inbilla sig att den har sovit färdigt redan klockan 5 för jag har så svårt för de där svintidiga timmarna särskilt så här års. De gånger jag har lyckats somna om närmare 7 har jag sedan varit så trött när mobilen väckt mig vid 8 att jag inte har orkat stiga upp, än mindre komma iväg på någon promenad, men igår gjorde jag inte så utan steg faktiskt upp före 7 och åt frukost i lugn och ro, drack te och väntade på dagsljuset. Kvart i 9 gick jag ut och då var det 10 minusgrader och det nöp ordentligt i kinder och näsa. Det blev ännu en långpromenad på 70 minuter, men det var inte lika skönt som i söndags och jag fick så ont i hela kroppen efteråt – det sliter att halka runt och trippa runt ojämnheter. Resten av dagen var jag äckeltrött och hade jag varit 3 år hade jag gnisslat och gråtit högt.

Inatt sov jag tungt och idag vaknade jag vid halv 9, men låg kvar i sängen en dryg timme till. På dagens schema fanns ett pass med gummibanden, men när det drog ihop sig tog det emot rejält. Jag var så trött och jag hade ingen lust. “Vad 17 ska jag göra hela eftermiddagen då?” Jag tränade med gummibanden. Det var tungt och flåsigt, men jag orkade igenom hela passet och det känns rejält i överkroppen. Det tog emot. Det var tungt, men det var likafullt skönt!

Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

Träsmak

Jag sitter och sitter och sitter. Det börjar bli jobbigt både för rumpan, som känns avdomnad och för ryggen. Jag har tillbringat många timmar i köket. På stolen och på golvet för att hålla Mio sällskap. Han saknar sin matte, men jag duger. Gränsfall. Igår kväll fick jag gosa med honom ordentligt för första gången; jag strök honom över ryggen medan jag spelade på mobilen – som jag brukade göra med Selmis. I morgon kommer Elin och Robin hem igen och Mio får åka hem till sitt vanliga revir. Jag slår vad om att han längtar!

En bild från i somras.

Nollpunkten

Nu har jag börjat fungera igen. Nollpunkten är nådd och jag startar om. När botten har nåtts finns det möjlighet att sparka ifrån och röra sig uppåt. Åtminstone när fötterna inte längre sitter fast i dyn. Mardrömmen är över. 

Jag har sovit 2 nätter med 8 timmars oavbruten, helande sömn. När jag vaknade av mobillarmet halv 8 idag, tog jag mina mediciner, men kände att jag inte klarade av mörkret utanför, så jag kröp tillbaka i sängen och sov till halv 12. Sedan kunde jag äta lite, klä på mig och gå ned till Konsum för stödhandling och så hämtade jag ett paket hos Bamses. De gånger jag har lyckats ta mig hemifrån har det alltid varit vansinnigt skönt att komma ut. Ut i dagsljuset! Ut bland människor som bevisar att livet faktiskt inte har stannat av helt och hållet. Till och med i tisdags morse, på väg till läkaren, kunde jag uppskatta att få komma ut trots att klockan inte var mer än kvart över 7 med kolmörker, minusgrader och mycket snö – det var vackert – och människor på väg till sina arbeten pratade med varandra, var vakna och i rörelse. Jag har känt mig oerhört isolerad de senaste veckorna… Ensam med ångest, frossbrytningar, matthet och illamående. Nu börjar jag fungera igen.

När jag vaknar drabbas jag inte längre av förlamande ångest som gör att jag bokstavligen inte kan ta mig ur sängen. När jag har duschat behöver jag inte sitta ned i 5 minuter för att inte svimma och jag behöver inte linda in mig i alla handdukar jag har för att slippa frysa. Nu behöver jag inte sova med lampan tänd och jag känner inte att det är nödvändigt att tända varenda lampa även dagtid för att hålla ångesten i schack. Nu kan jag sitta i fåtöljen i lilla rummet, lyssna på en bok och spela på mobilen – jag har faktiskt inte klarat av det de senaste veckorna! Det gick så långt att jag inte ens klarade av att vara i det rummet för att jag förknippade det med isolering, ångest och svettningar. Det är oerhört svårt att förstå att ångest kan färga allt svart. Det är svårt för mig själv, så jag förstår om det är obegripligt för någon som inte varit med. 

Jag inbillade mig att jag var duktig på djupandning, att jag behärskade det så pass att jag skulle kunna använda det i krissituationer. Så fel jag hade… I tisdags morse var jag så låst i ångest och ytlig andning att jag var alldeles yr i huvudet och knappt kunde gå. Jag försökte att djupandas och klarade 2 eller 3 andetag, men inte mer. Varje gång jag försökte slappna av för att kunna andas med magen i stället fick jag panik eftersom det kändes som jag skulle gå sönder, som om jag skulle falla i bitar. När jag kom in till läkaren den morgonen såg han att jag inte mådde bra och han sa det och när han sa det släppte allt och jag började gråta. I hans rum vågade jag slappna av. Han kunde plocka ihop mig om det skulle behövas. Idag är tredje dagen med 3×50 mg Lyrica och andningen har flyttat ned från bröstkorgen till magen -avslappnad, lugn och full av livsnödvändigt syre. I morgon kommer jag att öka till 3×100 mg Lyrica och sedan ligga kvar där tills den nya medicinen har fått ordentlig effekt och allt har stabiliserat sig. Jag kommer inte att skynda på processen. Jag njuter av lugnet. Jag njuter av att fungera igen. I morgon kanske jag till och med kan börja läsa igen!

Den här fick jag av min svägerska och svåger. Hjärtevärmare!

Mardrömsvecka

Torsdag: illamående. Från morgon till kväll. Kombinerades med vallningar och ångest. Jag hade räknat ut att illamåendet hade att göra med Brintellix, men frågan var om det handlade om en övergående period. Jag ringde 1177 på kvällen, men orkade inte vänta i telefonkön. Jag gick och lade mig före 21 och sov med tänd sänglampa hela natten. Ångesten var så stark att jag var mörkrädd. 

Fredag: jag ringde psykmottagningen för att fråga om illamåendet. Skötaren återkom ett par timmar senare när hon varit i kontakt med läkaren. Jag skulle tydligen inte ha ökat till 15 mg per dag. Ännu ett av våra missförstånd… Och ja, illamåendet ska vara övergående och är en väldigt vanlig biverkning. Kände en anings aning hopp, men jag sov med tänd sänglämpa igen. Jag städade i fredags och även om det tog på krafterna så är det ett väl fungerande knep mot ångest eller i alla fall för att hålla den stången. 

Lördag: efter att Bibbi fått sin frukost lade jag mig och sov några timmar. Visserligen hade jag 2 rum kvar att städa, men eftersom jag inte hade vare sig ork eller matlust, så hade mina rutiner rubbats i grunden. Det gällde bara att få tiden att gå. Det tog flera timmar att städa de återstående rummen. Jag pratade med Pär i telefon ganska länge och sedan blev det Netflix som hjälpte mig tills det blev läggdax och en tredje natt med tänd sänglampa. 

Söndag: illamåendet hade dämpats en aning, men ångesten härjade hela tiden. Jag hade mitt söndagspyssel som jag tvingade mig själv att göra, men i övrigt satt jag vid Netflix eller låg i soffan och önskade att jag var död. Pär kom hem från Öland på kvällen och det kändes väldigt bra. Ingen tänd sänglampa. 

Måndag: jag ringde psykmottagningen igen för att be om en akuttid och fick veta att jag var uppsatt på en telefontid hos överläkaren till klockan 13. Hon arbetar inte på fredagar och om jag inte hade ringt på måndag morgon, så vet jag inte hur jag skulle ha fått veta det. Till saken hör att jag inte svarar i telefon om jag inte känner igen numret eller har en avtalad telefontid. Ren tur! Dessutom ringde hon redan vid 11, men det blev ett bra telefonsamtal. Anledningen till att hon bokat in att ringa mig var att det blivit så rörigt med min medicinering och som överläkare var hon inte nöjd. Resultatet av samtalet blev att jag byter från Nozinan till Lergigan som, förutom ångestdämpande egenskaper, även dämpar illamåendet. Jag skulle prova Lergigan i 2 dagar och om jag inte märkte en klar förbättring skulle jag gå ned till 5 mg Brintellix/dag. Hon kommer att ringa mig på måndag igen och då ska vi besluta om byte av medicin. Igen. Hon gav mig mer hopp. Hon insisterade på att jag skaffar en gynekolog för hormonbehandling av vallningarna och sa att 1177 har en tydlig överblick och att jag kunde ringa för att få hjälp. Det gjorde jag oxå, men hjälpen var inget att hänga i granen. Jag fick ett enda telefonnummer och kliniken ligger ute i Järna!!  Den kvällen lagade Pär middag och jag lyckades äta lite vilket var den första lagade måltiden sedan i fredags. Den kvällen hade jag svårt att somna och sov uselt. 

Tisdag: jag lyckades ta mig tur och retur Salem med hjälp av bussen för att hämta ett paket. Det var så vansinnigt skönt att komma ut i friska luften och i dagsljuset efter att ha levt inomhus med tända lampor dygnet runt (att tända varenda lampa är oxå ett ångestknep), men jag blev helt färdig efteråt. Jag mådde fortfarande lite illa, frös eller svettades hela jävla tiden och kunde inte äta särskilt mycket till middag, men senare på kvällen åt jag choklad och grillchips vilket magen och själen tacksamt tog emot. Jag lyckades hålla mig från att gå och lägga mig alltför tidigt och med hjälp av extra Lergigan sov jag bra. 

Onsdag – idag: jag fick ångest bara av tanken på att försöka hitta en gynläkare, så jag chansade och ringde Oxbackskliniken Kvinnohälsan. Förra gången, för några månader sedan, fick jag beskedet att de inte tar emot nya patienter, men idag fick jag besked att det fanns en tid den 15 januari. Kliniken ligger precis vid psykmottagninen och är enkel att ta sig till kommunalt och nu när jag vet att jag har en tid orkar jag vänta. En börda mindre! När jag tog medicinerna gick jag ned till endast 5 mg Brintellix och illamåendet är så gott som borta. Jag hade fått sms om att mina datorglasögon var färdiga för avhämtning, så efter en frukost bestående av naturell yoghurt med lite strösocker åkte jag till Tumba. De glasögonen kommer att fungera! Jag kunde äta en hel portion med sweet chili-kyckling och kokt ris och sallad och känner mig inte längre skakig även om orken inte är på full styrka ännu. 

Under de här gräsliga dagarna har jag inte klarat av att läsa något som varit längre än ett sms. Jag har inte klarat av att spela på mobilen och jag har väldigt svårt att koncentrera mig på någon ljudbok. Naturligtvis orkar jag inte träna – bara att duscha och stå upp i 5 minuter har knäckt mig. Det är först idag som jag har känt att det kanske kommer att vända. 

Måsten

Om jag ska klara mig helskinnad genom den här medicinska övergångsperioden måste jag acceptera att det inte finns några som helst marginaler och jag måste anamma mitt rutinspäckade sätt att leva ännu mer, så vida det är möjligt. Jag måste ta mig ur sängen vid 8-tiden för att inte gå miste om allt dagsljus under förmiddagen. Jag måste äta middag tidigast klockan 17 för att kunna hålla mig mätt resten av kvällen och inte gå i kvällstuggs-fällan. Jag måste ta Stilnoct klockan 9 för att bli lagom trött till 23 och jag måste, måste, måste komma i säng en bra stund före midnatt för att få tillräckligt med sömn. Idag sov jag ända till halv 13 på grund av öronpropparna som gjorde att jag inte hörde mobillarmet och öronpropparna hade jag i för att slippa höra Pär hosta och snora (han är hemma med en förkylning). Den ständigt närvarande ångesten gör att jag inte har någon som helst tolerans för den sortens ljud – nerverna sitter utanpå huden – så när jag såg att klockan var lunch blev jag förbannad och hade kunnat klippa till Pär som precis då valde att komma in och säga “god morgon”. Det planerade gummipasset blev aldrig av och det gav mig ångest. Jag skulle ha kunnat hetsa mig igenom uppvaknandet och någon sorts frukost och sedan träna, men jag vet att det inte hade fungerat – det hade blivit ett träningspass från helvetet. Jag skulle ha kunnat straffa mig själv i piska-fläsket-anda genom att tvinga mig igenom ett pass, men med samma slutresultat. De 2 kilona som jag hade gått ned förra veckan har kommit tillbaka, så straff-stämningen har legat tung här. När jag var yngre kunde jag få ångest av att hoppa över träningen och mitt i all den nuvarande ångesten måste jag se till att inte gå i den i fällan heller. Det är utmattande att leva just nu. Mer utmattande än vanligt och därför måste jag, behöver jag hålla mig benhårt inom marginalerna. Det handlar om överlevnad.


Att göra det man måste är att göra det man vill.”

Mikael Rickfors “Vingar för pengarna”


Min mobil ger mig oxå ångest. Jag köpte den i maj och redan efter 3 månader började den knasa sig när det hördes knastrande och sprakande ljud i lurarna så fort jag rubbade kontakten. Jag ringde ju Tele2 förra måndagen och har fått ett emballage hemskickat, men det var inte förrän idag som jag äntligen tog tag i den onödigt komplicerade process som det innebär att väcka liv i en gammal mobil som kan vikariera medan den senaste läggs in för översyn. Jag är så jävla okunnig och har svårt att fatta det som ska göras t.ex. att se till att alla mina kontakter följer med när SIM-kortet flyttas över eller att de bilder jag vill ha kvar kopieras över till, i det här fallet, datorn eftersom de riskerar att försvinna annars. En sån sak som att det behövdes en SIM-korts-adapter (???!) eftersom kortet i den här senaste mobilen är mindre än det som satt i den gamla. Om Pär inte hade hjälpt mig och om Tele2 inte hade skickat med en check-lista, så är det inte omöjligt att jag bara stängt av mobilen, packat ned den och skickat iväg den. Jag har aldrig behövt skicka in en mobil för reparation. Inte som jag minns i alla fall. Just den här mobilen har jag valt att ta på avbetalning och det innebär att jag kommer att betala av på den till och med maj 2020. Är det då inte typiskt på ett märkligt och oerhört irriterande sätt att det blir just den här mobilen som behöver läggas in? Det löste sig till sist och nu lyssnar jag igenom en av mina listor hos Spotify på min Samsung Galaxy S5 Mini medan den nyaste Samsung Galaxy S7 ligger inlindad i bubbelplast och sidor från en Gudrun Sjödén-katalog i en igentejpad kartong.


Vi fick en extra Earth Hour här i Rönninge när allt elektriskt ljus slocknade med en suck vid kvart över 19 och kom tillbaka 1,5 timme senare. Innan strömmen kom tillbaka stod jag vid balkongfönstret och tittade ut. Det lyste bara i några enstaka fönster i föreningen, men det var inte svart som i en säck utomhus trots att det är mulet utan mer som den känsla av skymning som infinner sig när ovädersmolnen är riktigt seriösa. Kusligt. Jag var frestad att gå en sväng… Just idag hade jag tänt varenda lampa utom taklamporna för att hålla tröttheten stången och då blir det strömavbrott. Ironin haglar hos oss.


TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att Pär hjälpte mig med mobilen utan att bli irriterad på mig.

… att jag är medveten om hur jag agerar, reagerar och hanterar.

… att jag har en mobil som kan vikariera.

Stormigt

Jag fick massage idag, nacken och ryggen och det var så, så skönt! Jag hade tid redan kvart i 9, så mobilen var satt på väckning klockan 7. Jag sov som en klubbad oxe i natt. Nåväl, mer än hyfsat bra åtminstone i knappt 7 timmar och jag klev ur sängen direkt, klädde mig, åt frukost, plockade med ditt och datt,  borstade tänderna och sedan var det dax att gå. Mot slutet av massagen låg jag magen fullständigt avslappnad och så nära att somna – det har aldrig hänt tidigare. “Kan du inte fortsätta 10 minuter till, så att jag får sova en stund?” var jag frestad att be om. Den konstanta tröttheten som inte går att sova bort… Efteråt gick jag en promenad på 45 minuter och det var ett enda stort BLÄ. Mot slutet var jag så satans varm och svettig att jag var nära att få panik. Jag lyckades hålla psykbrytet stången tills jag kom hem, men då slet jag av mig kläderna, svor & domderade, grät och vrålade sammanbitet. Det stormiga humöret har fortsatt resten av dagen. Det är vidrigt. Det är utmattande. Det känns fullständigt hopplöst.

Den här vidriga brittsommarvärmen… Det är 18 jävla plusgrader nu klockan 21 på kvällen!!  I slutet av september?!?! Om det inte var för att jag redan har blivit knäpp, så hade värmen knuffat mig över gränsen. Det är skitsaker som ger mig panik t.ex. vad ska jag ha på mig?!?! Jag hatar de jackor jag har inklusive den nya västen för de får mig att svettas som en gris allihop. Jag är så leds på mina kläder att jag får lust att kräkas rätt in i garderoben. Ingenting, ingenting, är bekvämt eller sitter bra eller lyckas dölja min vidriga övervikt eller håller mig sval.

Självskadebeteende är ett begrepp som jag förknippar med att skära sig med rakblad på ställen som inte är synliga, men det finns andra sätt och jag praktiserar ett av dem: knytnävar. Det är inte första gången, men det var ett bra tag sedan sist. Jag dunkar knytnävarna mot magen, hela framsidan, i frustration, panik. Av självhat och äckel. Idag har det varit mycket dunkande och jag har förmodligen ett och annat blåmärke, men nu har jag även ett blåmärke inklusive en liten bula i pannan. Det är något nytt. Och det gjorde ont efteråt. Jag strök tigerbalsam över det. Lugnet som sänker sig efter ett sånt anfall är nästan lika tillfredsställande som lugnet från ångestdämpande medicin, men som det är just nu når inte Lyrica hela vägen fram. Det är inte så här varje dag. I alla fall inte än. Och jag får sova på nätterna och det är viktigt. Det känns som att ett hudlager har försvunnit och blottat lite av nerverna och när jag känner det första tecknet på ett anfall – irritationen – är det som att dra en pimpsten fram och tillbaka över det tunna skiktet som trots allt skyddar nerverna. Jag vill vråla av smärta, slå ifrån mig och omkring mig och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag ska fortsätta plåga mig själv genom att leva.

I morgon har jag tid för del 2 av basutredningen.

 

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. “Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.