Svettigt

Jag vattnade Elins växter idag. Hon har ju blivit borta längre än planerat. Det kändes lite konstigt att komma dit utan att en liten Mio som väntade på sina pellets. Det var ingen fara med hennes växter även om de var snustorra. Risken är väl att jag nästan dränkte dem i stället på grund av hennes knepiga kökskran…. Det var 24 grader när jag gick strax efter 8 och det var ohemult hett i solen. Jag hade turen att en stor del av sträckan var i skugga av träd (träd – ljuvliga träd!), men jag gick så långsamt jag kunde utan att förlora styrfart. Jag gick samma sträcka hem via Konsum och väl hemma var jag genomsvettig. Äckligt! Jag dricker vatten så att det nästan rinner ut genom örona på mig och jag djupandas för att hålla värmepaniken och vallningarna i schack. Mer eller mindre framgångsrikt. Det är alltid som värst mellan 15 och 17 av någon anledning. Både igår och idag har jag legat på hallgolvet – det enda svala stället – en bra stund. Nu är klockan snart halv 21 och det är fortfarande 26 grader; det var 31 som mest idag. Enligt SMHI kommer blir det 32 grader i morgon och inte nämnvärt svalare under veckan som kommer.

Jag köpte blekrosa rosor som doftar gott…

Kloklipp

Härom kvällen sms:ade Elin och frågade om jag kunde komma och hjälpa till att klippa Mios klor. Hm… Förra gången fick jag två ganska djupa rivsår i handflatan. Gången dessförinnan var det underarmen.

Jag fick den här bilden samma kväll. Mio blickar stint in i kameran med öronen hotfullt bakåtstrukna. “Kom an bara, om du vågar!”

Mios och mitt förhållande har fått en dålig start eftersom jag sällan är där utom när klorna ska klippas, men det är klart att jag hjälper till. Strax före 9 kom jag iväg och det blev 35 tunga och svettiga minuter – kroppen vill inte. Döm om min förvåning när Mio kom fram och nosade på mina fötter det första han gjorde och – dra mig baklänges på en liten vagn! – sedan fick jag gnugga honom på huvudet (det är hans grej) och stryka honom över ryggen. Det blev inga rivsår idag och när det var klart fick jag gnugga honom på huvudet igen! Vi är vänner! Det är tur det eftersom han kommer att tillbringa en hel vecka hemma hos mig längre fram i sommar… Efter te och macka och en succéartad kloklippning masade jag mig hemåt igen. Det gick lite fortare och var nästan skönt. Ett elskåp står vid vägkanten och jag kan se på långt håll att något sitter ovanpå.

Borttappad? Ratad? Dumpad?

Jäklar vad ont i foten jag fick av de där förbaskade MBT-skorna! De fungerar bara för kortare sträckor som till Konsum. Efter dagens utflykt befinner sig min kropp i chock och jag är så trött.

 

Vidskepelse

I söndags var det 29 grader och jag svettades, fick vallningar och hade ångest när jag hittade en liiiiten spindel på en skåpdörr. Jag tog en bit papper och tryckte till och den var död. Jag tyckte inte om att göra det, men jag var desperat efter mulet väder med regn och rimliga temperaturer. Framåt 18-tiden hördes en enda åskknall, det kom lite regn och vinden vände. Både igår och idag har det blåst nordliga, svala vindar och idag är första gången på flera veckor som jag har stängt fönstren. Att döda en spindel är kanske inte vidskepelse ändå?

Efter att jag serverat Bibbi frukost (Pär är på Öland med Elin och Mio) gick jag tillbaka till sängen och sov till halv 12 och det behövde jag för det mesta kändes bättre när jag vaknade igen. Jag åt frunch i lugn och ro och sedan tränade jag med gummibanden, ett lätt pass och det var väldigt skönt! Hoppas bara att träningsvärken i låren inte blir lika pinsamt långlivad den här gången….

Vårdguiden har svarat: jag har fått en läkartid på måndag. Kors i taket!

Klös

40 minuters stavgång – tungt! – till Elin för att hänga, dricka te och klippa Mios klor. “Mio, vi måste sluta träffas så här!” skulle jag vilja säga till honom. Han kommer aldrig att lära sig tycka om mig; oftast när vi träffas håller jag fast honom och oftast lyckas han få in ett ordentligt klös. Idag var inget undantag, men det var handflatan i stället för armen. Kul med omväxling. Lilla gubben… Han är så fin, den lille sudden! Sen tog jag stavarna och gick hem via Konsum. Det gick lika tungt. Det har ju blivit varmt igen!! Blä! Sover i Lilla rummet igen.

Stavgång

Pär är på Öland, så jag har frukostjänstgöring för Bibbi. Jag vaknade redan 20 i 7 och det kändes inte som någon idé att somna om eftersom larmet var satt på halv 8. Dessutom hade jag i uppdrag att mata Mio idag och hoppades komma iväg innan det blev för varmt. Linne och prasselbyxor och så letade jag rätt på mina gamla MBT eftersom jag hade för mig att de inte är riktigt lika täta. Som pricken över i tog jag stavarna för att få stöd och möjlighet att hänga på. Klockan var 23 minuter över 8 när jag gick hemifrån. Jag tog det lugnt och använde inte stavarna som träningsredskap idag (men jag känner ändå av övningen i skuldror och överarmar). Det kändes betydligt skönare än igår och stavarna underlättade en hel del. De gamla MBT är rymligare i tårna och kändes inte lika varma. Mio mådde prima och följde efter mig när jag gick runt och vädrade, bytte hans vatten, lade in nytt hö och pellets och sedan stängde jag in honom i buren och fortsatte hemåt. Knäna och fötterna protesterade innan jag fick upp värmen, men sedan flöt det på bra tills jag var 5 minuter hemifrån. Jag ville titta närmare på ett fruktträd översållat av rosa blommor – såååå fint! – när jag trampade snett på asfaltskanten och åkte i backen. Man hinner tänka på mycket på ett par sekunder: inte nu igen!! och Hur länge kommer jag att bli satt ur trafik den här gången?! och Var det någon som såg mig? och Det känns faktiskt inte lika illa den här gången. Jag känner lite i högerfoten som redan är sönderstukad bortom alla möjligheter att någonsin läka ihop, men mer i båda handlederna. Jag kommer nog att få ett sjutusan till blåmärke på höften. Väl hemma igen duschade jag och drack en kopp te och sedan tog jag en värkkombo och lade mig i Lilla rummet och där låg jag i 3 timmar och sov en stor del av tiden. Efter det mådde jag bättre.

T.R.Ö.T.T.

Klockan 9 gick jag ut i duggregnet och ned till Konsum där jag stödhandlade och sedan fortsatte jag till Elins lägenhet för att ge mat, hö och vatten till Mio. Det gick tungt och jag hade ont ungefär överallt. Hemvägen var en ren plåga. Visserligen kom jag in i en jämn lunk, men fy för den lede vad trött jag var och blev! Igår gjorde jag en avslutande insats på övervåningen (jag har fortfarande inte hittat mina Harry Potter-böcker!!) och kroppen hurrade när jag till slut gick ned för trappan och in i duschen. Ryggmusklerna och lårmusklerna har fått flera rejäla fyspass, medan handlederna, knäna och foten bara gör ont, ont, ont. Jag är så trött nu. T.R.Ö.T.T.

Det ser ut som om den svävar strax ovanför vattenytan…
Det är allt som finns kvar av den här bryggan. Bilden tog jag i höstas.

 

Promenader

Både igår och idag fick jag det stora nöjet att fixa så att Mio fick sin mat eftersom Elin har haft långa dagar i skolan. Inga problem där förutom att han inte tyckte att jag fick ta mig friheter och klia honom på pannan bara för att jag föräras med mattilldelning. Jag använde apostlahästarna båda dagarna. Igår gick jag den kortare vägen dit (25 minuter) och den längre hem (40 minuter). Det var skönt och visst fick jag ont i hälen, men det går över när jag vilar. Idag gjorde jag tvärtom: långa vägen dit på 35 minuter och kort vägen hem på 25 minuter, men på hemvägen gick det väldigt tungt. Hälen gapade och skrek, men även höfterna protesterade fast jag vet inte om det var för att de är otränade eller om det handlade om smärta.

Promenader

I torsdags promenerade jag till Elin där jag pausade 1 timme och drack te och kliade lite på Mio och sedan promenerade jag hem igen. Det var tungt, men ganska skönt. Jag fick ont i hälen efteråt, men det var hanterbart. Idag däremot gick det så satans tungt från första steget tills att jag vacklade in genom dörren. Blä, blä, BLÄ-HÄ! Jag hade ont mot slutet och har haft jävligt ont efteråt plus att jag har sträckt ljumsken (?!) och haltar värre än någonsin.

Videkissar. Nästan lika sammetslena som Selmas öron.

Villkor

När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara “platsbrits”.  Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.

Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.

Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?

Mio är en dyrgrip och han är en fullt frisk dyrgrip!

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.