Mio

Mio fick somna in idag. Han fick akuta magproblem som började igår kväll och att låta honom somna in var det skonsammaste alternativet för honom.

Elin och Mio fick lära känna varandra under ett kort år och det blev ett bra år för honom. Även för Elin, antar jag, men jag känner främst att Mios sista år nog blev hans bästa för Elin har lagt ned hela sin själ och hjärta i omsorgen om honom och då tänker jag främst på hur många veterinärbesök de har varit på. När Elin hade haft honom i endast 4 månader hade de redan varit på 10 besök!! Jag vet inte hur många det har blivit sedan dess och vill egentligen inte tänka på utan det jag blir så satans arg och förtvivlad över är de tidigare ägarna som tydligen lämnade Mio hos Djurens Chans på grund av “platsbrist”! Jag är övertygad om att det var till följd av veterinärräkningarna som kom av hans tandproblem (tandproblem hos gnagare täcks, ironiskt nog, inte av försäkringen). Hur är det möjligt att bygga en verksamhet på att den som väljer att ta hand om ett övergivet djur inte blir korrekt informerad om djurets hälsa och heller inte kan lämna tillbaka det?!  Välj inte Djurens chans om du vill ge ett djur ett hem!

Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

Träsmak

Jag sitter och sitter och sitter. Det börjar bli jobbigt både för rumpan, som känns avdomnad och för ryggen. Jag har tillbringat många timmar i köket. På stolen och på golvet för att hålla Mio sällskap. Han saknar sin matte, men jag duger. Gränsfall. Igår kväll fick jag gosa med honom ordentligt för första gången; jag strök honom över ryggen medan jag spelade på mobilen – som jag brukade göra med Selmis. I morgon kommer Elin och Robin hem igen och Mio får åka hem till sitt vanliga revir. Jag slår vad om att han längtar!

En bild från i somras.

Promenader

Den här veckan har jag äntligen kommit iväg på flera rejäla promenader! Hela 3 stycken. En dryg timme med varierande njutning. Orken är på väg tillbaka och benstyrkan likaså. Problemet är fötterna. De där jäkla plattfotsskorna (mina odubbade Ice Bugs) är visserligen bra när det är halt och lurigt, men fötterna … mina stackars fötter! De gnäller och gnyr i flera timmar efteråt och jag stolpar runt som en ledbruten 80-åring.

Solen segar sig upp över horisonten. Litet mer för varje dag..,

Jag är ensam hemma igen. Pär åkte till Öland i fredags (förrgår) och det känns inte helt lugnt, det måste jag erkänna, men som jag sa till honom, så vill jag inte att han ska behöva gå här hemma med mig för jag är inte rolig att vara med just nu. Ångesten ligger och lurar under ytan; jag känner mig lätt orolig och har svårt att koncentrera mig. Förmodligen är det så att Paroxetin har börjat fungera vilket – ironiskt nog – innebär en sänkning av stämningsläget. En inte helt oväsentlig detalj är att jag är kaninvakt. Elin har åkt ned till Skåne för att träffa Robins föräldrar och övrig familj och jag har Mio hemma hos mig. Mio och jag har inte haft särskilt bra förutsättningar att bli bästa polare eftersom han, med rätta, har upplevt det som att mina besök alltid har lett till kloklippning och nu ska vi alltså umgås ända till onsdag kväll. Det känns oxå nervöst eftersom han har problem med tänderna vilket leder till problem med magen och ätandet. Elin var förutseende nog att ta med honom till veterinären i förra veckan för att slipa ned de tänder som växer fel, men jag är nervös i alla fall.

Mina suveräna hörlurar från Urban Ears har gått sönder. Ljudet försvann i ena luren och det var bara när jag tejpade fast kontakten i ett visst läge som det fanns ljud i båda, men idag dog de helt. Jag har beställt nya, men på grund av alla helgdagar har de inte kommit än, inte ens skickats. När jag tejpade lurarna, så gick baksidan på mobilfodralet sönder. Suck. Jag ser framför mig hur alla mina fickpengar flaxar iväg likt flyttfåglar.

Julafton

Minus 6 grader, snö och sol. På självaste julafton! Det är man inte bortskämd med direkt. Jag gick den första riktiga promenaden på flera veckor och det gick långsamt i 55 minuter, men det var inte tungt och det var ljuvligt att komma ut, ut, UT!

Förra helgen blev Elin sambo med sin Robin, men i fredags åkte han till sina föräldrar i Skåne för att fira jul. Elin kände sig lite ensam, så hon och Mio kom hem till oss igår för att sova över till idag. Efter frukosten bytte vi julklappar som vanligt. Vi hade köpt en pall i rosa sammet med förvaringsmöjligheter som hon hade önskat sig. Jag fick en väldigt fin sjal i ljust grått med blommönster i rosa och gult och så ett presentkort hos Bokus. Julefröjd! Pär och Elin firar jul hos svärfar och jag firar för mig själv. Jag sitter faktiskt i vardagsrummet med Kalle Anka på tv:n (Robin Hood just nu). Vi åt ett litet julbord tillsammans med Elin igår, så idag skippar jag julmaten. Det blir nog bara te och mackor.

Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?

Svettigt

Jag vattnade Elins växter idag. Hon har ju blivit borta längre än planerat. Det kändes lite konstigt att komma dit utan att en liten Mio som väntade på sina pellets. Det var ingen fara med hennes växter även om de var snustorra. Risken är väl att jag nästan dränkte dem i stället på grund av hennes knepiga kökskran…. Det var 24 grader när jag gick strax efter 8 och det var ohemult hett i solen. Jag hade turen att en stor del av sträckan var i skugga av träd (träd – ljuvliga träd!), men jag gick så långsamt jag kunde utan att förlora styrfart. Jag gick samma sträcka hem via Konsum och väl hemma var jag genomsvettig. Äckligt! Jag dricker vatten så att det nästan rinner ut genom örona på mig och jag djupandas för att hålla värmepaniken och vallningarna i schack. Mer eller mindre framgångsrikt. Det är alltid som värst mellan 15 och 17 av någon anledning. Både igår och idag har jag legat på hallgolvet – det enda svala stället – en bra stund. Nu är klockan snart halv 21 och det är fortfarande 26 grader; det var 31 som mest idag. Enligt SMHI kommer blir det 32 grader i morgon och inte nämnvärt svalare under veckan som kommer.

Jag köpte blekrosa rosor som doftar gott…

Kloklipp

Härom kvällen sms:ade Elin och frågade om jag kunde komma och hjälpa till att klippa Mios klor. Hm… Förra gången fick jag två ganska djupa rivsår i handflatan. Gången dessförinnan var det underarmen.

Jag fick den här bilden samma kväll. Mio blickar stint in i kameran med öronen hotfullt bakåtstrukna. “Kom an bara, om du vågar!”

Mios och mitt förhållande har fått en dålig start eftersom jag sällan är där utom när klorna ska klippas, men det är klart att jag hjälper till. Strax före 9 kom jag iväg och det blev 35 tunga och svettiga minuter – kroppen vill inte. Döm om min förvåning när Mio kom fram och nosade på mina fötter det första han gjorde och – dra mig baklänges på en liten vagn! – sedan fick jag gnugga honom på huvudet (det är hans grej) och stryka honom över ryggen. Det blev inga rivsår idag och när det var klart fick jag gnugga honom på huvudet igen! Vi är vänner! Det är tur det eftersom han kommer att tillbringa en hel vecka hemma hos mig längre fram i sommar… Efter te och macka och en succéartad kloklippning masade jag mig hemåt igen. Det gick lite fortare och var nästan skönt. Ett elskåp står vid vägkanten och jag kan se på långt håll att något sitter ovanpå.

Borttappad? Ratad? Dumpad?

Jäklar vad ont i foten jag fick av de där förbaskade MBT-skorna! De fungerar bara för kortare sträckor som till Konsum. Efter dagens utflykt befinner sig min kropp i chock och jag är så trött.

 

Vidskepelse

I söndags var det 29 grader och jag svettades, fick vallningar och hade ångest när jag hittade en liiiiten spindel på en skåpdörr. Jag tog en bit papper och tryckte till och den var död. Jag tyckte inte om att göra det, men jag var desperat efter mulet väder med regn och rimliga temperaturer. Framåt 18-tiden hördes en enda åskknall, det kom lite regn och vinden vände. Både igår och idag har det blåst nordliga, svala vindar och idag är första gången på flera veckor som jag har stängt fönstren. Att döda en spindel är kanske inte vidskepelse ändå?

Efter att jag serverat Bibbi frukost (Pär är på Öland med Elin och Mio) gick jag tillbaka till sängen och sov till halv 12 och det behövde jag för det mesta kändes bättre när jag vaknade igen. Jag åt frunch i lugn och ro och sedan tränade jag med gummibanden, ett lätt pass och det var väldigt skönt! Hoppas bara att träningsvärken i låren inte blir lika pinsamt långlivad den här gången….

Vårdguiden har svarat: jag har fått en läkartid på måndag. Kors i taket!

Klös

40 minuters stavgång – tungt! – till Elin för att hänga, dricka te och klippa Mios klor. “Mio, vi måste sluta träffas så här!” skulle jag vilja säga till honom. Han kommer aldrig att lära sig tycka om mig; oftast när vi träffas håller jag fast honom och oftast lyckas han få in ett ordentligt klös. Idag var inget undantag, men det var handflatan i stället för armen. Kul med omväxling. Lilla gubben… Han är så fin, den lille sudden! Sen tog jag stavarna och gick hem via Konsum. Det gick lika tungt. Det har ju blivit varmt igen!! Blä! Sover i Lilla rummet igen.