Elin och Mio har varit här nästan hela dagen och vi har haft det väldigt mysigt och roligt. Det blev många skratt när vi kämpade mot förpackningarna som de nya möblerna till Läsrummet levererades i. Särskilt den som fåtöljen kom i… Ett monster!
Monsterkartongen. Jag begriper inte hur den var konstruerad.
Möblerna kom, som sagt, idag och det var tur att Elin fanns där och hjälpte mig. Särskilt när det visade sig att den möblering jag tänkt från början inte fungerade (magkänslan) och vi fick prova oss fram. Varje möbel föstes minst ett varv innan vi kom i mål.
Min alldeles egna riktiga Läsfåtölj med fotpall! När det blir vår ska jag sitta där inne med en bok och en tebricka och lyssna på koltrasten.Sekretären fick byta hörn.
Jullovet för de som studerar är slut och Elin hade sin första och långa dag idag, 8 till 17. Jag fick rycka in som kaninmatare. 20 min promenad till Lilla Pärlan i ett bra tempo. “Hallå, Mio! Det är bara jag – mormor.” Han var ute och efter en stund kunde jag se att han kikade in i hallen där jag stod dubbelvikt som en fällkniv medan jag knöt av mig skorna. Förhoppningsvis kände han igen min röst. Jag gick in och pratade hela tiden medan jag plockade fram några saker jag haft med till Elin och öppnade upp persiennerna lite. När jag böjde mig ned kom han fram och nosade försiktigt på handen. “Är du hungrig?” frågade jag och gick fram mot buren där Elin hade mätt upp pellets i skålen. Det var han förstås. Han hoppade in i buren innan jag ställt in skålen och så stängde jag in honom som Elin bett mig att göra. Ingen svettframkallande insats direkt, men det var mysigt att se honom igen. Det tog 40 minuter hem igen via Konsum och jag fick mer och mer ont i hälen; så pass att det strålade upp längs benet. Väl hemma sög jag tag i en av gångstavarna – en gammal som inte är fjädrande – och använde den som käpp. Jag satt en lång stund med massagebollen. Försiktigt och inte alls med samma tryck som jag brukar använda och i vissa lägen kändes en skärande, ilande smärta. Jag känner mig gråtfärdig nu när inte ens MBT fungerar som lindring!
30 minuters promenad och sedan tepaus hos Elin och Mio. 30 minuters promenad och handling på Konsum. Jag kände av hälsporren medan jag gick och den har inte lugnat sig det minsta sen dess. Om en vecka ska jag få första stötvågen.
Halv 4 väckte jag mig själv genom att hosta. Jag glömde den sista dosen Bisolvon igår kväll. Det gick inte att somna om, så jag klev upp och gjorde en mugg te och passade på att ta hostmedicinen och 2 Treo mot huvudvärken. Bibbi var inte riktigt vaken eller så övertygade hon sig själv om att jag gick i sömnen för hon tjoade inte om att få frukost förrän klockan 6. När hon fått sitt åt jag lite yoghurt och gjorde mer te och sedan gick jag och lade mig. Det kändes inte som att jag sov någon längre stund, men klockan var 11 när jag vaknade. Jag har sunkat omkring i pyjamas och kofta och känt mig allmänt ämlig. Ögonen har känts torra och irriterade å det grövsta.
Det här är mitt 1000:e inlägg på den här bloggen! På juldagen fyllde den 3 år. Jag har bloggat i 10 år nu och jag funderar ofta på varför jag fortsätter. Mitt liv känns futtigt och begränsat mycket beroende på att jag är så likgiltig och ointresserad av omvärlden. Min introversion blir allt mer uttalad – det är inget jag mår dåligt av – och jag hymlar inte längre med att jag inte tycker om människor. Mänskligheten. Jag tycker fortfarande om att skriva, men varför i det här formatet?
För första gången i mitt liv, som jag kan minnas det, tänker jag avge ett nyårslöfte inför 2018 och det är att 2017 kommer att vara mitt sista år som fet.
Nu när Elin och Mio har fått kontakt med stort K, så ökar chanserna för närbilder.
Jag gick till Elin för att hjälpa till vid Mios första kloklippning och valde den längre vägen. Det tog 35 minuter och jag förtog mig en smula, glömde bort att jag inte är fullt frisk än. Hos Elin drack vi te och blev vittnen till när Mio med ett graciöst avstamp hoppade upp i sängen för första gången och sedan gjorde han inte annat. Upp och röja runt bland täcke och kuddar och ned igen. Upp och röja och ned. Kloklippningen blev en mindre kamp, men nu har vi fixat det den psykologiskt viktiga första gången. För att vara så små är Mios klor stenhårda och jäkligt vassa. Tro mig, jag vet…
Aj. Typ.
Efter det promenerade jag hem igen och Elin gjorde mig sällskap eftersom hon skulle till Konsum och vi skildes åt vid rondellen. Fy, vad jag har haft ont av hälsporren resten av dagen….
I eftermiddags fick jag plötsligt nog av det minimala julpyntet och tog bort det. Vanligtvis kan jag hålla mig till nyårsdagen, men det är inte så mycket som har varit så vanligt den här julen.
Elin och Pär hämtade Mio idag och när de var tillbaka i Lilla Pärlan – som Elin kallar sin lägenhet – promenerade jag dit för att hälsa på honom. Mio är en dvärghermelin. Han är så olik Selma som det är möjligt vilket är bra för då undviker vi att jämföra hela tiden. Mio är liten med upprättstående öron och små baktassar och ännu mindre framtassar. Nougatfärgad med sotade öronspetsar, tassar och nos. Vi satt runt buren med varsin mugg te eller kaffe och tittade på honom. Buren var öppen och han åt lite hö, vilade, hoppade ut och undersökte sitt nya hem, in i buren igen för att bekräfta tryggheten och det dröjde inte länge innan han kände att han inte behövde hoppa in och i stället utvidgade sökområdet. Elin har låtit honom komma till henne och jag har fått fortlöpande sms och för en liten stund sedan skrev hon att de till och med har gnuggat nos! Det märks att Mio har haft det bra i sitt första hem för han verkar vara trygg i sig själv och jourhemmet upplevde honom som väldigt mysig och nyfiken.
