Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Ointressant eller skrämmande?

Jag gick Landet Runt idag och när jag kom fram till vägbygget vid Heliodal kunde jag konstatera att dagens Landet Runt-sväng blir den sista på ett bra tag. Nu är vägen ett enda stort hål, så jag fick gå över en av tomterna och även hoppa över ett dike och jag är ju så lätt och graciös… Det tog 75 minuter, 5,8 km och det gick ganska tungt. Jag var trött och efteråt fick jag ont i vristen. Kan det bero på mitt flodhästhopp, tro? I morgon tänker jag vila. Sovmorgon och ingen promenad.

Svägerskan med familj (minus dottern som pluggar i Örebro) var här på middag. Det var trevligt och det är alltid skönt när vi inte är så många. Pär hade gjort tjälknöl av lamm som blev väldigt bra, otroligt mört och jag modifierade en Itrim-sallad (spenatblad, sparris, tomater, röd lök och persilja) som oxå var smaskens. Jag gjorde en matigare sallad eftersom jag valde bort potatisgratängen. Lite bröd och smör. Till efterrätt hade vi varsin Napoleonbakelse. Både igår och idag har varit ersättnings-fria och det känns bra. De var här i 4 timmar och efter 3 timmar kände jag mig frestad att säga att om ingen av er tänker fråga mig någonting om Itrim, så tycker jag att ni kan åka hem! Jag funderar starkt på att sluta vara väluppfostrad. Jag frågade Elins kusin hur det var att bo själv (han har flyttat hemifrån för ett par månader sedan) och jag frågade svägerskan om hennes kommande operation av benet (kompartmentsyndrom) och önskade att jag inte hade gjort det… Ingen frågade mig om någonting personligt. Är jag ointressant? Är jag skrämmande – vågar de inte fråga?! Nu vill jag inte se röken av någon av dem på ett tag och i fortsättningen tänker jag inte fråga dem någonting.

Döda skor

6 km Landet Runt den omvända vägen. Det tog 80 minuter och var övervägande skönt, men jag var ordentligt trött i fötterna och hade ont i hälarna trots MBT. Resten av dagen har jag haft ont i ryggen och vristerna, så jag misstänker att kärnan i skorna har kraschat. Jag hade föredragit att upptäcka det för en vecka sedan innan jag beställde träningsskor och tofflor.

Isen har lagt sig ordentligt nu tack vare den senaste veckan med minusgrader. Jag såg flera som åkte långfärdsskridskor med stavar. Skridskor förstår jag, men vad är poängen med att promenera på isen?

Farthållare

Det är lördag idag och då arbetas det inte med vägarbeten (Heliodal), så jag passade på att gå Landet Runt. Jag valde MBT-skorna och när jag hade tagit mig förbi ett isigt parti vid Toredal fick jag upp farten och den höll jag hela vägen fram till Konsum. Det var som att ha en farthållare i kroppen och det var härligt! 6 km på 75 minuter. Den enda gången jag stannade var när jag tog bilderna nedan.

Jag har ingen före-bild, men trädstumparna som står kvar visar att det har förekommit trädslakt. Nu har bygget av vårt nya centrum påbörjats. Bortanför grävsmaskinen ligger ett par baracker. Tidigare låg det ett hus där. De boende blev vräkta efter att ha hyrt i en massa år och nu är huset oxå väck. Till höger, utanför bild, ligger Konsum.
Det är SMÅA som fått uppdraget och de har fått till det fint på bilderna. Kanske blir det så i verkligheten, men reklam är reklam… Det är hur som helst skam att dungen tagits bort. 

Kejsarpingvinen & jag

Ut igen! 6 km Landet Runt Xtra tog 80 minuter. Jag kallar rundan Xtra när jag vänder på den och får fler uppförsbackar än nedförsbackar och dessutom den xtra uppförsbacken nedanför Sannadalsvägen. Det var skönt! MBT-skor och vinterjacka. Motvindarna var iskalla. Vänster knä spökar igen och kändes inte pålitligt i uppförsbackarna; jag vågade inte lägga alltför mycket tyngd på det.

När jag vaknade kände mig helt ur slag. Trött och trög och funderade på om det vore bättre för kroppen att vila en dag till. Medan jag åt frukost lyssnade på “1984” bl.a. därför att den har blivit aktuell igen pga. Trumpen, men den är inte bra. Klassiker eller ej, så är den inte bra och den kändes oerhört deprimerande. Inte skrämmande, endast deprimerande. Jag behövde muntras upp, så jag bytte till en bokmärkesmarkerad scen ur “Populärmusik från Vittula” som fick mig att gråta av skratt första gången jag lyssnade och den fick igång livsandarna. Vakuumet efter Stephen Fry och “Harry Potter” har inte släppt och det enda som fungerar sådana gånger är att lyssna på en favorit i repris, “Blekingegatan 32” om Greta Garbo. Då släppte det tunga och tröga och jag kom iväg och den promenaden innebar att jag har avverkat 112 km och det är samma sträcka som den en kejsarpingvin avverkar för att komma till sitt parningsområde. Den utmärkelsen gillar jag dels för att den relaterar till djur och dels för att det är den sortens vetande som jag är så svag för.

PS. Lite mer värdefullt vetande som handlar om renar. Det är honorna som har horn vintertid, så Rudolf och hans behornade gossar är egentligen honor hela bunten. Ha! 😉

Jag kämpar med och mot

Promenerade Landet Runt-rundan. Den visade sig vara 6 km och det tog 80 minuter. Bra flyt och tempo större delen av tiden. Flera plusgrader gjorde att jag tog dubbla tröjor under den tunna jackan kombinerat med mössa och handskar. Jag ska nog ta stavarna nästa gång.

För flera veckor sedan sträckte jag mig när jag gjorde ryggövningar på golvet. Vänster sida protesterar. Sträckningen, eller vad tusan det handlar om, kommer och går. Det kan till och med vara svårt för mig att ta riktigt djupa andetag. Idag slog det nya rekord och jag hade jävligt ont när jag kom hem och efter duschen stapplade jag runt och stönade. 2 Treo. Jag sov i soffan i natt och det är möjligt att det förvärrade det hela.

Just nu känns det här med Itrim, måltidsersättningar och kalorier inte särskilt roligt. Jag kämpar med mig själv för att bryta kvällstuggandet. Faaan, vad det är svårt!!! Idag har jag haft en hungerdag, men jag ska verkligen, verkligen göra mitt bästa för att inte äta mer ikväll. Jag kämpar mot mig själv och min egen skoningslösa kritik. “Det är kört…” “Du fixar inte det här – du har ingen karaktär.” “Du har noll uthållighet.” “Du är ynklig som gnäller över att behöva gå hungrig.” “Du vet att promenader fungerar bra, så du måste, måste ut varje dag!!” “Kalorier in – kalorier ut. Kalorier in – kalorier ut! Kalorier in – kalorier ut!!” “DRICK VATTEN!!!” Rösten maler hela tiden. Vis av förra veckans nedslående måndagsvägning skjuter jag upp eländet till imorgon, men det känns inte som att jag har gått ned.