Dårdoktorn

Av hårfärgen att döma är doktor AJ ungefär 10 år äldre än jag. Hon är inte född i Sverige och hennes svenska har vissa brister. Jag vet inte från vilket land hon kommer mer än att hon har problem att förstå vissa sje-ljud. Igår när jag berättade att den senaste vägningen visade 107,7 (dubbelt sje-ljud) uppfattade hon det som 127. Hon har avslöjat en del förutfattade meningar oxå som jag har varit för trött för att visa överseende med även om jag bara himlat med ögonen på insidan: hon blev förvånad när jag berättade att det är Pär som lagar maten och att hon tar för givet att det jag oroar mig för vad gäller min övervikt är att jag ska äta för mycket julmat och godis och att det är förståeligt att det blir tuffare nu när det ska bakas lussebullar med mera. Första gången vi träffades och kom in på klimakteriet och åldersrelaterade förändringar tog hon för givet att jag börjat älta vad jag gjort och inte gjort (ungefär som man antas göra på dödsbädden) och att jag tyckte att hemmet blivit tomt sedan Elin flyttat hemifrån. Jag vet att det enklaste vore att bara skratta bort alltihop och le överseende, men jag blir så trött särskilt när en psykiater sitter och häver ur sig sånt för i och med att jag säger emot henne – för det gör jag! –  och talar om att nej, jag tycker inte om att laga mat och nej, jag håller inte på med lussebak med mera och jag har slutat älta mitt förflutna för länge sedan och jag tycker inte alls att det är tomt sedan Elin flyttat, då förtydligar hon bara att jag inte fungerar som kreti och pleti och visserligen ser jag de skillnaderna som styrkor, men om det är hos någon jag vill kunna känna mig helt accepterad så här det väl hos dårdoktorn?!


Jag kommer inte att träffa henne igen. Hon kommer, som sagt, att ringa mig under vecka 2 och efter det blir det en annan läkare förmodligen den som ska vara Min Läkare för AJ blev väl blixtinkallad i oktober. Samtalskontakt. Ja eller nej? Eftersom jag så ofta upplever det som att jag har fått nog, att jag inte orkar försöka mer och att jag egentligen skiter i om jag går upp i vikt eftersom jag förhoppningsvis då kan få dö i soffan med en chipspåse och Fazers blå, att min hälsa har samma höga prioritering hos mig som mitt intresse för svensk golf. Jag orkar inte knyta på mig viktminskningsskorna igen och ställa mig startblocken för att ännu en gång börja ett lopp med en mer slimmad jag vid mållinjen. Eftersom det är det här som hänger över mig 24/7/365 och som är ett stressmoment av MONUMENTALA MÅTT borde jag tacka ja till en samtalskontakt, men om jag tackar jag till en samtalskontakt, så indikerar jag att jag vill fortsätta leva och där, mina vänner, har vi stötestenen. Om jag inte vill fortsätta leva, om jag verkligen har bestämt mig, varför ska jag då slösa med redan snålt tilltagna resurser. Jag plågas av att leva så här och samtidigt finns det de som har det riktigt jävligt och behöver en samtalskontakt mer än jag gör.

Jackor

Kläder har blivit ett än mer aber-aktigt område sedan jag hamnade i klimakteriet och särskilt jackor. Nu behöver jag en jacka för i princip varje väderlek och temperatur i kombination med hur varm jag själv känner mig. Jag har en tunn sommarjacka som jag har haft i flera år och så har jag min chock-rosa “regnjacka” som har blivit den jag använder mest. Tidigare i höstas köpte jag en väst som har varit väldigt användbar, så pass användbar att jag nu har investerat i en jacka av samma varma, lätta, vattenavvisande material, även den från Klingel och i vinrött. Den ska jag inviga i morgon! Min Riktiga Vinterjacka Som Står Pall För Alla Väder är helt enkelt för varm och tung för mig även när jag har bara en tunn tröja under. Jag brukade älska att flytta in i den med alla användbara fickor och skyddande huva, men nu känner jag mig som en signalröd stoppad korv när jag har den på mig. Den är tidlös och av en sjusärdeles kvalitet och får vila i ett par år eller åtminstone till januari-februari då den Riktiga Vintern brukar komma, kort och intensiv. Och så har jag ju min lila ull-kappa som jag tar på mig när jag ska ut bland folk och vill se anständig ut, när jag är trött på mjukisbyxor & sportjacke-stuket.


Idag har jag då äntligen skickat iväg min mobil till doktorn och så hämtade jag ut 2 paket på ICA och 2 hos Bamses. Jag hade ett tempo i 40 minuter till Salem och lite lugnare 30 minuter hem. Jag sov bra i natt, 7 timmar i sträck, men har varit trött (somnade när jag försökte läsa) och med ångesten som petade mig i ryggen hela tiden som för att få min uppmärksamhet: “Du? Hallå? Kom igen nu! Du? Du där, tjockis? Inte trodde du väl att jag var på väg bort bara för att jag tog det lugnt igår? Tji fick du, fetto!”


TRISS

Idag är jag tacksam för … 

… att jag fick den sista sms-aviseringen på väg till ICA och besparades ännu en vända dit om ett par dagar.

… “Jessica Jones” på Netflix.

… att det blir 4:e kvällen i rad som jag inte kvälls-tuggar.

 

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. “Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

En form av Tourettes?

Jag fick till en promenad på 65 minuter och halva sträckan hade jag ett riktigt bra tempo och det kändes som att jag var tillbaka på rätt köl igen. När benen började kännas stumma sänkte jag farten och efter ett tag kändes det lättare igen och jag orkade hela vägen hem utan problem. Efter lunch blev jag riktigt trött och lade mig faktiskt i sängen (sängen innebär en seriös tupplur till skillnad från en i soffan), men lyckades aldrig somna helt. Jag låg i 2 timmar, dåsade och fick åtminstone vila kroppen.

Jag har kommit på mig själv med att slänga ur mig spydiga kommentarer riktade till Pär och Elin. Den sortens spydigheter som jag aktivt hindrar mig själv ifrån i vanliga fall eftersom jag inte tycker om vare sig mig själv eller den stämning de för med sig. Det är tålamodet som brister. Jag orkar inte vara medkännande eller sympatisk eller diplomatisk. Munnen tar kommandot över hjärnan och ut hoppar grodorna. Jag är inte säker på att Pär eller Elin har märkt det; de har inte sagt något. Det känns som en mildare form av Tourettes. Kan det vara den höga dosen av Lyrica som gör att spärrarna försvagas? Eller är det ett resultat av den ständiga kampen jag upplever av att över huvud taget ta mig igenom varje dag? Kanske en del av klimakteriet?

Hos läkaren

Ännu ett besvikelsens läkarbesök igår. Han var 20 minuter sen och bad inte om ursäkt. Han var frånvarande och signalerade ingen vilja att hjälpa eller ens vara intresserad av mina problem. Det kändes som att jag försökte förklara mina sömnproblem med efterföljande ångest i timmar, men jag var inne hos honom i 10 minuter och resultatet blev ett recept på Lyrica 50 mg (de jag har är på 100). Det receptet kostade 200 spänn.

Jag passade på att lämna proverna för Werlabs-undersökningen när jag ändå var där. Jag hade inte ätit på drygt 14 timmar och var ganska matt, irriterad och leds på den där förbannat usla vårdcentralen. Han som stack mig var skicklig; det kändes nästan inte och blåmärket är försumbart. Provresultaten fanns tillgängliga på kvällen och jag kollade kolesterolet och blodsockret och båda har sjunkit ett snäpp jämfört med kollen i januari 2016.

Jag var sjukt trött resten av gårdagen och hungrig hela tiden – det gick inte att äta ikapp fastandet. Det blev ingen vidare sömn inatt och idag har jag haft ångest mer eller mindre hela tiden. Före lunch tog jag en extra 50 mg Lyrica och alldeles nyss tog jag ytterligare en extra. De verkar inte rå på ångesten och jag djupandas tills det susar i öronen och flimrar framför ögonen. Jag har viktpanik, livsleda och vallningar.

 

Nu vet jag

Vägning: 96,2 kg som innebär att 0,5 kg har försvunnit sedan förra onsdagen och nu vet jag med säkerhet att 50% av den här förändringen är beroende av kvällstugget. Jag vet det nu och det som gäller i fortsättningen är att hitta en metod som hjälper mig att avstå. Den senaste taktiken går ut på att äta 2 mackor efter middagen, till kvällteet för då blir jag verkligen mätt.

Jag skulle ha träffat min hälsocoach idag, men hon har brutit armen och är sjukskriven ett bra tag. Det finns möjlighet att träffa en av de andra coacherna, men det känns allt annat än angeläget, så jag bokade in mig i slutet av augusti.

I morse var jag trött och hade svårt att ta mig ur sängen och jag var väldigt frestad att hoppa över promenaden. Jag var nära att somna om när hjärnan gick igång med hjälp av samvetet och ett tungt argument: frisk luft skulle kunna få effekt på den huvudvärk jag hade hela dagen igår och som jag kände fortfarande låg och lurade och så – som vanligt – jag behöver inte ta i så jag kräks, jag kan gå den korta rundan. Så då gjorde jag det. Med stavarna. 55 minuter och det var ganska tungt. Armarna protesterade och jag undrade om jag inbillade mig att jag brukar orka mycket mer än så. Värmen. Det var 17 grader när jag gick vid halv 10, men jag tyckte att det var för varmt för att kännas bra. De senaste åren har jag blivit mer och mer känslig för värme. En orsak är Levaxin (som jag tar för min slöa sköldkörtel) där en av få biverkningar är en sämre tolerans för värme. En annan orsak är klimakteriet – jag är överhettad från start. Sedan blir ingenting bättre av att jag brände mig när vi var i Malmö och solstinget veckan efter. Jag har börjat dra mig för att gå ut när det är soligt. Jag har aldrig varit någon soldyrkare, men motståndet ökar hela tiden.

Kompromisslös

Det här med strumpor. Det här med att kompromissa. Jag har länge hållit fast vid tjocka strumpor som ger fötterna känslan av att gå på en mjuk matta. Jag fryser lätt om fötterna och jag svettas lika lätt om fötterna. Så började klimakteriet – min alldeles egna värmekälla – och tjocka strumpor blev plågsamma. Vi köpte Happy Socks till Elin och jag tyckte så mycket om dem att jag köpte till mig själv och sedan hittade jag Strumplandet. Från att ha tok-ratat tunna strumpor har jag gått till att frossa i dem och så sent som idag kom min senaste beställning i brevlådan.

Färger! Mönster! Glada fötter i glada strumpor!

Oseriös statistik

En pakethämtarpromenad på eftermiddagen. Jag gick strax före 16 och då var det så gott som mörkt. Det var 3 paket som behövde hämtas och ett av dem hade jag fått 3 påminnelser om eftersom de har så trångt i hyllorna nu när det drar mot jul. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt, men det kändes angeläget att hämta paketen, så jag snörde på mig isbuggarna och ryggsäcken och gick i rask takt – även i uppförsbackarna! – till Salem. Nu har det blivit kallt igen, minusgrader och det var is överallt; knölig is, mörkt och taskig syn. Spännande! Jag fick vänta 20 minuter med 12 nummer före (det händer ytterst sällan). Apotekspaketet gick knappt ned i ryggsäcken medan Footway-paketet hade ett bärhandtag. Sedan satte jag fart igen till Bamses för paketet från Lakritsroten. 20 minuter till Salem, 30 minuter hem. Det gick bra och det var skönt och jag fick ont efteråt.

Jag förde oseriös statistik på min promenad. Det var den tiden på dagen när ungar hämtas på dagis. Jag såg/mötte 6 föräldrar med ett eller flera barn. 5 mammor, 1 pappa. Av de 5 mammorna talade 4 i telefon, pappan gjorde inte det för han pratade med sitt barn. Ungarna hasar med tysta och trötta. Föräldern pratar i telefon. Jag förstår inte det här. Allvarligt: vad 17 är det som är så viktigt att man alltid måste vara nåbar?! När du inte har träffat din avkomma på hela långa dagen borde det finnas massor att prata om! Frågor och småprat. Skulle någon ta illa upp om du sa att “Nu ska jag umgås med mina barn, så jag stänger av mobilen.”? Det är i så fall den personens problem.

I morgon ska jag till Itrim för en kostnadsfri rådgivning. Jag vill egentligen inte, men känner att jag måste. Sista utvägen. Desperation. Hopplöshet. Jag har inga förväntningar, bara farhågor. En ung, vältränad, fullt frisk människa som aldrig har haft problem med vikten, inställd på att få mig att börja träna och gå över till lättprodukter. Hur reagerar hon när hon inser att jag är 50+, i klimakteriet och tar många mediciner? Varje ny läkare jag har träffat och även homeopaten och sjukgymnaster hajar till när de, som svar på frågan om jag tar någon medicin, får en hel lista som jag skrivit ut hemma. Jag fasar för att sitta mitt emot den här människan och redogöra för mina matvanor; vad äter jag, när äter jag, hur mycket äter jag. Jag hoppas att jag inte blir överkörd, att jag har sinnesnärvaro att säga nej ifall jag känner att personkemin skorrar. 38 kg ska bort, en schäfer och jag fixar inte det själv.

En marsvinsviskare och viktnedgång

Mimmi återhämtar sig inte lika kvickt som vid de tidigare operationerna. Veterinären ringde idag för att höra hur det har gått. Jag sa att Mimmi inte är så pigg och att det är svårt att få i henne något vid stödmatningen trots att hon är inslagen i en handduk. Det faktum att hon protesterar och det ordentligt är ett tecken på att hon inte är i alltför dålig form, men det blir stödmatning ett bra tag verkar det som. Varken Pär eller jag är bra på det där. Pär är för hetsig och jag tycker att det är känslomässigt skitjobbigt även om jag lyckades riktigt bra idag för då hade jag slagit in henne ordentligt. Elin, även kallad Lill-Matte, visade sig vara en marsvinsviskare. Hon är lugn. Hon lyckades få i Mimmi mest inklusive medicinen! Elin har fått jobbet och får inte åka tillbaka till Robin förrän Mimmi mår bra.

Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.
Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.

5 procent av 105 kg är 5 kg. Det behövs egentligen inte mer för att förbättra min hälsa avsevärt. Jag vill gå ned ytterligare 30 kg, men rent hälsomässigt kommer effekten redan efter 5 kg och det känns mindre betungande. När det talas och skrivs om fetma är det alltid i samband med hälsorisker som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och ledbesvär. Det är förmodligen ett av motiven  för oss tjockisar att vilja gå ned i vikt och det är de argumenten som nära & kära samt läkarkåren använder när de inte tycker att vi anstränger oss tillräckligt mycket. Den krassa verkligheten är samhällets attityd till oss som väger för mycket: vi är äckliga, vi är lata, vi är karaktärslösa och dumma i huvudet. Man måste vara jävligt tjockhudad för att kunna strunta i det. Ibland får jag lust att göra ett stort plakat där det står att min sköldkörtel fick spel pga. havandeskapsförgiftning och att det var efter det jag började gå upp i vikt och att det är den hormonbaserade körteln som nu gör det svårare för mig att bli av med kilona plus det faktum att jag har nått klimakteriet som är den största jäkla bromsklossen i viktminskningens historia. Det finns läkare som säger att man måste träna på elitnivå för att gå ned i vikt när man väl har nått klimakteriet. Uppmuntrande, eller hur? Det är inte som jag skyller ifrån mig. Det är fakta som inte fungerar som en sporre utan som gör att jag blir kräkleds på alltihop ungefär 75 gånger per dag.

Inte bara träningsvärk

Efter att äntligen ha kommit iväg till apoteket – jag har skjutit upp det hela veckan – insåg jag att jag inte har varit utanför dörren på en hel vecka! Fastan sänkte mig, det har ösregnat och jag har varit så äckligt trött och sovit till framåt 11 nästan varje dag. Det var så skönt med frisk luft och rörelse! En promenad på 20 minuter dit och 50 minuter hem via Konsum. Den främsta anledningen till att jag kom upp ur sängen redan klockan 8 var att jag har frukosttjänstgöring för Pär har åkt till Öland igen.

Dagens låtlisterepresentant är Hilary Duff med “My kind”. Hon hjälpte mig uppför alla backarna till Salem – en bra gånglåt för backar.

Jag har en makalös träningsvärk i låren från i tisdags. Det känns som om jag vaggar fram som värsta sortens kroppsbyggare som inte får ihop benen. Träningsvärken är inte proportionerlig till insatsen. Det gör ONT. Värktablett-ont och den som läser min blogg regelbundet vet att jag vanligtvis älskar träningsvärk. Klimakteriet har ett hormonellt finger med även här. Att jag har spänningsvärk i huvud och axlar så gott som dagligen beror inte enbart på brist på aktivitet eller stress eller knasiga sittställningar. Den rubbade hormonbalansen kan ge ökad spänning och värk i musklerna. Vad trött jag blir…