Nobelpristagare

“Begravd jätte” av Kazuo Ishiguro. 

VARNING! Mot slutet av den här recensionen avslöjar jag lite av mystiken.  

Litteraturens nobelpristagare 2017 och för en gångs skull kände jag till författaren i och med att “Återstoden av dagen” är en av hans berättelser. Den såg jag som film för en herrans massa år sedan och minns den som brittiskt välgjord, lågmäld och långsam, men jag minns inte om jag tyckte den var bra. Jag lyssnade på den för inte så länge sedan, men inte till slut. “Never let me go” lyssnade jag oxå på, även den avbröt jag – den var helt enkelt tråkig och jag förstår inte varför den hyllas. Nästa experiment blev “Begravd jätte” eftersom den klassar in som fantasy (åtminstone till viss del), men nä-ä-ä-ä-Ä! Vad är det jag missar?! Vad är det jag inte förstår?! “Mästerlig roman” enligt GP; “…fredsapell och kärleksroman…” enligt SvD; “En roman som handlar mer om grunderna för våra egna liv och samhällen…” enligt Aftonbladet. Svenska Akademiens motivering: “…med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.” Alltså… VA?! Enligt mig handlar “Begravd jätte” om 500-talets England med kung Arthurs riddare som självutnämnda hjältar och ett åldrande par som bestämmer sig för att söka upp sin son som bor i en annan by än de själva. Det finns en hon-drake oxå som ligger bakom ett fenomen som gör att människorna förlorar minnen som en kollektiv demens. Det åldrande paret har glömt att de har en son, men lyckas få tillbaka minnena lite i taget. Nu vet jag inte hur det går för dem eftersom jag inte läste ut den här boken. Heller. Dialogerna känns konstlade och krystade och saknar flyt. Jag fick ingen som helst känsla för personerna. Texten kändes som ett manus där inga uttryck eller känslor fanns tillgängliga. I scenen där de kämpar mot ett monster ligger plötsligt nämnda monster dött, halshugget, men hur gick det till? Jag läste om scenen flera gånger, men fick ingen klarhet. Tummen ner och rakt i papperskorgen! Omslaget är jäklig läckert. Alltid nåt.

 

Diss

“Berget bakom huset” av Joyce Maynard läste jag 50 sidor i innan jag var säker på att den inte är bra. Ett jobbigt språk med ständiga bisatser och parenteser som dämde upp minsta hopp om flyt i texten. Den slänger jag.

Flyt

Dax för en laserbehandling och ny tejpning. På vägen dit hade jag inte ont, men på vägen hem… Jag tog mig upp för vår trappa med stora besvär och stapplade in genom dörren. En ny investering i en innersula för hälsporre som även har pelotter (uppbyggt förfotsstöd). På ditvägen kändes det finemang, men på hemvägen kunde jag lika gärna ha varit utan sulan. Det är förmodligen laserbehandlingen som triggar smärtan. Sedan den förra behandlingen i måndags har jag inte tränat någonting. Jag har städat lite i Läsrummet och målat 4 smålister, men annars har jag bara suttit eller legat och visst 17 minskar smärtan. Igår for jag runt här hemma, mer eller mindre, smärtfri.

Plötsligt händer det: SL fungerar och klickar och ger en mäktig känsla av flyt! Jag valde att ta ett morgontåg som inte lämnade utrymme för förseningar – spänning i vardagen! – , men som skulle göra att jag slapp vänta 20 minuter hos sjukgymnasten. Tåget susade fram obehindrat, jag klev av och satte fart och kom fram med 3 minuter till godo. När jag skulle hem hann jag precis med ett tåg och susade hela vägen till Tullinge där jag klev av för att invänta ett nytt tåg den sista sträckan och visst, det blev så till följd av förseningar, men det kändes inte besvärligt. Faktum var att tågföraren tipsade om att hoppa av i Tullinge i stället för i Tumba för att slippa behöva byta perrong. Man bugar och tackar!

Det är 2 månader sedan Selma lämnade oss…

 

 

Snuvigt

Snön har vräkt ned idag och jag utnyttjade möjligheten att använda skottning som uppvärmning innan jag körde ett lätt pass med gummibanden. Gummipasset blev ingen höjdare för jag kunde inte fokusera tillräckligt för att få flyt och därför blev jag aldrig riktigt varm eller svettig utan bara trött och mörbultad. Det var det första passet på 3 veckor. Tillvaron har varit stökig och de flesta rutiner har rubbats. Jag är småsnuvig oxå och risken är att det blir värre för Pär är dårförkyld igen.

Infriade förväntningar

Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse “Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!

Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.

Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.

Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i “Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok “Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.

Gummiband

Ett gummipass, nivå medium utan uppvärmning. Det gick lysande! Ork, koncentration och flyt. En njutning.

Fullständigt vilsen och snurrig i huvudet

Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…

Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). “Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev “Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på “rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!

Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.

Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.

När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.

Värmeslag?

Vid 4-tiden vaknade jag av att jag mådde dåligt. Kissnödig, halsbränna, mådde illa och när jag stod upp var jag så yrslig att jag hade svårt att gå. Toalettbesöket klarades av. Halsbrännan hade förmodligen att göra med lakritsen (dålig kvalitet) som jag åt igår kväll och jag tog 1 Omeprazol med lite mjölk och så slängde jag resten av lakritsen. Sedan försökte jag sova. Huden hettade som om jag hade varit ute i solen. Jag frös och jag svettades om vartannat och samtidigt. Kroppen ville inte ligga stilla – det ryckte i den. Huvudvärk. Illamående. Jag dåsade till och från. Vid 8 var jag kissnödig igen. “Är klockan inte mer än 8?!”, tänkte jag och lade mig igen. Kroppen hade slutat rycka, men jag frös och drog till mig Pärs täcke oxå. Jag bara låg där och fantiserade ihop hemska sjukdomsdraman: att jag skulle bli liggande i flera veckor eller att Pär skulle blir tvungen att köra mig till sjukhus och vem ska då ta hand om Bibbi när Elin och Pär åker till Öland på onsdag? Och jag som har fått sådant flyt med träningen! Jag mådde illa och ville bara dö. Det kändes precis som vintern 2011/12 när jag alltför ofta bara låg i sängen och glodde på träden och himlen. Vid 9 gick jag tillbaka till toaletten och satt där ett tag tills magen var helt tömd, men jag behövde inte kräkas. Sedan tvingade jag i mig lite youghurt-kvarg, men jag orkade knappt sitta upp utan hängde över bordet. Vad fan var det som hände? Kanske värmeslag med tanke på hur matt jag blev efter de senaste promenaderna plus att jag ju redan hade bränt mig? Eller var det borrelia från någon liten jävla fästingjävel som jag inte upptäckt? Det där konstiga märket på axeln som inte kliar som ett myggbett, men heller inte är en finne… Eller det där märket på benet som har kliat så in i h-vete? Kanske var det så enkelt som att jag åkte dit på Pärs förkylning ändå? Tillbaka till sängen och nu kändes kroppen lugnare – framför allt magen. Frossan och svettningarna avtog och försvann. Jag somnade och sov som en stock till efter 12. Lunch med Elin och döm om min förvåning när jag upptäckte att jag orkade hålla mig uppe, hade slutat må illa och att jag inte kände mig som en kokt kräfta längre. Lite skakig och huvudvärk, men inte värre än så. Vad 17 var det som hade hänt?! Jag lutar fortfarande åt ett litet värmeslag, så jag tänker hålla mig inomhus hela helgen.

Ovisshet

Plötsligt händer det: ett perfekt pass med gummibanden. Under uppvärmningen hamnade jag nästan i trans och fick ett otroligt flyt. Ork, tempo & koncentration gjorde att alla övningar blev lagom tuffa och härligt svettiga. Plötsligt händer det: gummibandet går av. Pang! Det var under den andra benövningen, precis i början av passet och när förvåningen gått över tog jag fram ett nytt och fortsatte utan att tappa fokus eller fart. Kroppen kändes lätt och samarbetsvillig och det är dax att öka på från ett mediumpass till ett fullt. Fett najs!

Dagens låtlisterepresentant blir So Below med låten “Hard”.

Pär har kraschat igen. Det känns som mellanrummen mellan tillfällena är kortare nu för tiden. Han trivs inte på arbetet längre av flera olika anledningar. Som jag upplever det flänger han fram och tillbaka till Öland, sedan blev han – motvilligt – ordförande i vår förening, Gotska sandön med den vanliga efterföljande tröttheten och så är det ju planerat att vi ska åka till Malmö på fredag. Han har sovit mer eller mindre hela tiden sedan klockan 11 idag och ska vara hemma i morgon. Om han behöver vara hemma även på torsdag, så ger jag mig fan på att hans pliktkänsla kommer att protestera mot att vara ledig i några dagar. Om vi inte åker får vi inte tillbaka pengarna för hotellet. Om vi åker när han är så här trött och han ska köra (eftersom jag inte har körkort) … Hur mycket kommer han att få ut av helgen? Ovisshet och frustration. Frustration över att han inte ser mönstret när jag gör det. Hans hälsa är viktigast av allt. Viktigare än arbetet, förlusten av hotellkostnaden – allt!

Ren ensamhet

Igår var jag ute med stavarna. Kristi himmelfärds dag, tidig förmiddag – härlig brist på tvåbeningar! Det gick bra och bitvis till och med väldigt bra med flyt & ork. Jag klarade mig hela vägen hem igen utan att armarna blev till kokt sparris.

Idag har jag städat. Jag vaknade strax efter 7. Bibbi tjoade från köket med jämna mellanrum. “Hallå?! Jag är hungrig! Höet är slut!!! Härregudjagsvälterihjäl!!!” 20 över 7 steg jag upp och hon fick sina frukostgrönsaker. Jag kom igång med städningen tidigt, före 9, så jag var färdig tidigt oxå. Det är så himla rent och fräscht nu och jämfört med den förra städningen då jag putsade fönster, så var den här en baggis! Nu kan jag njuta av renheten och ordningen för det är bara Bibbi och jag här och hon går ju inte ens utanför köksmattan, det lilla livet.