Vintermåndag i Rönninge

Klockan kvart över 8 satte jag fart mot vårdcentralen. Det var ljuvligt ute med 6 minusgrader och alldeles molnfri himmel och en sol på väg upp. En granne sopade sin trappa.

“God morgon!”, sa jag på ett ovanligt gott humör med tanke på att jag inte hade ätit på 12 timmar eftersom jag skulle lämna prover.

“Det är kallt idag.”, svarade hon.

“Det är så här det ska vara!”

“Passa på och njut för det ska bli sämre igen.”

“Absolut!” Glädjeseriemördare, tänkte jag för mig själv. 

Det tog 25 minuter till vårdcentralen och jag hade suttit och väntat i de stipulerade 15 minuterna när det blev min tur. Det här går som en dans! 

“Ja, Ewa”, började labbassistenten (?) innan jag ens hunnit hänga jackan på kroken, “jag vill inte gör dig upprörd, men din läkare har inte skickat in någon remiss om vilka prover som ska tas.”

“Okej…” Kom inte och säg att jag måste göra om hela fasteskiten och komma tillbaka en annan dag för då…

“Du får gå till receptionen för där kommer de åt journalen och kan se vilka prover som gäller och sedan kommer du tillbaka hit.”

Damen i receptionen kunde inte hjälpa mig på det sätt labbassistenten sagt.

“Jag ska boka in dig hos en sköterska…”

Jag avbröt henne.

“Jag har fastat sedan igår kväll och vill klara av det här idag!!” Lågt blodsocker, ni vet.

“Du ska få lämna proverna idag”, sade hon med ett lugnande tonfall. “Du kommer att få vänta max 10 minuter.”

“Ja, men då så…” Du skulle inte ha använt ordet boka eftersom det antydde att jag skulle behöva komma tillbaka en annan dag. Du skulle ha sagt ‘träffa’!

Jag satte mig att vänta. En mamma med en liten pojke på dryga året gjorde sig ordning för att gå hem. De hade tagit blodprov på honom för han hade ett plåster på ett av sina små fingrar och belöningen i form av en plastfigur i den andra, ostuckna handen. Han verkade rätt belåten med sakernas tillstånd, men han ville ändå inte att vi skulle tro att han inte hade lidit, så han sa “Aj!” då och då medan han höll upp fingret. “Aj!” Sedan kom sköterskan och ropade in mig.

“Vad kan jag hjälpa dig med då?”, sa hon. Naturligtvis hade hon inte fått någon information. Duh!

“Ingenting”, svarade jag. “Det är min läkare som har gjort bort sig och glömt remissen till provtagningen. Labbassistenten kan inte komma åt journalen.”

Sköterskan såg att det rörde sig om så gott som samma prover som i september, men för säkerhets skull ringde hon och frågade och då var det ju lika bra att han skickade in remissen själv när han ändå höll på.

Tillbaka hos labbassistenten. Ingen remiss. Vi väntade i någon minut medan hon uppdaterade sidan med jämna mellanrum och sedan dök den upp. Nålsticket kändes knappt och hon fyllde 4 rör och sedan var jag äntligen färdig. Jag tycker inte om min vårdcentral. Jag tycker inte om min slarvige och nonchalante läkare, men jag tänker inte lista mig hos någon annan för – tur i oturen – behöver jag sällan gå dit.

Jag hade bråttom ut i den härliga vinterluften och så fick jag äntligen bryta fastan med en banan och en smoothie. Det tog 25 minuter hem oxå. Jag passerar ett dagis och när jag gick till vårdcentralen var det fullt ös med meterhöga färgstarka blöjnissar som åkte pulka. Tjo och tjim! På väg hem passerade jag där igen och då var det en liten kille som frågade vad jag hette.

“Ewa. Vad heter du?”

“Harry!” Han sa det så klart och tydligt, med rrrrriktiga rrrrr.

“Hej, Harry!”, sa jag och började gå igen.

“Vad heter du?” hördes en annan röst. Jag stannade och vände mig om.

“Ewa.”, sa jag igen. “Vad heter du då?”

“Emil.”

Jag gjorde tummen upp åt honom och fortsatte hemåt. Jag hörde hur han meddelade alla andra denna viktiga information som han så modigt hade lyckats få fram. “Hon heter Ewa! Hon heter Ewa!” Småfolket är minst lika snabba som FB att sprida info.

Det var naturligtvis Ice Bugs-väder och jag fick ont efteråt igen. Höger knä. Jag får ofta en känsla av att min kropp är sned, snedvriden och ojämn. Sedan kom efter-provtagning-huvudvärken. Jag hade ingen möjlighet att sova middag idag och känner mig sänkt nu.

Fullmåne vid 15-tiden. 

 

Osköna söndag

75 minuter stavgång som inte var något vidare. Trögt och oflyt. Mot slutet blev jag oerhört stressad av musiken och var tvungen att stänga av. Dessutom kom det aldrig någon låt som kändes rätt för dagen, så idag blir det ingen låtlisterepresentant. Efter lunch sov jag middag i soffan i 2 timmar. Hur skönt som helst! Jag gav 24-timmars fastan en ny chans, men orkar inte med hungern. Pär mår inte bra över huvud taget och det har varit så ett par månader. Det mesta tyder på att han riskerar att gå in i väggen. Vi pratar mycket om det och han är medveten om det. Han har en läkartid om 2 veckor.

Hos homeopaten

Vid förra besöket hos homeopaten Björn Lundberg kändes det lite snävt med tidsramarna, så när jag skulle dit idag lade jag till 15 minuter extra. Tåget blev försenat först pga. att ett trasigt tåg stod framför och det blev kö för att kunna köra förbi och sedan för att det var signalfel vid Stockholm Södra. Där försvann de extra 15 minuterna, men utan dem hade jag blivit försenad. Jag kom fram till Grevgatan med 5 minuters marginal.

Det blev ett bra besök. Jag är betydligt piggare än för 6 veckor sedan och jag har inte längre huvudvärk varje dag (inte ens varje vecka). Ryggen får äntligen lindring tack vare yoga-övningen och jag ska nog ge fastan en chans till om ett tag. D-vitaminen är i ropet just nu dels för att forskning har visat att den har större betydelse än man har gett den hittills och dels för att man kan ta betydligt högre doser utan att riskera leverskador (vitaminen är fettbaserad, så det är lever och njurar som i så fall skulle vara i farozonen). D-vitaminen som han rekommenderar innehåller 5000 ie / 125 mikrogram och det är de doser som behövs dagligen för att det ska få effekt. Att köpa vitaminerna på Apoteket är att kasta pengarna i sjön. En test från 2013 visar att d-vitamin från hälsokostaffären har den mängd som deklareras på förpackningen medan vitaminerna från Apoteket bara har 6,8 mikrogram mot de 10 mikrogram som deklareras på burken. Sedan är 10 mikrogram per dag en så låg dos att den är värdelös.

Fosfor, D3-vitamin och B-vitamin.
Fosfor, D3-vitamin och B-vitamin.

När jag nämnde att det har varit några tuffa veckor med avlivade hjärtegrisar och eländesknarkande svärföräldrar, så fick jag full sympati och förståelse och det kändes så skönt!! Som påskpresent fick jag burken med B-vitamin utan extra kostnad.

När jag kom hem lade jag direkt ut filten på golvet, satte rumpan mot väggen och svingade upp benen och låg där i 20 minuter. Härligt! Min rygg tycker såååå mycket om det.

Imorse, innan jag gav mig iväg mot Grevgatan, vägde jag mig och såg 104,4 kg och att det har försvunnit 0,6 kg den senaste veckan. Ja, jävlar om inte min metod fungerar….

Anspänning och utvärdering

Stavgång i 70 minuter och det gick väl hyfsat. Jag fick aldrig det riktiga flytet. Rädslan för att ramla sitter i och jag undrar om jag någonsin blir av med den igen. Jag vågar inte köra på för fullt, ta ut rörelserna ordentligt och njuta av farten. Ibland trampar jag på en ojämnhet och vristen vickar till, inte mycket, men det räcker för att jag ska få en fallande känsla i magen och med fasa minnas hur det är att ramla handlöst och sedan vara mörbultad i veckor, till och med år. Det förtar nöjet… Kanske är det därför jag spänner mig och ofta får ont i ryggen efteråt – som idag – och i axlar och nacke.

Snödroppar

Dagens låtlisterepresentant är Club 8 med låten “Skin”. Skööööön!

Jag fastar för sjätte söndagen i rad och det är väl en tillräckligt lång provtid för att kunna säga att jag inte känner av några fördelar. Fastan har inte hjälpt mig med vikten heller. Typiskt. Jag upplever det inte som att jag blir piggare och jag tycker inte längre att det är någon lättnad att slippa äta. Förra veckans fasta avbröt jag eftersom jag mådde så dåligt av helgens bråk.

Aldrig mer!

Stilnoct. Sova eller inte sova. Förra veckan klarade jag mig utan Stilnoct helt och hållet. Trots 2 nätter med bara några få timmars sömn mådde jag bra och jag orkade träna. På lördagen däremot sov jag till halv 13. Ett bakslag. I söndags tog jag Stilnoct eftersom det var min tur att sova i soffan. I måndags jag seg delvis pga. fastan och jag försökte utan igen, men den natten gick det inte att somna. Jag domnade bort ibland, men somnade inte förrän vid halv 5!! När jag vaknade vid halv 10 mådde jag uselt. Ångest, trötthet och jag ville inte stiga upp. Det höll i sig hela dagen. Jag hade svårt att äta, svårt att aktivera mig. Efter lunch låg jag i soffan och lyssnade på musik och där blev jag kvar till 18. Ångest och hopplöshet och det kändes precis som det gjorde vintern 2011/2012 och jag har lovat mig själv att inte utsätta mig för det igen. Aldrig mer!! Igår tog jag Stilnoct igen och jag sov gott och jag orkade upp vid 9 och jag orkade promenera i 80 minuter. Det är jag vill må! Jag var rädd för att jag skulle komma att må dåligt och det har varit mitt argument varje gång någon har tyckt att jag borde sluta med sömntabletten. Nu har jag provat och nu vet jag och jag fortsätter med Stilnoct.

Dagens låtlisterepresentant är Tove Styrke med låten “Burn”. Jag har 4 låtar med henne fördelade på 2 träningslistor och när jag promenerade idag hampade det sig så att 3 av dem kom. Det händer inte så ofta!

Det är 2 veckor sedan vi avlivade Mimmi och jag saknar henne fortfarande. Jag tänker ofta på henne…

Mimmi2

Mimmi är ungefär 6 veckor.
Mimmi är ungefär 6 veckor.
Mimmi och hennes syster. Mimmi till vänster. Bilden tagen av Sophie Eberhorn.
Mimmi och hennes syster. Mimmi till vänster. Vår lilla zebra med mönsterpassningsfel på ryggen. Bilden tagen av Sophie Eberhorn.

 

Det kan vara tungt att stå på sig inför sig själv

Jag hade tid hos diabetessköterskan klockan kvart över 8, så idag blev det ingen sovmorgon. Igår tog jag Stilnoct för första gången på en vecka och jag sov gott. Tänk ändå att det inte var svårare än så att sluta med dem! Invägning, med skor (orkade inte ta av isbuggarna), men utan jacka. Drygt 108 kg. “Det stämmer inte.”, protesterade jag lite lamt. “Det stämmer inte.”, upprepade jag mest för mig själv. Jag förklarade för henne att flera kilon har försvunnit det senaste halvåret, men det var 108 kg hon noterade. Det kändes surt! Den vägningen visade ju 4 kg mer än vägningen hemma. “Då vägde du dig på en annan våg?” Den lätt frågande tonen antydde att min personvåg inte är ens i närheten av lika bra som hennes professionella våg. Förra året hade vi en liknande diskussion om blodtrycksmätare (den ska vara från Apoteket ifall en mätning i hemmet ska godkännas). Skit samma, jag vet vad jag väger och det är under 105 nu!! Jag vet det och jag vet oxå att jag gör mitt bästa!

Att fasta 19 timmar innan provtagning hade effekt på fasteblodsockret för det sa hon inget om. Jäss! Långtidsblodsockret var något förhöjt jämfört med förra året. Meh! Det är min sista sockerbastion som är boven i dramat: sockret i teet. I de flesta fall är det bästa att sluta helt och tvärt, “cold turkey”, men jag fixar inte det när det gäller teet. Jag kommer att minska med en halv tesked per vecka. Längre än så kan jag inte sträcka mig. Det känns som att te är det sista goda jag har kvar. Vanlig läsk, juice (åh, vad jag kan sakna apelsinjuice med fruktkött…), kakor, pasta, vitt bröd, vanliga frukostflingor, frukt – allt det har jag känt mig tvungen att ge upp med olika grader av motvillighet. Inte så mycket för att jag bryr mig om min hälsa utan mer för att andra ska sluta tjata. Men jag vill inte få diabetes eftersom det skulle innebära ytterligare en sjukdom med allt krångel det för med sig, så jag drar ned på sockret i teet. Jag ska göra så gott jag kan, mer kan jag inte göra!

Det var faste-hjärnan som var med på dagens besök och den var inte alltför alert för då hade jag haft argument och ork till att argumentera med henne, att fråga varför och om hon hade några råd att ge. Vågen – hennes våg – visade 108 kg, blodsockret är förhöjt, midjemåttet var samma som förra året, jag måste dra ned på sockret i teet och hennes tjänstemobil avbröt oss 2 gånger. Jag blev tvärleds. När hon hade kollat blodtrycket frågade hon vad jag trodde var anledningen till det förhöjda blodsockret. Förutom tesockret visste jag inte. Faste-hjärnan lyckades inte få fram mer än en huvudskakning. Där hade hon ett gyllene tillfälle att tala om det för mig, att föreslå alternativ, men hon sa bara: “Då kallar jag dig om ett år igen.”. Varför ska jag betala 200 kr för ett goddag-yxskaft-besök? I fortsättningen ska jag kolla mitt blodsocker själv och bara väga mig på min personvåg.

Om jag brydde mig mer om min egen hälsa, hade jag då upplevt den här sortens läkarbesök som mindre förnedrande? Varje läkarbesök där jag inte får en klapp på huvudet för att jag har gjort precis som man ska göra för att vara frisk är en besvikelse. När blev det så? Jag gör så gott jag kan! Jag gör mitt bästa!! Det är tungt att stå på sig inför sig själv…

Jag var hemma igen strax före 9 och gick och lade mig och sov till 12. Den här fastan har jag inte mått bra. Hungrig och matt och uppblåst. Och leds. Så jääääävla leds.

Delmål

Dagen efter fastan har blivit min nya vägningsdag. Idag visade vågen 104,9 kg vilket innebär att 0,4 kg har försvunnit den senaste veckan och att ett delmål nåddes: under 105. Nästa delmål blir tvåsiffrigt, under 100 kg och det borde bli till sommaren och inget oförutsett inträffar. Den 1 september vägde jag 109,5 kg, så jag har gått ned 4,6 kg de senaste 6 månaderna, i genomsnitt 0,7 kg varje månad. Jag hade en nedre gräns på 0,5 kg, så det har fungerat. Det har fungerat!

Jag promenerade i 60 minuter idag. Det behövdes för i natt sov jag inte mycket eftersom jag inte tog Stilnoct igår. Det är ryggen som kräver en promenad. Tanken på att bara sitta eller ligga hela dagen fick ut mig. Det var skönt. Jag hade mina vanliga vinterkängor och deras sulor är nästan värdelösa när det handlar om att jag inte ska halka. De är bra för rent snöunderlag eller barmark. Dessutom känns den vänstra skon helt sned. Märkligt.

Dagens låtlisterepresentant blir Santigold med låten “Banshee”. Den dök upp i lurarna innan jag ens fått på mig skorna.

Nytt blodlämnande och sömntabletter

En anledning till att jag valde att lägga min fastedag söndag-måndag är att jag, när jag lämnar prover, ofta gör det på måndagar och det är nästan alltid på fastande mage – 2 flugor i en smäll. Den här gången gällde det prover inför besöket hos diabetessköterskan om en vecka och om fasteblodsockret inte är bra den här gången… Rent orkesmässigt var det inga problem att promenera dit, men hemåt var det motigare, trots att det var nedför större delen av vägen. Jag hade med mig buljong i en termos som jag tog en slurk av efter provtagningen. Det var tredje gången jag fastade och jag tänker fortsätta med det. Det är skönt att få ett dygn ledigt från allt vad gäller ätande. Hungern har jag inga problem att stå ut med, jag är redan van vid att gå hungrig. Skillnaden är att när hungerkänslorna dyker upp kan jag slappna av eftersom jag fastar, jag behöver inte fundera på hur långt det är till nästa måltid eller vad jag kan äta som inte triggar vare sig blodsockret eller fettillverkningen. Jag har inte haft huvudvärk som efter första fastan och jag har inte känt mig matt, men att promenera på fastande är överkurs och inget för mig.

En ask med Stilnoct innehåller 30 tabletter. Hittills har jag lyckats få några dagars (tabletters) marginal när det har gått att hämta ut en ny laddning. De 2 senaste månaderna har det dock varit på håret och jag har hämtat ut en ny ask samma dag som det varit dax att börja på den. Den här månaden blev jag mycket konfunderad eftersom antalet tabletter inte räckte. Jag fick inte hämta ut förrän idag och de tog slut i lördags. Whaaat?” Jag har inte hoppat över en enda dos och jag har aldrig tagit mer än 1 tablett varje kväll. Är det för att det är skottår och 1 dag extra? Jag fattar inte! Det här förde med sig att jag valde att hoppa över Stilnoct i lördags och döm om min förvåning när jag somnade och sov utan problem! Igår tog jag den sista i förpackningen och idag hämtade jag ut nya, men jag tänker inte ta någon ikväll. Jag vill veta om det faktiskt är så lätt att sluta med dem och kommer att ta en varannan kväll, eventuellt sluta tvärt. Ett piller mindre!

Efterlysning av armmuskler

Det blev ett medium-pass med gummibanden idag. Eftersom jag blev så knäckt efter förra veckans pass körde jag medium en gång till i stället för att gå upp i fullt program. Det gick betydligt bättre den här gången och jag tror att det är smartare att ta en promenad-dag mellan fastan och styrketräningen som jag gjorde den här veckan. En efterlysning: har någon sett mina armmuskler?! Jag slet som en gnu med vissa övningar med armar som var som kokt sparris. Meh!

Dagens låtlisterepresentant är Allie X med “Old habits die hard”.

Promenad och polisanmälan

Den andra fastan är avklarad och jag har mått betydligt bättre. Jag slapp huvudvärken och var inte dårhungrig. Det blev bara 3 muggar buljong den här gången (6 förra gången). Jag tillbringade måndag förmiddag i sängen precis som förra gången och sov, men jag var inte utmattad. Igår eftermiddag blev det många toalettbesök och jag känner mig utrensad och lite lättare i kroppen (det försvann 2 kg under det senaste dygnet).

Idag tog jag en 70 minuter promenad i makalöst väder. Det var så skönt! Jag blev grymt trött efteråt, men det kan oxå ha att göra med att jag sov uselt inatt.

Solen segar sig upp lite högre för varje dag.
Solen segar sig upp lite högre för varje dag.

Dagens låtlisterepresentant heter Chlöe Howl med låten “Bad dream”.

Bantningspiller. Tänk att jag inte kan låta bli. För en månad sen nappade jag på ett introduktionserbjudande från Pro Plus Cleanse och Pro Plus Garcinia. Jag betalade med kontokort. När jag fick dem vågade jag inte prova dem eftersom jag hade läst på nätet att de fanns de som hamnat på sjukhus. Eftersom det inte kostade ens 100 kr, så kändes det inte som ett vansinnigt slöseri. Härom dagen fick jag ett mail om att de hade skickat en omgång till och då rörde det sig om sammanlagt 1500 kr. En jävla skillnad! Pär lade märke till att kortet har debiterats flera gånger utan att jag har fått några piller. 4000 kr allt som allt. Det var tydligen en piller-prenumeration jag hade tackat ja till. Igår kväll ringde jag deras kundtjänst. Det var svårt för mig att göra mig förstådd eftersom samtalet var på engelska. Jag tror att jag fick dem att avsluta mitt konto. “I don’t want any more pills! Close my account!” Typ. Idag ringde jag MasterCard och spärrade kortet och gjorde en polisanmälan via internet. Jag vet att jag inte är ensam om att bli lurad på det här sättet, men jag känner mig jävligt korkad. Jag föredrar att lära mig av andras misstag.