Selma var här idag och klockan 20 över 8 gick vi ut. Det blev en lång runda på 85 minuter. Medan jag åt lunch bestämde jag mig för att avsluta hundvaktandet. Jag blev dränerad av att vara med henne hur söt och go’ hon än är. När M kom för att hämta mig sa jag som det var, att det blir för intensivt. Hon blev lite besviken, men verkade inte förvånad.
Etikett: dränerad
Kortfattat
Jag hade tid hos doktor AJ på Södertälje psyk. Det var knappt att jag tog mig dit trots att Pär hämtade mig vid Södertälje hamn, så att jag fick åka bil sista biten (Kusens backen hade – bokstavligt – knäck mig idag). Förkylningen är grym och jag är fullständigt dränerad på ork, men att återbuda den här sortens läkarbesök gör jag inte i första taget eftersom det gäller att hänga kvar nu när jag har fått in en fot. Det blev inte så mycket sagt. Från och med i morgon ökar jag Brintellix-dosen till 15 mg/dag. Nozinan fortsätter jag med utan förändringar. Hon kommer att ringa mig någon gång under vecka 2, efter trettonhelgen och tills dess ska jag fundera på om jag skulle må bra av en regelbunden samtalskontakt. Igen.
För en vecka sedan var det 1 år sedan Selma dog. Jag saknar henne fortfarande…
Dränerad
Igår råkade jag ta kvällsdosen av Lyrica 2 gånger. Det förvånade mig egentligen inte eftersom jag känner mig snurrig och förvirrad större delen av tiden, men efter det ansträngande gummipasset blev det, tillsammans med Lyrica, en knockout. Jag lade mig före 23 och minns inget mer innan mobilen larmade kvart i 7. Det går inte att förneka att det var makalöst skönt att sova oavbrutet i nästan 8 timmar, drogad eller ej. Jag lämnade prover i morse inför läkarbesöket den 30:e och jag gjorde det på fastande och utan morgonmediciner (även om jag inte vet om det var nödvändigt…). Det blev buss båda vägarna för jag hade ingen fysisk ork att gå någon av vägarna. Det känns konstigt på ett obehagligt sätt att inte orka. Jag var den enda som väntade på provtagning 20 i 8 och det var den urduktiga sköterskan som tog provet (jag minns aldrig hennes namn!) utan att det kändes och utan att lämna ett blåmärke. Jag var ute vid bussen igen mindre än 10 minuter efter att jag gått in. Matt, snurrig och med begynnande huvudvärk. När jag klev av bussen i Rönninge fick jag ett infall och gick till Kaffestugan och köpte färska frallor. Det är makalöst lyxigt att kunna köpa bröd som bakats bara ett par timmar tidigare och på gångavstånd hemifrån! Väl hemma slukade jag 2 frallor med soltorkade tomater och 2 muggar te. Gud så gott!! Sen lade jag mig. Jag trodde jag skulle somna på stört, men huvudvärken var ett dunkande faktum. Jag låg där till halv 13, sov en stund, slumrade större delen av tiden. När jag vaknade tog jag 2 Treo och gjorde lunch.
Kommer ni ihåg solfjädern jag skrev om för ett par veckor sedan? Den har många år på nacken och har suttit uppspänd på väggen som dekoration i perioder och nu har den gått sönder. Den varma sommaren knäckte även den… Plast torkar och blir skört, så enkelt är det. Något som inte visade sig vara lika enkelt var att köpa en ny på nätet. Det finns mest engångsvarianter i papp för fester och jippon. Till slut hittade jag awendela.se, men det var en av de märkligaste sidor jag varit inne på. Sortimentet är brett, men 95% av det fanns inte i lager och kunde inte beställas!! Det var på gränsen till omöjligt att förstå koderna för de olika varianterna. Jag hittade en som var fin, men blev så osäker på om jag verkligen skulle få just den om jag beställde, så jag gjorde en till sökning. Fyndiq.se dyker ofta upp, så jag kollade där (jag har beställt där ifrån tidigare) och vad hittar jag om inte 2 av de solfjädrar som jag blev intresserad av hos awendela.se. Jag beställde båda, en av plast och en av trä.
Stiltje
Det händer ingenting. Stiltje. Den här sommaren har varit den värsta på många år och jag är helt dränerad. Det har gått knappt 2 veckor sedan Svärmor dog och det mesta har landat. Begravningen blir den 23:e och gravsättningen 1 månad senare. Pär har tät kontakt med Svärfar och sin syster. Förra söndagen var vi hos Svärfar på namnsdagsfika och det var trevligt, men mycket mer social aktivitet orkar jag inte just nu. Det är rutinerna som gör att jag inte bara blir liggande i sängen även om jag har sovit till 10 eller längre alla dagar den här veckan. Min favoritstund är på kvällen när jag målar i målarboken “Min mandala” av Maria Ljungeld. Det är väldigt rogivande och ett behagligt sätt att avsluta dagen. Att komma iväg på en promenad känns fullständigt omöjligt trots att kroppen protesterar mot allt stillasittande. Jag är så oerhört sjukt leds på att alltid svettas!! Det är kanske därför jag, i ren självbevarelsedrift, gör minsta möjliga. Idag är det dock bara 22 grader och det blåser och i morgon utlovas regn och bara 16 grader, men det tror jag när jag ser det….
Ångest och bestraffning
Vägning: 97,3 kg som innebär en ökning med 1 helt kg den senaste veckan. Det var inget trevligt sätt att starta dagen… I vanlig ordning finns det en solklar anledning: jag har tappat lusten och orken att träna och jag har vräkt i mig, verkligen frossat i kakor. Ergo: viktökning. Ingenting känns bättre av det mer än att jag vet vad jag kan göra åt det.
Igår gick jag korta rundan inklusive en stödhandling på Konsum bl.a. kakor. Idag har jag kört ett tungt mediumpass med gummibanden. Jag känner mig över huvud taget dränerad på energi. Det jag verkligen orkar och har lust att göra är att dricka te och läsa och eftersom jag har 4,5 bok kvar av “Det mörka tornet” kan jag bli sittande flera timmar. Jag har haft ångest idag, mer eller mindre hela tiden. Dels pga. viktökningen och dels pga. den omställning som det innebär att Pär och Elin kom hem efter 1 vecka på Öland. Jag hoppades att träningspasset skulle dämpa ångesten och det fungerade hyfsat. Tröttheten – som delvis kom av att ha ångest hela tiden – fick mig att överväga ett lätt pass, men då blev jag så jävla trött på mig själv. Snällhet och omtanke i all ära, men nu fick jag för fan skärpa mig! Jag älskar att gå ned i vikt och det faktum att jag har gått ned i vikt det senaste halvåret beror på att jag har tränat, att jag har haft disciplin.”Det blir inget jävla mespass, ditt förbannade slöskaft! Nu kör du medium fast du egentligen hade hoppats orka med ett fullt pass – det är det minsta du kan göra! Sätt fart!!” Och då gjorde jag det. Det var tungt med en nära döden-upplevelse vid uppvärmningen och jag blev genomsvettig och armar och skuldror fick lite pisk, men jag gjorde det. Det var dessutom ett av de tillfällen när jag blev stressad av musiken.
Träningskläderna, speciellt byxorna, sitter inte så bra längre och jag har varit väldigt nära att köpa nya, men som en del av bestraffningen kommer jag inte att unna mig det. I stället ska jag ha det som lockbete. Nästa viktmål har varit 95 och jag var ju i närheten ett tag med 95,4 i början av månaden, men jag har ändrat målet till 94 kg; klart och tydligt under 95 och då ska jag köpa nya träningskläder. Inte förr. OCH INGET KVÄLLSTUGGANDE!!!
Överlistad av mig själv
Igår promenerade jag. Det var dax att kolla hur arbetet fortskrider i Heliodal. Som okunnig betraktare har jag ett ord: kaos. Vilken röra! Det är i och för sig då som vägarbeten brukar falla på plats – lika obegripligt varje gång. Det är tänkt att det ska vara klart “våren 2017”. Tur för dem att våren är sen i år… Det var en väldigt skön promenad i alla fall.
Vid 15-tiden åkte Pär och jag till svärisarna för deras gemensamma födelsedagsfirande (de fyller år med 10 dagars mellanrum). Vi fick inbjudan för några veckor sedan och jag sa redan då att jag skulle följa med. De är över 80 båda två och skruttiga, men sjukt envisa och jag kände att jag borde följa med eftersom jag inte träffar de alltför ofta. Jag har inte oroat mig eller haft ångest inför träffen. Jag mår ju så mycket bättre nu för tiden att jag kände mig säker på att slippa social baksmälla. Vi var 9 personer. Värdparet inledde med fördrink och snacks (som jag inte åt av) och vi satt i minst 1 timme. Middagen serverades med bordsplacering. Jag hamnade i mitten på ena långsidan och mot slutet av 3-rättersmåltiden (där jag inte tyckte att något var vare sig gott eller mättande) började orken och koncentrationen tryta. Till vänster om mig diskuterades bredband på Öland och till höger om mig diskuterades något annat. Jag hade inget att bidra med. Det surrade runt mig och jag stängde av. Jag ville hem. Vi blev sittande. Sedan togs disken om hand och sent omsider fikade vi. Då var klockan 20. Vid det laget mådde jag dåligt. Jag hade varit säker på att vi skulle ha varit på väg hem vid den tiden… Allt tog sån satans tid! Jag hade inte tålamodet. 45 minuter senare lämnade vi sällskapet och jag nästan sprang ut därifrån. Vi åkte till Robins lägenhet och lämnade över en kasse hö som Elin behövde till Selma (de bor där just nu) och några tårtbitar eftersom de inte kunnat vara med. Klockan var halv 22 när vi äntligen klev innanför dörren. Jag var trött och hungrig och jag var galet sugen på gott te! Pär gick och lade sig på en gång. Vi är inga partymonster direkt…
Idag har jag mått tjyvens. Äckligt trött, småknip i magen och illamående, tandvärk och små-ångest. Jag har mest druckit Pepsi Max och te för vatten har öka på illamåendet. Efter lunch sov jag i soffan och vaknade lagom till middagen som inte heller den föll mig i smaken, så ikväll har jag ätit kvällsmål. Jag känner mig överlistad av mig själv eftersom jag faktiskt trodde att jag inte gruvade mig för kalaset medan dagens hälsotillstånd säger något helt annat. När svägerskan med familj var här för några veckor sedan hade jag väldigt trevligt och kunde tillgodogöra mig positiv energi även om jag blev trött efteråt, men igår fick jag ingen sådan energi. Tvärtom. Dränerad. I vanlig ordning var det oratorstilen som gällde med risk att bli avbruten. Inga egentliga samtal eftersom vi var för många.
Hälsovinster och spanska rätter
Igår promenerade jag på förmiddagen, passade på att handla på Konsum och hämta ut den sista presenten till Pär. Det blåste svinkallt och mycket; håll-i-hatten-väder, men jag tyckte det var skönt. Det faktum att jag orkar promenera samma dag som vi får middaxgäster är ett tydligt tecken på att min fysiska och mentala ork har förbättrats avsevärt. Viktminskningen är inte ens 10 kg, men vinsterna är stora.
Det var väldigt trevligt igår! Vi var 6 personer och det är precis lagom för att kunna prata med alla och ändå slippa surret som blir när man är fler. Den här gången upplevde jag det som att jag fick kontakt med alla och att de var intresserade av mig. Maten var fantastiskt god! När Pär och jag funderade på vad vi skulle bjuda på tidigare i veckan föreslog jag paella med (grillad) kyckling, musslor och räkor. Han spann vidare på det spanska och hittade recept på förrätt och dessert: baguette med tomatröra och serrano-skinka respektive “Crema Catalana” med rårörda bär smaksatta med lite socker och kanel. Det är inte ofta jag blir lyrisk när det kommer till mat, men igår blev jag det och för ovanlighetens skull åt jag 2 portioner och alla bär som blev över. En stor fördel med maten var att den var mättande utan att vara mäktig och paltkoman infann sig aldrig. Det var Pärs födelsedag och han ville ha tårta oxå trots den delikata desserten: pärontårta från Kaffestugan. Tillbaka i himlen! 2 bitar av den. En tårta som är söt på tårtors vis, men väldigt fräsch tack vare päronen. Jag hade ätit min VLCD-soppa till lunch och var extra hungrig, men jag höll mig mätt resten av kvällen. De stannade ända till halv 21 och innan vi var färdiga med disken hade klockan hunnit bli halv 22. Jag gosade med Selma och kollade FB lite snabbt, men sen blev det sängen.
Jag har visserligen varit trött idag, men jag har inte varit dränerad som jag brukar bli och jag var faktiskt ute med stavarna. Jojo! 60 minuter runt Flaten och vansinnigt trött i armarna.
Dagens låtlisterepresentant finns inte med på min Utomhus-lista, som jag lyssnade på när jag stavade mig fram utan på en särskild God natt-lista med mina favoriter från den Lugna listan. “Don’t trust the rain” med The land below.
Gungeligung och Hallen del 8
När L-O B frågade hur jag mådde idag kunde jag ärligt säga att jag mådde bättre (än i tisdags), men att jag mår dåligt av värmen. Han svarade att det gör han oxå. “Jag är mer av höst- och vintermänniska”, lade jag till. “Det är jag med!”, sa han. Jag börjar misstänka att det inte är så många som instämmer i det eviga förhärligandet av sol & värme. De flesta mår dåligt när det blir mer än 20 plusgrader. Jag blir extra trött och lättirriterad, får huvudvärk och värmepanik, tappar matlusten och blir körig i magen. Allt extra vattendrickande gör mig illamående och nästan sjösjuk. Jag har egentligen inga tendenser till sjösjuka.
Jag fick lägga mig på mage och när L-O B började nåla mig frågade jag om det inte finns triggerpunkter som kan göra mig sval. Det är klart att det finns! Det handlar om att styra energin i kroppen. 3 nålar på olika ställen runt varje handled och så de vanliga från hårbotten och ned till fotsulorna (aj!). Jag låg i ett av rummen mot Norrtullvägen. Fönstret stod på glänt, men luften stod helt stilla. Jag lyssnade på trafiken runt Odenplan. Ett billarm. Fiskmåsar. Inne i stan? Byggarbetare som arbetar med fasaden på huset intill. Någon pratade i sin mobil. Inne på kliniken gick folk fram och tillbaka. Telefonen ringde. Dörrar öppnades och stängdes. Prat. Då kände jag det. Svalkan som spred sig längs överarmarna mot axlarna och ned över skuldrorna. Wow! Det var så skönt att ligga där och slippa vara varm. Inte en enda värmevåg under den timme jag fick behandling. Det är en stresslindring som heter duga! När jag var färdig tryckte L-O B längs ryggen och klämde runt nacken. Han konstaterade att det hade “tagit på djupet” och att massage inte behövdes idag och det uppskattade jag. För varmt. Att behandlingen hade “tagit på djupet” förstod jag när jag allt gungade så fort jag rörde mig. Najs!
Hallen del 8. Min dagsform varierar så jäkla mycket att jag känner mig schizofren! Jag har varit vaken sedan strax före 7, klarat av naprapaten utan att bli dränerad och dessutom orkat måla lister på eftermiddagen. Jag målade 3 längre lister och några stumpar samt den andra sidan av hatthylledelarna. Sedan tvättade jag den väggfasta delen av trappräcket och grundmålade den ena sidan plus kanterna.
Efter det blev jag trött. Och fick ont. Falsk mensvärk som är motståndskraftig.
Dränerad och påfylld
Vi var hos svägerskan med familj där vi blev bjudna på risgrynsgröt (gryningsgröt som Elin sa när hon var liten och det var väldigt passande för hon var – milt uttryckt – morgonpigg…) och julskinka. Kusinernas farmor var oxå där och vi var 9 personer. Inte många tysta stunder och jag lyckades nog prata lite med alla. Det var hur trevligt som helst även om jag upplevde mig själv som alltför gapig. Jag var klimakterievarm hela tiden och min svägerska ääääälskar värmeljus… Medan de andra tyckte att det var kallt i vardagsrummet placerade jag mig så nära fönstret som möjligt utan att krypa upp på fönsterbänken och pressa mig själv mot det svala glaset. Ända sedan jag lyssnade på Linus Jonkmans bok kan jag inte låta bli att etikettera personer som introvert, extrovert eller ambivert. De flesta i Vårat Gäng är nog ambiverta medan svägerskan är en klar och tydlig extrovert. Hon och jag befinner oss i varsin ände på skalan. Idag har jag mått bra, i det stora hela och med de förutsättningarna tar det 4 timmar att dränera mitt batteri. När det är 2 streck kvar börjar jag bli trött och längta hem. När det bara är 1 streck kvar kryper irritationen under skinnet, just idag fick jag en jäkla huvudvärk och så blir jag tyst för jag orkar inte prata mer. I bilen på väg hem pep min inre varning allt ihärdigare. “När vi kommer hem”, sa jag till Pär, “ska jag göra en kanna te, stänga in mig i vardagsrummet och läsa för nu är jag helt dränerad!”. Sagt och gjort! Kvällsdosen av Lyrica var ett par timmar försenad. Ångesten satt bredvid mig i soffan och ville ha uppmärksamhet. Jag tog några djupa andetag, hällde upp te i muggen och fokuserade järnet på boken. Ångesten fattade vinken och när Lyrican kickade in så dröp den av och lämnade mig ifred. Det blev 1 timmes läsning i tystnad och efteråt kändes det bättre. Det viktigaste för mig när det gäller det här är att det inte är något fel på mig. Jag är inte socialt inkompetent eller ens blyg, jag är introvert och jag behöver inte träna på att bli mindre introvert.
