Fullt

Så svårt att ta mig ur sängen. Trött och med en huvudvärk som hängde hotande ovanför ögonbrynen. När varken vatten eller frisk luft (tur & retur Konsum) hjälpte tog jag 2 Treo vid lunch och de fungerade och jag blev lika förvånad som vanligt. Efter lunchen tränade jag med gummibanden. Nu har jag arbetat mig upp till ett fullt pass. Det gick bra och det var riktigt skönt! Jag hamnade i ett flyt där den ena övningen lätt övergick i den andra och jag tror faktiskt att jag kände av endorfinerna för första gången på mycket lång tid! Armar och skuldror åkte på storstryk och det kommer förhoppningsvis att kännas av i morgon.

Hasselnötterna på gång.

Vildros, lavender, iris, trollhassel, björk, granatäpple, mandel och citron – en härlig doftbukett! Jag har snöat in på Weledas hudvård. För några år sedan var det Nivea och precis som med Nivea är det allt eller inget som gäller. Duschkrämen med lavender är min favorit just nu och hudkrämen med mandel är som sammet och så fotkrämen som sugs in som av en svamp och doftar citronkola! Hudvårdsprodukter är bland det lyxigaste jag vet och jag älskar att snöa in en viss produktserie. De behöver inte vara dyra. Weleda kostar mer än Nivea, men känns bra för samvetet eftersom de är ekologiska och  helt fria från syntetiska konserveringsmedel, färg- och parfymämnen samt från parabener. Och så är de inte testade på djur – nästan viktigast för mig.

Weleda duschkräm med vildros.

Villkor

När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara “platsbrits”.  Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.

Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.

Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?

Mio är en dyrgrip och han är en fullt frisk dyrgrip!

Recension

“Väggen” av Marlen Haushofer kom ut 1963, på svenska 1988 och nu i en nyöversättning. En kvinna följer med sin kusin med man till en jaktstuga för några dagars semester. När hon går till sängs första kvällen är hon ensam i stugan. Nästa morgon är hon fortfarande ensam och upptäcker en osynlig vägg en bit bort i dalen. På andra sidan väggen är alla människor och djur döda. Det är bara hon kvar. Och en hund, en gammal katt och en ko.

Hur skulle jag själv ha reagerat när jag insåg att det inte fanns en enda levande människa kvar? Det är en insikt som kommer gradvis till kvinnan. Hon är handlingskraftig och ser till att skaffa det hon behöver för att överleva, men humöret och den fysiska orken pendlar och det är den gestaltningen som grep tag i mig. Hon har ingen att tala med. Ingen elektricitet. Definitivt ingen tv eller dator – hon har inte ens tillgång till vettiga böcker. 2 pennor, men nästan inget papper att skriva på. Hon är ENSAM.

Boken passar in i dagens flodvåg av dystopiska berättelser där hela samhällsstrukturen kraschar. Vem överlever? Vill man överleva? Den frågan ställer hon till sig själv och det är en detalj som är självklar för mig, men som sällan finns med i dagens dystopier.

Vidunder

Jag ser inte så mycket på film längre. Det är förmodligen en övergående period, men det finns så mycket skräp att jag tappar lusten att ens försöka vaska fram eventuella guldkorn. Idag lyckades jag faktiskt hitta ett guldkorn i form av filmen “Fantastiska vidunder och var man hittar dem” (filmmanuset läste jag i bokform i februari och hade lyckligtvis förträngt detaljerna, så filmen kändes ny) som har släppts på Netflix.  Det var precis rätt film för mig just där och då och jag föll pladask! Den gör sig myyyyycket bättre som film än i manusform om jag uttrycker det så. Det handlar om magi och det handlar om djur – behöver jag skriva mer? Den här filmen ska jag köpa!

En nifflare älskar allt som glittrar och har tagit sig in i en juvelbutik. Här försöker den gömma sig för Newt Scamander. I skyltfönstret.  Det går ju jättebra…

 

 

Vackra bruksföremål

Ha-begär. En sida av mig själv som jag inte är överdrivet förtjust i, men som har blivit nedtonad ju äldre jag blir, är ha-begäret. Vissa saker som jag ser, dreglar över och helt enkelt inte kan släppa tankarna på. Prylar som får mig att tro att jag inte kan klara mig utan, som kommer att lämna mig sömnlös, okoncentrerad, oresonlig och ångestfylld. Jag tycker inte om att ha många saker. Egentligen. Särskilt inte prydnadstjafs. Jag vill leva så enkelt som möjligt. Det är bara böcker jag inte kan ha för många av. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, för några år sedan hittade jag en tehuva som jag blev handlöst förälskad i. Den var tillverkad av Pimpernel och hade diverse djur spridda över tyget; räv, and, grävling, hare, uggla. Den använde jag tills den hade bytt färg från vit till tebrun. Då köpte jag en till för – kors i taket!! – den fanns fortfarande att köpa i tebutiken. Pimpernel, Wrendale-design. Tebutiken säljer inte den längre och jag har letat på nätet och hittade en brittisk sajt som dessvärre inte levererade till Sverige, men som hänvisade mig till en svensk återförsäljare, Briscapo. Tehuvan fanns där. Och muggar. Och glasunderlägg. Och bricka … glas-skärbräda … skedar … sockerskål … kanna … Jag var i himlen! Jag blev sömnlös, ha-galen och okoncentrerad tills jag övertalat Pär att få köpa det som jag kände att jag inte kunde leva utan. Jag fick dem i förrgår och nu är te & lässtunden upphöjd till Paradisets övervåning! Allvarligt! Det handlar om utsökta bruksföremål som jag helt ärligt inte kan se mig mätt på.

Baksidan och framsidan på muggarna. Den övre är min. Den påminner mig om Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet. Smått galen.

Den här muggen fick Elin för den är gjord för henne. Kaninen påminner så mycket om Selma!

Gummiband och diskussionslystna pirayor

Vägning: 99,4 kg som bevisar att det inte – jag upprepar INTE – fungerar att tillbringa 4 dagar i soffan varav 2 var riktiga frossardagar. 4 hg mer än förra veckan. Jag framhärdar med min ärlighet och kommer inte att väga mig någon annan dag i hopp om ett trevligare resultat. Nope! Bit ihop, gör om och gör rätt! Men jag vill ändå tillägga att det var värt det för lakritsen var väldigt, väldigt god…

Jag tränade med gummibanden idag, ett lätt pass eftersom jag fortfarande känner mig snuvig, men det var inga problem med orken och det var jätteskönt! Jag fick in ett väldigt flyt och det tog inte ens 1,5 timme från start till slut.

Det är lite märkligt det här med värktabletter. Frukostgröten dängde igång tandvärken och då fungerar bara värkkombon och inte Treo. Spiken är ryggen har dykt upp igen och då fungerar inte värkkombon utan endast Treo. ??? Som tur är har jag tid hos Bitte på torsdag.

Det här med Facebook… Jag har hittat 2 nya grupper: en med introverta likar och en där man kan diskutera livsåskådning, religion och tro. Den första gruppen är behaglig, den andra gruppen är diskussionslysten in absurdum. Häromdagen ställdes frågan om ultimata livsmål och jag var på kommentarshumör och skrev att jag vill må bra och inte skada djur eller människor. Jag hann knappt trycka på enter innan en kille antog att jag var vegan eftersom jag inte vill skada djur. Nej, jag är inte vegan och jag hade inte lust att ge mig in i den diskussionen… Då gick han igång: det handlar inte om diskussion utan om att jag ju ljög i mitt påstående om att inte skada djur. Osv, osv. Jag teg ihjäl honom, men när jag gick in på FB idag såg jag att han har lyckats hålla igång veganvinklingen och har skrivit långa, utförliga kommentarer. Det är just det som gör att jag kommer att gå ur gruppen. Diskussion i all ära, men man behöver inte hugga som en piraya på precis allt! Undrar om det kändes bra för honom att avslöja mig som lögnare? Det verkade vara viktigt för honom.

 

2 böcker från en bok

Jag har läst 2 tunna böcker av JK Rowling som ingår i litteraturen i Harry Potter-berättelsen. “Fantastic beasts and where to find them” av Newt Scamander (det här är inte filmmanuskriptet som jag ‘lurades’ att läsa!) är en faktabok om magizoologi där författaren berättar om de olika djur som har klassats som “beasts” (vidunder på svenska). Illustrationerna är fantastiska och hela boken är väldigt fin och har fått ett nytt, urläckert omslag som i sig gör det värt att äga boken. Den är smårolig och fyndig och Newt Scamander har faktiskt en förklaring till Loch Ness-monstret och snömannen/yetin. Alla länder ansvarar för att hålla dessa vidunder osynliga för mugglare, men Skottland respektive Tibet är väldigt slapphänta och det är därför som det rapporteras om att just dessa 2 vidunder syns lite då och då. Länderna får böta hela tiden. Tihi!

Den andra boken heter “The tales of Beedle the bard och innehåller 5 sagor som ofta berättas i trollkarlsvärlden ungefär som “Snövit” och “Askungen” i mugglarvärlden. Den här boken har en mindre roll i “Harry Potter och dödsrelikerna” i och med att “Sagan om de 3 bröderna” syftar på de 3 dödsrelikerna. Den här boken har samma design med urläckert omslag och fantastiska illustrationer. Den var roligare att läsa eftersom den inte är en regelrätt faktabok, så att säga och jag läste den nu ikväll. Min favoritsaga är “Babbity Rabbity and her cackling stump” – vilken stunsig titel!

Älskade djur!

Jag har köpt och sett en kort, men vansinnigt bra serie om familjen Mottershead som startade Chester Zoo i England, “Our zoo“. Den finns inte med svensk text, men jag använde den engelska och tyckte inte att det var några som helst problem att förstå. Det är endast 6 avsnitt som är 50 minuter eller längre och serien följer familjen medan de tampas med motståndare, men inte efter att djurparken öppnades och det får mig att hoppas på en fortsättning. Serien är brittisk och utspelar sig 1930-31 med allt vad det innebär av kläder, miljöer, åsikter och uppfattningar. Och så djur förstås! Filmen “En ny start” är på ett liknande tema, verklighetsbaserad den med och handlar om Benjamin Mee som köpte Dartmoor Zoo . Filmen är amerikansk trots att det handlar om en engelsk djurpark. Om du, som jag, älskar djur även om de befinner sig i en djurpark (i stil med Kolmården), så rekommenderar jag verkligen både serien och filmen.

Kejsarpingvinen & jag

Ut igen! 6 km Landet Runt Xtra tog 80 minuter. Jag kallar rundan Xtra när jag vänder på den och får fler uppförsbackar än nedförsbackar och dessutom den xtra uppförsbacken nedanför Sannadalsvägen. Det var skönt! MBT-skor och vinterjacka. Motvindarna var iskalla. Vänster knä spökar igen och kändes inte pålitligt i uppförsbackarna; jag vågade inte lägga alltför mycket tyngd på det.

När jag vaknade kände mig helt ur slag. Trött och trög och funderade på om det vore bättre för kroppen att vila en dag till. Medan jag åt frukost lyssnade på “1984” bl.a. därför att den har blivit aktuell igen pga. Trumpen, men den är inte bra. Klassiker eller ej, så är den inte bra och den kändes oerhört deprimerande. Inte skrämmande, endast deprimerande. Jag behövde muntras upp, så jag bytte till en bokmärkesmarkerad scen ur “Populärmusik från Vittula” som fick mig att gråta av skratt första gången jag lyssnade och den fick igång livsandarna. Vakuumet efter Stephen Fry och “Harry Potter” har inte släppt och det enda som fungerar sådana gånger är att lyssna på en favorit i repris, “Blekingegatan 32” om Greta Garbo. Då släppte det tunga och tröga och jag kom iväg och den promenaden innebar att jag har avverkat 112 km och det är samma sträcka som den en kejsarpingvin avverkar för att komma till sitt parningsområde. Den utmärkelsen gillar jag dels för att den relaterar till djur och dels för att det är den sortens vetande som jag är så svag för.

PS. Lite mer värdefullt vetande som handlar om renar. Det är honorna som har horn vintertid, så Rudolf och hans behornade gossar är egentligen honor hela bunten. Ha! 😉

Juldagsfunderingar

Julen kan vara mysig. Julen kan vara en prövning. Julen är inte likgiltig. Varje år skrivs det och tycks det om alla som är ensamma just kring jul. Det finns de som är ofrivilligt ensamma och som mår dåligt av det och så finns det de – vi – som väljer att vara ensamma och som inte mår dåligt av det. Jag kan inte låta bli att undra om de som mår dåligt under julen, mår dåligt för att det är en prövning eller för att de upplever det som att de inte lever upp till omvärldens förväntningar och märkliga krav på hur julen ska upplevas? Det anses bättre att fira jul tillsammans med fullständiga främlingar än att sitta ensam. Ensam är ett fult ord så här års.

Jag har upplevt några olika konstellationer genom åren. När jag bodde hemma rådde rutiner och traditioner. Utomhusgranen tändes på lucia, inomhusgranen kläddes dagen före dopparedagen medan “Beatrix Potters jul” gick på tv:n i bakgrunden med dansande grisar och möss. Storhandlingen på Obs! (det heter Stora Coop numera) klarades av någon vecka innan jul och skinkan griljerades en viss dag. När Elin var liten firade vi jul hemma på Fornbacken med svärisarna som kom ned från Luleå. Det var nog ungefär när vi flyttade hit till Rönninge som vi började fira med Vårat Gäng hos svärisarna på Klara Östra och det har vi fortsatt med. Julen 1999 dog pappa och det var några jular efter det som var extra tunga. Julstämningen har allt svårare att infinna sig. Jag mår dåligt av att det börjar julhetsas redan i oktober och som motreaktion har jag tvingat fram en allt mer nedtonad jul här hemma. De senaste åren har vi inte ens haft en gran utan bara en bordsgran från Clas Ohlson. Det är knappt att nyårsfyrverkerierna har tystnat innan jag river ner de få juldekorationerna. Äntligen vardag igen!! Jag mår illa av frossandet vid julbordet. Svärmors julmat är den godaste utan konkurrens, men mängden… Det är äckligt när man tar om både 2 och 3 gånger av sillen & potatisen innan man ens har kommit till varmrätterna som det oxå äts flera portioner av. Lite senare blir det fikabröd och julgodis. “Ät mer annars får vi äta julmat fram till påsk!” Hur lite mat svärmor än gör, så är det ändå för mycket. Ingen annan gång under hela året äts det så mycket mat och jag undrar varför?! Urgamla traditioner som hänger i sedan jordbrukssamhället när man arbetade hårt, slaktade djur under hösten och verkligen unnade sig till jul. Den här julen talade jag om för Pär, en månad i förväg, att jag inte hade för avsikt att följa med. Han blir inte lika upprörd längre, har väl resignerat, men han fick ur sig något om att det kanske inte vore för mycket begärt om jag följde med därför att han och de andra ville det. Varför skulle någon vilja ha mitt motvilliga sällskap? Jag har firat både julaftnar och nyårsaftnar med hjälp av flera extra Lyrica som har gjort mig behagligt avtrubbad och sedan dödstrött och så vill jag inte ha det. Jag har aldrig bett någon göra något/följa med på något “för min skull”. De ska vilja det själv, annars gör det hellre ensam. Så igår var jag ensam hemma med Bibbi och Selma. Lugnt och skönt. Sov ett par timmar i soffan. Jag åt lasagne av märket “Familjen Dafgårds” och det var gott. Ingen julmusik. Ingen Kalle Anka. Ingen alkohol. Inget prat. Det är en god jul för mig.