Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?

1793

“1793” av Niklas Natt och Dag är en historisk roman som är något utöver de vanliga historiska romanerna. Den hamnar i genren deckare och därför kommer nog en del anhängare av historiska romaner att missa den. Vet ni hur jag hittade den? Jag lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat förra sommaren och där berättade han att han delade skrivarlya med Niklas Natt och Dag och tipsade om den här romanen var i antågande och då blev jag nyfiken och därför kunde jag bortse från att den är en deckare. Det dröjde ett bra tag innan jag köpte den (i pocket) och faktum är att jag började med att lyssna på den på Storytel och det är först nu jag har läst den.

Boken är uppdelad i 4 delar. De 3 första delarna handlar om Cecil Winge, Kristofer Blix och Anna Stina Knapp och i den sista delen knyts säcken ihop. Det hela inleds med att en kropp flyter iland vid Fatburen. Det råder inget tvivel om att det handlar om mord eftersom kroppen blivit stympad å det grövsta. Cecil Winge, som varit polisen behjälplig vid tidigare fall, får i uppdrag att lösa även detta.

Den här boken tog på krafterna för den är rå och smutsig, eländig och så långt från all mys-pysighet man kan komma. Vanliga människors levnadsvillkor med löss, lort, stank, kyla och sjukdomar. Lägg där till att vara kvinna… Och ovanpå det att lösa ett mord utan hjälp av dna, datorer eller ens telefoner. Inte ens fingeravtryck!

Niklas Natt och Dag har ett språk som gör det till en njutning att läsa! Miljöerna är så levande att de blev påträngande. Jag önskade ofta att jag hade haft tillgång en illustration av dagens Stockholm med dess mest centrala stadsdelar och en överlappande dito av 1793 års Stockholm för att få en bättre överblick eftersom jag inte är särskilt insatt trots att jag bott i Stor-Stockholm i 30 år.

Fri

“Fri” av Natsuo Kirino kom på svenska 1997. Jag läste den första gången på 2000-talet och jag läste den en andra gång och nu har jag läst den en tredje gång. Elin tog den boken till sig så pass att den följde med i hennes flyttlass hemifrån. Oops. Jag köpte ett inbundet ex från Bokbörsen.

4 kvinnor arbetar nattskiftet med tillverkning av färdiglagade matlådor. Det är olika villkor för dem alla i en kultur där kvinnor äldre än 20 inte göre sig besvär i hopp om att få ett nytt jobb. När en av kvinnorna får nog av sin man eftersom han slår henne och eftersom han har spelat bort alla deras sparpengar, så stryper hon honom. Häpp. Vilket är det enklaste sättet att frakta bort en död kropp? Jo, man styckar den. Ett badrum blir slaktrum och en svag länk i kvinnokvartetten brister och riktiga “yakuzas” får vittring på dem.

På ett sätt är det en kriminalroman eller deckare, visst, men det faktum att den utspelar sig i Tokyo, Japan och att det är 4 starka kvinnor det handlar om ger i alla fall mig en helt ny dimension. Det är den sortens sega, uthålliga kvinnor som inte blir deppiga över vardagens tristess. De gör det de måste göra för att klara sig och sina familjer. Det är männen, de stora starka Männen, som tappar lusten och vänder ryggen till eller blir kär i spelhallens värdinna eller helt enkelt tröttnar och drar hemifrån. Kvinnorna fortsätter hålla kvar ramarna för det liv de är vana vid.

Det finns ingen humor i den här boken. Jag tycker att humor är väsentligt oavsett vad boken handlar om. Den är grå, den är osar av frityrolja, den är varm och kvav, den är driven. Det blir aldrig något jönsigt velande hit och dit utan – pang! – nu gör vi så och den som inte vill vara med är fri att gå. Den stora frågan är ändå: kan pengar göra dig fri?

Natsuo Kirino var den första japanen att få Edgar Allen Poe-utmärkelsen för den här boken. Hatten av!

Cormoran & Robin

Karriär i ondska” av Robert “JK Rowling” Galbraith. Den tredje boken om Cormoran Strike och hans envisa partner Robin Ellacott. För 2 år sedan läste jag den första delen, “Gökens rop” och strax efter den andra delen, “Silkesmasken“.

Efter att ha löst 2 uppmärksammade fall går det riktigt bra för Cormoran Strikes detektivbyrå. Visserligen har han blivit ovän med större delen av poliskåren, men han klarar sig bra utan den. “Karriär i ondska” börjar med att Robin får ta emot ett paket som visar sig innehålla ett avhugget ben från en kvinna. Försändelsen är adresserad till Robin och det tycker Strike är illavarslande. Det finns en symbolik i att det är ett högerben som är kapat på exakt samma sätt som Strikes högerben är. Han behöver inte fundera särskilt länge innan han kan nämna 3 tänkbara gärningsmän som förmodligen vill komma åt honom. I den här delen får vi veta mer om varför Robin hoppade av universitetet och så är ju hennes och Matthews bröllopsplaner i full sving.

Den här delen är råare och blodigare än de tidigare och även om det inte är i närheten av hur de flesta deckare är nu för tiden, så hoppas jag innerligt att Robert Galbraith inte har för avsikt att fortsätta längs den banan i syfte att locka läsare! I övrigt håller boken samma höga klass med levande miljöer och personbeskrivningar och dialoger – Robert Galbraith är en mästare på dialoger! De för handlingen framåt samtidigt som karaktärerna blir tydligare. Jag har även lyssnat på böckerna och Niklas Falk är väldigt skicklig på att utnyttja dialogerna.

Blue Öyster Cult går som en musikalisk röd tråd genom hela boken. Jag känner igen namnet på gruppen, men har aldrig hört någon låt. Jag tar med det största hit, “Don’t fear the reaper”.

Filosofisk deckare?

“Det enda rätta” av Charlotte Rogan är en tjockis på 539 sidor. Den har placerats i genren deckare. Kanske kan man läsa den som en deckare, men en deckare slutar alltid med ett svar, lösningen på gåtan och det gör inte den här boken. Charlotte Rogan säger själv: “Jag skriver för att ställa frågor, inte för att ge svar.”. Den här boken ställer flera frågor om vem som bestämmer vad som är rätt och hur långt man är villig att gå för att rätt.

Det är en oöverlagd, ogenomtänkt handling som får Maggie Rayburn att ta med sig ett hemligstämplat dokument. Det drar igång en händelsekedja som påverkar både henne och hennes familj. Dolly arbetar som sköterska på en mottagning och får se flera barn födas med grova missbildningar. Hon känner att hon inte kan tiga. Kapten Penn Sinclair blir vittne till hur hans kompani blir attackerat på ett uppdrag i Irak. Hans rapport av händelsen skiljer sig något från den officiella och han vägrar att gömma undan den.

Charlotte Rogan ställer frågor, som sagt  och jag tycker om att få reflektera och tänka, men i boken blir upplevelsen en mängd olösta trådar. Min vanligaste känsla när jag läser fiktion och i synnerhet feelgood-böcker är att allt löser sig för bra. Alla inblandade lägger sig i varandras liv tillräckligt mycket för att hjälpa till och öppna ögonen på den som behöver fatta vad som händer. I den här boken saknas det. Det är mänskligt att bli engagerad och påbörja något med de allra bästa avsikter att förändra, men sedan händer inget och det är talande för “Det enda rätta”. Samtidigt som jag upplevde det som frustrerande tyckte jag om det eftersom det känns autentiskt. Jag har ofta önskat att någon ska lägga sig i mitt liv och hjälpa mig, så att jag får ett lyckligt slut på, åtminstone, någon del av mitt liv. Det händer bara i böcker och jag blir sur och irriterad och slutar läsa feelgood-böcker.

“Det enda rätta” är ganska bra, men den bestående känslan är att Charlotte Rogan har tagit sig vatten över huvudet. Att säga att man inte skriver för att ge svar kan vara en ursäkt för att jag, som läsare, inte fattar poängen med boken. Jag kan acceptera att den inte är tillrättalagd på deckar- eller thrillervis, men det är svårt när jag hela tiden undrar varför författaren skrev boken.