70 minuter

70 minuters promenad och det var skönt. Jag har börjat dra åt snörningen på isbuggarna och då blir stödet bättre. Gårdagens chock fick mig att besluta mig för att lägga styrketräningen på hyllan ett par veckor för att i stället promenera varje dag och för att jag inte skulle tappa sugen det första jag gjorde pressade jag mig inte i backarna, men hade bra fart i övrigt.

Ett gigantiskt nederlag

En dom som fick mig att knäa och att gråta: kolesterolvärdet är så högt att läkaren fick mig att gå med på medicinering (hon frågade inte ens, hon bara meddelade mig det faktumet) och blodsockret visar på förstadium till diabetes vilket innebär att jag kommer att få gå på regelbundna kontroller hos en diabetessköterska. Det här är ett gigantiskt nederlag för mig eftersom jag trodde att jag skulle kunna sköta kost och motion själv. Det är inte roligt att få en diagnos där jag själv är vållande. Visst finns det genetiska faktorer som påverkar, men ansvaret är mitt och endast mitt.

Kanske är det detta som behövs för att jag ska inse att jag inte kan äta och träna på det sätt som jag trivs med för det räcker inte. Direkt efter att hon slagit mig i huvudet med de allvarliga beskeden satte hon sig tillrätta vid tangentbord för att skriva in åtgärder. Motion! Jag promenerar 3 gånger i veckan och styrketränar 2 gånger. “Du tränar så pass mycket redan…”, mumlade hon. “Jag gör det.”, svarade jag. “Faktiskt.” Jag betonade “faktiskt” eftersom jag anade misstro från hennes sida. Jag ville slå henne i huvudet med något. När det kommer till kosten finns det fler möjligheter och jag känner att jag inte kan Börja På Måndag utan måste göra det direkt.

Jag vet att kolhydrater inte är bra i för stora mängder. Jag vet vilka kolhydrater som är värre än andra. Jag vet vilken sorts fett som bättre än annat fett. Jag vet att protein är prima. Jag vet att socker är kostens egen superskurk. Jag vet allt det här! Jag har läst och jag har provat mig fram. Varför lever jag inte som jag har lärt mig? Därför att jag inte orkar kämpa på 2 olika fronter – övervikt och depression. Därför att jag inte är särskilt angelägen vad gäller min hälsa. Om jag inte hade haft familj, så hade jag skjutit mig själv i sank för länge sedan.

Jag vill inte äta kolesterolsänkande medicin. Jag gjorde det i flera år, men slutade när jag fick vetskap om nackdelarna. Idag kände jag dock att jag saknade motståndskraft och jag har tagit den första tabletten.

Läkaren föreslog en grupp för “livsstilsförändring”. Då orkade jag säga nej. Inga flockaktiviteter. Ingen dietist heller för den delen. Jag vet, som sagt, vad som är rätt och vad jag gör fel och jag vägrar gå med på att en trångsynt dietist läxar upp mig. Fan heller!

Synpunkter på själva besöket. Doktor AT var 10 minuter sen och det omvälvande besöket varade inte längre än 20 minuter. Det gick åt ett par minuter för henne att lista ut varför jag var där eftersom jag var ombokad pga. återbud av läkaren själv den 19 december. När jag påpekade att det gällde provsvaren gick det upp ett ljus eftersom den återbudande läkaren tydligen hade markerat kolesterolvärdet med en varningsskylt, typ. Blodvärdet är det enda värdet som sjunker och det ska inte sjunka. Hon kollade aldrig blodtrycket eller lungorna. Jag tycker att om man lämnar den här sortens, i mina ögon, tunga besked som innebär en livsstilsförändring, så krävs det mer än 20 minuter inklusive ett recept, en remiss till diabetessköterskan och ett löfte (hot?) om att jag ska komma tillbaka om ca 3 månader för uppföljning. Tack och hej, din feta leverpastej! See ya!

Denna min kropp är snart 50 år och jag känner den. Genom sjukdom, mediciner och graviditet har jag lärt känna den. Något är fel. Förmodligen är det klimakteriet som närmar sig och jag har en tid hos en gynekolog på Södertälje sjukhus om 2 veckor. Hormonerna jävlas på ett annat sätt och systemet är satt ur spel. Trött, tung och värk här och där dagligen. Det känns inte som att kroppen har lust tuktas i form en gång till och det spelar ingen roll hur starka hälsoargumenten än är. Psyket har inte heller den rätta orken.

2 böcker

“Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein med Marie Richardson som uppläsare. En kort och intensiv bok. Tänkvärd. Hög igenkänningsfaktor. Upprörande. Deprimerande. Bra skriven. Bra uppläst. Härligt språk.

“Stum sitter guden” av Anna Janson med Marie Richardson som uppläsare. Jag gillar MR och när jag såg att hon hade läst in Anna Jansons alla böcker, så ville jag ge en av dem en chans trots att få deckare är något att ha. Den här var inget att ha. Jag lyssnade mindre än 1 timme, men den var väldigt…typisk. Det var när Maria Wern beskrevs som “provocerande snygg” som jag inte orkade mer. Efter flera böcker av Kepler med den undersköna Saga Bauer som var så jävla bra på allt hon företog sig, så har jag tröttnat. Jag vill ha fler vanliga människor, MEN jag vill inte ha alkoholiserade, tjuriga motvallskommissarier som vägrar att följa regler. Det är såna här deckare som gör att jag har så svårt att förstå varför det är sån makalös efterfrågan på deckare. Bååring!

Smärtmästare

I slutet av förra året köpte jag Pain Master i hopp om att kunna få bukt med foten, men när jag förstod att den inte kunde användas som en utvärtes värktablett utan ska sitta på i 3 dygn, så hamnade den i en låda. Jag glömde bort den och det var Pär som påminde mig om den i samband med att vi pratade om att jag inte kan skriva för hand längre. Nu har den suttit på i nästan ett dygn och förutom att den är lite i vägen känns den inte.

Pain master 2

Pain master

 

 

Trött och förvirrad

Eftersom det fortfarande är riktig vinter valde jag att promenera idag igen i stället för att styrketräna. 75 tunga minuter. Vid flera tillfälle ångrade jag att jag tog en längre runda för det kändes inte som om jag skulle orka. Foten tog inte lika mycket stryk som igår, men precis som igår blev jag fruktansvärt äckeltrött efteråt. Inte den sortens trötthet som består av stora delar välbehag efter ett träningspass utan en trötthet som fick mig att tappa lusten för allt och bara vilja sova. Igår hann jag inte med någon tupplur, men idag blev det 1 timme i soffan. Inte uppiggande på något vis.

Jag såg en animerad film som jag inte vet om jag tyckte om. Den var egentligen inte dålig, men jag tyckte inte om den. “Sagan om Despereaux” från Pixar Studios. Den var dyster och bitvis otäck och med en ironi som inte fungerade på mig (att Despereaux är helt orädd trots att han är en mus och saknar de vanliga instinkterna att skygga för t.ex. fällor och människor). När Despereaux blir förvisad till råttornas värld där han riskerar att bli uppäten och sedan hamnar på en arena där han ska slåss mot en katt eller när prinsessan blir bunden och lagd på samma arena för att råttorna ska äta henne… Nää! Att vara orädd är inte samma sak som att vara modig. Att vara helt orädd kan bero på att man är dum i huvet.

Omvänd ordning

I november provade jag att lyssna“Britt-Marie var här” av Fredrik Backman. En bok som höjts till skyarna, men som inte levde upp till förväntningarna. I ljudboksgruppen på FB är det många som tycker om “Mormor hälsar och säger förlåt”. Jag tvekade länge, men äh, jag har ju Storytel och det är ju bara att dumpa den om den inte är bra. Den ÄR bra! En underbar berättelse och Anna-Maria Käll gör nog sin bästa uppläsning någonsin – en stor stjärna till henne! Jag skrattar högt, det går inte att låta bli, inte ens när jag promenerade idag. “Mormor…” är FB:s andra bok och hans sätt att använda upprepningar känner jag igen från “Britt-Marie…”, men i den här boken upplever jag dem inte som tjatiga och det kan bero på att den här kom före. FB är en hejare på gestaltning och liknelser och det finns formuleringar som är så himla bra att jag har skrivit ned några som t.ex. när Elsa beskriver några personers “jävligt märkliga klädsel” på föjande sätt: “som om de spelat outfitroulett med någon som inte förstår tvättinstruktioner”. Underbart, helt enkelt underbart! Eftersom nu “Mormor…” visade sig vara överraskande bra, så blev jag ju mer nyfiken på FB:s första bok, “En man som heter Ove”, men jag såg att det är Torsten Wahlund som har läst in den och jag står inte ut med hans uppläsningar. Suck.

Inget stöd

Det har snöat i närmare 2 dygn, så nu har vi gott om den varan. Vi har dessutom minusgrader och det ska fortsätta att vara under noll och det ska dessutom komma mer snö. Vi har fått vinter i slutet av januari även denna gång och det är precis så det har varit de senaste åren.

Pakethämtarpromenad på 30 minuter + 50 minuter. Det gick inte så fort pga. underlaget och jag tog en extra omväg hem för det var så skönt att komma ut. Jag hade isbuggarna på mig och de skorna var ett riktigt bra köp, men jag får så jäkla ont i högerfoten efteråt. Skorna är för mjuka, det finns inte tillräckligt med stöd för den (för evigt?) stukade foten. Jag har ett val: jag kan välja att promenera avslappnat eftersom jag slipper oroa mig för att halka och acceptera värken efteråt eller så kan jag hålla mig inomhus så fort underlaget blir opålitligt. Jag väljer att acceptera värken.

Det var mina nya Scholltofflor som jag hämtade. En gång för länge, länge sedan, typ 25 år sen köpte jag Scholltofflor att ha på jobbet. När de hade blivit småslitna pensionerades de till hemmatofflor och jag köpte ett par nya till jobbet. När jag slutade arbeta pensionerades hemmatofflorna till såna jag kan ha när jag går ut en kortis och jobbtofflorna blev hemmatofflor. Hänger ni med? Hemmatofflorna har 20 år på nacken, de har blivit sladdriga och stumma och stöttar inte foten på något sätt. Tanken på att köpa ett par nya har funnits ett bra tag, men det var efter lördagens städning som jag bestämde mig för då fick jag ont i båda fötterna efter att ha gått omkring i dem större delen av dagen. Nu har jag ett par nya och de är röööööda!

Tofflor

Högerregering gör svenskarna sjukare

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) säger om situationen med det ständigt ökande antalet sjukskrivningar: “Uppgången nu visar stor likhet med den kraftiga uppgången vi hade i slutet av 1990-talet.” Den gemensamma nämnaren då och nu är högerregeringens politik som gjorde och fortsätter att göra svenskarna sjukare. Det är att förenkla, det är jag medveten om, men jag tror på att förenkla. Nu måste återigen en regering med hjärtat till vänster röja upp efter de själviska blånissarna. Jag håller på Stefan Löfven & Co!