Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
… var övervikten tar vägen när man går ned i vikt? Jag har funderat på det ibland. Nu har australiensiska forskare räknat ut att 84% av fettet omvandlas till koldioxid som vi andas ut och de resterande 16 % omvandlas till vatten som svettas och kissas ut.
Den här körts i huvudet på mig i flera dagar. Om och om och om igen. Jag minns den från när jag var liten på 70-talet.
“Along with the sunshine there’s gotta be a little rain sometimes”
35 minuter med stavarna till Salem för att hämta paket och 50 minuter hem. 50 minuter som tar 40 minuter i vanliga fall, men idag hade jag mest lust att sätta mig vid vägkanten och ringa efter en taxi hem. Det fanns inget som helst njutbart med dagens träning. Ingenting! Med otroligt god vilja och naivt positiv inställning skulle jag kunna kalla det för intervallträning. Starta upp i lagom tempo, öka, sakta ned, öka, sakta ned, stanna och pusta, starta upp, sakta ned, stanna, stå till och be om förmågan att spöktransferera. Det är alltid ljuvligt att komma hem, men idag nådde den ljuvligheten nya höjder. Paradisiskt! Mellan 5 i 15 och 5 i 18 låg jag i soffan. Jag bara låg och låg och låg. Halvsov utan att somna helt. Ryggmusklerna har fått sig en omgång de luxe, men jag har inte ont i foten. Kroppen är bara trött. Dagens pass var så genomuselt att jag blev deprimerad! Fy för den lede!!
70 minuters kvalitetstid med stavarna och det gick väl så där. Snön försvinner i rask takt även om isen ligger kvar på skuggiga partier, men den isen är … löjligt hal. Jag passerade ett sånt parti idag med den vanliga vinterkängorna på och det är så jävla läskigt att inte få fäste! Numera är jag riktigt rädd för att ramla och inte bara för att det gör ont utan med tanke på hur långvariga skadorna kan bli (ryggen 5 år sedan och foten 16 månader sedan). BungyPump-stavar utan pigg är till föga hjälp…
“Mitt liv med Bob” av James Bowen med Matthias Linderoth som uppläsare var precis lika underbar som “Gatukatten Bob”!! Jag kan ofta tycka att det är fånigt när personer blir erbjudna bokkontrakt för någon absurd prestation, men James Bowen och Bob förtjänade det big tajm för JB slet hund för att bli drogfri och för att kunna ta hand om sin katt och tack vare bokkontraktet och allt vad det innebar fick han en möjlighet att ta sig bort från gatan. Åsså fick jag ett förnyat kattsug …
“Saker min son behöver veta om världen” av Fredrik Backman med Martin Wallström som uppläsare är en kortis på dryga 3 timmar. Precis som med “Min mormor hälsar …” har jag skrattat högt och länge och det är väl lugnast att lyssna på den sortens bok i hemmets lugna vrå, så ingen ringer 112 efter en plingplongtaxi som tvångskör en till den där enrummaren utan utsikt och med mjuka väggar. Det är härligt att få skratta, men det är oxå så himla skönt att lyssna på en snäll bok som svämmar över av kärlek och respekt till frun och sonen utan att det blir smörigt. Det är bra saker som FB vill lära sin son och det täcker allt från manlighet till att inte gå emot strömmen på IKEA.
“Under skalbaggens bo” av Mary Willis Walker med Anna-Maria Käll som uppläsare. Boken kom ut på svenska 1998 och jag tror att det var ungefär då jag läste den. Jag blev intresserad för att den handlade om religiös fanatism, men av någon anledning tilltalade den mig inte för jag minns ingenting från den. Nu har jag lyssnat på den och tycker att den var mycket bra, spännande och inte det minsta förutsägbar. MWW knyter ihop det väldigt snyggt. Man får veta att Walter Deming är Vietnamveteran, men det mesta om honom berättas genom hans vän som var med i kriget. Sedan blir deras upplevelser tydliga genom den saga som Walter Deming berättar för barnen under fångenskapen. Så elegant! A-M K gör ännu en riktigt bra uppläsning.
Det fanns en peppande text i ett inlägg på FB som jag tog till mig med hull och hår. Vanligtvis har jag svårt för peppande texter eftersom de känns ansträngt hurtiga eller smöriga eller andliga, men den här är jordnära och möjlig. Den var på engelska, men den svensförespråkare jag är, så översatte jag den.
12 anledningar till att du kan skriva en bok
Om du inte vill ge upp din dröm – då kan du!
Om du någon gång har läst en bok och tänkt att: ”Jag kan absolut göra det bättre!” – då kan du!
Om någon någonsin har frågat dig: ”Hur gjorde du det?” – då kan du!
Om du har upplevt en tragedi … som gjort dig starkare – då kan du!
Om du kan hålla en penna … i handen, med tårna eller till och med med munnen – då kan du!
Om du tror att det du vill säga kan beröra en person – då kan du!
Om någon kommenterar dina inlägg på Facebook även om det bara är en bild på en katt – då kan du!
Om någon någonsin har sagt: ”Du borde skriva en bok!” – då kan du!
Om du någonsin känt en så stark passion för något att det känns som om hjärtat skulle brista – då kan du!
Om du bryr dig om din familj, dina vänner, grannar, husdjur eller världen – då kan du!
Om du någonsin har upplevt smärta – då kan du!
Om du någon gång önskat att du kunde inspirera någon lika mycket som en bok inspirerade dig – då kan du!
Om någon enda av dessa saker stämmer – Då. Kan. Du.
Jag kan!
Humor är en färskvara. Det jag tyckte var roligt 1987 kan jag uppleva som pinsamt nu, men det finns en serie som är unik på det viset att den fortfarande är riktigt, riktigt rolig och det är “Vänner”. Elin och jag har börjat se den igen efter ett uppehåll på flera år. Jag fick boxen med alla 236 avsnitt när jag fyllde 40. Nu finns den på Blu-Ray och jag kommer att köpa den oxå eftersom den är “remastrad” och för att vissa avsnitt i min box faktiskt inte går att se. Jag tycker om alla karaktärerna och jag upplever de helt annorlunda nu än när serien var ny för då tyckte jag t.ex. att Ross var oerhört gnällig och irriterande, men nu ser jag honom som osäker och gullig. Vi citerar ofta: “Neeeever gonna happen…”, “You fell ASLEEP?!”, “Why do bad things happen to good people?”, “It’s SO over!”, “When the cards have been delt, I’m no longer mr Nice guy.” Att citera är ett bevis på att det är bra, att det är hållbart. Om det finns nån där ute som ännu inte har sett serien, så se den!
Läkarbesöket den 27 januari har gnagt i huvudet på mig. Inte bara pga. det tunga beskedet utan hela upplevelsen. Jag är nästan ett proffs på läkarbesök vid det här laget. Om jag hade varit ett fullbordat proffs, så hade det besöket inte sänkt mig på det sätt det gjorde för då hade jag funnit orden där och då och sagt ifrån direkt. I stället har jag grunnat i 3 veckor och igår skrev jag ett brev som jag postade idag.
Till läkare AT på Salems vårdcentral
Den 27 januari 2015 var jag på ett bokat besök hos dig, den årliga hälsokontrollen. Det är ett besök som jag är missnöjd med och som fick mig att må väldigt dåligt. Vid de tidigare hälsokontrollerna har läkaren gått igenom provresultaten som du gjorde, men jag har även fått möjlighet att prata om hur jag mår i övrigt. Den här gången fick jag bara 20 minuter och det första du meddelade mig var att blodfetterna var alldeles för höga och att jag var, mer eller mindre, tvungen att börja med statiner samt att jag har förstadium till diabetes. Sedan fick jag veta att en diabetessköterska skulle kontakta mig (jag har fått en tid den 16 mars). Resten av besöket pratade vi endast om kosten och du avslutade med att antyda att du hade väldigt mycket att göra. Hur kan du som läkare meddela mig om att jag har förstadium till diabetes och allt som det innebär utan att ta reda på hur jag tog beskedet?
Det fanns andra saker jag hade velat ta upp:
Vi kom överens om att behandlingen med Levaxin för sköldkörteln borde hänga ihop med resten, så jag ringde den endokrinolog jag har gått hos, dr Levaxin på Sophiahemmet och bad om att få journalen hemskickad vilket jag har fått. Sedan förnyade jag receptet på Levaxin via Vårdguiden. Det var för 2 veckor sedan, men det har fortfarande inte förnyats. Jag ringde vårdcentralen idag angående samma recept. Det är inte första gången som en förnyelse av recept via Vårdguiden inte har fungerat och det är till dig jag ställde förfrågan vid båda tillfällena.
Jag är inte nöjd med den behandling jag har fått och önskar stora förbättringar i bemötande och tillgänglighet.
Vänligen
Ewa Sundbäck
Jag har tröttnat på att vara diplomatisk och tålmodig för jag tycker inte att jag vinner något på det, så jag formulerade brevet så rakt på sak jag kunde och jag undvek gnälliga formuleringar och påhopp. Jag tänker på hur min förra läkare, EW, skulle ha lagt upp läkarbesöket och jag saknar henne…
Nu när snö och is är på väg att försvinna igen kände jag att det var dax att ta ut gångstavarna särskilt som jag inte har styrketränat på 3 veckor. Överkroppen behöver få jobba och det fick den och jag kommer att känna av det i morgon. I början var det tungt och motigt och och jag var frestad att vända om för jag undrade om jag pressade mig själv för mycket, men så tänkte jag – som så ofta förr – att jag ju inte behöver ösa på som en skållad råtta. Det viktigaste var ju att jag kom iväg. Det blev lättare och till och med skönt och det slutade på 60 minuter. Det bästa var att stavarna hjälpte till att hålla upp kroppen och att benen blev avlastade.
75 minuters promenad idag igen, samma runda och samma iskalla vindar, men jag avslutade på Kaffestugan där jag inhandlade säsongens första och förmodligen enda semla. Om inte Pär hade nämnt att det var fettisdagen idag, så hade det nog inte blivit någon semla alls. Jag menar att det ju är så skruvat att semlan börjar säljas efter trettonhelgen, i princip, så när det väl är semmeldagen, ja, då har vi oftast redan ätit den enda semla som vi brukar vilja ha. Det är gott, men en räcker. Kanske var den extra god den här gången just för att det är semmeldagen!
PS. Mitt gäst/bokblogganden hos SkrivarSidan har förlängts till och med juni månad.