Min syn på vem som är en hjälte

En övning för journalistkursen. Idén är min egen, men det har väl ingen större betydelse för det handlar om att skriva.

Hjältar

Det är länge sedan någon man eller kvinna iklädd färgstarka trikåer, slängkappa och mask syntes till. Den senaste jag gången jag såg någon var när grabbarna i ”Big bang theory” klädde ut sig till Flash Gordon. Fyra Flash Gordon i ett och samma vardagsrum. Varje gång jag tittar på Spindelmannen-filmerna önskar jag att han fanns i verkligheten. En vigilante som verkar osårbar och som skyddar oss vanliga dödliga när lagens långa arm tappar taget om skurkarna. Ibland dyker det upp en tidningsrubrik som handlar om någon som tröttnat på att de skyldiga inte får sina rättmätiga straff och därför tar saken och lagen i egna händer. Jag hejar på. Inte för att de i sin tur bryter mot lagen utan för att de har min fulla förståelse. Föräldrar som ger tillbaka den mobbing deras barn har utsatts för. Pappor som letar upp dotterns våldtäktsman när bevisningen har haltat. Butiksinnehavaren som tröttnar på att bli rånad och försvarar sig med ett olagligt vapen. Var är Spindelmannen när man behöver honom?

När det svenska hockeylandslaget kommer hem och möts av hurrande folkmassor på Sergels torg och inte bara lösnummertidningar som Aftonbladet utan även Dagens Nyheter kallar dem för hjältar  förhåller jag mig kallsinnig. Jodå, rent idrottsligt är det en prestation, men inte tusan handlar det om hjältemod. De har inte gjort något som på något sätt förbättrar min tillvaro eller underlättar min situation. De bekämpar inga orättvisor. Det enda de riskerar är knäckta ben och skärsår.

En ensamstående förälder som gör sitt bästa för att uppfostra sina barn till anständiga samhällsmedborgare eller en underbetald polis som får stå ut med både okvädningsord och hot. Sköterskor som blir utbytta mot spanska vikarier för att man hellre vill spara pengar än att ge dem högre lön. Personalen i Konsumbutiken som alltid, alltid är trevlig och hjälpsam. Lärare vars händer är så bakbundna av pappersarbete att undervisningen hamnar i bakgrunden. Förskolepersonal som får stå ut med ouppfostrade ungar eftersom föräldrarna är så upptagna av att upprätthålla sin ytliga status att de inte hinner umgås med sina egna barn. Hemtjänstvårdarna som är så tidspressade att de knappt hinner in genom dörren innan de måste vidare till nästa. Alla som arbetar med alla former av renhållning och städning. Det är de här människorna som är hjältar. Det är de som får allt att gå runt. Det är de som förtjänar att hyllas på Sergels torg och få rubriker i Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.