Nu

Nu vet jag att den 2 januari startar mitt vikt-projekt. Nu vet jag att jag kommer att få hjälp. Nu kan jag slappna av. Nu behöver jag inte anstränga mig vindögd för att hålla in magen för nu vet jag att den kommer att försvinna. Nu behöver jag inte skämmas för irritationen i vecken mellan fettvalkarna för valkarna kommer att försvinna. Nu behöver jag inte jaga efter nya byxor för jag kommer att kunna köpa nya i en mindre storlek. Nu behöver jag inte få dåligt samvete över hur nedsutten soffan har blivit pga. mig för vi kan investera i en ny om ett par år och den kommer att klara sig längre. Nu behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag snarkar för jag kommer att gå ned i vikt (om det nu har så mycket med min vikt att göra…). Nu kan jag släppa diabetes-paniken och kolesterol-hysterin. Nu kan jag klaga över att jag får ont i knäna och vristerna utan att känna “Gör något åt det då!”. Nu kan jag slappna av.

Laddat de luxe

Det tog emot att åka till Itrim. Motståndet var så pass stort att jag var nära att ta en extra Lyrica. Idag rörde det sig om kostnadsfri rådgivning. Jag fick prata med R. Vi pratade fram och tillbaka och när vi kom till den punkt som handlade om ifall jag är redo eller inte – för jag måste verkligen vara redo – frågade jag honom vilka signaler han plockade upp från mig. Han sa att jag inte är redo. Jag måste vilja göra det här för min egen skull till 100% och inte 50% för min skull och 50% för att Pär ska bli nöjd. Jag uppskattade hans ärlighet, men jag blev besviken. Itrim känns som sista chansen för mig för jag orkar inte ha det så här längre. Jag vaknar med det, jag lever med det, jag somnar med det. Allt som rör mat och träning har blivit så laddat att jag knappt kan närma mig ämnena. Tårarna rann. Det jag egentligen ville säga var att jag skiter i min hälsa och vill mest av allt göra slut på eländet en gång för alla, men det hade blivit för ärligt. Vi pratade lite till och plötsligt kände jag att jag struntar i om Pär stöttar mig eller inte. Jag kan fixa det här själv. Jag vill fixa det! Är det något jag har gott om, så är det tid och jag behöver det här som ett projekt att engagera mig i. Jag fick sitta för mig själv en stund och smälta och fundera. Det kändes allt bättre. Sedan gick jag ut i receptionen och skrev på ett 2-årskontrakt inklusive extra stödsamtal och det kommer att kosta 675 kr i månaden. Den 2 januari ska jag ha mitt första möte med min hälsocoach.

Det är drygt 7 timmar sedan jag gick från Itrim och ett lugn har sänkt sig över mig. Nu har jag bestämt mig. Nu kommer jag att få hjälp. Nu kan jag slappna av. Jag kommer inte att svulla fram till nyår och lägga träningen på hyllan, men jag kommer att vara mindre sträng mot mig själv. Jag förtjänar det. Faktiskt.

Oseriös statistik

En pakethämtarpromenad på eftermiddagen. Jag gick strax före 16 och då var det så gott som mörkt. Det var 3 paket som behövde hämtas och ett av dem hade jag fått 3 påminnelser om eftersom de har så trångt i hyllorna nu när det drar mot jul. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt, men det kändes angeläget att hämta paketen, så jag snörde på mig isbuggarna och ryggsäcken och gick i rask takt – även i uppförsbackarna! – till Salem. Nu har det blivit kallt igen, minusgrader och det var is överallt; knölig is, mörkt och taskig syn. Spännande! Jag fick vänta 20 minuter med 12 nummer före (det händer ytterst sällan). Apotekspaketet gick knappt ned i ryggsäcken medan Footway-paketet hade ett bärhandtag. Sedan satte jag fart igen till Bamses för paketet från Lakritsroten. 20 minuter till Salem, 30 minuter hem. Det gick bra och det var skönt och jag fick ont efteråt.

Jag förde oseriös statistik på min promenad. Det var den tiden på dagen när ungar hämtas på dagis. Jag såg/mötte 6 föräldrar med ett eller flera barn. 5 mammor, 1 pappa. Av de 5 mammorna talade 4 i telefon, pappan gjorde inte det för han pratade med sitt barn. Ungarna hasar med tysta och trötta. Föräldern pratar i telefon. Jag förstår inte det här. Allvarligt: vad 17 är det som är så viktigt att man alltid måste vara nåbar?! När du inte har träffat din avkomma på hela långa dagen borde det finnas massor att prata om! Frågor och småprat. Skulle någon ta illa upp om du sa att “Nu ska jag umgås med mina barn, så jag stänger av mobilen.”? Det är i så fall den personens problem.

I morgon ska jag till Itrim för en kostnadsfri rådgivning. Jag vill egentligen inte, men känner att jag måste. Sista utvägen. Desperation. Hopplöshet. Jag har inga förväntningar, bara farhågor. En ung, vältränad, fullt frisk människa som aldrig har haft problem med vikten, inställd på att få mig att börja träna och gå över till lättprodukter. Hur reagerar hon när hon inser att jag är 50+, i klimakteriet och tar många mediciner? Varje ny läkare jag har träffat och även homeopaten och sjukgymnaster hajar till när de, som svar på frågan om jag tar någon medicin, får en hel lista som jag skrivit ut hemma. Jag fasar för att sitta mitt emot den här människan och redogöra för mina matvanor; vad äter jag, när äter jag, hur mycket äter jag. Jag hoppas att jag inte blir överkörd, att jag har sinnesnärvaro att säga nej ifall jag känner att personkemin skorrar. 38 kg ska bort, en schäfer och jag fixar inte det själv.

Jag bär på en schäfer

50 minuters promenad i förmiddags. Skönt att komma ut! Nu har det blivit milt igen, så jag tog på en extra t-shirt och min tunna jacka i stället för vinterjackan.

Det där med Xtravaganza sket sig pga. att de finn endast på Värmdö och i Nynäshamn (i Stockholmsområdet vill säga) och det är orimligt att jag ska ta mig dit kommunalt flera gånger i veckan. Coachen ringde idag (jag har väntat sedan i onsdags). Hon lät hurtig, men luften gick ur henne när jag sa var jag bodde. Däremot kunde hon tipsa mig om Itrim som ju har ett liknande upplägg och dessutom finns i Huddinge, 15 minuter med pendeltåget. Jag letade upp Itrim och anmälde mitt intresse. Den coachen, eller vad jag nu ska kalla människan, ringde 4 timmar senare. Hon lät ännu hurtigare och jag ska träffa henne den 15 december. Jag vägde mig i morse (108,2 kg) och på Itrims sida gjorde jag ett litet test för att få reda på hur mycket min vikt egentligen väger. Enligt WHO:s skala för BMI (denna förhatliga och felaktiga måttstock) bär jag på 38 kg:s övervikt och lider av “svår fetma”. De där 38 kilona motsvaras av en schäfer. Jag släpar runt på en schäfer 24/7/365. När jag ser det på det viset förstår jag varför jag får ont efter promenaderna…

Fetma 2