Fosterföräldrar

En brittisk författare som heter Cathy Glass och är fosterförälder. Den första boken jag lyssnade på var “Skadad”/”Damaged” och det var en av de starkaste böcker jag har träffat på. Den var bra och den var hemsk. Jag grät medan jag lyssnade. Den var väldigt intressant oxå. Jag funderar ofta över allt som har att göra med kontakten med barn, från det rent praktiska till det psykologiska och vilka följder det kan få – både positiva och negativa. Lärare, fosterföräldrar, dagispersonal, barnläkare – de är hjältar i mina ögon för de ansvarar för vår framtid, men de får inte det erkännande de förtjänar.

Det är de brittiska lagarna och reglerna kring omhändertagande av barn som skildras i böckerna, men jag tar för givet att de, rent principiellt, inte skiljer sig så mycket från de svenska. Det handlar om att fånga upp de barn som far illa och i bästa fall hjälpa föräldrarna in på rätt spår, i sämsta fall se till att barnen får en ny familj. Det är många och starka känslor inblandade som det ofta blir när det handlar om att någon inte klarar av sitt föräldraansvar. Kritik och skuldbeläggande. Rädsla. Det är definitivt inte alla som klarar ett sånt arbete. Bara det att de egna barnen lär sig att ta emot och acceptera “tillfälliga syskon” under perioder av ett par månader till ett drygt år…

Boken jag lyssnar på just nu heter “Another forgotten child”. Det är Denica Fairman som läser och hon är fantastiskt bra på det. Amy är 8 år, hon kan inte läsa eller skriva och under de 4 år hon har gått i skolan har hon inte kommit i tid en enda gång eftersom hennes mamma sover ruset av sig och inte vaknar förrän på eftermiddagen. De andra barnen vill inte leka med henne eftersom hon stinker och har hela håret fullt av löss. Hon har aldrig suttit vid ett matbord där möblerna inte är fastskruvade i golvet som på McDonalds eller ätit med bestick. Att bada i varmt vatten blir en helt ny upplevelse och Amy tycker om det. Målsättningen är att Amy ska kunna flytta hem igen. Den målsättningen gäller för alla omhändertagna barn och oftast är det faktiskt möjligt eftersom de flesta föräldrar är beredda att göra allt för att få tillbaka sina barn. I Amys fall var det inte möjligt utan hon får flytta till en “forever family” – jag tycker om det uttrycket för det signalerar stabilitet och trygghet.

En tanke som slog mig medan jag lyssnar är att Cathy Glass tillsammans med alla fosterföräldrar verkligen tycker om andra människor. Inte bara barn. Det är en människokärlek som är främmande för mig. Dels ömmar hon för barn som far illa, men hon dömer inte föräldrarna som inte klarar av det och det måste vara en grundförutsättning. Naturligtvis blir hon arg och förtvivlad över vad vissa föräldrar utsätter sina barn för – hon är inte mer än människa hon heller – men många av dem är öppna för förändring. Det handlar om att vilja tro att de gör sitt bästa med de förutsättningar de har och personligen har jag svårt att vara så generös. Det är där människokärleken kommer in i bilden. Jag känner igen mig i sättet hon uppfostrar både sina egna och fosterbarnen; det är mycket sunt förnuft utan fysiska bestraffningar, men med rutiner och begränsningar. Vi tänker lika, Cathy Glass och jag!

På Storytel finns 17 titlar på engelska, men endast en på svenska. Denica Fairman kommer från British Columbia och talar brittisk engelska vilket jag föredrar framför amerikansk. Det här är de första böcker på engelska som jag har lyssnat på och upptäckte att det inte innebär några som helst problem! Jag tycker att det är lättare att lyssna på engelska än att läsa på engelska; jag får det korrekta uttalet på köpet och det underlättar på något sätt förståelsen. Denica Fairman är en oerhört skicklig uppläsare och just den här boken om Amy är faktiskt rolig trots det allvarliga ämnet. Amy är en unge med huvudet på skaft och ett sinne för humor.

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.