Harry Potter hade nyckeln!

“Harry Potter och det fördömda barnet, del 1 och 2” av JK Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Den är inbunden och en så kallad repetitionsutgåva. JK Rowling kan jag lita på rent berättarmässigt och Harry Potter är ju ändå Harry Potter, eller hur?

I slutet av “Dödsrelikerna” finns en epilog som utspelar sig 19 år efter att Harry Potter äntligen lyckades göra slut på Voldemort. Jag tyckte om den epilogen även om den blev urtöntig i filmversionen när Daniel Radcliffe och Emma Watson hade åldrats med hjälp av smink. Ett riktigt lyckligt slut med stort hopp om en lugnare framtid där Hogwarts och professor McGonagall finns med. Det är i den epilogen som pjäsen om “Det fördömda barnet” tar vid och ja, det är en pjäs från början och inte en bok. Det är inte lätt att vara son till Harry Potter, pojken som överlevde och sedan kämpade mot Voldemort flera gånger. Albus, som sonen heter, hamnar faktiskt i Slytherins elevhem vid sorteringen och blir bästa vän med Scorpius som är son till Draco Malfoy. Scorpius slåss mot rykten om att han är son till Voldemort. Albus och Scorpio tyr sig till varandra. De känner sig förbisedda och kontakten med fäderna är knackig. Kentauren Bane siar om att det rör sig en mörk skugga över Albus och Harrys drömmar är tillbaka tillsammans med smärtan i ärret. Hur är det möjligt att Voldemort har kommit tillbaka?!

Det krävs en annan teknik att läsa ett övningsmanus, men när jag hade kommit in i det gick det fort. Det var väldigt lättläst eftersom det saknar allt det som ger känsla och djup i en berättelse. En kort beskrivning av scenen och så replikerna befriade från känslouttryck. Det är ett koncentrerat sätt att berätta och det går fort från en scen till en annan. Det finns inget djup, inga miljöer, inga klädbeskrivningar eller fysiska uttryck. Det är bara det absolut nödvändigaste som finns med. Manuset (för jag vill inte kalla den för bok) läste jag rakt av på 4 timmar. Jag anar JK Rowling i texten, men det finns ingen känsla som det finns i de övriga 7 berättelserna. Djupet och det lilla extra som göra att man tycker om eller avskyr en karaktär, saknas helt. Den får en 3:a i betyg. 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.