“Grey’s anatomy” och “ER”. Det finns många andra sjukhusserier och jag har sett flera, men det är 2 som sticker ut. “Grey’s” har hållit på i fler än 15 säsonger och borde läggas ned. Den var suveränt bra i nästan 10 säsonger, men sedan försvann först Mark och Lexie, sedan Christina och Derek och då gick luften ur, tycker jag. Särskilt när Christina försvann. Ju längre serien hållit på desto mindre sjukvård har det blivit. Fokus har flyttats till relationer, intriger och ännu mer sex. Det är bara patienterna – de väldigt korta stunder de är med – som ser ut som vanliga människor. Trovärdigheten har försvunnit och sista avsnittet av varje säsong innehåller fortfarande en katastrofscen. Desperados med pistol, flygolyckor och kejsarsnitt utan bedövning på köksbordet. Jag har de flesta säsongerna (fråga mig inte varför), men det var när jag såg första avsnittet där Covid-19 var aktuellt som jag fick nog. Amerikansk smörighet och hjältedåd så att jag nästan kräktes.
“ER” kom 1996 och jag fastnade för den direkt. Jag tyckte om karaktärerna utom Benton och Romano (om Romano varit chef idag hade han åtalats för sexuella trakasserier, misogyni och rasism). Ingen av dem är snutfager som i så många sjukhusserier och eftersom serien utspelar sig på en akutmottagning hinner de helt enkelt inte med sex i jourrummen, diskussioner om relationer medan de opererar eller intrigerande. Jag fick bara tag i 2 säsonger på DVD innan den slutade ges ut i Sverige. Jag vet inte om alla 15 säsonger visades i Sverige, men nu finns den på HBOMax. Jag hoppade fram till sjunde säsongen när karaktärerna fått mer liv och serien fått ett fast format. Dessutom var George Clooney pinsam i början, men försvinner ganska tidigt. “Grey’s” är numera helt datoriserat. Alla springer runt med plattor och mobiler och blir allt mer distanserade från patienterna och när systemet kraschar kommer de inte åt någonting. I “ER” som just nu utspelar sig 2002 använder de fortfarande pennor och journaler av papper. Aj lajk it!
