Massage och knivhugg

När det var 10 minuter kvar innan min massagetid började, klädde jag på mig och kilade ned till salongen. Wow! Det kändes så lyxigt att bara kunna gå dit utan förberedelser eller planering eller biljettkostnad. Så hade jag det när jag bodde i Kiruna där jag inte åkte buss en enda gång de 22 år jag bodde där. På heder och samvete!

Ett- enligt mig – klassiskt behandlingsrum: ljust och luftigt, levande ljus och väldigt behaglig musik i bakgrunden jämfört med trafikljuden kring Odenplan. En massagebänk som inte var sliten, gnisslade eller knarrade. Generösa, fräscha handdukar. Jag låg på en värmedyna. Det kom jag underfund med först efter ett tag när det fortsatte att vara varmt där jag låg på mage och att det inte handlade om ett värmepåslag. Bitte Alm heter hon som knådade mig och det är hos henne jag får behandlingar fortsättningsvis. Det känns skönt att veta vem jag kommer att träffa. På AAA-kliniken kunde jag visserligen säga till om jag ville att någon speciell skulle massera mig, men jag upplevde det inte som att mina önskemål nådde fram. Bittes händer var inte hårda och kändes inte som om hon nöp sig fram över musklerna. Hon började med att massera nacken medan jag låg på rygg och jag fick lära mig något nytt: i kinden sitter en muskel som hänger ihop med nackmusklerna och påverkas när man spänner käkarna vilket jag är medveten om att gör för det är bland annat därför jag sover med bettskena. Hon tog sig an den muskeln genom att sticka in ett behandskat pekfinger i min mun, trycka det på en punkt och samtidigt dra i mungipan. Intressant! Det kändes betydligt mer i höger kind än i vänster. 700 kr för 1 timme och det var det värt för jag kände mig lättare och smidigare och det pansar som suttit över ryggen som en ryggsäck var borta. Jag ska kila dit igen om 2 veckor.

Ibland undrar jag om jag borde få gå lös. Sedan jag snöade in på charktallrik till lunch har blivit en hejare på att dela avokador och jag trodde att jag hade kommit på ett bra sätt att få loss kärnan de gånger den inte lossnar av sig själv. Jag sticker in kniven i kärnan och vickar loss den och det går finfint bara avokadohalvan ligger på skärbrädan. Idag gjorde jag något som jag, redan innan jag gjorde det, visste skulle gå helt åt fanders. Jag höll avokadohalvan i vänster hand och stack in kniven i kärnan med höger när kniven slant och rände rätt in i handen. Jamenherregudihimlen… “Jag visste att det skulle hända!”, skrek jag. “Jag visste det men ändå gjorde jag det!!” Jävlar vad ont det gjorde! Ett litet, prydligt knivsår i tumvecket som sved som eld och blödde överraskande mycket. Elin var, som tur var, med och kunde hjälpa mig att bandagera samtidigt som jag tryckte mot såret. Ja, kära värld… Jag tröstar mig med att det är den här sortens misstag som jag faktiskt lär mig av.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.