Trötthet

Jag är trött. Jag känner mig stel. Jag känner mig osmidig. Jag har ont. Igår valde jag att inte träna med gummibanden. Måndagens frenesi tog ut sin rätt och jag sov i 10 timmar, men kände mig inte utvilad. Hasade runt i pyjamas hela dagen. Idag promenerade jag i 1 timme, men det var rent plågsamt. Inget flyt, ont i knäet och jag fick aldrig ordning på andningen. Flåsigt var bara förnamnet. Selma kommer inte i morgon för hon har blivit magsjuk. Det är både tråkigt och en lättnad. De dagar hon har varit här har jag inte kunnat slappna av; det har varit intensivt både vad gäller fysisk aktivitet och känslomässig anspänning. Jag tar tacksamt emot en extra dag av vila. Jag tänker stänga av mobilen, sova och ta max-dosen av Alvedon. Pollensäsongen har redan dragit igång. Jag känner det i ögonen för nu hjälper inte längre vanliga ögondroppar utan jag måste ta allergiversionen. Det räcker med att titta på alla pollenstinna hängen på hasselbusken för att det ska börja svida och klia i ögonen.

Nisse & Vincent

Blött

Tvättmaskinen har varit obrukbar i ett par veckor. Den läcker vatten varje gång den ska tömmas. När den sedan slutade centrifugera ringde jag Cylinda. Idag kom reparatören. Det visade sig inte vara det fel vi trodde utan beror på att gummilisten runt insidan av luckan har klämts sönder och det i sig innebar 2 saker. 1: han hade inte med sig rätt reservdelar utan måste återkomma om 1 vecka. 2: eftersom det är vi som har pajat den gäller inte garantin. Dubbelfel från vår sida. Han sa att vi kan använda maskinen om vi klämmer in en handduk runt nedre kanten av luckan för att fånga upp vattnet och det har jag gjort. Det var småbråttom att tvätta bland annat handdukar. Mina underkläder och vissa tunikor har jag stått i köket och handtvättat en gång i veckan. Det går an med små plagg…

Jag vaknade kvart över 4 i morse och kunde inte somna om. Stressad! Reparatör och Selma och matleverans och burstädning och fan och hans moster. När Pär steg upp vid 5 var jag vaken och frågade om han inte hade möjlighet att jobba hemma på förmiddagen för att ta emot reparatören och det hade han! Vilken lättnad! Selma och M kom redan halv 8. Dagens första promenad tog 1 timme i småregn och snöblandat regna. Torka hunden och torka jackan. Den andra promenaden tog 25 minuter i hällregn. Torka hunden igen och torka jackan igen, så med den läckande maskinen är det blött både ute och inne. Jag har haft huvudvärk mer eller mindre hela dagen och är trött, så trött. Det blir samma cirkus nästa måndag…

Dubbelrecension

Margaret Atwood är en författare som alltid har funnits med i bakgrunden för mig. Vissa böcker har jag tyckt var väldigt bra medan jag inte kunnat ta till mig andra. Jag har läst “Hjärtat stannar sist” som jag definitivt kunde ta till mig och som jag tyckte var bra. Margaret Atwood är ofta samhällskritisk och i den här boken spekulerar hon i hur det kan gå med slutna samhällen (“gated communities”) eller idealsamhällen när man börjar detaljstyra människorna som bor där. Tänkvärd, härligt språk och rolig!

“Familjerna på Cavendon Hall” av Barbara Taylor Bradford liknas vid Downton Abbey. Det som lockade mig var att jag läste flera böcker av henne som ung och det borde faktiskt ha fungerat som en varning i stället… Downton Abbey förstås – världens bästa serie alla kategorier! Det är en släktsaga där man kan följa flera familjer i en serie böcker. Den där varningen borde jag har lyssnat på för jag kräver mycket mer som läsare idag än för 30 år sedan och den här var alltför lättviktig för mig. Platta och präktiga karaktärer med uppstyltade dialoger. Upprepningar och övertydlighet. Ungefär på sidan 75 kom jag på mig själv med att skumma sidorna och det är ett tecken så gott som något att jag inte behöver slösa mer tid på boken.

Hundvakt

Första dagen som hundvakt är avklarad. Fy 17 vad jag var nervös på morgonen! Jag fick sitta och djupandas i 15 minuter för att lugna ned mig. M kom med Selma halv 9 och när hon gått till arbetet bekantade vi oss lite med varandra. Selma gick runt i rummen precis som hon gjorde i måndags. Pejlade dofter och ljud. Kvart i 9 gick vi ut. Vi gick runt Flaten och det har inte slagit mig tidigare hur många intressanta lyktstolpar det finns på den rundan. Alla måste sniffas på och alla måste kissas på. 75 minuter tog det inklusive att hälsa på en annan schnauzer. Regn. Det var småtungt, jag gick ut för hårt och det gick trögt den sista biten. Medan jag åt lunch och tittade på den danska serien “Badehotellet” sov Selma i soffan bredvid mig. Inte så pjåkigt! Efter det gick vi en kortare runda på 30 minuter. Jag är slutkörd både fysiskt och känslomässigt. I natt sov jag inte bra heller. Nu har jag 3 dagar helt för mig själv för Pär är på Öland.

En lockig skönhet.

Kalasmiddagen i lördags blev väldigt lyckad! Trevligt, roligt, god mat och riktigt bra presenter. Jag hade önskat mig ett par trådlösa hörlurar som kostar en hel del och jag fick dem. Wow! Jabra Elite 65t. De är suveräna! Jag känner mig mycket rörligare när jag slipper lursladden som har en benägenhet att haka tag i allting så vida jag inte stoppar in den under kläderna. Ljudet av betydligt bättre kvalitet och de var överraskande enkla att hantera till och med för mig.

Jabra Elite 65t


Mötet med dvärgschnauzern och hennes matte blev flyttat från söndag till igår. Jag fick en bra känsla för både M och för Selma, som hunden heter. Selma är sååååå söt och kelen och jag föll ju handlöst. Tänk att jag fick gosa med en hund – min själ jublade och slog frivolter och endorfinerna flödade. Jag kommer att ha henne på måndagar och torsdagar. Jag hoppas att det kommer att fungera för jag är ordentligt nervös… Efteråt klubbades jag av trötthet. Jag lyckades göra lunch och äta den, men jag hann aldrig dricka första muggen te innan jag somnade sittande rätt upp och ned i soffan och jag slumrade i 45 minuter! När Pär kom hem från arbetet åkte vi till Plantagen och jag fick 2 vackra brudorkidéer inklusive krukor och han köpte 2 små svärmorstungor att ha på övervåningen. Vi åt indisk hämtmat till middag.

Psykläkaren som jag träffade i januari kommer inte att vara kvar längre än mars månad ut. Hon sa att jag skulle bli kallad innan hon slutade, men tror ni att jag har blivit det? Icke. Igår ringde jag och det fanns ingen kallelse på g och läkaren har inga fler lediga tider i mars. Jag lyckades i alla fall boka in mig i mitten av april hos en annan läkare och det blir den 4:e läkaren på lika många månader. Håll med om att det är bedrövligt! Faktum är att jag skulle vilja tacka den senaste läkaren för att hon föreslog Lamictal eftersom jag mår riktigt bra numera och så frågar jag mig varför ingen har föreslagit den medicinen tidigare för den är inte direkt ny?! Jag hade kunnat slippa åtskilliga års lidande.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden och det gick kanonbra! Ork och koncentration i ljuv förening! Det kommer att kännas i armarna… Mot slutet av passet tog jag 2 Alvedon för knäets skull. Jag övervägde att ta dem före träningen, men tänkte att det obehag, på gränsen till smärta, som jag känner kan jag utnyttja till min fördel eftersom den hindrar mig från att ta i för mycket.

Tegelsten

Jag har läst “Flickan från ingenstans” av Justin Cronin som är den första delen i Passagetrilogin. Det är en tegelsten på 907 sidor och var fysiskt knepig att läsa. Recensionen känns knepig även den och jag började fundera på den innan jag ens läst färdigt boken. Problemet är att baksidestexten inte täcker mer än 303 sidor, det vill säga en tredjedel av berättelsen och det är svårt att skriva vad de återstående 2 tredjedelarna handlar om utan att avslöja hur det går, men jag tänker göra det i alla fall, så härmed utfärdar jag en SPOILERVARNING!!

Det utförs experiment med ett virus. Dödsdömda får en möjlighet att slippa sitt livstidsstraff eller dödsdom mot att de ställer upp som försöksdjur. FBI-agenterna Wolgast och Doyle som har som uppgift att hämta dessa fångar och föra dem till försöksanläggningen i Denver, Colorado och har nu fått uppdraget att hämta en liten flicka på sex år, Amy. Wolgast får en särskild kontakt med Amy och bestämmer sig för att inte föra henne till anläggningen, men lyckas inte. Sedan går allt åt fanders och viruset sprids okontrollerat. Wolgast får med sig Amy och hittar en övergiven barnkoloni där de finner sig till rätta.

100 år passerar. Vi förflyttar oss till Den första kolonin i San Jacinto-bergen i Kaliforninen. En grupp överlevande lever ett begränsat liv innanför murarna och kan bara röra sig utanför dessa dagtid på grund av varelser som de kallar för viraler och som är resultatet av viruset. Nattetid tänder de starka strålkastare ut mot det kompakta mörkret. Om strålkastarna slocknar anfaller viralerna och ingen kommer att överleva. Sedan dyker Amy upp efter att ha vandrat i 100 år. Något har dragit henne mot kolonin och hennes ankomst leder till att ett grupp bestämmer sig för att satsa allt på att ta sig tillbaka till anläggningen i Denver där allt startade.

Jag tyckte om den här boken! Den kom ut i pocket 2012 när det fortfarande var inne att skriva om vampyrer, så just den biten känns lite dammig, men berättelsen innehåller mycket mer. Det är en dystopi och med tanke på alla sjuka experiment som det mixtras med på hög forskarnivå är väl inte det här så otroligt. Hur skulle livet se ut efter att samhället som vi känner det har kraschat oavsett anledningen? Det blir till att börja om utan elektricitet och rinnande vatten. Justin Cronins berättarstil är gedigen, sammanhängande, förklarande, levande och flytande och påminner mycket om Stephen King och det är det högsta betyg jag kan ge. Jag hade inte fattat är boken är en del av en trilogi och jag blev glad när jag upptäckte det och jag tänker läsa del 2 och 3 också.

Minikalas

Jag har promenerat 50 minuter idag också med den lugna listan i öronen, men idag gick det tungt och jag fick ont i knäet. Igår kväll blåste de in ett kort, men intensivt snöoväder med blötsnö som föll horisontellt. Det blev ett par centimeter som låg kvar när jag var ute. För en gång skull var trottoarer och gångvägar i bättre skick än bilvägarna som var helt istäckta. Sen blev det dagsmeja och det mesta försvann. Mot slutet av promenaden kom en sista snöby med stora, blöta flingor och jag älskade det.

Elin fyllde år i måndags och jag fyller år i morgon och vi gör som vi ofta har gjort: vi slår ihop firandet, men det blir i liten skala. Hon och Robin kommer på kalasmiddag ikväll med lite presentutdelning. Kan man ha för många tulpanbuketter? Nix, inte så länge det finns något att ställa dem i! Jag köpte otroligt fina röda tulpaner i onsdags (som faktiskt doftar som hyacinter och jul!) och igår fick jag inte mindre än 3 buketter från Pär och en vit orkidé modell mindre. Wow! Det är lycka! Nu har jag tulpaner i köket och i läsrummet och 2 buketter i vardagsrummet.

När jag var på väg hem i onsdags gick jag uppför trapporna från stationen för benträningens skull och fick syn på en granne som oxå var på väg hem i maklig takt. Hon såg inte mig och för att slippa antingen hetsas av att hon gick efter mig eller känna mig som en förföljare, så stannade jag till vid anslagstavlan och drack lite vatten. Där fick jag syn på en inplastad lapp om en hund som behöver sällskap 2 dagar i veckan. En liten dvärgschnauzer. Jag stod kvar ett tag och funderade. Jag kände ett pirr i magen. Sedan fotade jag lappen med mobilen och fortsatte fundera. När jag visade den för Pär tyckte han att det var värt att i alla fall fråga, så det gjorde jag. Jag sms:ade igår kväll och fick ett positivt svar och idag har vi pratat lite – ägaren och jag, vill säga – och vi ska träffas imorgon. De bor mindre än 5 minuter här ifrån. Jag fick en bra känsla i magen och det känns pirrigt på ett positivt sätt. Framför allt är jag förvånad över mig själv, att jag inte fegade ur som jag alltid gör och det, mina damer och herrar, är ett tydligt tecken på att den humörhöjande medicinen fungerar!

Provocerande

Jag promenerade 50 minuter i ett stadigt regn till min lugna lista. Jag började inte med den listan, men bytte snabbt eftersom jag blev så stressad av den andra. Det var skönt! Jag såg henne på långt håll eftersom hon hade ett stort vitt paraply och en signalröd kappa. När hon kom närmare kunde jag se att hennes kängor var zebrarandiga och läppstiftet lika rött som kappan. Vi log och hälsade för så gör man ganska ofta här i Rönninge. Det var nog jag som tog initiativet för jag tyckte att hon var en sådan uppiggande syn att jag började le av bara farten! Dessutom hade hon ungefär samma långsamma tempo som jag och verkade njuta av regnet precis som jag.

Jag lyssnade på en bok för ett tag sedan som heter “Att gå: ett liv i rörelse” av Erling Kagge och inläst av Per Runhammar (som har en väldigt behaglig röst med ett djupare läge). Den handlar om att gå; att promenera både korta och idiotlånga sträckor; både i städer och i skogen. Erling Kagge skriver bland annat att det mest provocerande du kan göra i dagens samhälle är att promenera. Att avsiktligt dra ned på tempot och att uppleva din omgivning, att vara medveten om resan och inte bara målet. Dagens människa har blivit för bekväm och drar sig för att till exempel promenera långsamt i ett kallt marsregn, men då går man även miste om upplevelsen det innebär att få komma hem, in i värmen, byta om till torra kläder och dricka något varmt. Det är tänkvärt!

Jag har köpt bokstöd för att stötta min hjärteböcker. De är av och från Pluto.

Långsamt

Igår körde jag ett lätt pass med gummibanden efter ett uppehåll på 2 veckor. I början litade jag inte på att knäet skulle hålla plus att jag var oerhört medveten om hur fet jag är. Koncentrationen blev därefter och det krävdes en del för att göra övningarna rätt, för att det skulle bli mindre tungt. Det lossnade så småningom och kändes hyfsat bra. Jag blev åtminstone genomvarm… Jag tog 2 Alvedon direkt efteråt för knäet…

Idag gick en långsam runda på 65 minuter. Kroppen kändes ganska tung efter gårdagens träning, men det var skönt. Jag såg ett svanpar som flög iväg medan de honkade på svanars vis; lite gällare än gässens läte. Jag har flera deviser. En av dem är att långsamt också leder någonstans. Långsamt leder mig alltid hem. Kanske leder det till hälsa.

Lisa Nilsson har gjort en låt som heter just “Långsamt”. Lyssna på texten!

Stresshantering

Två och en halv vecka utan egentlig träning och utan att justera ätandet har lett till en viktökning på 1 kg. Det är väl inte så mycket egentligen, men det kilot känns. Det känns när det försvinner och det känns ännu mer om det kommer tillbaka. Jag känner mig tung och otymplig och har ont överallt. När jag vaknade i morse ville jag inte något. Tung och klumpig. Minnet av förra måndagens promenad som gjorde så ont. Allmän tristess och otillfredsställelse. En kombination av elände som stressar mig och ger mig huvudvärk. Men jag kom iväg på en promenad. Faktiskt! Jag bestämde mig för att gå långsamt. Det viktiga var att komma ut och iväg, inte att hålla ett högt tempo. Jag lyssnade på min lugna lista. Efter ungefär tredje låten och en långsam lunk gick pulsen ned. Andningen sjönk från struphuvudet till magen. Det var så skönt! Det bästa av allt var att jag inte haltade, att vridningen av knäet äntligen har rättat till sig efter 2,5 vecka. Jäss! Visserligen kände jag mig stel efteråt, men jag känner mig alltid stel efter all träning. Jag gick min kortaste runda och det tog 55 minuter i snöglopp och med behagligt få människor i rörelse.

“Don’t trust the rain” har jag haft på min lista i ett par år nu och jag tröttnar inte. Den är lugn och mjuk, lätt och svävande.

Don’t trust the rain to fall /better wash away your tears / Go easy on your self / don’t trust the rain…