te | Mitt liv i ord

Ångest och bestraffning

Vägning: 97,3 kg som innebär en ökning med 1 helt kg den senaste veckan. Det var inget trevligt sätt att starta dagen… I vanlig ordning finns det en solklar anledning: jag har tappat lusten och orken att träna och jag har vräkt i mig, verkligen frossat i kakor. Ergo: viktökning. Ingenting känns bättre av det mer än att jag vet vad jag kan göra åt det.

Igår gick jag korta rundan inklusive en stödhandling på Konsum bl.a. kakor. Idag har jag kört ett tungt mediumpass med gummibanden. Jag känner mig över huvud taget dränerad på energi. Det jag verkligen orkar och har lust att göra är att dricka te och läsa och eftersom jag har 4,5 bok kvar av “Det mörka tornet” kan jag bli sittande flera timmar. Jag har haft ångest idag, mer eller mindre hela tiden. Dels pga. viktökningen och dels pga. den omställning som det innebär att Pär och Elin kom hem efter 1 vecka på Öland. Jag hoppades att träningspasset skulle dämpa ångesten och det fungerade hyfsat. Tröttheten – som delvis kom av att ha ångest hela tiden – fick mig att överväga ett lätt pass, men då blev jag så jävla trött på mig själv. Snällhet och omtanke i all ära, men nu fick jag för fan skärpa mig! Jag älskar att gå ned i vikt och det faktum att jag har gått ned i vikt det senaste halvåret beror på att jag har tränat, att jag har haft disciplin.”Det blir inget jävla mespass, ditt förbannade slöskaft! Nu kör du medium fast du egentligen hade hoppats orka med ett fullt pass – det är det minsta du kan göra! Sätt fart!!” Och då gjorde jag det. Det var tungt med en nära döden-upplevelse vid uppvärmningen och jag blev genomsvettig och armar och skuldror fick lite pisk, men jag gjorde det. Det var dessutom ett av de tillfällen när jag blev stressad av musiken.

Träningskläderna, speciellt byxorna, sitter inte så bra längre och jag har varit väldigt nära att köpa nya, men som en del av bestraffningen kommer jag inte att unna mig det. I stället ska jag ha det som lockbete. Nästa viktmål har varit 95 och jag var ju i närheten ett tag med 95,4 i början av månaden, men jag har ändrat målet till 94 kg; klart och tydligt under 95 och då ska jag köpa nya träningskläder. Inte förr. OCH INGET KVÄLLSTUGGANDE!!!

Värmepanik och kassa batterier

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i “Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.

Malmö del 3

Det bästa sättet att se en ny stad är till fots, som vi gjorde på lördagen, men när man vill hinna se lite mer fungerar det utmärkt med bil och det gjorde vi i måndags. Vi körde längs med kusten och det var så vackert! Så vilsamt för själen med alla öppna ytor, med horisonten som smälte ihop med en blå, blå himmel… Men vi började i Västra hamnen där Scania-parken och Dania-parken ligger vid foten av Turning torso. Visste ni att “scania” är det latinska ordet för Skåne? Jag har varit gift med en Scania-anställd i 25 år och har inte vetat det – skandalöst! Det var i Skåne som Scania grundades med bl.a. cykeltillverkning. Eftersom jag är väldigt intresserad av språk skulle jag ha kommit ihåg om Pär hade avslöjat den sortens värdefull information för mig. Meh! Typ.

En tidig morgonbild av torson. Pär tog den vid morgonlöpningen.

Ett varv runt torson. Jag fick se till att stå stadigt, helst med stöd bakom ryggen, för att kunna titta uppåt utan att bli yr. När molnen for förbi verkade byggnaden svaja. 190 meter hög bestående av 9 segment med 5 våningar i varje varav de översta 6 segmenten är bostäder och – kors i taket! – hyresrätter!! Den är häftig, tycker jag, men då alla fönster är precis lika stora och det saknas balkonger ser den slät och väldigt kontorsaktig ut. Vi promenerade runt i 1 timme och det finns väldigt fina låga hus som fick mig att drägla.

Olika färger och strukturer, vinklar, snedtak, runda fönster. Mycket grönt och uppvuxet.

När vi hade insupit havsluften och var lagom utvädrade åkte vi vidare ned till Smygehuk.

Vis av erfarenheterna med blodsockret åt vi lunch direkt på ett litet, otroligt mysigt fik där gräsmattan med uteserveringen nog var större än själva fiket. Varken Pär eller jag mår bra av att sitta och äta direkt i solen och dessutom vid vita bord som reflekterar ljuset. Svenskarna är ena surikater när solen kommer fram och vi fick sitta ifred på den inglasade verandan, i skuggan utan skrikande ungar eller högljudda gäster. En macka med kallrökt lax och pepparrotsost och 2 stora koppar te. Gott, gott, gott!

Det är inte bara necessare, det är lajbans!

I en ganska typisk turist-fälle-butik med mycket krims-krams fick jag syn på den här skulpturen. Metalldelar, muttrar och skruvar som svetsats ihop. Väldigt fina detaljer. Ha-begäret slog till!

Så fort vi bestämt att vi skulle åka till Malmö och Skåne bestämde Pär att vi skulle se Ales stenar, så då gjorde vi det. Tillsammans med femtielva andra.

Det var svårt att få en hyfsat bra bild som inte kryllade av andra turister. Uppvindarna kring den här kuststräckan var förmodligen åtråvärda för många glidflygare for fram och tillbaka eller bara hovrade. Det såg så härligt ut!

Här stod jag länge, länge och bara njöt. Vilken vy! Så makalöst vackert! Påminner om kusterna i södra England. Tänk att få komma tillbaka någon gång när det är mindre folk. Tur ändå att vi inte åkte hit i juli…

Undrar om de är medvetna om vilken fantastisk utsikt de har?

Har ni hört talas om Knäbäckshusen i Rörums strand? 19 hus som skulle jämnas med marken när ett skjutfält skulle utvidgas. Byggmästare Liljedahl valde i stället att flytta dem och nu är några av husen permanenta bostäder medan andra är sommarbostäder. Titta!

Efter det här besöket var mitt huvud överfullt av nya, vackra intryck och vi styrde kosan tillbaka mot Malmö. Vi köpte varsin kebab till middag från ett ställe alldeles i närheten av hotellet och efter det drack jag te. 6 muggar på raken. Visserligen små muggar, 1,5 dl, men teinet i kombination med sockret gav mig en rejäl kick och jag blev faktiskt snurrig i huvudet. Ja jävlar…

I tisdags tog vi det lugnt på morgonen, åt frukost och började hemfärden vid 10-tiden. Det tog 6 timmar och vi pratade och lyssnade på “Tre män i en båt”, stannade för toalettbesök och för att köpa skaffning. Det var skönt att komma hem, som det alltid är, men jag kom på mig själv med att inte känna den där vansinniga lättnaden – “Tackgodegudförattdetäröver!” – jag fick ett oväntat stort utbyte av den här minisemestern.

Malmö del 2

Mulet och regn mötte oss när vi gick till garaget för att hämta ut bilen. Det var Öresundsbron vi ställt in siktet på. I juli är det 17 år sedan den invigdes. Det var första gången vi åkte över den, men jag har sett den ofta, ofta i serien “Bron”. Den är häftig! En mäktig konstruktion. 520 kr/fordon och endast enkel väg dvs. en dryg tusing för att åka fram och tillbaka, men vi var ju på semester…

Framme i ett garage i Köpenhamn var Pär så kissnödig att han inte kunde koncentrera sig på något över huvud taget. Medan vi tog oss fram till garaget såg jag att vi passerade Hotell Phoenix och på hotell finns alltid möjlighet att få låna en toalett. Jag visade en sammanbiten Pär vägen. Jag passade oxå på att gå för det finns 3 möjligheter man aldrig ska tacka nej till: en möjlighet att få kissa, en möjlighet att få sova eller en möjlighet att få äta. Det var riktigt lyxiga toaletter med marmorväggar och -golv och toalettpapper med dubbla lager. Tack, hotell Phoenix!

Regnet var ihärdigt. Pär hade glömt sin keps i bilen och fick låna min, så jag var hänvisad till huvan på jackan som har en benägenhet att minska synfältet och droppa vatten. Allt var blött och småfuktigt. Den ursprungliga planen var att gå till Naturhistoriska muséet, men Pär ville det inte tillräckligt mycket. Jag vill se Nyhavn med de färgstarka husen, så vi gick dit. Det gjorde alla andra tappra vädertrotsare oxå. Ute serveringarna hade öppet som vanligt och sightseeing-båtarna körde sina turer.

Jag såg att nästa tur i en av de övertäckta båtarna skulle gå om 20 minuter, så jag fick med mig Pär på den. Den tog 1 timme och regnet föll heeeela tiden, men att åka båt är så mysigt. Mer än så gjorde vi inte i Köpenhamn. Vi har varit där förut och ingen av oss har egentligen klickat med staden, den här gången var det Öresundsbron som lockade och drog. I närheten av bron såg jag reklam för “Den blå planet” – nordeuropas största akvarium där det finns till och med hajar! Vi åkte dit. Regnet föll.

Det var lång kö och det fanns många gapiga snorungar där och ja, vårt blodsocker var nere i fotknölarna igen, men vi tänkte äta så fort vi kom in. Vi kom aldrig in. Allt, precis allt, kändes fel och vi hade ingen lust att betala flera hundra för att trängas med barnfamiljerna, så vi hoppade av kön. En liten restaurang serverade dagens för 79 kr. Det såg fullt ut, men servitrisen sa att det fanns ett fönsterbord för 2, men att det är många barn där inne… Vi tog bordet och det var många barn där inne och det var en samtalsnivå i det lilla rummet som liknade den från fredagskvällen. Det var gräsligt. Faktum är att jag satte i en propp i det örat som var riktat mot oljudet och det hjälpte mycket. Det försämrade knappast Pärs och mina möjligheter att samtala för de var redan obefintliga. Den stekta rödspättan med remouladsås på en skiva grovt bröd var inte god. Ännu en flykt. Vi gick tillbaka till bilen, åkte över bron raka vägen till en Circle K-mack och bunkrade upp med tepåsar, sockerbitar, mjölk, vatten, godis och chips. Plötsligt upptäckte jag att jag inte hade min mobil. Panik utbröt! Jag gör inte sånt, jag tappar inte mina saker! Skulle vi behöva åka hela vägen över Bron igen?! Jag hittade den. Den hade halkat ned på sidan av bilstolen. Tillbaka på hotellet drack jag 3 muggar te, den ena efter den andra. Sedan gick vi till Lilla torg där vi gick in på Victors och åt middag. Tortellini med spenat och mortadella. Ganska gott. Resten av kvällen läste jag och åt godis och drack mer te. En inte särskilt lyckad dag.

Malmö del 1

Lördagen var solig och lagom varm och vi tillbringade den till fots. Vi kom fram till Kungsparken.

Inga spår efter Trädslaktens Vänner här inte.

I Slottsparken pågick Malmö Garden Show (jag tror att det hette så). Full aktivitet! Jag provsmakade och köpte en förpackning med ekologiska jordgubbsremmar som var väldigt smarriga och bra att tugga på när energinivån sjönk. Vid Ribersborgsstranden stannade vi till och köpte vatten och kaffe och vilade fötterna vid kallbadhuset.

Ett kallbadhus där besökarna kom och gick hela tiden, med och utan väskor med badkläder.

Mot Pildammsparken! Pär sa hela tiden att enligt GPS:en var det 20 minuters promenad, men hur länge vi än gick förblev svaret 20 minuter. Meh! Vi kom fram till sist.

En av ingångarna till Pildammsparken. Wow!

Blodsockret föll och vi med det. Det skulle finnas flera restauranger i parken och det var vad som höll oss uppe. Vi hittade en enda och den var väldigt, jättemycket tvärstängd och övergiven och hade nog inte öppnat för säsongen. Vi lämnade parken och i grevens tid hittade vi en vanlig korvkiosk, Snabbt & Gott med Scans varumärke. Kycklingburgare med currydressing, pommes och vatten. Det var så gott! Väldigt trevlig personal och bra service. En småtrist uteservering vid vägen, men det var pingstafton och förmodligen mindre trafik än vanligt. Styrkta till kropp & själ fortsatte vi och kom fram till Möllevångstorget vid 15 och då närmade sig stängningsdax för torghandlarna för de ropade ut sina varor för endast 5 eller 10 kr. Förbi Triangeln och Gamla Staden där vi kom fram till Science-fiction-bokhandeln. Varken Pär eller jag kan motstå böcker, så vi gick in. Jag hittade de första 2 delarna av “Det mörka tornet” av Stephen King och så den här enhörningen från “Dumma mig” som jag var oerhört frestad att sluta i min famn för att aldrig släppa.

Riktigt trevliga gator med gamla byggnader och så var vi plötsligt framme vid Lilla torg som är som en enda uteservering så här års. Det var här vi hamnade i fredags med blodsockret nere vid fotknölarna balanserande på kullerstenen. Då hamnade vi på en ekologisk restaurang, “Green Chilli” med indisk mat. Butter chicken tikka och nan-bröd – gudihimlenvadgottdetvar! MEN ljudnivån på de övriga gästerna var sanslös! Jag vet inte om jag någonsin har varit med om något liknande. Det var fredag kväll, härligt väder och hög stämning, men det gick nästan inte att prata med varandra. Vi fick ett bord för 2 som egentligen var 2 platser i ett bord för 8; mitt i med högt prat från alla håll och kanter och trångt. Gruppen till höger om mig som bestod av 2 par pratade motorsport och Kenny Bräck och jag fick lyssna på det vare sig jag ville eller ej. Paniken låg på lur och var väldigt nära ytan ett tag. Vi åt koncentrerat, betalade och flydde därifrån. När vi kom till torget på lördagseftermiddagen var det en helt annan stämning. Vid det laget hade vi kroknat och det jag ville var att sitta ned och dricka te. Hotell Renaissance, ett av många små hotell, hade en uteservering som gick ihop med loungen som var möblerad med generösa soffor och öronlappsfåtöljer, mjuk musik på låg volym och även samtalen var lågmälda. De serverade afternoon tea, men jag sa att jag inte ville äta utan bara få sitta ned och dricka te och det fick jag. Pär var mer sugen på öl. Där satt vi i nästan 1 timme innan vi fick ihop tillräckligt med ork för att gå den sista biten till vårt eget hotellrum. Den kvällen läste jag och Pär såg “Designated survivor” på Netflix.

Ett fönster i ett av de krypin på hotellet där man kan sitta ifred och läsa.

Perfekt innedag

Vägning: 97,2 kg som innebär en ökning med 0,4 kg och det tycker jag känns acceptabelt med tanke på hur jag ätit den senaste veckan. Det är tur att jag promenerade så mycket som jag ändå gjorde… Idag är tillbaka på Itrim-banan igen och det känns skönt. Jag har haft en vilodag idag med sovmorgon (även om det inte blev längre än till 20 i 9), en dusch och så har jag tvättat. Ute har det regnat och blåst rent otroligt! En perfekt dag att sinne inne, läsa och dricka te.

Överdos

Idag slog jag ihop 2 rundor och gick en promenad på 80 minuter och det var kanon!! Inte det minsta trött, bara varm – särskilt om fötterna – och halvlitersflaskan med vatten räckte inte hela vägen. Riktigt varmt i solen, skönt i skuggan och svala vindar, men det blev nog en överdos med sol för mig som inte tillhör soldyrkarna. När jag kom hem fick jag huvudvärk och jag blev trött, matt och lätt illamående, men efter en dusch, mer vatten och så Pepsi Max för att lugna magen kändes det bra igen. Det känns lyxigt att slippa få ont eller känna mig mörbultad efter en sån promenad. Jag tvättade mina ankelstöd idag. De var ganska dammiga efter att ha legat i en hylla och det slog mig att jag inte kunde minnas när jag behövde de senast. Fantastiskt! Jag åt en färdigrätt från Findus till middag, “Farmarbiff”, som var god även om den var lite för salt, men magen kändes upprörd efteråt och den kraschade för en stund sedan. Den köper jag inte igen… Annars har jag tvättat, druckit vatten, kissat, tagit hand om orkidéerna, druckit vatten, kissat, gjort 3 kannor te varav 2 smakade varmt vatten, druckit vatten, kissat osv. Det utgör i alla fall inga hinder att få i mig 2 liter vatten.

En snabbis hos tandläkaren

Vägning: 97,2 som innebär en minskning med 3 hg. Ålrajt! 😉

Jag var hos tandläkaren idag och i vanlig ordning var det inget jag såg fram emot och jag blev inte förvånad när jag drömde om att jag skulle till tandläkaren, men aldrig kom iväg – en typisk stressdröm. I drömmen stökade jag hemma i väntan på att gå. Jag krånglade med persienner och snören, en radio som inte gick att stänga av, jag rensade bland Elins gamla leksaker – hur mycket sopor som helst! – och så sprang Sissela Kyle in och ut i lägenheten. Whaaat… När jag tittade på klockan var den 20 i 10 och jag skulle ha varit hos tandläkaren 20 över 9 och inte hade jag borstat tänderna och var fanns plånboken – panik och sammanbrott. Undergångsstämningen hängde kvar länge efter att jag hade vaknat och förbättrade inte mitt humör. Det sista jag gjorde innan det var dax att gå – i verkliga vakna livet – var att borsta tänderna och rengöra bettskenan och när jag tittar på klockan ser jag att jag måste sätta fart, verkligen sätta fart om jag inte hade planerat att springa hela vägen! Det blev 25 minuters tempopromenad i ett ihållande regn och väl framm valde jag att ta hissen i stället för att gå 3 trappor eftersom hostan dragit igång. Jag hade knappt registrerat min ankomst innan jag fick komma in. Jäklar! Det var lagningen som skulle kollas en gång till. Den sitter där den ska och hon knackade och petade och blåste (då ilade det nåt så in i h-vete!) och röntgade för säkerhets skull. Allt såg bra ut. Jag fick en provtub med Sensodyne som jag ska smeta på tanden efter tandborstningen som extra skydd. Hela besöket tog 10 minuter och kostade 480 pix. Häpp! Jag gick en extra runda hem och det fortsatte regna, men luften var härligt fuktig och frisk och även om jag kände mig som en dränkt katt när jag kom hem, så hade jackan hållit mig torr. Klockan var inte ens halv 11, så jag hann med en kanna te före lunch.

Överlistad av mig själv

Igår promenerade jag. Det var dax att kolla hur arbetet fortskrider i Heliodal. Som okunnig betraktare har jag ett ord: kaos. Vilken röra! Det är i och för sig då som vägarbeten brukar falla på plats – lika obegripligt varje gång. Det är tänkt att det ska vara klart “våren 2017”. Tur för dem att våren är sen i år… Det var en väldigt skön promenad i alla fall.

Körsbärsträdet vid förskolan blommar som bäst.

En av 3 mäktiga ekar vid gångstigen mot Heliodal. Mitt favoritträd!

Vid 15-tiden åkte Pär och jag till svärisarna för deras gemensamma födelsedagsfirande (de fyller år med 10 dagars mellanrum). Vi fick inbjudan för några veckor sedan och jag sa redan då att jag skulle följa med. De är över 80 båda två och skruttiga, men sjukt envisa och jag kände att jag borde följa med eftersom jag inte träffar de alltför ofta. Jag har inte oroat mig eller haft ångest inför träffen. Jag mår ju så mycket bättre nu för tiden att jag kände mig säker på att slippa social baksmälla. Vi var 9 personer. Värdparet inledde med fördrink och snacks (som jag inte åt av) och vi satt i minst 1 timme. Middagen serverades med bordsplacering. Jag hamnade i mitten på ena långsidan och mot slutet av 3-rättersmåltiden (där jag inte tyckte att något var vare sig gott eller mättande) började orken och koncentrationen tryta. Till vänster om mig diskuterades bredband på Öland och till höger om mig diskuterades något annat. Jag hade inget att bidra med. Det surrade runt mig och jag stängde av. Jag ville hem. Vi blev sittande. Sedan togs disken om hand och sent omsider fikade vi. Då var klockan 20. Vid det laget mådde jag dåligt. Jag hade varit säker på att vi skulle ha varit på väg hem vid den tiden… Allt tog sån satans tid! Jag hade inte tålamodet. 45 minuter senare lämnade vi sällskapet och jag nästan sprang ut därifrån. Vi åkte till Robins lägenhet och lämnade över en kasse hö som Elin behövde till Selma (de bor där just nu) och några tårtbitar eftersom de inte kunnat vara med. Klockan var halv 22 när vi äntligen klev innanför dörren. Jag var trött och hungrig och jag var galet sugen på gott te! Pär gick och lade sig på en gång. Vi är inga partymonster direkt…

Idag har jag mått tjyvens. Äckligt trött, småknip i magen och illamående, tandvärk och små-ångest. Jag har mest druckit Pepsi Max och te för vatten har öka på illamåendet. Efter lunch sov jag i soffan och vaknade lagom till middagen som inte heller den föll mig i smaken, så ikväll har jag ätit kvällsmål. Jag känner mig överlistad av mig själv eftersom jag faktiskt trodde att jag inte gruvade mig för kalaset medan dagens hälsotillstånd säger något helt annat. När svägerskan med familj var här för några veckor sedan hade jag väldigt trevligt och kunde tillgodogöra mig positiv energi även om jag blev trött efteråt, men igår fick jag ingen sådan energi. Tvärtom. Dränerad. I vanlig ordning var det oratorstilen som gällde med risk att bli avbruten. Inga egentliga samtal eftersom vi var för många.

Själavandring och årlig dramatik

Igår åkte jag till Stockholm och köpte te. Till Centralen, kilade som en skrämd råtta till tebutiken, handlade och sen hem igen. Lika onjutbart som tidigare, men nu klarar jag mig i ungefär 2 månader.

Idag gick jag på toaletten vid 6 och sedan kunde jag inte somna om. Halv 8 gjorde det kloka valet att stiga upp i stället för att ligga kvar för att till slut somna och sedan inte orka upp förrän framåt lunch. Efter frukosten gick jag ut och då var klockan bara 10 i 9. Det var kanonväder och folktom vardagsmorgon, så jag styrde stegen mot Garnudden. Jag mötte en gapig klass precis i början och en i slutet, men annars var det bara jag och fåglarna.

Här stannade jag, pausade boken och lyssnade på avsaknaden av både bilar, tåg och människor. Trädens sus och fåglarnas kvitter.

Kroppen var lite motsträvig i början – jag går hela tiden och känner efter (spänner mig) ifall skavsåren ska höra av sig även när jag har plåster över hela hälarna. Idag klarade jag mig och det blev en väldigt skön promenad när jag kom in i en behaglig lunk. Jag gick motsols och när jag närmade mig utgången mötte jag flera tvåbeningar på väg in, så det var tur att jag var tidigt ute! Tårna domnade mot slutet trots att jag lossade helt på snörningen, men jag tröstade mig med att jackan hänger lösare kring kroppen. Enligt Fitbit har jag knatat 40 mil sedan jag började med stegräknaren för 4 månader sedan. Nästan 10 maratonlopp. Sug på den!

Nu har jag fått ihop 402 km (40 mil!!) och det motsvarar världens första tunnelbana, den i London.

Igår var det årsstämma i vår förening och det blev samma dramatik som förra året. Ordföranden, en ordinarie och en suppleant avgick i protest mot 2 av de nya styrelsemedlemmarna. Det är oxå möjligt att ordföranden avgick eftersom majoriteten av föreningen inte vill ha de förbudsskyltar som han insisterar på (det finns ett styrelsebeslut bakom uppsättningen, men resultatet blev otrivsamt). Det är rena rama dagiset och faktum är att det är andra gången som just den här ordföranden avgår i protest mot ett föreningsbeslut, så det är nog lika bra att han försvinner. Jag kan inte tänka mig att sitta med i styrelsen (av rena hälsoskäl) och tyvärr är det inte så många andra som vill det heller och det säger jag ingenting om, men till skillnad från de andra tycker jag att arvodet till styrelsemedlemmarna gärna kan höjas. De gör ett kanonjobb (förutom den styrelse som blev avsatt 2016 för de hade en del ljusskygga beslut på samvetet) och det är tack vare styrelsen som vår förening mår bra. Vi har t.ex. inte höjt avgifterna en enda gång på 18 år! Det är som med vilket arbete som helst som måste göras: om jag inte vill göra det själv, så betalar jag nån som gör det.