Huvudvärk

Pär skulle hälsa på hos sina föräldrar, så jag fick skjuts till Salem där jag skulle hämta paket. Jag promenerade hem på 45 minuter via Tennishallen och i långsamt tempo. Det var jätteskönt och jag har inte haft så fasligt ont efteråt, men gränsen går mellan 30 och 45 minuter. Jag hade huvudvärk. Faktum var att jag vaknade med huvudvärk och spänningar i nacken och antog att jag hade legat knasigt inatt. Frisk luft och rörelse räckte inte för att den skulle ge med sig, så när jag kom hem tog jag 2 Treo plus att jag masserade nackmusklerna med Tigerbalsam. Det fungerade. Tyvärr, kom alltihop tillbaka vi 17-tiden, så jag gjorde om kombinationen, men utan samma braiga effekt.

Spiken

Termometern visar 4 plusgrader. Regnet öser ned och det blåser som bara den. När jag promenerade tidigare idag var det 3 minusgrader och isigt. Ett väderomslag som heter duga. Det blev 30 minuters tempopromenad till Salem och 45 minuters lunk hem igen. Jag hade mina dubbade isbuggar. Kallt om ansiktet. Det var ingen höjdare och spiken i ryggen är tillbaka efter … jag vet inte hur länge. Jag har känt av den efter de senaste promenaderna och det har förmodligen att göra med att jag inte har använt MBT-skorna. Idag har spiken suttit kvar trots en värkkombo, ryggövningar och 2 omgångar med massagebältet (som jag fick gräva fram från garderoben). De olika åtgärderna har lindrat värken, men det gnager…

 

 

Svep

Idag klarade jag att gå hela sträckan från ytterdörren via Tennishallen och upp till Salem i ett enda svep utan att stanna ens för att hämta andan efter tennisbacken. Orken är tillbaka! Det tog 35 minuter i ett bra tempo. Sedan tog det 40 minuter att gå hem via Konsum. Det var kanonväder och nattfrosten låg kvar när gick 20 över 9. Slutet av promenaden var tung och jag har känt mig mörbultad efteråt, så i morgon kommer jag att vila.

Lerigt

Det blir aldrig att jag går runt Garnudden lika ofta som jag egentligen vill. Antingen är det Salem som är målet eller så behöver jag handla och Konsum ligger i motsatt ände eller så regnar det eller har regnat och då blir det lerigt. Idag gick jag runt Garnudden trots att det har regnat och det var lerigt, men det var skönt. Det tog hela 85 minuter från start till slut, så det går inte så fort numera, men jag stannade några gånger och lyssnade på tystnaden och söp in de knallgula björklöven mot en lika knallblå himmel. En promenad för själen lika väl som för kroppen.

Det är en dryg vecka sedan jag skickade in mina “trasiga” MBT-skor för undersökning. Igår mailade jag för att höra vad som händer och idag ringde M. De kommer att skicka ett par nya skor. Ett helt nytt par!! Trots att jag tolkade det hon sa som att skorna egentligen inte är trasiga. Jag sade att jag tycker att det är väldigt generöst och M svarade att de vill att kunderna är nöjda. Ändå är jag orolig för att behöva börja om och genomlida en ny omgång med skavsår, plåster och silvertejp…

På eget bevåg

Jag gick till Salem via tennishallen i en stadig lunk och det var väldigt skönt och tog 35 minuter. Jag skickade ett paket (mer om det längre ned) och hämtade ett annat från Footway med mina nya träningsskor för att ha inomhus (New Balance som är väldigt bekväma). Jag passade på att hämta ut recept oxå. Det var frestande att gå hemåt via Fjärilstigen och Statioil, men jag påminde mig själv om att tagga ned ambitionerna och jag skulle till Konsum oxå. Vår Konsum som hade nypremiär idag efter att ha varit stängd i 3 dagar. Vilket lyft! Väldigt fräscht och rymligt med nya kyl- och frysdiskar över allt. Grönsakerna har stängts in bakom glasdörrar och inget kan trilla ut på golvet längre. 2 vanliga kassor och 2 självbetjäningskassor. Ny belysning och nya STORA skyltar på utsidan. Jag strosade runt lite extra medan jag lokaliserade det jag skulle köpa, pratade lite med personalen som var idel leenden – de har fått en trevligare arbetsmiljö och jag hoppas att den fungerar för dem. Alla Coop Konsumbutiker ska vara upplagda på samma sätt och ha ett enhetligt utseende.En elektriker handlade oxå (kanske en av dem som har jobbat med renoveringen?) och på ryggen på hans tröja stod det: “Kompetenta elektriker är inte billiga. Billiga elektriker är inte kompetenta.”. Klockrent! På väg ut såg jag butikens fd chef, Ulle som övergav oss för ca 2 år sedan för att chefa för en butik i Stockholm. Hon har fått barn! Grattis! Jag skulle ha velat klämma på den omstoppade limpformade figuren i vagnen, men hon pratade med 2 damer, så jag fortsatte ut, men hon kände igen mig och hälsade.

Mina senaste MBT-skor. Vilka sorgens barn de har visat sig bli. Sju helsikes skavsår i början och den senaste månaden har de varit rena plågorisen. På impuls skrev jag till kundtjänsten hos MBT-skor Sverige och frågade om de kunde vara så att de helt enkelt är “trasiga”. Det var den 29 september. Dagen efter fick jag svar från M med ett telefonnummer, men jag ringde inte förrän igår. Hon blev lika fundersam som jag känner mig, särskilt som besvären försvinner med de gamla skorna (som jag hade idag). Då föreslog hon att jag skulle skicka skorna till dem för “undersökning”. De kan ju vara felkonstruerade som vilken annan produkt som helst. Varför inte? Idag skickade jag iväg dem. Jag är hänvisad till mina gamla och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om hur det går för sorgebarnen. Jag fick betala 70 kr i porto för att skicka iväg dem och kanske kommer de tillbaka i samma skick eller så får jag ett par nya eller tillgodokvitto. Fortsättning följer!

Från och med i morgon kommer jag att öka dosen av Sertralin från 150 mg per dag till 200 mg och jag gör det på eget bevåg. Att försöka komma i kontakt med en läkare är lögn i helvete, rent ut sagt. Jag har ätit SSRI-preparat i 30 år och kan hantera eventuella biverkningar. Senaste gången Elin var hos sin läkare för att få något mot ångesten valde han att höja dosen Sertralin i stället och det har fungerat för henne. Ångestmedicinen hon fick har hon inte behövt. Varför föreslog inte min läkare samma sak? Den vårdcentralen är värdelös!  Elins läkare finns oxå där, så det är väl snarare min läkare som är värdelös!

En tvärmulen eftermiddag när solen plötsligt bryter igenom…

 

Mer melodifestival

Promenad till Salem för att hämta ännu en omgång med VLCD-soppor från Itrim plus att jag handlade lite på ICA. Det var väldigt skönt! Jag kom iväg klockan 9 innan det blev för varmt. Jag gick via Tennishallen och även om den backen är flåsframkallande, så behövde jag inte stanna uppe på toppen för att hämta andan. Framsteg!

Dagens låtlisterepresentant är After Dark igen med ännu en melodifestivallåt. Den här gången från förra året, 2016. Gruppen finns inte längre men firade 40-årsjubileum det året. (Hur gammal är jag egentligen eftersom jag minns när de slog igenom…) “Kom ut som en stjärna!” – en inspirerande text om att våga vara sig själv.

 

Som en smäck

Vägning: 96,4 kg som innebär att jag har gått upp 1 kg den senaste veckan. Det går ned och det går upp och det går – förhoppningsvis – ned igen. Det har inte varit någon bra matvecka. Jag har frossat i Snickersglassar och igår kväll hade jag en mindre matsmälta. Jaja, shit happens. Den här gången har jag ingen energi att få panik och påminna mig själv om “Aldrig mer 100!”. Jag promenerade till Salem och hämtade ett paket från Ellos med underkläder och en ny pyjamas; alltihop i en storlek mindre än tidigare och alltihop satt som en smäck – en lyxig känsla.

Strömlöst

Så här års, med alla ljusa timmar, är ett strömavbrott inte lika tydligt som på vintern. Idag reagerade jag på att det var så tyst. Jag var på väg till toaletten vid 8-tiden när det slog mig att brummandet från kylen och frysen saknades. Strömavbrott? Det stämde för inget hände när jag försökte tända lampan i badrummet. Jag sms:ade Pär, på arbetet, som kollade kommunens hemsida och det var drygt 2000 abonnenter som var strömlösa, men de visste inte varför. Jahaja. Jag fortsatte med morgonpysslet och frukosten, men fick klara mig utan ägget. Mina planer var att hämta ett paket på ICA, men jag hade ingen lust att gå dit och sedan få besked att inga paket kan lämnas ut pga. strömavbrott, så jag ringde och frågade och fick svaret att “det lyser i taklamporna”. Det blev en tung och trög promenad och jag kände mig rätt trött på att knata runt i omgivningarna, så det är kanske inte så dumt med ett miljöombyte för några dagar. Annars känner jag mig stressad av att vi ska till Malmö – det är ett jäkla kliv utanför min komfortzon, men jag känner oxå att jag måste för att inte begränsa mig själv allt för mycket. Jag hämtade paketet på ICA, köpte en Nasonex på Apoteket och gick sedan till Filmkedjan för ett annat paket. Döm om min förvåning när jag möttes av de anställda som satt utanför en fortfarande igenbommad butik eftersom de var strömlösa. Det var ju bara några hundra meter från Salem Centrum! Inte mycket att göra åt det. Elin sms:ade att vi fått tillbaka strömmen klockan 10. Jag gick hem igen. Resten av dagen har jag förberett resan, tagit hand om orkidéerna, storstädat hos Bibbi, rengjort luftrenaren (vars filter var mycket dammigare än vanligt pga. all pollen). När jag funderade på vilka kläder jag skulle packa fick jag syn på min absoluta favorit-fleece som jag inte har kunnat ha på några år eftersom jag har varit för stor för den, men som jag inte har haft hjärta att göra mig av med eftersom den är sååååå fin med små broderade blommor, rejäla blixtlås och fina kantband. Det är i alla fall 15 år sedan jag beställde den via Femina och nu får jag plats i den igen. Lycka! Den får följa med till Malmö.

Min favorit-fleece får träda i tjänst igen!

Jag kommer att ha en blog- och Facebook-fri minisemester och är tillbaka på onsdag. Ha det så bra i hänryckningens tid!

Att få må bra

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande “Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. “Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. “Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. “Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.