Etikett: låtlisterepresentant

Huv’et upp och fötterna ned!

Ett par minusgrader, frost, vindstilla och sol. Samma vädermässiga förutsättningar som förra måndagen när jag föll pladask. Det var dax att ta sig över tröskeln muren och köra stavgång. Det var inte stavarnas fel att jag ramlade senast. Det var inga trappor eller backar. Det var inte halt. Sedan jag stod på öronen för 2 år sedan har jag blivit försiktig och tar det jävligt lugnt nedför trappor och backar. Jag spänner ögonen i trottarkanterna innan jag tar klivet. Försiktigheten har hela tiden balanserat på gränsen till rädsla och efter förra veckan har jag blivit rädd. När jag vaknade idag slog ångest och motvilja till när jag kom ihåg att jag hade planerat att hämta ett paket. Med stavar. Jag drog ut på morgonrutinerna så mycket jag kunde, men kvart i 10 tog jag ett djupt andetag och med stavarna i ena handen och med andra handen (krampaktigt) på trappans ledstång tog jag mig ned till gångvägen. Genom att dra skosulan mot marken fick jag det lugnande beskedet att det inte var halt. Jag började gå. Det gick inte fort. Jag spände mig, så att jag fick ont i kroppen och måste påminna mig om att andas. Tur och retur Salem, 25 minuter dit och 35 minuter hem och jag hade huv’et upp och fötterna ned hela tiden. Mot slutet var det nästan skönt. Väl inomhus blev det 40 knäböjningar oxå. Kroppen fick en välbehövlig omgång och det känns i ryggen och magen.

Dagens låtlisterepresentant är instrumental och otroligt skön: “Wombass” med Tiësto & Oliver Heldens.

Resignation och högläge

Minusgrader. Frost. Vinterjacka och mössa. Inte halt. Solsken. Tempo och flyt. Härligt! Stavgång i en dryg halvtimme. Det blev inte mer för sedan ramlade jag. IGEN. Det är 2 år, 1 månad och 8 dagar sedan jag ramlade förra gången och då blev jag oerhört mörbultad. Den här gången stukade jag den andra foten, sträckte mig på höger sida och fick ett blåmärke efter stavhandtaget i handflatan. Medan jag föll hann jag ropa “Nej, nej, nej!”. När jag hade landat på magen, så att luften bokstavligen gick ur mig utbrast jag: “Menvadfaaaaninte igen!”. Den här gången blev jag inte rädd. Jag fick heller inte så ont att jag grät. Resignationen tog över. Jag reste mig upp, borstade av mig och haltade hemåt. Nu blir det soffan ett tag igen och ett ständigt högläge för foten. Knäböjningsutmaningen får brytas, men i fortsättningen kommer jag att lägga till 30-50 knäböjningar efter varje stavgångsrunda.

Dagens låtlisterepresentant är Scritti Politti. Låten heter “Absolute” och kommer från “Cupid & psyche ’85”, en skiva som jag lyssnade sönder. Den är 30 bast, men den håller!

Dimma och kylspray

Jag började dagen med en upptäckt: om jag ligger och sover ovanpå mobilen, så hörs inte väckningen. Meh! Därför fick jag sova en timme extra och därför kom jag inte iväg med stavarna förrän kvart över 10. Spotify lade av innan jag hade fått upp farten och jag lyssnade på min bok i stället, men det sänkte tempot. Inte så dumt, egentligen… Stavgång i 70 minuter och 30 knäböjningar. Joråsåatt… Det var härligt ute! Dimma – jag gillar dimma! – och solen gjorde tappra försök att skingra den.

När det inte är dimma kan man se husen på andra sidan Flaten, men inte idag.
När det inte är dimma kan man se husen på andra sidan Flaten, men inte idag.

Trots att jag inte har hunnit prova den ännu tänker jag tipsa om en kylspray som funkar på värmevallningar, Physicool. Den finns inte på så många svenska sajter och hos Supplementstore var den billigast. Min kroppstemperatur har sjunkit igen och jag har strumpor på mest hela dagarna och inte behöver fönstret vara öppet jämt heller, men jag anar att det bara är tillfälligt.

Många änder som gled runt parvis och en och annan häger.
Många änder som gled runt parvis och en och annan häger.

Jag hann lyssna på 2 låtar innan Spotify gick i strejk och en av dem får vara dagens låtlisterepresentant. Alida med “Feathers”.

Genomkörare

Stavgång i 60 minuter. Jag tog det lugnt i början och var frestad att korta av den planerade rundan, men jag är glad att jag inte gjorde det för det var en runda med få backar vilket gjorde att jag lättar fick in rytmen och flytet. Det var jätteskönt och jag fick hjälp av flera bra gånglåtar! När jag hade 1/4 kvar blev jag trött, men då kom “Said too much” och trots att den är snabb fick jag in takten och lyckades hålla den hela låten, 3 minuter och 35 sekunder som blev rena ruschen. Endorfiner och lycka! När jag kom hem blev det 30 knäböjningar (25 igår) och sedan stretchade jag. Jäklar vilken genomkörare kroppen fick idag! Igår lade jag till det gröna gummibandet till knäböjningarna för det känns stabilare plus att höftmuskeln tränas, men det var inte bra för höger fot och resten av gårdagen och idag har jag haft riktigt ont. Idag hade jag skor på mig när jag körde knäböjningarna och det ska jag ha i fortsättningen.

Sned och vind och lite övergiven så här i november.
Sned och vind och lite övergiven så här i november.
Samma brygga i slutet av mars. Troligen vid samma tid på förmiddagen, men ett helt annat ljus.
Samma brygga i slutet av mars. Troligen vid samma tid på förmiddagen, men ett helt annat ljus.

En av de saker jag tycker om med Rönninge är att vi som är ute och rör på oss hälsar när vi möts. Inte alltid, men ofta. Just idag hände det flera gånger. Det är samma sed som man har när man möts i skogen eller ute på fjället. Det känns bra och ger ett vänligt intryck.

Dagens låtlisterepresentant är The Mowgli’s med låten “I’m good”. Den kom direkt efter ovan nämnda endorfinkick och kanske var det därför jag tog till mig den positiva refrängen.

I’m good, I’m good, I’m good, I’m good

I’m living life just like I should

Wouldn’t change it if I could

I’m good, I’m good, I’m good

När jag passerade förskolan såg (och hörde) jag 3 småtjejer, ca 5 år och jag hade hunnit förbi när en av de sa:

“En till tjej som joggar! Vi måste fråga vad hon heter!”

“Vad heter du?”, frågade nummer 1.

“Ewa”, svarade jag. “Vad heter du?”

“A”, svarade hon.

“Min mormor heter Eva!”, utbrast nummer 2.

“Ett fint namn.”, konstaterade jag.

“På min förra skola fanns det en som hette Eva.”, sa nummer 1.

“Jag hade en fröken en gång som hette Eva.”, inflikade nummer 3.

“Det är jättemånga som heter Eva!”, utbrast nummer 2.

“De är överallt!”, svarade jag och slog ut med armarna.

“Jaa!”, svarade 2:an.

Trappor

Stavgång tur och retur Salem, 35 minuter dit och 25 minuter hem. Det var ganska skönt! Inga endorfiner, men långt ifrån plågsamt. Jag finslipar tekniken. Jag sätter inte i staven riktigt lika långt fram, trycker till och släpper inte förrän armen är bakåtriktad. Det blir en helt annan skjuts i rörelsen, men det är tuffare för armarna. Jag blir hellre trött i armarna än i benen för då orkar jag i alla fall hela vägen hem.

Inga knäböjningar idag för det är vilodag.

Här är 2 av de 3 djävulusiska trapporna som alltid kommer i slutet och som är svåra att undvika. De är knappt synliga under alla löv.
Här är 2 av de 3 djävulusiska trapporna som alltid kommer i slutet och som är svåra att undvika. De är knappt synliga under alla löv.
Det här är utetrappan här hemma.
Det här är utetrappan här hemma.

Dagens låtlisterepresentant är Robin Sherwell med “Islander”. Jag har alltid gillat trummor och rytmer! “Ös på, grabbar!”

Fortsatt blä

Stavgång. Vilken dålig idé det visade sig vara! Plågsamt är bara förnamnet och jag kortade av den tänkta rundan till hälften. Det blev 45 långsamma minuter. Nära panik när det kändes som att jag inte skulle orka och då fick jag ta ett djupt andetag, koncentrera mig på ett steg i taget, för varje steg kom jag närmare hem. Jag fokuserade blicken i marken närmast för att inte bli överväldigad av avståndet. Jag brukar trösta mig med att en kort, dålig runda är bättre än ingen runda, men det vete tusan om den här rundan gjorde någon nytta. Kroppen blev nog mest stressad av den plågsamma upplevelsen.

Knäböjningar: 20 stycken.

Dagens låtlisterepresentant blir Dear Rouge med låten “Black to gold”. Jag hade precis tagit mig uppför trappan här hemma (halleluja!) när den startade. Jag gick från plåga till “Nu hemma!” och för mig var det black to gold. Lycka!

Ett enda stort blä!

Vägning: 107,4 och det innebär att inte ett enda hekto, än mindre kilo har försvunnit. Blä! Jag vet varför. Kvällstugget har innehållit för mycket rostat bröd. Jag har inte hållit mig till september månads protein & fett. Enligt den överenskommelse jag gjorde med mig själv råder härmed godisförbud. Jag skulle kunna strunta i den regeln eftersom jag inte står till svars inför någon annan än mig själv, men efter ångestfyllt velande har jag bestämt att hålla mig till avtalet. Inget godis fram till halvtidvägningen den 15 november. Och inget mer rostat bröd på kvällen!

Stavgång 80 minuter. Dagens andra blä. Det var skönt en enstaka minut här och där, men övervägande jobbigt plus att jag har fått tillbaka skavsåret på hälen trots att jag tejpat med silvertejp. Tejpen har nötts ned och måste bytas ut. Det är samma sak med den vänstra skon. Jag har visserligen inget skavsår där, men sömmen sliter på strumpan.

Jag har antagit en utmaning i knäböjningar helt i min ensamhet. En utmaning på 30 dagar och det passar utmärkt att börja den 1 november. 10 stycken idag. Det är inte många och när jag tränar med gummibanden kör jag betydligt fler, men 10 stycken knäböjningar efter 80 minuter stavgång var en annan femma. Hehe. MBT tillsammans med Bungy Pump får mig att känna det som att jag vet något som ingen annan verkar ha listat ut. Det ultimata träningspasset! Jag saknar knäböjningar från styrketräningen och därför har jag antagit den här ensamma utmaningen.

Dagens låtlisterepresentant blir Beldina med “Ocean”. Den är kluckig, ploppig och skön. Det var svårt att hitta en låt idag eftersom jag kände ett enda stort blä inför även musiken.

Idag finns det ingen lyckokänsla.

 

Stavgång och bh-lycka

Då var det dax igen: tur och retur Salem för att hämta paket. Stavgång, åff kårs och jag hade ett rackarns bra tempo till och med uppför tennisbacken som är rätt otäck. Tempot var så pass bra att jag sänkte tiden med hela 5 minuter (en omväg till Salem som brukar ta 35 minuter). Hej å hå! Vägen hem, den vanliga, tog 20 minuter som vanligt. Det var så jäkla skönt den här gången! Endorfiner och lyckokänslor över MBT-skorna.

Dagens låtlisterepresentant är LISTENBEE med Naz Tokio och låten “Save me”. En riktigt bra gånglåt som fick mig att susa fram.

För flera veckor sedan gjorde jag en större beställning hos Ellos med bl.a. bh:ar. Det visade sig att jag hade beställt fel, så dem returnerades och jag fick tillbaka nya i rätt modell, men då var de för stora. Jag returnerade igen och bytte till rätt storlek och det var de jag hämtade idag. BH:ar som egentligen är av sportmodell och just därför har extra stöd över allt. De är av märket Glamourise och jag hittade dem för något år sedan och använder bara dem, 1 till träning och 2 som jag har till vardags. De blir utslitna och förlorar stuns och stöd. När jag tog på en av de nya idag efter att ha ångat på med stavarna och sedan duschat fylldes jag av välbehag, en lyxig känsla av att ha på mig ett plagg som sitter bra trots att det är i en stor storlek. Lycka!

Jag upptäckte att jag hade sällskap medan jag stretchade.
Jag upptäckte att jag hade sällskap medan jag stretchade.
Nästan vacker, tycker jag.
Nästan vacker, tycker jag.

Fantastisk höst

60 minuters stavgång i ett fantastiskt höstväder! Det har varit någon enstaka mulen dag (inte mig emot) och det har regnat en kväll (som jag kan minnas), men egentligen kan väl ingen klaga på den här hösten? Solen fortsätter att stråla även om den inte är lika varm längre. Det är vansinnigt skönt att komma ut! Det gick bättre idag med mer flyt och jämnare tempo och inga nerviga nypor.

Träd 8

 

 

Dagens låtlisterepresentant är Nick Jonas med låten “Levels”.

En drulle med nerviga nypor

Vid 4 vaknade jag till och i förbifarten kände jag att jag inte hade ont i fingret. Jag vaknade till ordentligt och provböjde det flera gånger. Det gjorde inte ont! Det tog emot lite för svullnaden hade inte lagt sig helt (det har den fortfarande inte), men det var fullt böjbart och jag kunde röra vid fingertoppen utan att det smärtade. Lättnad! Och sedan kom jag på att jag ju inte behövde stiga upp halv 7 bara för att vara på vc i god tid för öppna mottagningen och då kunde jag lugnt somna om. Sedan blev jag nervös över att fingret skulle tjocka på sig igen vilket gjorde att jag vaknade titt som tätt för att provböja det. Summa summarum: inte den bästa sömnen.

Knallblå himmel.
Knallblå himmel.

Klockan var kvart i 9 när jag tog mig ur sängen, drog upp rullgardinen och såg att gårdagens blåsande hade jagat bort varenda liten molntuss. Solen brakade ned och det var hela 9 plusgrader. Ut med stavarna! Det blev 75 minuter, men det var ingen höjdare. Jag fick aldrig upp farten eller flytet, men det var så skönt att komma ut och vädret var makalöst! Sommarvarmt i solen. Jag valde rundan som har Den Djävulusiska Backen mot slutet (bilden ovan) och trots att den som vanligt var mördande att ta sig uppför den idag valde jag ändå att svänga av från Sandbäcksvägen för att få ännu otrevligare backar att kämpa mig uppför. Vingel, vingel, knappt styrfart, men jag är inte i alltför usel form för jag behövde bara 15-20 sekunder för återhämtning och sedan fungerade andningen som vanligt.

Skuggorna var så långa att det kändes som sen eftermiddag.
Skuggorna var så långa att det kändes som sen eftermiddag.

Uttrycket “nerviga nypor” från Harry Potter är mycket användbart. Speciellt idag. Jag har jonglerat med tvättmedelsflaskor och jag har fumlat med flaskkorkar och hörlurar. Det värsta var när jag hade stoppat tillbaka mobilen i jackfickan efter ett fotostopp, men inte fick ned den ordentligt utan märkte att den åkte i backen när det ryckte till i hörlurarna som slets ur. Mobilen studsade en gång och åkte sedan ur sitt fodral, men under över alla under landade den inte på skärmen. Härregud …  Jag sänkte promenadtakten efter det för jag ville inte riskera att själv åka i backen och stuka fötterna igen.

Träd 4

Pär, hans syster och systerson campar någonstans längs Sörmlandsleden i natt. Elin är hos Robin. Jag är ensam med alla fyrbeningar. Det är fredag och jag har Fazers blåa choklad och lakrits-ferrarisar, Findus pasta med grönsaker och kyckling i pepparsås och SIA chokladglass till efterrätt. Kläderna sitter lösare och fingret är böjbart. Allt detta och så den härliga hösten är lika med lycka!

Dagens låtlisterepresentant är Jessie J med “Said too much”. Den här har jag haft i många månader nu och tröttnar inte.