Att jämföra gårdagen med idag är att jämföra svart med vitt. Inatt sov jag gott. Jag vaknade lugn och utan huvudvärk. Gröt med bär och mjölk till frukost (jag glömde att koka ett ägg!). Sedan skulle jag gå till Konsum och fick knappt upp ytterdörren. Det föll en massa snö igår – 15 cm, minst – och inatt och den har blåst ihop i drivor. Jag fick sopa mig nedför trappan och pulsa fram till gatan där det var plogat. Men jag orkade. Och det var skönt, så skönt att få komma ut! När jag kom hem skottade jag vår gång och sedan pulsade jag till baksidan för att ta bort snön från fågelautomaten som hade grottat igen. En helt annan ork än igår! Till lunch åt jag och Elin omelett med tomat och parmaskinka till och så te efteråt. Gott, gott, gott! Itrims kycklingsoppa till middag och så en skogsbär-shake nu på kvällen. Jag är hungrig, men jag mår inte dåligt. Stor, befriande lättnad!
Far åt helvete vilken jobbig dag!! Jag sov inte bra i natt. Allt vattendrickande gjorde att jag fick gå på toaletten 2 gånger och så har jag växlat mellan att svettas och frysa. Jag vaknade med huvudvärk och ångest och hade svårt att få i mig äppelgröten utan mjölk (det ska ju vara lättmjölk och nåt sånt skräp har jag inte hemma). Det var 7 minusgrader och strålande sol och jag längtade ut, men jag orkade inte. Kroppen vägrade. Jag lade mig igen. Svettades och frös, men somnade till vid halv 10 och sov till 11. En snabb dusch hjälpte lite för att få bort unkenheten. Ångesten kom och gick hela.Jävla.Tiden. Vad har jag gett mig in på?! Jag vill inte göra det här!! Jag vägrar att gå tillbaka till lättprodukter!!! Jag vill inte, vill inte, VILL INTE! Försök ta 1 dag i taget. Jag kommer aldrig att få äta godis igen! Jag orkar inte…. Huvudvärk!! Det var ingen bergochdalbana – det var en jojo. Uppochned, uppochned, uppochned, uppochned, uppochned. Jag lyckades lugna ned mig och tänka att det är frivilligt, det är ingenting jag måste (även om Itrim kommer att dra 700 spänn i månaden i 2 år…). Och direkt efter kom paniken över vad jag har gett mig in på och att jag inte klarat av ens 2 dagar. Jag försökte titta på film, men kunde inte koncentrera mig. Huvudvärk och ångest och vattendrickande. Illamående. Som pricken över i kände jag mig uttråkad av att inte kunna koncentrera mig. Mer panik. Vid halv 15 dök jag rätt ned. Då gav jag efter. Låg i fosterställning i soffan. Jag vill inte göra det här! Jag vill dricka te med socker och röd mjölk och äta rotfruktsmacka med mycket leverpastej!! Jag vill inte vara fet… Jag vill gå ned i vikt och köpa nya kläder! Jag är så sugen på ferrarisar…. Du kan glömma allt vad godis heter för i fortsättningen kommer det bara någon enstaka ”undantagsdag”! Är det verkligen värt det?! Om jag hoppar av det här kommer jag att ångra mig, det vet jag. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE!!! Jag började gråta. Jag vankade fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket och fick obehagliga minnesbilder från vintern 2011/12. Och jag fortsatte att gråta. Då kom jag på att jag kunde ringa IB och hon tyckte det att det var bra att jag ringde och att hälsan kommer alltid först vilket betyder att om jag mår så dåligt av enbart måltidsersättning måste jag ändra metod. Nu ska jag äta 2 vanliga måltider (Itrim-stilen alltså) och 2 ersättningar. Efter vårt samtal lagade jag riktig gröt och åt med äppelmos och röd mjölk och 1 kokt ägg. Det var inte gott. Det var nästan äckligt och då fick jag panik igen och ringde till Pär. Och grät. Vi pratade tills jag hade lugnat ned mig. Det är inte kört bara för att jag inte klarar att rivstarta. Det är ett 2-årsprojekt och jag kommer att gå ned i vikt även om det går långsammare. Det är tänkt att metoden ska anpassas till mig, inte att jag ska passa in i en färdig viktminskningsmall. Medan jag pratade med Pär bestämde jag mig för att ikväll skulle jag dricka te. Med socker och fullfet mjölk. Och det gjorde jag! Elin är hemma ikväll och vi drack te och tittade på ”Downton Abbey”. Jag tog en extra Lyrica och 2 treo mot huvudvärken. Nu är jag lugn och fin. Jag försöker att inte oroa mig för i morgon…
Idag hade jag den första träffen med min hälsocoach IB hos Itrim. Det var givande, hon var bra att prata med och projektet känns möjligt. Jag börjar med en rivstart för att sparka igång det hela genom att byta ut alla måltider mot ersättning i 3 veckor. Det tuffaste blir att inte få dricka te eftersom jag använder både socker och mjölk. Annars känns det bra att klippa tvärt, att börja om och det är psykologiskt att börja den första måndagen på ett nytt år. Ja jävlar!
Vägningen skedde på en specialvåg som även känner av fettmassa, benmotstånd och vätska. Om det hade handlat om att jag skulle väga mig bara för att väga mig hade jag blivit oerhört nedtryckt, men nu handlar det bara om en startpunkt.
Vikt: 107,7 kg och jag har 70 kg som målvikt. Kontraktet med Itrim är på 2 år.
Fettmassan är 50,8% eller 54,7 kg och bör inte vara högre än 34% resp. 27 kg.
Muskler och ben utgör 53 kg.
Det handlar om VLCD, Very Low Calorie Diet med 4 måltider varje dag. 595 kalorier per dag i 3 veckor och sedan trappar jag upp genom att byta ut en ersättning mot vanlig mat, men det kommer inte att handla om att äta som jag har gjort hittills.
Det här är min mat de närmaste veckorna fram till nästa träff med IB.
Jag åt ju frukost som vanligt även om det var litet tidigare än jag brukar, men lunchen bestod av kycklingsoppa, middagen utgjordes av äppelgröt med kanel och som mellanmål (jag tänker kalla det kvällsmål) drack jag en shake med skogsbärssmak. alltihop är helt ok smakmässigt. Jag var tvungen att kånka ned mikron från övervåningen och nu står den och tar upp hopplöst mycket utrymme på köksbänken. Som komplement till dessa festliga måltider bör jag bälga i mig minst 2 liter vatten om dagen. Te är – TYVÄRR! – inget alternativ, men jag får trösta mig med Pepsi Max när jag vill ha något med smak. IB påpekade att den tvära omställningen kan leda till att jag inte vill ha socker i teet i fortsättningen. Det skulle lösa många problem!
Jag är hungrig och sjukt trött och fryser och har huvudvärk. Humöret går upp och ned som en jojo och pendlar mellan hopplöshet och möjlighet. Jag väntar på att få gå och lägga mig, men först ska Selma få vara ute och skutta ett par timmar.
Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?
När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).
Fitbit Zip jämfört med ett vanligt cerat.
Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.
Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.
Julen kan vara mysig. Julen kan vara en prövning. Julen är inte likgiltig. Varje år skrivs det och tycks det om alla som är ensamma just kring jul. Det finns de som är ofrivilligt ensamma och som mår dåligt av det och så finns det de – vi – som väljer att vara ensamma och som inte mår dåligt av det. Jag kan inte låta bli att undra om de som mår dåligt under julen, mår dåligt för att det är en prövning eller för att de upplever det som att de inte lever upp till omvärldens förväntningar och märkliga krav på hur julen ska upplevas? Det anses bättre att fira jul tillsammans med fullständiga främlingar än att sitta ensam. Ensam är ett fult ord så här års.
Jag har upplevt några olika konstellationer genom åren. När jag bodde hemma rådde rutiner och traditioner. Utomhusgranen tändes på lucia, inomhusgranen kläddes dagen före dopparedagen medan ”Beatrix Potters jul” gick på tv:n i bakgrunden med dansande grisar och möss. Storhandlingen på Obs! (det heter Stora Coop numera) klarades av någon vecka innan jul och skinkan griljerades en viss dag. När Elin var liten firade vi jul hemma på Fornbacken med svärisarna som kom ned från Luleå. Det var nog ungefär när vi flyttade hit till Rönninge som vi började fira med Vårat Gäng hos svärisarna på Klara Östra och det har vi fortsatt med. Julen 1999 dog pappa och det var några jular efter det som var extra tunga. Julstämningen har allt svårare att infinna sig. Jag mår dåligt av att det börjar julhetsas redan i oktober och som motreaktion har jag tvingat fram en allt mer nedtonad jul här hemma. De senaste åren har vi inte ens haft en gran utan bara en bordsgran från Clas Ohlson. Det är knappt att nyårsfyrverkerierna har tystnat innan jag river ner de få juldekorationerna. Äntligen vardag igen!! Jag mår illa av frossandet vid julbordet. Svärmors julmat är den godaste utan konkurrens, men mängden… Det är äckligt när man tar om både 2 och 3 gånger av sillen & potatisen innan man ens har kommit till varmrätterna som det oxå äts flera portioner av. Lite senare blir det fikabröd och julgodis. ”Ät mer annars får vi äta julmat fram till påsk!” Hur lite mat svärmor än gör, så är det ändå för mycket. Ingen annan gång under hela året äts det så mycket mat och jag undrar varför?! Urgamla traditioner som hänger i sedan jordbrukssamhället när man arbetade hårt, slaktade djur under hösten och verkligen unnade sig till jul. Den här julen talade jag om för Pär, en månad i förväg, att jag inte hade för avsikt att följa med. Han blir inte lika upprörd längre, har väl resignerat, men han fick ur sig något om att det kanske inte vore för mycket begärt om jag följde med därför att han och de andra ville det. Varför skulle någon vilja ha mitt motvilliga sällskap? Jag har firat både julaftnar och nyårsaftnar med hjälp av flera extra Lyrica som har gjort mig behagligt avtrubbad och sedan dödstrött och så vill jag inte ha det. Jag har aldrig bett någon göra något/följa med på något ”för min skull”. De ska vilja det själv, annars gör det hellre ensam. Så igår var jag ensam hemma med Bibbi och Selma. Lugnt och skönt. Sov ett par timmar i soffan. Jag åt lasagne av märket ”Familjen Dafgårds” och det var gott. Ingen julmusik. Ingen Kalle Anka. Ingen alkohol. Inget prat. Det är en god jul för mig.
I onsdags var jag hos R på Sax & Fön igen. Tredje gången gillt och den här gången klippte hon till ordentligt. Lite för mycket faktiskt, men det är så skönt att inte ha en massa hår som lägger sig som en mössa över huvudet. Hon hade en radiostation på i bakgrunden som spelade mestadels 80-tals musik. Den ena pärlan efter den andra. Så kom ”Knock on wood” med Amii Stewart och vi utbrast: ”Den här är bra!”. ”Den ska spelas högt.”, sade jag. ”Det har du rätt i”, sade R och sprang för att höja volymen och sedan diggade vi. R viftade med kam och sax medan jag gjorde mitt bästa sittande i frisörstolen.
Det var vintersolståndet i onsdags. Det har blivit en viktig dag rent psykologiskt för mig. Då vet jag att det vänder, att ljuset kommer tillbaka. På SMHI:s app kan jag se hur solen går ned 1 minut senare för varje dag. Det är upplyftande! Sedan går jag in på FB och ser att de kallar den för ”vinterdagjämning” och att de ”välkomnar vintern” eftersom de tror att det är den dagen, så behändigt nära julen, som vintern kommer. Det går utför med den svenska hjärntrusten.
På torsdagen promenerade jag iväg och hämtade 3 paket på 3 olika ställen. Ett stort brev (som skulle ha gått ned i vår brevlåda) på ICA. Det var inte så mycket folk, 4 före mig och det gick fort tills det var min tur. Då försvann den ena av 2 personal och hon som blev kvar gick över till spelkassan och betjänade kunder och där stod jag. Jag är inte någon liten späd varelse och hade dessutom min cerise jacka, men hon lyckades ignorera mig fullständigt. Jag blir hellre förolämpad än ignorerad för då kan jag i alla fall ge svar på tal. Efter 3-4 spelkunder var det en annan väntande som undrade om det inte fanns någon i postkassan. När hon äntligen tog notis om mig, mötte hon inte min blick och hon släppte bara paketet ifrån sig innan hon tog nästa. Jag tackade, men önskade henne inte god jul. Sedan var det dax för Filmkedjan. Där var det lugnt, de hade precis öppnat och damen var väldigt trevlig, så utöver mitt tack önskade jag henne en god jul. Sista paketet fanns hos Bamses och han är alltid trevlig! Tack och god jul! Jag bemöter som jag blir bemött. Det är bara när jag känner mig helgonlik som jag är trevlig oavsett hur jag bemöts.
Det blev en rejäl promenad, 75 minuter exklusive alla paketstopp och jag hade mina nya Ecco-kängor som är sköna och rejäla och snygga och jag blev väldigt förvånad när jag fick ont i ryggen senare på dagen. Spik i ryggen, modell mindre och det går inte över. I och för sig har jag inte provat ryggyogan utan bara Treo, men det känns inte bra. Idag har jag inte gjort mycket. Jag har haft ont lite över allt och är trött. Pär och Elin turas om att vara förkyld och jag misstänker att det är min tur nu…
Vinteräpplena hänger kvar och ser ut precis som julgranskulor.
Igår såg Elin och jag”The conjuring 2”. Den var nästan lika bra som den första och är baserad på verkliga händelser i Enfield i slutet av 1970-talet. Idag såg jag en film på Netflix, ”Big eyes” som oxå baseras på verkliga händelser och handlar om konstnären Margaret Keane. Hon målade barn med enorma, själfulla ögon. Hon var tillräckligt tuff för att lämna en dominant man 1953 då kvinnor knappt arbetade utanför hemmet för att hamna i klorna på Walter Keane som manipulerade henne till att gå med på att säga att han var konstnären och de tjänade stora pengar på hennes tavlor. Den var riktigt bra! Jag skulle ha velat veta mer om varför hon lät sig manipuleras. Nu ikväll var det dax för kusligheter igen med filmen ”Lights out”. Den var riktigt kuslig! Inte äcklig och utan en skrik- & blodfinal. En skräckfilm med ett sorgligt slut och de är lätt räknade.
Elin ska börja plugga i januari. Hon har kommit in på ”Förskollärarprogrammet med interkulturell profil” på Södertörns högskola”. Ålrajt!! Hon får garanterat jobb efteråt.
Jag är omringad av förkylningsvirus! Elin och Pär turas om att vara förkyld. Till och med läkaren igår var förkyld. Jag känner mig lite snuvig. Inte helt orkeslös och idag fick jag träna på att kompromissa. Igen. Hoppa över gummibanden helt (men vad skulle jag då göra hela eftermiddagen?) eller köra ett lättare pass. Det blev ett lättare pass. Det gick så där. Koncentrationen var inte på topp och jag kom aldrig in i träningen, men det var ändå skönt.
Dagens låtlisterepresentant är Fallulah med ”We all need water”. People like to tell you what you know, what you don’t know. People like to tell you who you are, who you can’t be. Underneath the greasy black soil runs water. We all need water, we all need water.
20 minuters promenad till vårdcentralen och 30 minuter hem med bra tempo! Det var jätteskönt! Isigt och knölig, men med isbuggarna var det inga problem och jag hade lyckats snöra dem ordentligt, så jag har sluppit få ont efteråt. Jag har provat på Artrox från Apoteket för knäna och har tagit 1 eller 2 tabletter om dagen och kors i himla taket de hjälper! Jag tänkte på det just idag när jag kom till trappan upp till Salem centrum, så tämjde jag den utan problem. Det gjorde inte ont nedför trappan heller. På förpackningen står det att om man behöver ta Artrox i mer än 1 månad bör man rådgöra med sin läkare, så idag rådgjorde jag med min läkare. Han tittade på FASS, men kunde inte se något som skulle vara skadligt mer än att huvudingrediensen är glukosamin (en sockermolekyl) och att man kanske ska hålla koll på blodsockret om man är diabetiker. Varför kan de inte skriva det då?! ”Om du lider av diabetes bör du rådgöra med din läkare om du behöver Artrox mer än 1 månad.”
Jag hade en eftermiddagstid, klockan 15, som jag egentligen inte gillade, men som gav mig intrycket av att JP inte var lika stressad, så jag kunde fråga om lite av varje. Vi gick igenom provresultaten och enligt honom såg det bra ut. Jag bad om och fick en utskrift. Det onda kolesterolet, LDL, var 5,79 i januari, 5,61 i september och 4,81 nu i december. Den största minskningen är under de 3 senaste månaderna och den enda förklaringen jag kan komma på är aloe vera-tabletterna eftersom jag inte har gjort några större förändringar i vare sig kosten eller träningen. Blodsockret ligger precis under övre gränsen och där hoppas jag att en viktminskning kan hjälpa. Järnvärdet skulle kunna vara högre. Han kollade blodtryck, hjärta och lungor och allt var som det skulle. Vi gick igenom vilka recept som behövde förnyas och sedan var vi färdiga. Jag gick med känslan av att inte vara helt kört hälsomässigt.
Nu vet jag att den 2 januari startar mitt vikt-projekt. Nu vet jag att jag kommer att få hjälp. Nu kan jag slappna av. Nu behöver jag inte anstränga mig vindögd för att hålla in magen för nu vet jag att den kommer att försvinna. Nu behöver jag inte skämmas för irritationen i vecken mellan fettvalkarna för valkarna kommer att försvinna. Nu behöver jag inte jaga efter nya byxor för jag kommer att kunna köpa nya i en mindre storlek. Nu behöver jag inte få dåligt samvete över hur nedsutten soffan har blivit pga. mig för vi kan investera i en ny om ett par år och den kommer att klara sig längre. Nu behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag snarkar för jag kommer att gå ned i vikt (om det nu har så mycket med min vikt att göra…). Nu kan jag släppa diabetes-paniken och kolesterol-hysterin. Nu kan jag klaga över att jag får ont i knäna och vristerna utan att känna ”Gör något åt det då!”. Nu kan jag slappna av.
Det tog emot att åka till Itrim. Motståndet var så pass stort att jag var nära att ta en extra Lyrica. Idag rörde det sig om kostnadsfri rådgivning. Jag fick prata med R. Vi pratade fram och tillbaka och när vi kom till den punkt som handlade om ifall jag är redo eller inte – för jag måste verkligen vara redo – frågade jag honom vilka signaler han plockade upp från mig. Han sa att jag inte är redo. Jag måste vilja göra det här för min egen skull till 100% och inte 50% för min skull och 50% för att Pär ska bli nöjd. Jag uppskattade hans ärlighet, men jag blev besviken. Itrim känns som sista chansen för mig för jag orkar inte ha det så här längre. Jag vaknar med det, jag lever med det, jag somnar med det. Allt som rör mat och träning har blivit så laddat att jag knappt kan närma mig ämnena. Tårarna rann. Det jag egentligen ville säga var att jag skiter i min hälsa och vill mest av allt göra slut på eländet en gång för alla, men det hade blivit för ärligt. Vi pratade lite till och plötsligt kände jag att jag struntar i om Pär stöttar mig eller inte. Jag kan fixa det här själv. Jag vill fixa det! Är det något jag har gott om, så är det tid och jag behöver det här som ett projekt att engagera mig i. Jag fick sitta för mig själv en stund och smälta och fundera. Det kändes allt bättre. Sedan gick jag ut i receptionen och skrev på ett 2-årskontrakt inklusive extra stödsamtal och det kommer att kosta 675 kr i månaden. Den 2 januari ska jag ha mitt första möte med min hälsocoach.
Det är drygt 7 timmar sedan jag gick från Itrim och ett lugn har sänkt sig över mig. Nu har jag bestämt mig. Nu kommer jag att få hjälp. Nu kan jag slappna av. Jag kommer inte att svulla fram till nyår och lägga träningen på hyllan, men jag kommer att vara mindre sträng mot mig själv. Jag förtjänar det. Faktiskt.
