Snäll disciplin

Vägning: 98,7 och det innebär att jag har gått upp 0,8 kg den senaste veckan. Paniken varvas med resignation för det är ju så här det alltid blir. Aldrig med 99!! Aldrig i helvete mer 100!!! Beror det på att jag äter vanlig middag varje dag och sedan kvällsmål? Det blir nog för mycket. Om jag skippar kvällsmålet är det smart att äta middag vid 18 i stället, så att jag inte hinner bli hungrig, MEN – och det hängde över mig idag – då är jag tillbaka i samma låsning som innan jag gick med i Itrim: jag upplever det som att jag måste, måste äta mycket middag för sedan blir det inget mer tuggbart och om då middagen inte är god, ja, då är paniken där som ett brev på posten.

Jag genomgick en lång, inre strid när det gällde dagens träning. Den trista vägningen lade sordin på stämningen och jag hade inte lust med något. Just för att jag har gått upp i vikt borde jag träna, men jag hade ingen lust och jag var så trött. Ska jag verkligen tvinga mig själv till att träna när kroppen eller sinnet inte vill? Jag måste väl ha självdisciplin! Jag tycker ju om hur det känns under tiden och ännu mer efteråt; hur kroppens muskler håller ihop, tajtar till och stramar upp kroppen och får den att känna sig lättare. En snäll form av disciplin? Det blev en fristajlar-version av gummibanden med några tillägg och avdrag: vissa övningar orkade jag fullt antal repetitioner och andra blev det bara minsta möjliga. Uppvärmningen var en nära döden-upplevelse, men sedan blev det skönt och lagom tungt och det tajtades till och stramades upp och kändes lättare. Samvetet är lugnt. Jag gjorde det jag orkade vilket är bättre än inget.

Jag inser att om jag ska äta vanlig middag med Pär varje dag, så måste jag stryka kvällsmålet.

 

 

Glasklart

Jag städade i lördax och den här gången blev det en överkurs eftersom jag hade bestämt mig för att putsa fönsterna. Pär tog de 2 på övervåningen och jag tog de resterande 5. Ett fönster för varje rum + den lilla rutan i ytterdörren. De var så lortiga! Jag har aldrig tänkt på hur lortigt vattnet är som rinner när jag drar med skrapan… Det var nästan svart! Urk! Det behövdes alltså och nu är allt glasklart. Jag hade tänkt göra det tidigare, men det har varit lite väl svalt för att fläka upp fönstret på vid gavel. Själva putsandet tar ju inte lång tid, men att plocka undan för att komma åt och sedan ställa tillbaka allt – det är träligt. När klockan var kvart över 16 och jag hade halva vardagsrummet kvar att dammtorka och dammsuga, så blev jag tvärleds och tog några genvägar. Det kändes som om jag aldrig skulle bli färdig! Idag känner jag av musklerna i axlarna, men annars överlevde jag det hela även om jag var sinnessjukt trött på kvällen. Igår, söndag, vilade jag. Tvätt, vattning av orkidéerna och pillertrillande var det enda jag gjorde. Idag har jag promenerat. Det blåste som 17, småsnöade (!!) och var överraskande kallt. Vindarna var så pass isiga att vintermössan inte hade varit fel, men det fungerade med huvan på jackan. Faktum är att jag mår bättre av det här vädret än i förra veckan när det var uppåt 20 grader. Jag orkar mer och så dämpas ju allergibesvären.

En frisk sjö och nya träd

Jag promenerade igår och det gick bra även om jag kände mig vansinnigt stel i ryggen efteråt. Jag gjorde mina yogaövningar, men det vete 17 om de hjälpte. Det blåste ganska mycket igår, svala vindar, på gränsen till kalla och de förde mig sig ett mindre omslag i vädret för idag var det varmt. För varmt för att jag skulle gilla det och det bidrog till att dagens promenad kändes tung. Jag hasade runt Flaten och fascinerades över den totala bristen på ork. Meh! Ungefär som om jag varit magsjuk i flera veckor och nu var utomhus för första gången.

Båten har sluppit ifrån presenningen och det dröjer inte länge innan det är dax att sjösätta den.

På andra sidan Flaten stannade jag till i den välsignade skuggan och tittade på sjöfåglarnas aktivitet. En skrattmås for fram och tillbaka för att titt som tätt störtdyka mot vattenytan efter fisk. Där det finns sjöfåglar finns det fisk och om det finns fisk finns det syrerikt vatten och det är ett tecken på att en sjö mår bra, eller hur? Flaten mår bra och det känns skönt!

Nu har de nya träden kommit, de som ska ersätta sina slaktade föregångare.

Den kan på intet vis jämföras med Min Mäktiga Gran, men det blir nog bra om några år…
Några mindre träd och buskar. Jag kan inga namn och bilderna blev inte särskilt bra – det var för soligt.

Imorgon kommer trädgårdsgruppen och frivilliga att så gräs och ängsblommor och fixa bevattningen. Det blir nog bra med tiden…

PS! Nu har jag styrt om kostintaget. Från och med idag blir det VLCD-soppa till lunch och sedan vanlig middag enligt handflate- och knytnävsmetoden.

Allergin tröttar ut

Idag var orken tillbaka så pass att jag orkade promenera en dryg timme. Det var skönt även om tårna domnade bort igen. Det riktiga flåset finns inte i lager just nu, så jag fick nöja mig med allergibekämpningsandan. Jag hämtade ut en restnoterad långskjorta från Gudrun Sjödén som visade sig vara rent ljuvlig! Underbar lyster i tyget och så skön att ha på. Min nya favorit!

Det är dax för ändring

Vägning: 97,9 kg som innebär en minskning med 0,9 hg den senaste veckan och en total minskning med 9,2 kg. Jag kan inte vara annat än nöjd!

Idag kände jag att jag definitivt har tröttnat på charktallriken i  dess olika varianter. I stället för att oroa mina små grå med vad jag nu ska äta, så kommer jag att dricka min VLCD-soppa till lunch och äta vanlig middag med Pär varje dag som på den gamla goda tiden. Han behöver styra upp sina matvanor som har slirat de här 4 månaderna. 😉

Ruth som senare blev Mammy till Scarlett O’Hara

”Ruths resa” av Donald McCaig. Ännu en oavslutad bok. En fiktiv berättelse om rollfiguren Mammy i ”Borta med vinden”. Rättare sagt, en fiktiv berättelse om Ruth som kom att bli Mammy hos familjen O’Hara. Jag stötte på patrull direkt då den visade sig innehålla många namn, snarlika namn, några på franska, andra på engelska och ännu andra med kombination franska-engelska. Jag läste halva boken och det kändes som att sitta i en bilkö: jag rullar på en bit och sen tar det stopp och jag undrar om jag ska fortsätta och så lossnar det igen och sidorna flyger förbi, men sedan blir det ett större stopp och, nä, nu räcker det.

 

Sänkt läge

Både igår och idag har jag sovit halva dagen. Inga problem att sova så mycket och det tolkar jag som att kroppen behöver det. 2 vilodagar efter varandra där jag har druckit vatten, men inte fått ihop mer än 500 steg. Jag mår inte bra. Trött – duh! – och allergiförkyld med svidande ögon, huvudvärk och täppt näsa och jag har svårt att tro att det blir häftigare aktiviteter imorgon. Jag har tappat sugen och är lätt leds på att utrusta hälarna med ett motståndskraftigt förband bara för att promenera 1 timme. Det lustfyllda vattnas ur. Jag ska vila i morgon, tisdag, oxå. Eller hela långa veckan. Kanske kommer jag aldrig mer att träna något alls! Never gonna happen! Det kommer att kännas bättre, det brukar bli bättre.

Själavandring och årlig dramatik

Igår åkte jag till Stockholm och köpte te. Till Centralen, kilade som en skrämd råtta till tebutiken, handlade och sen hem igen. Lika onjutbart som tidigare, men nu klarar jag mig i ungefär 2 månader.

Idag gick jag på toaletten vid 6 och sedan kunde jag inte somna om. Halv 8 gjorde det kloka valet att stiga upp i stället för att ligga kvar för att till slut somna och sedan inte orka upp förrän framåt lunch. Efter frukosten gick jag ut och då var klockan bara 10 i 9. Det var kanonväder och folktom vardagsmorgon, så jag styrde stegen mot Garnudden. Jag mötte en gapig klass precis i början och en i slutet, men annars var det bara jag och fåglarna.

Här stannade jag, pausade boken och lyssnade på avsaknaden av både bilar, tåg och människor. Trädens sus och fåglarnas kvitter. 

Kroppen var lite motsträvig i början – jag går hela tiden och känner efter (spänner mig) ifall skavsåren ska höra av sig även när jag har plåster över hela hälarna. Idag klarade jag mig och det blev en väldigt skön promenad när jag kom in i en behaglig lunk. Jag gick motsols och när jag närmade mig utgången mötte jag flera tvåbeningar på väg in, så det var tur att jag var tidigt ute! Tårna domnade mot slutet trots att jag lossade helt på snörningen, men jag tröstade mig med att jackan hänger lösare kring kroppen. Enligt Fitbit har jag knatat 40 mil sedan jag började med stegräknaren för 4 månader sedan. Nästan 10 maratonlopp. Sug på den!

Nu har jag fått ihop 402 km (40 mil!!) och det motsvarar världens första tunnelbana, den i London.

Igår var det årsstämma i vår förening och det blev samma dramatik som förra året. Ordföranden, en ordinarie och en suppleant avgick i protest mot 2 av de nya styrelsemedlemmarna. Det är oxå möjligt att ordföranden avgick eftersom majoriteten av föreningen inte vill ha de förbudsskyltar som han insisterar på (det finns ett styrelsebeslut bakom uppsättningen, men resultatet blev otrivsamt). Det är rena rama dagiset och faktum är att det är andra gången som just den här ordföranden avgår i protest mot ett föreningsbeslut, så det är nog lika bra att han försvinner. Jag kan inte tänka mig att sitta med i styrelsen (av rena hälsoskäl) och tyvärr är det inte så många andra som vill det heller och det säger jag ingenting om, men till skillnad från de andra tycker jag att arvodet till styrelsemedlemmarna gärna kan höjas. De gör ett kanonjobb (förutom den styrelse som blev avsatt 2016 för de hade en del ljusskygga beslut på samvetet) och det är tack vare styrelsen som vår förening mår bra. Vi har t.ex. inte höjt avgifterna en enda gång på 18 år! Det är som med vilket arbete som helst som måste göras: om jag inte vill göra det själv, så betalar jag nån som gör det.

 

 

En tungvrickartitel

”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. Det skrivs inte särskilt mycket om Kanalöarna under andra världskriget, men i den här boken får man veta en hel del om hur öborna hade det under den 5 år långa tyska ockupationen.

Året är 1946 och även om London är sönderbombat och trött börjar livet återgå till det normala. Där bor Juliet Ashton. Hon är författare och funderar på sitt nästa bokprojekt. Hon får ett brev från Dawsey Adams på ön Guernsey i Engelska kanalen. Det är början till en brevväxling som leder till omvälvande förändringar för Juliet och en bokidé.

Hela boken utgörs av brevväxlingar mellan Juliet, hennes förläggare och vänner. På den tiden kunde de skriva brev! Jag tycker mycket om språket och humorn. Den var lättläst just för att brevens och telegrammens längd varierar. En mysig bok som gjorde mig glad.

2 påbörjade böcker

”Du” av Caroline Kepnes. Den har fått väldigt positiva omdömen och jag tyckte att den verkade spännande rent psykologiskt. Jag har försökt lyssna på den, men den fångade mig inte och jag fick tipset att den passar bättre att läsa själv, så då gjorde jag det. Den fångade mig ändå inte. Jag gillade inte språket och jag hade svårt för att texten var uppstyckad med twitterinlägg (det var nog det som gjorde att den inte passar som ljudbok). Det blev nog inte ens 30 sidor.

”Ödehuset” av William Paul Young. Ett stycke i baksidestexten gjorde mig intresserad: ”Ödehuset brottas med de stora frågorna. Om gud finns, hur kan det då finnas så mycket lidande och ondska i världen? Om gud finns, är han kanske inte den vi tror?”. Det var den religionsintresserade ateisten i mig som fick mig att börja läsa den. De första 60 sidorna gick i ett nafs och det gjorde de följande 70 oxå, men sen tog det stopp. Det blev för mycket himmelsk kärlek och glädje. Det är möjligt att det som gjorde mig besviken var att även om bokens huvudperson ifrågasätter gud, så förblir han troende och till med en vansinnigt övertygad troende.

Vi bortser rutinmässigt från fakta som skulle tvinga oss att ändra uppfattning. Vi är så övertygade om vårt eget omdömes ofelbarhet att vi anser att alla bevis som inte bekräftar våra föreställningar är ogiltiga. Att på detta sätt komma fram till något värt att kalla sanning är omöjligt.

Marilynne robinson, The death of Adam