Från författarkurs 1

“En minnesvärd person”

 ”Anna Norrström?”

Anna avbröts i sitt nervösa vankande när hon hörde sitt namn. Hon vände sig om och gick läkaren till mötes. Läkaren sträckte fram handen och Anna tog den.

”Jens Lindgren, välkommen och slå dig ned.”

Han hade ett fast handslag som var dröjande samtidigt som han försökte möta hennes blick. Anna mötte den för en sekund innan hon fortsatte in i rummet och satte sig i en av två stolar som stod snett mitt emot varandra framför ett skrivbord. Hon satt rak i ryggen med blicken i golvet medan hon hörde hur Jens Lindgren stängde dörren. När han satte sig i stolen bredvid hennes ryckte hon till. Hon hade tagit för givet att han skulle ta plats på andra sidan bordet som myndighetspersoner har för vana att göra.

”Hur mår du?” frågade han.

Anna ryckte på axlarna till svar. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon var inte van vid att prata om hur hon mådde.

”Dåligt” lyckades hon få ur sig.

Hon sneglade på läkaren och såg att han satt framåtlutad med armarna vilande på benen och händerna knäppta.

”Berätta.”

”Jag…..kan inte sova” började hon.

”Det låter jobbigt.”

Hans bekräftelse fick henne att slappna av en aning.

”Varför kan du inte sova?” fortsatte han. ”Har det hänt något?”

Anna skakade på huvudet. Hon önskade att det hade hänt något. Något riktigt hemskt för då skulle det finnas en anledning till att hon mådde så dåligt. Hon hade mått så här i flera månader nu och hade hela tiden hoppats att det skulle gå över, att det skulle kännas bättre nästa dag, men ingenting hade blivit bättre. Tvärtom.

”Hur länge har du mått dåligt?”

”Anna?”

”Vad?”

Det kändes som om hon hade blivit väckt väldigt abrupt och ett kort ögonblick undrade hon om hon hade somnat där hon satt. Det var inte otroligt för det hade hänt tidigare.

”Anna” började läkaren ”jag kan se på dig att du inte alls mår bra och jag vill att du svarar på några frågor. Bara korta svar.”

Anna nickade. Jens Lindgren frågade henne om sömnsvårigheterna hade pågått i mer än två veckor, om hennes aptit hade förändrats, om hon hade upplevt att hon hade svårt att koncentrera sig. Hon svarade jakande på alla frågor. Sedan undrade han om hon fortfarande tyckte om att göra de saker hon vanligtvis hade utbyte av. Anna såg framför sig boken hon hade försökt att läsa, men inte kommit längre än till sidan tio i. Gångstavarna som hade börjat få ett dammlager eftersom hon inte orkade promenera längre. Den bärbara datorn som hon brukade surfa runt på efter tips på böcker och filmer för att inte tala om att hon inte hade skrivit något i sin blogg på hur länge som helst.

”Nej, jag tycker inte att någonting är roligt längre.”

Anna suckade djupt och lutade sig mot ryggstödet. Den hopplöshet hon kände var så intensiv att den kvävde alla andra känslor.

”Har du självmordstankar?” frågade läkaren nu och hans tonfall var ännu allvarligare än det varit dittills.

Plötsligt började ögonen bränna och hon kände hur de fylldes av tårar. Jens Lindgren sträckte sig efter ett paket pappersnäsdukar, drog ut en och räckte den till henne. Hon tog den och tryckte den mot ögonen.

”Vad är det för fel på mig?” frågade hon i stället. ”Varför mår jag så här?”

”Du är deprimerad.”

Anna tittade på honom och mötte hans blick. Något i den lugnade henne. Från det att hon tagit honom i hand hade han ingett henne förtroende. Hon hade alltid tyckt att ett handslag sa mycket om en person. Ett första intryck och Annas första intryck av Jens Lindgren var av värme och stabilitet.

”Deprimerad” upprepade hon. ”Så jag är deprimerad…… Finns det något att göra åt det?”

”Absolut! Det finns mycket hjälp att få, men det är ingenting som fungerar på en gång. Det kan ta flera veckor, till och med månader innan du börjar må bättre, men du kommer att må bättre. Jag törs till och med lova det, på heder och samvete.”

Han log ett varmt leende utan minsta retsamhet och Anna kände att det drog i hennes egna mungipor. Läkaren satt upp i stolen och gav intryck av att vara handlingskraftig vilket Anna själv inte hade varit på många veckor. Hon kunde kanske luta sig mot hans handlingskraft?

Nu reste sig Jens Lindgren, gick runt skrivbordet och satte sig i myndighetsstolen. Han letade fram Annas journal i datorn och vände sig sedan till henne.

”Det första du behöver hjälp med är att få sova ordentligt, så jag tänker skriva ett recept på Imovane som är en mild insomningstablett och den ska du börja med ikväll. Ta den någon timme innan du lägger dig för natten. Det är oerhört viktigt att du får sova ordentligt, att kroppen får vila från den stress som en depression innebär. ”

”Det skulle vara skönt att få sova” medgav Anna.

”Det är måndag idag, så då vill jag att du kommer tillbaka till mig på fredag, så kan vi diskutera vidare hur du vill göra med övrig medicinering och kanske samtalsterapi. Du ska få fylla i ett skattningsformulär också. Låter det som en bra plan?”

Han tittade upp från skärmen och Anna mötte hans blick och svarade att det lät som en bra plan. För Anna kändes det som en bra plan också. Medan Jens Lindgren skrev upp den nya tiden på en lapp, så passade Anna på att torka ögonen och slänga den fuktiga, knöliga näsduken i en papperskorg.

Jens Lindgren reste sig och gick runt skrivbordet med lappen i handen. Anna tog emot lappen, läste snabbt tid och datum och vek sedan ihop den. Hon fick även hans visitkort och han sa att hon kunde ringa honom när som helst om hon mådde sämre eller bara hade frågor dagarna fram till deras nästa möte.

”Tror du att du klarar dig till på fredag?” frågade han när Anna stod i begrepp att lämna rummet.

”Till på fredag klara jag mig” svarade hon och lade till: ”Tack!”

Annas nervositet var borta. Det kändes som om det kvävande molnet av hopplöshet hade skingrats och släppt in ljuset. ”Du är deprimerad” hördes läkarens ord i hennes huvud följt av hans eftertryckliga och positiva ”Absolut! Det finns mycket hjälp att få.” Hon skulle få hjälp. Hon behövde inte må så här. Hon kände något som hon inte hade känt på länge: hopp.

En leverans…

…var väntad mellan klockan 14 och 19 och det var sagt att de skulle ringa innan. Från klockan 14 gick jag ingenstans utan mobilen. Hörlurarna fungerade som en navelsträng. Inget hände. 20 över 17 fixade jag middag och hade 3 kastruller igång samtidigt. I 2 av dem kokade vattnet upp samtidigt. Vad händer då? Jo, det ringer på dörren och där står leveransen. Utan att ha ringt först. Hela spisen blev översvämmad av kokhett vatten när hjärnan kortslöt sig i och med att jag försökte dra ned värmen och på samma gång dra undan kastrullerna från plattorna. Det bästa sättet att få något att hända, oavsett vad, är att börja göra någonting som kräver ens fulla uppmärksamhet. Läs och lär!

Kloning

“I flesta laget” (Multiplicity) från 1996 med Michael Keaton och Andy Mac Dowell. Jag har sett den många gånger, jag kan scenerna, jag vet när det roligaste kommer, men jag tröttnar inte på den tack vare att MK är så bra i den här filmen! Han får en möjlighet att klona sig själv för att hinna med sitt liv och det blir till slut 3 kloner av honom varav den första får representera grottmannen i honom medan den andra representerar hans mjukare sida och den tredje…jaa, den tredje är en kopia av en kopia och de blir sällan bra. Det måste ha varit roligt att spela rollen som Dough Kinney uppdelad i 3 koncentrat av sig själv! Ett extra plus är att det inte ser trickigt ut trots att den har 19 år på nacken.

I flesta laget

Rassanering

“Medan mörkret faller” av Anna Lihammer med Kerstin Andersson som uppläsare. 1934 i Stockholm och Uppsala. Över Europa och stora delar av världen får Hitlers idéer om den rena rasen allt större fäste. En lag om sterilisering av “sinnesslöa” träder i kraft och jakten på ära och berömmelse i vetenskapens tjänst begås ohyggliga brott mot mänskligheten. Det är en kriminalroman som skiljer sig från mängden. Den har ett lägre tempo som det tog ett tag för mig att vänja mig vid. Att den utspelar sig i en tid när polisen inte hade tillgång till samma teknik som de har idag gör den än mer intressant. Jag undrar om AL har planerat fler böcker i en serie för det känns som om flera trådar är lösa när det gäller Carl Häll och Maria Gustavsson. Det finns en sak jag inte tyckte om med boken och det är karaktären CH som en ärrad, grubblande, egensinnig, tjurig kommissarie som verkar kunna göra precis som han vill utan konsekvenser – den är uttjatad.

Om ett lasarett

“Än finns det hopp” av Karin Wahlberg. Oj, vad den är bra! Jag har läst ett par deckare av KW, men de blev jag inte imponerad av. Den här boken, däremot, är jag mycket imponerad av. Miljöer, karaktärer, språk, dialog – aj lajk it! På baksidan finns recensionen från Falu-Kuriren och den uttrycker det väldigt bra: ” …är en tjock bok med många röster, som trovärdigt fångar miljöer, hierarkier, framsteg. Sjukhuset är ett tacksamt och spännande nav i berättelsen, men det är människorna och kopplingarna dem emellan som får det att glöda.”

Fantasi

Dax för animerad film igen och det handlar om “Epic”. Aj lajk it! Den skiljer sig från mängden och det är inte många filmer som gör det nu för tiden. Vilken underbar fantasi! Det är som jag känner för JK Rowlings “Harry Potter” – ren och skär avundsjuka. Om jag kunde släppa loss min fantasi helt och hållet – och då upplever jag ändå som att min fantasi redan är livlig – vad skulle jag inte kunna skriva då? Fantasin har inga gränser. Det är bara jag själv som sätter gränser.

Epic

 

Usch!

Promenerade i 80 tunga och hostiga minuter. Usch! Frisk luft är alltid skönt och sol på näsan är sällan fel, men idag hjälpte inte det. Blä! Det har blåst ordentligt inatt även om jag inte har märkt nåt, men det syntes spår av det här i där i form av brutna kvistar och att julgranen i centrum lutade farligt med belysningen på tre kvart.

En uppdragen båt som blivit avklädd av nattens storm.
En uppdragen båt som blivit avklädd av nattens storm.
Månen på skymningsskär himmel.
Månen på skymningsskär himmel.

 

Andra skor

Ett pass med mina 3 olika gummiband. Det var skönt och det var roligt! Jag kommer att öka på en av benövningarna nästa gång. En liten förändring som gjorde stor skillnad var att jag bytte ut skorna. De gamla som jag har haft i hur många år som helst bl.a när jag tränade på SATS (och där slutade jag för…3 år sen?) slänger jag helt enkelt. De är så ostunsiga och ihoptorkade att sulan inte ger någon som helst avlastning. I stället använde jag Salomonskorna som jag köpte i somras och det blev en jäkla skillnad!

Jag tränar med balansbrädan efter varje gummipass, men det känns som om jag aldrig har stått på en sån förut. Balansen har blivit mycket sämre under de veckor jag inte kunde träna och dessutom får jag närapå kramp i vänster vad hur jag än försöker stå. Det är väl bara att kämpa på.

Övervikten har blivit över-viktig

Månadsvägning: 104,7 kg som innebär en ökning med 1,5. Jag kommer inte med några bortförklaringar eller lama ursäkter. Siffrorna är fakta förutsatt att vågen visar rätt. Ett annat fakta är att jag äntligen är igång med träningen igen och musklerna har chockats till aktivitet och blivit större och tyngre. Jag känner tydligt att det har försvunnit runt magen och hur är det möjligt om jag samtidigt har gått upp?

Det gick upp ett Liljeholmens för mig idag. En aha-upplevelse. Jag har gjort ett par seriösa försök att gå ned i vikt, men anledningen till att jag inte kommer att försöka ännu en gång till är tanken på att även om jag når min målvikt, så tar det inte slut där. Om jag når min målvikt, så vidtar i stället kampen för att stanna kvar där och det orkar jag helt enkelt inte. Jag har kämpat med mina depressioner och ångest i så många år att jag blir kräkfärdig. Jag har försökt ta till alla möjliga metoder och knep för att bibehålla någon form av stabilitet i måendet att jag blir matt. Det finns inga resurser att lägga ned på viktminskning. Det är därför som jag aldrig har orkat hålla ut. Min övervikt har blivit över-viktig, den har tagit fokus från allt som gör att livet något så när meningsfullt för mig. Det här innebär inte att jag kommer att frossa och svälla upp tills jag inte kommer utanför dörren. Det här innebär att jag kommer att vara måttlig utan att neka mig själv.

 

 

 

“Bob – the Big Issue cat”

“Gatukatten Bob” av James Bowen med Mattias Linderoth som uppläsare. Åh, vilken mysig bok! Precis som när jag läste “Gubbe och katt” blir jag så sugen på att skaffa katt, men jag vet att det går över och jag behöver bara hålla mig från att rusa till närmaste katthem och sno åt mig en. James och Bob blir oerhört populära när de rör sig på Londons gator och efter ett tag får James veta att det finns flera filmer av de 2 ute på YouTube. Naturligtvis var jag tvungen att kolla det och jag hittade en “kort dokumentär”. 

Ibland kan jag tycka att människan av idag hetsar upp sig över knäppa, ovidkommande saker som t.ex. en gatumusikant med en katt, men jag kan förstå det oxå. All nyhetsmedia blåser upp och fokuserar på elände. Det enda positiva som rapporteras är om ens hemland vinner fotbolls-VM (personligen kan jag inte vara mer ointresserad, men det är det exempel jag kommer på i all hast). Det finns gränser för hur mycket man kan ta in och bearbeta och när det då dyker upp en gatumusikant med en rödorange katt på axeln, ja, då skulle jag ha väldigt svårt att låta bli att le och rusa fram och för att känna. Det behövs mer sånt, helt enkelt!