Hjärnan

Det här inlägget handlar om 3 filmer. Det är ingen filmrecension och jag kommer att skriva vad filmerna handlar om, så om du inte vill veta något är detta en …

SPOILERVARNING!

M Night Shyamalan är en absolut favorit hos mig ända sedan jag såg hans första film, “Sjätte sinnet”. Jag har alla hans filmer (utom “The visit”) och har sett allihop flera gånger. Han har gjort en trilogi som har tagit 19 år att färdigställa, förmodligen för att han har gjort en massa andra filmer emellan. Den första filmen heter “Unbreakable” med Bruce Willis och Samuel L Jackson i huvudrollerna från 2000. Den andra heter “Split” med James McAvoy i huvudrollen från 2017 och den avslutande filmen kom i år och heter “Glass” där de 3 karaktärerna möts.

“Unbreakable” handlar om Elijah (Samuel L Jackson) som föddes med en sjukdom som innebär att hans skelett är så skört att minsta slag eller törn kan leda till att det bryts. Hans främsta intresse är serier och framför allt om superhjältar. Han letar efter sin motpol det vill säga någon som inte kan gå sönder över huvud taget och när han hör talas om David Dunne (Bruce Willis) som är ensam överlevande efter en stor tågolycka tror han sig ha hittat honom. I slutet av filmen visar det sig att Elijah, i jakten på denna osårbara man, är den som har arrangerat tågolyckan och flera andra katastrofer med många hundra dödsfall.

“Split” handlar om Kevin (James McAvoy) som lider av dissociativ personlighetsstörning med 23 dokumenterade personligheter. Multipel personlighetsklyvning kallades det förut. Kevin kallar de 23 personerna för Gruppen och sedan har han Besten, en skapelse som sällan visar sig, som är stor och musklig à la en mindre version av Hulken, men som är oerhört blodtörstig som ständigt är på jakt efter unga flickor som är oskadade, som har haft det för lätt i livet, inte har stött på motstånd eller råkat ut för trauman. I “Split” har Besten med hjälp av Gruppen kidnappat 3 high school-tjejer. En av tjejerna, Casey (Anya Taylor-Joy), är annorlunda, inte lika ytlig eller lättsinnig och hon får kontakt med några ur Gruppen, särskilt Hedwig som är 9 år. I slutet av filmen är Casey den enda överlevande, men när Besten upptäcker att hon har flera ärr över hela kroppen förstår han att hon är som han, skadad och han låter henne gå.

Det som är så oerhört fascinerande och fängslande med dissociativ personlighetsstörning är att, som i Kevins fall, en person kan ha diabetes eller vara blind eller ha unika språkkunskaper utan att de övriga påverkas. En del personligheter är barn i olika åldrar, några är kvinnor. De talar olika, de rör sig på olika sätt, deras hållning skiljer sig åt. Det ligger alltid, alltid ett trauma bakom dissociativ personlighetsstörning. Det är hjärnans sätt att överleva som gör att personligheten klyvs, så att en ny och starkare individ kan ta över och beskydda. Om det sker ytterligare trauman klyvs personligheten igen och igen och när en person består av så många olika personligheter som 23 … ja, ni förstår. Skrämmande.

James McAvoy är en så skicklig skådespelare att jag ryser över hela kroppen när jag ser honom i de här filmerna! Han kan sitta i en stol och bara genom att räta upp kroppen, ändra huvudets vinkel och ett drag runt munnen syns det att nu har någon annan kommit i fokus. Han är jäkligt duktig på dialekter också. Hedwig, som är 9 år, läspar när hon talar och har ett slängigt kroppsspråk medan Patricia, en vuxen kvinna, talar brittisk engelska, har en hållning som en balettdansös och är väldigt kontrollerad (undrar hur lång tid det tog för James McAvoy att lära sig gå i högklackat?). Där finns även en konstnärligt begåvad designer och en sportfåne. Dennis är den personlighet som har tagit på sig det största ansvaret för Gruppen och som oftast är i fokus, men det är Kevin som är grundpersonligheten. Det är honom som Casey får den närmaste kontakten med.

Första gången jag såg “Split” tyckte jag att den flippade ur en aning mot slutet när Besten slutligen gjorde entré och tuggade i sig 2 av tjejerna, men jag tittade på extramaterialet där M Night Shyamalan intervjuades och han förklarade att om den mänskliga hjärnan är kapabel att bilda avskilda fack för diabetes eller blindhet eller språkliga kunskaper finns det då några begränsningar? Kanske finns möjligheten att skaffa sig superkrafter som styrka eller att klättra längs väggar och tak som en fluga?

I den tredje filmen “Glass” har det gått 19 år sedan David Dunne överlevde tågolyckan. Han driver numera ett företag tillsammans med sin son (samma skådespelare som i “Unbreakable” – det gillar jag!). Varje kväll går han “en promenad” för att pejla eventuella skurkaktiviteter och det är på en av de rundorna han får kontakt med Hedwig som leder honom till Besten som har 4 oskadade tjejer fastkedjade i en övergiven fabrikslokal. Efter ett strid som ingen vanlig dödlig skulle överleva hamnar båda två samma psykiatriska klinik där Elijah sitter inspärrad sedan många år tillbaka. David Dunne, Elijah och Kevin har alla en svaghet som läkaren på kliniken utnyttjar för att hålla dem i schack. Lite i taget avslöjas att läkaren tillhör en organisation som inte accepterar övermänniskor, superhjältar utan fångar in dem och intalar dem att de är vanliga och att deras förmågor är inbillade. (Trångsynta jävla kärring, säger jag!) Nu lyckas de i alla fall ta sig ut, men det slutar i en strid där alla 3 dödas. Tro det eller ej. De dör, alla 3. Casey är med och det är faktiskt hennes fel att Besten, som är odödlig, kliver tillbaka till förmån för Kevin, som i högsta grad är dödlig och han blir skjuten. Jag satt och lipade av både sorg och ilska. I den här filmen är det James McAvoy som är den starkast lysande stjärnan. Jäklarrrrrrr vad han är BRA!!

Nu har jag beställd bluray-utgåvan av alla 3 filmerna för att sträcktitta på dem plus allt extramaterial i form av intervjuer!

PS! En kul detalj är att M Night Shyamalan alltid har en större eller mindre roll i alla sina filmer. I stil med Hitchcock som brukade glida förbi i någon scen.

Jag behöver mer hjälp

Igår promenerade jag runt Flaten. Jag strosade. Tog det lungt och klunkade vatten. Det var ganska skönt, men lite för varmt i solen. Det är så fint längs sjön! Så ljuvligt lugnt och obefolkat – åtminstone före 10 en söndag. 

Vägning: 97,4 som innebär en ökning med 0,9 kg. Fy fan! Jag lade mig igen efter att Bibbi fått sin frukost och jag tagit mina mediciner. Jag bara låg där. Ångesten kom och gick innan Lyrican kickade in. Jag var äcklad av mig själv. Så in i helvete leds! Och så vallningarna… Precis när jag har lyckats varva ned, slappna av och känner att sömnen är nära, så väller värmevågen in och i stället får jag slänga av mig täcket, koncentrera mig på att hålla ut, bara vänta på att den ska passera. Sedan sov jag till halv 12. Bibbi tjoade från köket: “Hallå! Är du hemma? Det är matdax!!”. Jag kom på att jag glömde att ge henne frukosthö och fick dåligt samvete, men jag låg kvar. Det som fick mig ur sängen var, som så ofta, att jag var kissnödig.

Jag behöver mer hjälp! Det insåg jag när min första tanke för dagen var att jag måste, måste se till att bli mätt vid middagen för att undvika kvällstugget och att bara tanken på det gav mig ångest. Det här går inte! Jag är så fastlåst i det sättet att tänka. Det känns som att rusa runt i ett rum utan fönster eller dörrar och så stannar jag upp och tänker att jag kan försöka att springa åt andra hållet, att det kanske går bättre, men det går bara runt, runt, runt. Jag behöver hjälp! Det känns inte som att IB på Itrim har det rätta djupet utöver peppning och att ringa vårdcentralen – inga kommentarer. Att få hjälp av en psykolog över nätet kostar nästan 1000 spänn!! Då kom jag på att Bitte, som ger mig massage, sa att de har slagit sig ihop med en terapeut inom KBT och jag fick ett visitkort. Jag har mailat henne och hoppas på det bästa.

Jag är leds. Jag är mentalt trött. Jag försöker ändra mitt förhållningssätt, men jag kommer ingen vart. Egentligen vill jag bara skita i allt och vräka i mig vad jag vill, närhelst suget ramlar över mig; klockan 9, kvart över 15, halv 23. “Aldrig mer 100!!” Det är det som stoppar mig. “Aldrig mer 99!!” påminner mig. “Aldrig mer 98!!” lägger jag till idag för jag kommer att ångra mig så fruktansvärt om jag ger efter. Om jag ger upp. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag är så trött och tålamodet är försvinnande litet…

Skiljeväg, analys och motivationshöjare

Jag befinner mig vid en skiljeväg där den ena vägen leder till slutmålet 70 kg och den andra vägen är en återvändsgränd med en stege där jag kan klättra uppåt och nedåt, några hekto hit, några hekto dit, men stanna kvar på 96 kg.

Det jag upplever nu handlar inte om att jag ger upp eller att jag är leds och absolut inte att jag är nöjer mig med 11 kg minus. Det handlar mer om VARFÖR jag och kroppen verkar ha gjort halt här.

Det största problemet har visat sig vara kvällstugget. Anledningen till att jag började med det var att slippa kommentarer från Pär om vad jag äter. Han lägger sig tidigt och då kunde jag slappna av och äta mig mätt. Anledningen till att jag fortsatte även sedan kommentarerna blev färre och även sedan stödet ökade sedan jag gick med i Itrim är en helt annan femma. Hunger är en sak. Okynnesätande är en annan. Trots att jag inte ens är sugen går jag i skåpen och stoppar i mig eller rostar några skivor med smör. Jag är medveten om att jag gör det. Jag är medveten om att det inte är så smart. Jag väger mig och ser att det ju inte är någon fara eftersom jag – i bästa fall – har gått ned i vikt eller att jag åtminstone inte har gått upp i vikt. PANG! Fällan slår igen! Jag fortsätter och sedan går jag upp i vikt och får ångest och bestämmer mig för att skärpa mig och så vidare, och så vidare. Det är dömt att misslyckas.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra sig av med en ovana utan att ersätta den med något annat, något bättre. Jag har provat mig fram i 6,5 månad nu. Olika strategier. Olika förhållningssätt. Jag blir egentligen inte nedslagen över att inget har visat sig vara hållbart och jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig själv. När jag hittar ett sätt som känns som när en pusselbit faller på plats, så kommer jag att bita mig fast. Eller när jag är tillräckligt angelägen. Jag har börjat ställa mig just den frågan oftare. Varför är jag inte tillräckligt angelägen att fortsätta gå ned i vikt? Nu vet jag ju att det enda jag behöver avstå ifrån är kvällstugget. Kvällstugget som inte längre fyller någon funktion. Kvällstugget som bara ger mig ångest dagen efter när jag reflexmässigt rekapitulerar hur mycket jag stoppade i mig kvällen innan. Kvällstugget har ingen tröstande, uppmuntrande eller belönande funktion. Det händer att den har en mättande funktion, men – som sagt – det är inte tillräckligt ofta för att vara befogat.

Det som finns kvar att prova är mental träning genom påminnelser och tänk-efter-före-metoden. Jag har satt ihop en motivationshöjare som jag har skrivit ut i 3 exemplar och kommer att sätta upp i ögonhöjd på lämpliga ställen.

Ewa!

107  106  105  104  103  102  101  100  99  98  97  96

11 kilo på 6 månader är bra gjort!

Du kommer att fixa resten också!

Kom ihåg hur bra det känns varje gång vågen visar minus.

Kom ihåg hur skönt det är när magen minskar.

Kom ihåg känslan när du orkar mer.

Kom ihåg vilken lättnad det är att slippa få ont i knän och vrister efter promenaderna.

Du har alltid ett val: att äta eller att fortsätta gå ned vikt.

Texten är skriven i olika fonter, både stilmässigt och storleksmässigt, kursiverat och understruket för att det inte ska bli en löpande text som ögonen bara kan svepa förbi, men det syns inte här i bloggen. Inga pekpinnar, inga förmaningar utan uppmuntran och betoning på att komma ihåg en positiv känsla.

Så nej, jag har inte gett upp! 

 

Positivitet och Tacksamhet har semester

Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!

Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen “kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga “dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om “Suck. Idel ursäkter!”.

Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.

Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.

Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.

Depression

Intressant

Är självhypnos som ett sockerpiller eller fungerar det verkligen? Idag lyssnade jag för femte gången. Hon talar till mitt undermedvetna sinne (fast hon säger o-medvetna och gissa om jag stör mig på det…). Jag kommer inte att känna behov av att småäta mellan måltiderna. (Det problemet har jag inte. Faktiskt). Jag kommer att vilja äta sunda och näringsriktiga måltider. Jag kommer inte att känna sug efter godis. Jag kommer att bli gladare och fyllas av mer energi. Och så vidare. Igår försökte jag ha fredaxmys med choklad och chips. Det började när jag satt i soffan och läste och konstaterade att 1) teet var inte gott och 2) jag var småhungrig. Godisdelen av mig såg det som ett ypperligt tillfälle att knapra chips för chips är alltid godast när jag är hungrig. Det var Estrellas Ranch & Sourcream. Vad är det med den där förbaskade gräddfilen som har blivit smaksättare till varenda chipsvariant?! Det är inte gott! Det var inte gott igår heller. Gräddfilens känsla av sur mjölk friska syrlighet gav inte saltet eller de övriga kryddorna en chans (det är salt i kombination med smaken av potatis som jag gillar). Dessutom var chipsen hårda (Estrella kallar det för knaprighet). Trots att varken det första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte eller sjunde chipset inte var gott fortsatte jag för jag vet att jag tycker om chips! Jag kan inte leva utan chips!! Men icke. Så förnuftet tog över och jag lade undan påsen. Lite senare åt jag Kinder Bueno, mitt senaste dille, men det var inte gott det heller. Trots det åt jag båda. Godisdelen av mig framhärdade. “Det blir säkert gott när du tar nästa tugga. Du kunde ju sätta i dig 3 såna här för ett tag sedan och ändå vilja ha fler!” Nope. Jag provade med chipsen en gång till. För säkerhets skull. Nope. Intressant, tyckte jag. Det som har varit än mer intressant är att idag när jag inte har haft något godis att tugga på (chipsen har jag förlorat hoppet om trots att de ligger kvar i skåpet), så har jag känt en sorts lättnad. Lättnad. Lättnadskänsla i kombination med frånvaro av smaskens är helt ny för mig. Jag är mer van vid att känna mig lugn och lättad när jag vet att skåpen är fyllda så att jag kan klara en mindre belägring. Intressant. Mycket intressant! För att återknyta till inledningen om hypnos och sockerpiller: är det suggestionen som fungerar eller är det graden av min angelägenhet och beslutsamhet som ligger bakom förändringen? Vem vet? Vem bryr sig?! Det viktiga är väl att det fungerar, eller hur?

Att våga låta bli att vara misstänksam

Har ni tänkt på vilken låg status begrepp som naiv och godtrogen har? De har blivit synonymer till idiot. Vem vill bli klassad som idiot? Inte jag, men för att slippa undan det måste jag bli mer misstänksam, visa större misstro och vara skeptisk och ifrågasättande till allt. Det är slitigt och det får mig att må dåligt. Jag blir deprimerad av att vara negativ. Duh! Jag vill vara positiv och ha tilltro till mina närmaste medmänniskor (även om jag inte har det till Människan).

Igår eftermiddag ringde 2 unga killar på dörren. De representerade Oxfam och raggade bidragsgivare som vill skänka pengar för att fler familjer Långt Borta ska få rent dricksvatten. De hade neongröna västar med Oxfam tvärs över bröstet och de hade ID-brickor och de hade massor av information. Mitt misstänksamma introverta jag ville säga att jag inte var intresserad, men hjärnan kortslöt sig och jag fick inte fram ett ljud och det utnyttjade den ene killen genom att prata på. Just igår hade jag turen att Pär var hemma och hans hjärna fungerade och medan han ställde frågor lyssnade jag. Det slutade med att killarna satt i vårt kök medan Pär försedde de med de nödvändiga uppgifterna för bidrag via autogiro. Mitt misstänksamma jag som inte vill bli kallad för idiot funderade på om jag inte borde fota deras ID-brickor med mobilen uti fall att och “Pratar den andre killen alltid så där otroligt mycket för att distrahera?!”. Varken Pär eller jag kände dåliga vibbar, men om vi trots allt blev lurade, så tar vi den smällen. De är alla oärliga typer i legitima uniformer som sabbar för alla de som faktiskt är ärliga. “Du läser väl tidningarna? De bryter sig in och rånar gamlingar hela tiden!” Jag kan helt ärligt säga att om jag hade varit ensam hemma hade jag inte släppt in dem. Idiot eller ej.

Samma dilemma uppstod när jag var tvungen att beställa reparation av tvättmaskinen (6 år gammal, 5 års garanti – meh!). Den sjukskrev sig för en vecka sedan och det var ingen överraskning. Den hade visat tecken på utbrändhet ett bra tag genom att inte orka centrifugera eller tömma ut vattnet. De paranoida tankarna gällade herr Reparatör tog sig uttryck i om jag skulle kräva att få se ID-handling innan jag släppte in honom och om jag skulle undvika att avslöja att jag var ensam med stort E (Pär har åkt till Öland och Elin bor hos Robin). “Oj, ett sms från MIN MAN som kommer hem på lunch om 10 minuter och oj, igen – han har med sig VÅR DOTTER!” Jag skulle ta en kurs i självförsvar om det inte var för att jag är så introvert att jag hellre tampas med bovarna själv (jag har ju 2 marsvin med vassa tänder och klor) än konfronteras med en grupp människor. 20 över 11 ringde herr Reparatör på dörren och sa: “Tvättmaskin?”. Han presenterade sig inte utan klev på och raka vägen in i badrummet, försäkrade sig om att han hade fattat vad felet var och så satte han igång. Det tog 1,5 timme med liten assistans från mig. Diagnosen blev inte utbrändhet utan förstoppning. Avlagringar, förmodligen bestående av hö och marsvinspäls hade korkat igen slangen så till den milda grad att han fick byta den helt. “Nu ska den fungera igen.”, sa han innan han samlade ihop sina verktyg och den gamla slangen och gick lika tvärt som han kom. Det kommer en faktura, men jag hann inte fråga på hur mycket. Jag hann heller inte fråga var i maskinen han hittade 3 av Elins små, vita strumpor som har varit efterlysta i evigheter och som låg kvar på badrumsgolvet täckta av ingrodda dammtussar. Det är ingen myt att tvättmaskinen äter strumpor, men det krävs en obduktion för att få tillbaka dem.

Jag har tvättat 3 maskiner, så den fungerar och är åter i aktiv tjänst!

Hat och självförakt

Den kändes direkt när jag vaknade. Ångesten. Det som fick upp mig ur sängen var Pärs snorande och hostande (han är hemma idag). Det har samma effekt på mig som när man drar naglarna längs svarta tavlan. Halv 10 kom jag iväg för en runda med stavarna. Det var redan 12 plusgrader. Kroppen protesterade på alla möjliga sätt och det blev inte någon bra runda. 50 minuter som mot slutet gick väldigt långsamt. Trots morgondosen med Lyrica höll sig ångesten kvar. Den gjorde mig otålig och frustrerad för att till slut gå över i hat och självförakt.

Jag hatar den varma årstiden när jag inte kan gömma min fetma i klädlager.

Jag hatar min fetma.

Jag hatar att jag inte lyckas gå ned i vikt.

Jag hatar min sjukdom.

Jag hatar Pärs förkylning som jag inte vill ha!

Jag hatar att ha ont.

Jag hatar att behöva äta.

Jag hatar mig själv och känner mig misslyckad.

Jag föraktar min brist på vilja och uthållighet.

Jag har tappat lusten att försöka mer. Det är ingen idé. Det slutar bara på samma sätt: jag hamnar nere i dyhålet och måste kravla mig upp med hjälp av positiva tankar och tacksamhet för att ta nya tag. Det är en satans kamp varje dag, hela dagarna. Det är inte värt det. Jag orkar inte kramla mig fast vid enstaka ögonblick av tillfredsställelse och välmående. Jag vill ha mer. Jag tycker att jag förtjänar mer!

När jag kom hem förklarade jag för Pär att jag mådde skit och han ställde inga frågor och det uppskattade jag. Jag har fått vara ifred resten av dagen. Jag tog en extra Lyrica som dämpade ångesten bättre. På eftermiddagen tog eländet ut sin rätt och jag sov middag i en dryg timme.

Depression

Maktlöshet ger mig ångest

Pär och jag var hos svärisarna på middag i lördax. Det var bara vi 4 som när de kommer till oss. God mat och möjlighet till samtal. Det finns en förutsättning för att det ska bli lyckat. I alla fall när det gäller mig. Det gäller att svärmor inte hakar upp sig på världens eländiga tillstånd. Om hon gör det blir det snabbt olidligt och jag är inte ensam om att tycka det. Min svägerska brukar påpeka det för svärmor och hon är ju dottern, så svärmor kan väl hantera det, men hur blir det när jag, hennes svärdotter, tiger still tills allt brister? Det blir inte bra. Det var så det slutade i lördax och det blev inte bra.

Vi hade inte varit där i mer än 1 timme när det började handla om det ena jävelskapet efter det andra. Det kändes som om jag hade fastnat framför en extra svart upplaga av Rapport, men utan möjlighet att byta kanal. Ångest och irritation kröp längs ryggraden. Jag gjorde små inpass för att prova om det kunde hjälpa, men jag hade inte den rätta orken att argumentera. Tänk om Donald Trump, pengar utan hjärna, blir president? Smack! Putin håller öststaterna i ett grepp av terror och ingen verkar kunna stoppa honom. Pang – en rak höger! Det finns ingen solidaritet längre. Pow – en uppercut! Ingvar Kamprad är skatteplanerarnas superskurk. Däng! Det går åt helvete för Sverige. T.K.O! Då frågade jag varför vi pratade om det här. Mår de bättre av det? “Jaa…man kan påverka någon…” “Jag blir påverkad”, sa jag. “Jag mår dåligt. Jag vill åka hem nu!” Jag reste mig och gick mot hallen och då sa Pär det som han absolut inte ska säga vid ett sånt tillfälle: “Lugna ner dig!”. Jag klädde på mig, grävde fram hemnycklarna från fickan på Pärs jacka och gick. Samma sorts ångest, panik och flykt som på julafton 2014. När jag klev innanför dörren hemma, en knapp timme senare, blev jag äntligen lugnare. Marsvinen och Selma gjorde sitt till. Dem är ta mig tusan de enda jag orkar umgås med nu för tiden!

Jag kan se att det finns en poäng med att ha kunskap om hur världen ser ut och hur den fungerar. Jag kan oxå förstå att man kan ha ett behov av att ventilera sin oro, få bekräftelse på att man inte är ensam om att vara rädd. Det jag inte kan förstå är behovet av att rada upp skiten, grotta ned sig för att sedan konstatera att man inte kan göra något. Att allt var bättre förr. Jag får inte ut någonting av att förfasas över Donald Trump för jag har ingen möjlighet att påverka det. Jag mår inte bättre av att konstatera att Ingvar Kamprad, som redan har mer pengar än vad han kan göra av med, ändå inte drar sig för att lura åt sig mer, för jag kan inte påverka honom. Jag blir inte hjälpt av att inse att Sverige ligger mitt emellan en dåre i väst och en annan i öst för vad tusan kan jag göra åt det?! Maktlöshet ger mig ångest. Jag har oerhört svårt att tro att min svärmor som redan är deprimerad mår bra av att frossa i maktlöshet. Jag är ingen känslig liten porslinsdocka som inte tål otäckheter eller problem. Jag väljer att tackla de otäckheter och problem som jag har möjlighet att påverka, att göra något åt. Det är ren självbevarelsedrift för att orka stiga upp varje morgon.

Pär och jag har pratat igenom det här. Han var fly förbannad på mig när han kom hem. Svärisarna var sårade. Jag har bett om ursäkt och mer kan jag inte göra. Det var oartigt att bara rusa iväg, men jag har inte gjort något fel. Om de inte vill träffa mig mer pga. det här, så var vårt förhållande till varandra inte mycket att ha från början. Än en gång längtar jag till den lilla stugan i skogen hos ekorrarna och rådjuren…

 

Blod, snö och moraliska dilemman

Pär åkte till Öland igår och det innebär att jag ansvarar för frukosteringen av fyrbeningarna inklusive Håppetåssan (Selma) som bor här för tillfället. Kvart i 8 väcktes jag av känslan av att det rann ur mig. På toaletten upptäckte jag att både tampongen och nattbindan var överfulla av blod. Mysig start på dagen… Jag undrar hur stor mängd blod det rör sig om såna gånger? Underlakanet hade bara en yttepytte fläck, men det kändes bäst att tvätta det trots att vi bytte lakan i torsdags. Och sedan kom värken. Då är det värkkombon som gäller, men inte ens den fungerade tillfredsställande för det tog nog mer än 1 timme innan den kickade in och det är likadant nu på kvällen. Fysisk aktivitet fungerar oxå och jag tog en promenad runt Flaten på 65 minuter. Tempot varierade och jag misstänker att det var blodförlusten – för det är blodförlust det handlar om – som gjorde att jag blev smått yr och matt. Det var i alla fall skönt att komma ut. 3 minusgrader och pudrig snö som kom i snöbyar. Lila mössa, klarröd jacka, vinröda mjukisbyxor och vinröda skor – färgklick är bara förnamnet. Hehe. Det behövs bland alla sorgklädda människor. Om jag inte hade haft mina isbuggar hade jag inte kunnat gå ut idag. Pudersnö som döljer isigt underlag på det mest förrädiska vis.

Flaten 16

Jag sov middag i soffan och det var ljuvligt! En perfekt 1-timmeslur där jag fick till kuddar, filt och sovställning vid första försöket. Jag åt sill och potatis till middag med SIA:s chokladglass till efterrätt och som sällskap hade jag svt.play som visade “Stephen Frys moraliska dilemman”. Mycket intressant! Stephen Fry behöver, liksom jag, återfå hoppet om människan efter att ha smockats med alla dessa svarta rubriker.

Dagens låtlisterepresentant är 2 till antalet. Den första är Sin Cos Tan med låten “Limbo”. I refrängen sjunger de “Halleluja!” och det är så jag känner för mina isbuggar.

Den andra låten är “Ain’t got no…” med Tove Styrke. Jag gillar henne och har flera av hennes låtar på mina listor.

 

 

 

Dränerad och påfylld

Vi var hos svägerskan med familj där vi blev bjudna på risgrynsgröt (gryningsgröt som Elin sa när hon var liten och det var väldigt passande för hon var – milt uttryckt – morgonpigg…) och julskinka. Kusinernas farmor var oxå där och vi var 9 personer. Inte många tysta stunder och jag lyckades nog prata lite med alla. Det var hur trevligt som helst även om jag upplevde mig själv som alltför gapig. Jag var klimakterievarm hela tiden och min svägerska ääääälskar värmeljus… Medan de andra tyckte att det var kallt i vardagsrummet placerade jag mig så nära fönstret som möjligt utan att krypa upp på fönsterbänken och pressa mig själv mot det svala glaset. Ända sedan jag lyssnade på Linus Jonkmans bok kan jag inte låta bli att etikettera personer som introvert, extrovert eller ambivert. De flesta i Vårat Gäng är nog ambiverta medan svägerskan är en klar och tydlig extrovert. Hon och jag befinner oss i varsin ände på skalan. Idag har jag mått bra, i det stora hela och med de förutsättningarna tar det 4 timmar att dränera mitt batteri. När det är 2 streck kvar börjar jag bli trött och längta hem. När det bara är 1 streck kvar kryper irritationen under skinnet, just idag fick jag en jäkla huvudvärk och så blir jag tyst för jag orkar inte prata mer. I bilen på väg hem pep min inre varning allt ihärdigare. “När vi kommer hem”, sa jag till Pär, “ska jag göra en kanna te, stänga in mig i vardagsrummet och läsa för nu är jag helt dränerad!”. Sagt och gjort! Kvällsdosen av Lyrica var ett par timmar försenad. Ångesten satt bredvid mig i soffan och ville ha uppmärksamhet. Jag tog några djupa andetag, hällde upp te i muggen och fokuserade järnet på boken. Ångesten fattade vinken och när Lyrican kickade in så dröp den av och lämnade mig ifred. Det blev 1 timmes läsning i tystnad och efteråt kändes det bättre. Det viktigaste för mig när det gäller det här är att det inte är något fel på mig. Jag är inte socialt inkompetent eller ens blyg, jag är introvert och jag behöver inte träna på att bli mindre introvert.