Igår var jag ute med stavarna. Kristi himmelfärds dag, tidig förmiddag – härlig brist på tvåbeningar! Det gick bra och bitvis till och med väldigt bra med flyt & ork. Jag klarade mig hela vägen hem igen utan att armarna blev till kokt sparris.
Idag har jag städat. Jag vaknade strax efter 7. Bibbi tjoade från köket med jämna mellanrum. “Hallå?! Jag är hungrig! Höet är slut!!! Härregudjagsvälterihjäl!!!” 20 över 7 steg jag upp och hon fick sina frukostgrönsaker. Jag kom igång med städningen tidigt, före 9, så jag var färdig tidigt oxå. Det är så himla rent och fräscht nu och jämfört med den förra städningen då jag putsade fönster, så var den här en baggis! Nu kan jag njuta av renheten och ordningen för det är bara Bibbi och jag här och hon går ju inte ens utanför köksmattan, det lilla livet.
Vägning: 98,3 kg som innebär att jag har gått UPP 1,1 kg!! Det tänker jag inte finna mig i! Jag har fått mersmak på viktminskning och nu när jag vet hur det känns att bli av med kilona, så känns de dubbelt så tunga när de kommer tillbaka. Nu blir det skärpning och nolltolerans mot kvällsmål som får tas till endast i absoluta nödfall. Jag hade en oöppnad påse med salta fiskar från Lakritsroten som jag hade tänkt ha till helgen, men den öppnade jag och tömde i soppåsen fortare än en gris blinkar och innan jag hann tänka efter. Aldrig mer 99 kg och aldrig, ALDRIG mer 100 kg!!
Beslutet om skärpning hjälpte till att få iväg mig på en promenad runt Flaten plus att jag behövde handla på Konsum. Det var ganska skönt, men hostigt. Jag stannade till på andra sidan sjön och tittade på herr och fru And som gled fram genom vattnet för att sedan flaxa till och upp på bryggan där de ruskade bort vattnet. Då kom en sothöna. Den tog sig upp på bryggan, började tjafsa med fru And och skrämde tillbaka henne ned i vattnet för att sedan hoppa i på andra sidan bryggan och simma iväg. Meh! “Vad skulle det där vara bra för?!”, frågade jag. Herr And verkade lite konfys och hoppade i efter frun som vid det laget hade simmat runt bryggan utom synhåll. Hon flaxade upp på bryggan igen medan frågetecknen snurrade runt huvudet på hennes man. Sedan fick han syn på henne och gjorde henne sällskap. Då kände jag att jag kunde gå därifrån utan att vara orolig för mobbande sothöns.
Min hälsocoach var sjuk, så dagens träff blev inställd. Inte mig emot. Det känns alltid som att jag måste visa att jag gör framsteg och just nu känns det mest som om jag går baklänges… I morgon är det veckovägning och då kommer jag att ha 3 alternativ: viktökning innebär att jag måste ändra något ev. frukosten, om vågen visar plus-minus-noll kommer jag att skärpa mig i största allmänhet och om jag har gått ned i vikt kommer mitt humör att förbättras.
Jag tog mig ned till Garnudden och gick den långa slingan. Det är skönt där ute och det var underbart fritt från tvåbeningar. Skavsåret är kvar och det var smått blodigt efteråt, men känslan av knivar har minskat. Jag fick en ny blåsa på andra hälen. Jag promenerade igår oxå och som tur var gick jag min kortaste runda för det var allt annat än skönt. Det är fortsatt segt, på gränsen till tröstlöst.
Pär hade lyssnat på vetenskapsradion och de hade pratat om björnar och hur deras system är uppbyggda med hänsyn till att de ligger i ide halva året. De har 2 olika flora i tarmarna; en för ide och en för vakenhet. De varken äter eller dricker eller uträttar sina behov och det tar bakteriefloran hand om; njurarna tar inte stryk. De går ned i vikt när de ligger i ide och det är endast fettet som försvinner – det som de ätit upp sig med när de varit vakna – för de förlorar ingen muskelmassa. Dessutom är det ju då honorna är dräktiga, men fostren utvecklas som de ska. 1. De får sova den mörka tiden av året. 2. De går ned i vikt under tiden. 3. Ungarna är vansinnigt söta! Jag vill vara en björn!
Kolmården midsommaren 2016.
PS! Pär har satt upp en ny, skat- och kattsäker holk och det är ett blåmespar som har flyttat in.
… ett marsvin som bor ensamt blir mindre stressat av att inte hanteras/gosas med? Marsvin som lever med en flock får en grundtrygghet och klarar hantering bättre. Bibbi har bott ensam i 1 års tid och mår faktiskt prima! Hon är pratig och nyfiken, matglad och – överraskande nog – mindre skygg. När jag sitter på golvet för att städa buren håller hon mig alltid sällskap jämfört med hur hon såg till att hålla sig i motsatt ände på den tiden hon bodde med Mimmi. Vi pratar med henne och handmatar med diverse godsaker, men det är sällan vi gosar med henne.
Elin kände sig frusen, så hon lyfte upp Bibbi och stoppade nästan in henne under tröjan. Bibbi var helt lugn och det syns på hennes blick. Bibbis fina tryne.
Jag var ute med stavarna idag. 60 minuter, 4,2 km (5,3 utan stavar). Jag tog de nya MBT-skorna och det var knivhugg i hälen de första 10 minuterna, men sedan gick det riktigt bra. Det var en ganska skön runda och nu verkar kroppen ha vant sig vid stavarna för jag blev inte alls trött i armarna. Den långärmade nya tröjan från Àhkka var väldigt skön!
Panik. Ångest. Jag känner mig fet igen och har faktiskt – helt ärligt – svårt att tro på att jag verkligen har gått ned 7 kg för det känns inte så längre. På måndag ska jag träffa IB för den första uppföljningen dvs. inte stödsamtal. Målet med de 3 första månaderna var att gå ned 10 kg och det målet kommer jag inte att nå, men då räknade vi i och för sig med att jag skulle genomföra 3 veckors rivstart med enbart måltidsersättning och det vet vi ju hur det gick… Jag försöker att inte fundera så mycket på det här just nu utan väntar till på måndag och då kan förmodligen IB ge mig råd och peppa mig. Och väga mig och mäta midjemåttet…
PS. Jag gjorde Högskoleprovet ordförståelsetest och fick 19 av 20. Jag missade “deduktion” som tydligen är det samma som “härledning”. Har aldrig hört det ordet, inte på svenska.
Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.
Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande “Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.
Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.
På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. “Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. “Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. “Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!
En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.
Idag hängde jag upp min tavla där jag kan se den från mitt läshörn i soffan och när jag tränar. Pär och Elin var skeptiska till att hänga den på fototapetväggen, men det fungerar alldeles utmärkt!
Jag har den här bilden på ett av mina bokmärken. Jag älskar den!
Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.
Jag tycker att den här skylten är fin!
På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: “Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…
Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten “Send my love (to your new lover)”.
Vi har en ekorre som heter Kurre. Rättare sagt har vi en ekorre som kommer på besök till hasseln utanför köksfönstret. Innan föreningen fick för sig att såga ned flera träd, så hade vi Kurre & Co. Det borde vara Kurres barnbarns barnbarn – vi har ju bott här i 17 år, så det är inte den ursprunglige Kurre – som Pär lyckades fånga på bild för någon vecka sedan. Han är hur som helst väldigt fin och ser ut att må prima så här i hasselnötstider.
Vi har ju bara ett enda marsvin kvar nu och vi kommer inte att skaffa fler. Det är Bibbi som lever ensam i en bur lika stor som presidentsviten på ett lyx-hotell. Hon har alltid varit oerhört skygg, men ända sedan hennes mamma (Mimmi) dog i februari har hon faktiskt tuffat till sig. Bibbi och jag bondar för fullt. Hon har vant sig vid mig och ligger kvar i närheten till och med när jag städar buren! Det är en dryg månad sedan som jag fick avliva Maja och Bibbi blev helt ensam, men hon mår bra. Över förväntan bra. Hon är nyfiken även om hon är försiktig, hon äter som en mindre häst och kan vara rätt högljudd. Jag gillar henne mer och mer och hon är ju så söt, 70%-arn. Söt som choklad!
Den här bilden tog jag samma dag som Bibbi och hennes syrra Vera kom till oss, drygt 2 år sedan.Den här bilden lyckades jag ta när jag städade buren igår. Bibbi ser så misstänksam ut.
