Kategori: Allmänt

Imorgon är det den 1:a advent. Jag brukar vara stenhård med att inte ta fram julpyntet en enda minut före den dagen, men ingen regel utan undantag. Jag har en otroligt seg dag och ville ha något att göra, så jag tjuvstartade. Det är alltid lika intressant varje år för jag hittar alltid något litet pynt som jag har glömt att jag köpt året innan. Den här gången är det 2 långbenta tomtar.

I år ser jag fram emot julen och befinner mig i ett sorts chocktillstånd efter den upptäckten. Jag tycker att det ska bli mysigt att åka till Öland med Elin och Pär och bygga ihop Titanic lååååångt från julhetsen. Julen 2020 ändrade corona på det mesta och Elin och Pär föreslog att vi 3 kunde fira jul på Öland. Mina minnen från flera somrar på Öland var ångestladdade, men jag valde att konfrontera dem även om det tog på krafterna. Jag ångrade inte det för det blev den bästa julen på många år just för att det bara var vi 3 och Siri.

När jag var hos fysioterapeuten för 2 veckor sedan nämnde jag att jag inte orkat med mer än 2 promenader och ingen styrketräning alls under oktober månad. Jag minns inte om han egentligen svarade på det, men han sa att det räcker med 30 minuters promenad varje dag för att få mer ork och förbättra orken och hälsan. Det fick mig att fundera på varför jag alltid har som mål att gå någon av mina längre rundor för att jag ska tycka att det ska räknas. De 2 senaste veckorna har jag promenerat 7 gånger. En av mina korta rundor är precis 30 minuter. Det har känts bra! Idag blev det 40 minuter via Konsum och nu börjar jag få upp tempot. Trappor och branta backar är fortfarande tuffa, men fysioterapeuten sa att om jag tillåter mig att vila 1 minut, så utgör det ingen fara. Jag kommer inte att falla död ned om jag pressar kroppen.

Något som oxå hjälper mig att få upp tempot är ilska. Jag är född och uppvuxen i Kiruna där man har respekt för snön, man vet att den kommer långt före julafton (i den här delen av Sverige vill de inte ha snö annat än på julafton och i mellandagarna) och man är alltid förberedd med plogar och grus. Nu bor jag 4 mil söder om Stockholm och varje gång det snöar mer än 3 cm brakar samhället ihop. Inne i Stockholm blir de sura när norrlänningar (dit räknar jag mig själv) och övriga lantisar raljerar över det nederbördskaos som alltid skapar rubriker den hör tiden på året. Det som skiljer Kiruna från Rönninge och fjollträsk är att de är förberedda och samhället kraschar inte även de gånger snön kommer tidigare än beräknat. Det finns otroligt avancerade väderprognoser och november är en vintermånad, så det finns alla möjligheter för kommunerna att se över både maskiner och personalstyrka. Inga ursäkter accepteras! När jag promenerade i tisdags fick jag hjälp av ilskan som dels gjorde att jag tog mig fram över huvud taget och dels gjorde att jag fick upp ett bra tempo, men på grund av att det inte var plogat tog rundan 35 minuter. Jag tog 3 foton (som jag inte har kvar) av 3 helt igenkorkade trottoarer där man trampat fram smala stigar. Klockan var 10 vilket innebar att kommunens tidsfrist löpt ut. Jag mailade igen och bifogade bilderna, men mitt ärende var redan registrerat som avslutat och mailet gick inte fram. Huddinge ligger en dryg mil härifrån och där är det fortfarande oplogat – efter 5 dygn! Nu smälter snön och det som ligger kvar på trottoarerna är det som trampats ihop först av allt och nu är det halt i stället. Idag tog jag inte mina dubbade skor och det var ett misstag.

Jag vill visa dig mitt favoritrum, Läsrummet. När Elin flyttade hemifrån för 5 år sedan fick jag fria händer att inreda vilket innebar att Pär och jag tapetserade och målade tillsammans, men sen fick jag bossa. Jag bestämde direkt att det skulle bli ett djur- och naturtema i grått, vitt och brunt med enstaka färgklickar. Möbler och hyllor är från Ikea utom sekretären som jag fick med mig när jag flyttade hemifrån. Det finns en rullgardin oxå som är ljus med mönster av grenverk i bruna nyanser som blir ett med tapeten när den är neddragen. MITT rum!

Snön fortsätter att ramla ned. När jag gav fåglarna mat igår sopade jag bort en minst 5 cm tjock snöhatt från taket till fröhuset. Sedan skottade jag gånvägen upp till vårt hus inklusive trappan upp till oss och ja, jag skottade trappan eftersom någon har snott vår sopkvast!! Idag fick jag skotta igen. Inte lika mycket på gångvägen, men i vår trappa och nu är det blötsnö eller snögubbesnö som jag kallar det, så det var tyngre. När jag skulle ge fåglarna mat, vilket jag behöver göra varje dag nu när vintern ramlade in över oss, sjönk jag ned nästan till knäna i snö. Hoppsan! Det är kuperat på baksidan där frömataren hänger och snötöcket döljer bra… Jag hade tänkt promenera, men det var hopplöst. Vägarna var plogade, men snön som fösts undan landar och blir kvar på trottoarerna. Samma procedur varje vinter och inte bara när den första snön kommer. Jag pulsade, slirade och vinglade ned till Konsum och tillsammans med snöskottningen blev det rena fys-passet. Det känns i rygg-,arm- och magmusklerna. Det känns bra!

Jag ringde Huddinge idag som lungspecialisten uppmanat mig att göra. De har fått in resultaten från de 3 undersökningarna, men jag har tydligen ett spirometritest kvar att göra. Meh!! Jag inväntar en tid.

Jag skrev ett mail till Salems kommun.

”Jag bor på Engelsbergsvägen i Rönninge och i vanlig ordning är snöröjningen under all kritik. Jag gick ut vid 10 dvs. efter kommunens 10-timmarsgräns för röjning av trottoarer och gångvägar. Trottoaren var helt igenkorkad efter att vägarna plogats. SOM VANLIGT! Det märkliga är att jag inte behöver gå längre än till gångbron upp mot Salem centrum för att allt plötsligt är både plogat och sandat. Det är samma sak vinter efter vinter. Varför?! Bor jag på fel sida av järnvägen?! Jag är hjärtligt trött på detta och jag har ändå inga fysiska problem att ta mig fram. Jag är tacksam för någon form av återkoppling och gärna en föklaring, men utan ursäkter. 

Hälsningar / Ewa Sundbäck på fel sida av järnvägen”

Snön vräker ner tiddeli-pom / allt mer ju mer tiddeli-pom / allt mer ju mer tiddeli-pom / det snöar

Vad sätter guldkant på din tillvaro? Vad är du tackam för? I ett av avsnitten av ”Sex and the city” pratar de om lycka och frågar varann om de är lyckliga. Charlotte svarar att hon inte är lycklig hela tiden, men någon gång varje dag. Det är det allt handlar om. Tacksamhet för det du har. Är du det? Har du förmågan att uppskatta och njuta av det lilla i vardagen? ”Den som är tacksam för det lilla har mycket att vara tacksam för.”

Jag har förmågan att vara tacksam. Jag har lärt mig det bland annat genom att skriva tacksamhets-dagbok varje dag i några år. Först var det 3 saker per dag och sen ökade jag till 5 vilket ledde till att jag fick fundera ut småsaker och små händelser och det är en bra träning. Papper, penna och hjärna – baggis! – som kan få dig att må bättre i vardagen. På heder och samvete!

Idag har jag en dag med många guldkanter och endorfindoser. Jag sov bra inatt. Jag promenerade i 35 minuter i småsnö och kalla vindar – aj lajk it! – och kände att jag hade riktig ork. När jag kom hem gjorde jag mina ryggövningar som alltid känns bra. En varm dusch och insmörjning med lotion från topp till tå för nu är torris-perioden här och det strama och småkliiga försvann. Nu har jag snart fått håret dit jag vill och trivs så bra med det. Havregrynsgröt med lingonsylt till lunch och en kanna med smultronte – varmt och gott! En småtrevlig film, ”Enola Holmes 2”. Jag fyllde på fröhuset till småfåglarna för första gången den här vintern och det var välkommet för de har redan ätit nästan allt. 2 rådjur kom för att gräva fram fröspillet. DET SNÖAR! Det vräker ned! Aj lav it! Jag har en fullt fungerande tvättmaskin och kan tvätta när jag vill till exempel idag. Kylen och frysen är välfyllda och det finns chips och lakritsfiskar i skåpet. Pär har åkt till Öland och jag får vara solokvist i 1 dryg vecka. Jag har världens bästa dotter. Jag älskar vår lägenhet som ger mig tak över huvudet, värme och trygghet. Jag behöver inte grunna på middagen som blir falukorv och äggröra, till efterrät varm choklad med vispgrädde. Läkarbesöken är avklarade och jag känner ingen oro inför resultatet. Nästa söndag är det första advent och jag har kommit på mig själv med att se fram emot julen och jag kan inte minnas när det hände senast! Jag läser en bra bok – ”Döden är bara början” (fantasy) – och har hyllan full av olästa böcker. Just idag känns livet bra och jag absolut ingen anledning att vara dyster!

Datortomografi (skiktröntgen) numro 2 i Södertälje. Den här gången innebar det vissa förberedelser eftersom jag skulle få kontrastvätska. Jag hade tid klockan 9 och fick inte äta efter klockan 5. Dessutom skulle jag dricka 1 liter vatten jämnt fördelat mellan klockan 8 och 9. Jag är van att dricka vatten, så det var inget problem. Pär skjutsade mig och åkte sedan vidare till jobbet. Kontrastvätskan fick jag intravenöst och sköterskan (?) förberedde genom att sätta fast en infart i armen. En första serie bilder (”Andas in ordentligt, håll andan. — Andas igen.”) och sedan sprutade hon in vätskan. Jag hade fått veta att det skulle kännas varmt i nacken och rumpan och det blev väldigt varmt hela vägen från nacken till rumpan. Som att ligga på en het värmefilt. Ännu en serie bilder. Värmen avtog gradvis och så var det klart. Baggis! Imorgon ska jag ringa till Huddinge och meddela att röntgen, ultraljud och fysioundersökning är avklarade och nu är det upp till de att undersökningen går vidare. Det var ungefär så specialisten jag träffade i oktober uttryckte det.

Det finns inget som vänder upp och ned på livet som att få sitt första barn och det första året är kaos. Det är ingen kliché utan absolut sanning. En del har förmågan och hälsan att uppskatta småbarnsåren medan andra t.ex. jag fungerar bättre när barnet blir äldre. Bland de mest seglivade klichéerna är den omedelbara kärleken efter förlossningen, lyckoruset vid amningen och separationsångesten när det är dax för skolstarten. Det sägs att klichén har blivit en kliché av en anledning, nämligen kornet av sanning. Kornet kan variera i storlek och ju större det är desto svårare blir det att ifrågasätta sanningshalten och acceptera alternativ och det är då vi, som inte upplever det klichéerna dikterar, tror att det är fel på oss.

Följande har jag själv upplevt. Jag avskydde att vara gravid och inte bara på grund av dygnet-runt-illamåendet för jag tyckte inte om att kroppen verkade leva sitt eget liv. Jag kände mig inte kvinnlig (det har jag aldrig gjort) och det tog emot när jag blev tvungen att köpa gravidkläder. När Elin var nyfödd kändes hon som en främling. Amningen fungerade inte och jag hamnade i en depression som hindrade mig från att älska henne eller ens uppskatta henne de 2 första åren trots att hon var en frän rackare med ett strålande humör. Den här versionen finns aldrig med i filmer eller skönlitterära böcker utan bara i deprimerande dokumentärer, men jag VET att jag inte är ensam om det. Det blev enklare ju äldre hon blev, när hon blev en egen person som jag kunde prata med och verkligen ha sällskap av och inte vara enbart en livboj som hon behövde för att överleva. Jag hade inga problem när Elin började i skolan. Däremot var de evighetslånga sommarloven prövande. Hon flyttade hemifrån när hon var 24 år och det var inga tårar från någon av oss. Det var helt enkelt dax och jag fick hennes rum att inreda som jag ville (mitt Läsrum alt. Vårt gästrum). Klichén i det sammanhanget är att äktenskapet torkar, att föräldrarna förlorar sitt klister och slutar prata med varann. Vicket nonsens! Dels har vi en ännu bättre kontakt med Elin nu eftersom vi slutade nöta på varann och dels för att Pär och jag ALLTID har pratat, samtalat och diskuterat. Bara för att vi är barnfria stannar inte våra liv eller intellekt. Det som jag tycker är jobbigt är att hon inte längre bor på gångavstånd utan i Hässleholm.

Klichéerna runt barnlängtan, graviditet, förlossning, anknytning och föräldraskap är cementerade och kan därför inte skämtas bort eller fnysas åt på samma sätt som de klichéer jag har skrivit om tidigare och det är ännu viktigare att ni noterar och begrundar, kära vänner.

Varför vinklas det så att det verkar som att endast män snarkar? Jag har alltid snarkat och ofta så att andra blivit störda. Pär brukar flytta in i gästrummet när det är som värst eftersom han totalvägrar att använda öronproppar och på tal om det: varför nämns aldrig öronproppar som ett hjälpmedel för den icke snarkande delen av befolkningen?! Det är alltid vi snarkare som ska utsätta oss för allt från snarkplåster till operationer. Pär snarkar oxå, så det så, men jag använder alltid öronproppar och det utan att missa mobilens väckning eftersom det går att att höja volymen. Jag antar att det sköra kvinnliga väsendet inte har den fysiska förmågan att frambringa dånande snarkningar. Riktiga kvinnor fiser inte heller.