Jag vaknade halv 6 och kunde inte somna om. Pär snarkade. Det var mörkt, unket och fuktsvettigt i rummet. Det kändes inte lockande att stiga upp och göra en kopp te. Jag längtade hem. Jag hade ingen lust att fortsätta bygga på Titanic. Att bygga tillsammans med andra är inte min grej. Jag vill göra det ensam och koncentrerad medan jag lyssnar på en bok. Pär och jag hade tillbringat 3 dygn i sträck tillsammans och så kom Elin in i bilden – jag kände mig (omvänt) sällskapssjuk och bestämde mig för att gå dagens planerade promenad själv. Och långt.
Jag valde att gå in mot Byxelkrok. Det är minst 20 år sedan jag promenerade den sträckan och jag visste ju att det skulle vara önskvärt folktomt och det var det för jag mötte bara 2 personer. Nollgradigt och frostigt. Jag gick norrut med Östersjön på vänster sida. I början gick jag långsamt och fokuserade på andningen. Ingen musik. Endast ljudet av havet. Öde. Platt. Vindpinat. Inget prat. FOLKTOMT.
Jag fortsatte förbi centrumet och hamnen och vidare mot Neptuni åkrar där blåelden blommar på sommaren. Nu startade jag min jullista på Spotify och ökade tempot. “Tänd ett ljus” med Triad och “Mer jul” med Adolphson och Falk” tröttnar jag aldrig på. “Stilla natt” med Carola från hennes album “Betlehem” har ett ståpäls-framkallande arrangemang. Sällskapssjukan släppte och jag kunde andas. Så skönt att komma ut och få röra på kroppen! Frisk luft i djupa andetag.
Promenaden tog 75 minuter och jag hade velat gå längre, men jag var kissnödig. Förbaskat! Humöret var i alla fall bättre efteråt. Vi såg Grinchen med Jim Carrey från 2000 och den var riktigt bra! Jag såg den när den var relativt ny, men tyckte inte om den den gången. Även om jag inte vetat att det var Jim Carrey under den gröna masken och med pälsig kropp, så hade jag känt igen honom på ansiktsuttrycken och kroppspråket. Han borde ha fått en Oscar för den rollen!
