Vi åt middag och pratade. Det var en av mina låga dagar när maktlösheten hängde över mig. Jag tog upp vår skrämmande inkompetenta regering som föraktar väljarna där statsministern uppträder som en ständigt leende arrogant narcissist trots att han inte är ledare för det största partiet. De sviker det ena vallöftet efter det andra. De förnekar klimathotet bland annat genom att ta bort bonusen för de som kör elbil och premiera dieselförarna. De väljer att bortse från det livsnödvändiga i en bibehållen artrikedom och att skogarna måste bevaras. Pär höll med. Vi har samma värderingar. På kommunal nivå lägger SD sig i sagostunder och luciatåg medan de inte har sagt flasklock sedan de blev ett regeringsparti. (JAG RÖSTADE RÖD-GRÖNT!!!) Klimataktivisterna döms till straff som inte står i proportion till deras brott medan de som fastnar i bilköerna tillåts hota dem till livet och kalla dem terrorister utan att ens få en åthutning. I WWF-magasinet kan jag (när jag orkar) läsa om hur den ena djurarten efter den andra hotas eller dör ut. Pär nämnde en artikel i DN om just skogsdöden.
Medan vi pratade växte en välkänd bubbla runt mig. Jag slutade lyssna medan ångesten blev starkare. Det blev för mycket för mig. För 10 år sedan hade jag suttit kvar i bubblan och låtit Pär och vårt samtal tona bort som när jag sätter i hörlurarna med brusreducering. Numera säger jag ifrån. Jag höll upp händerna i ett stopptecken och bad honom sluta prata. Jag förklarade att jag känner en sådan maktlöshet att jag bara vill lägga mig i sängen med ryggen mot omvärlden och gråta och sedan kom faktiskt tårarna. Han blev sur, tog illa upp trots att jag förklarade att det inte var honom personligen jag inte orkade lyssna på. Han skakade bara på huvudet. Han kan inte förstå skyddslösheten och maktlösheten. Han tröstade mig inte utan gick upp på övervåningen. Vi höll oss på var sin kant resten av kvällen.
Det här har hänt tidigare. När Elin och en tidigare pojkvän var på middag fick jag ett riktigt psykbryt. Han pratade och pratade och pratade och var den typen som “…men jag har ju rätt!”. Jag fick nog, slog hanflatorna i bordet och skrek att han skulle hålla käften, gå härifrån och aldrig komma tillbaka och sedan rusade jag till hallen, tog på mig skorna och gick ut. Senare den kvällen ringde jag och bad om ursäkt.
Något år tidigare var Pär och jag hos svärisarna på middag. Jag mådde inte bra den dagen och orkade inte delta i samtalen. Till saken hör att svärisarna, svägerskan och Pär alltid har varit diskussionslystna och det är ofta allvarliga ämnen som avhandlas. Kvällen ifråga drack vi kaffe efter maten. Svärisarna satt tillsammans i soffan, Pär satt i en fåtölj och jag i en annan lite vid sidan av. En illustration för hur jag upplevde hela besöket. Svärmor var alltid mer gnällig och negativ än vad svärfar är och samtalen fick ofta en negativ stämning. Trump var på uppgående och Putin var högljutt hotfull och härsklysten redan då och mitt emellan fanns Ingvar Kamprad och hans inte fullt så renhriga affärsmetoder. “Kan vi inte prata om något annat?!” utbrast jag i en paus. Svärisarna skrattade till. “Som vad då?” Jag föreslog böcker, film, djur, natur, mat vad som helst. Sedan reste jag mig och gick. Pär bad mig att lugna ned mig – det var det i särklass sämsta att säga till mig just då -men jag klädde på mig och tog tåget hem. När pär kom hem ett par timmar senare frågade han “Vad fan håller du på med?!”. Jag hade inte dåligt samvete eftersom jag bara hade ställt en fråga, föreslagit alternativa samtalsämnen och sedan gått därifrån. Möjligen var jag oartig, men vem är inte det emellanåt? Jag ringde och bad om ursäkt. Jag minns inte om någon nämnde händelsen igen, men långt senare fick jag veta att svägerskan tagit mig i försvar och sagt till sin mamma att det var uselt av henne, som värdinna, att bara låta mig, gästen, gå. Jag fick veta det i andra hand som med så mycket hos den familj jag gift in mig i (och även hos den jag föddes i). Det är en av anledningarna till att jag numera säger ifrån direkt i stället för att vänta tills jag får ett psykbryt.
