Kategori: Allmänt

När jag är tvungen att gå och vänta på något jag inte ser fram emot t.ex en bronkoskopi får jag ångest och den tar sig uttryck i irritation. Igår var jag irriterad. Ofokuserad. Jag lyckades äntligen genomföra ett gummipass – fysisk aktivitet funkar nästan alltid och får tiden att gå. Vid 19-tiden tog jag ändå en Lergigan som fick ordentlig effekt efter en dryg timme, men jag blev inte trött förrän halv 1.

Jag hade tid klockan kvart i 8. Pär föjde med mig. Jag fick ett rum, bytte om på överkroppen och fick en kanyl i armen. Sen fick jag vänta 1 hel timme. Det gjorde inte så mycket. Jag var trött och slumrade till och från. När det var dax kördes jag till salen och fick flytta över till en annan säng. De kopplade in mig för blodtryck och EKG. Undersökningen gjordes via näsan ned till lungorna för det är skonsammare än via luftstrupen. Jag fick bedövningsspray i näsan som fick mig att nysa flera gånger och i svalget. Blä! Sen gav de mig det lugnande och efter det minns jag bara att sköterskan, vid ett tillfälle, bad mig att ta djupa andetag med magen. Undersökningen hade gått utmärkt.

När jag kom tillbaka till rummet var klockan 10 i 10 och jag var tvungen att stanna i 2 timmar innan jag fick frukost och de kunde se att bedövningen av svalget hade släppt. 2 overksamma timmar på ett sjukhus är 2 timmar för mycket, men jag var trött och halvsov. Frukosten var gräslig. En kylskåpskall ultratorr macka med kokt översaltad skinka och odrickbart te – en förolämpning för oss teälskare! 2 små tuggor och 2 små klunkar och sen skyndade jag därifrån. Pär hade väntat i 4 timmar, men det var inga problem för han hade datorn med sig och kunde jobba och det finns flera matställen att hänga på.

Hostan är tillbaka tillfälligt efter undersökningen och den är plågsam. Jag har svårt att förstå att jag stod ut med den så länge som jag ändå gjorde under våren och sommaren! Jag sov 2 timmar på eftermiddagen och imorrn ska jag int’ gö’ nått.

Det slutliga resultatet av hela denna lungutredning får jag vänta på i flera månader, men om jag inte har hört något i början av maj ska jag ringa.

Nu har jag sett allt av värde från Rupaul’s dragrace på YouTube. Jag har till och med betalat för att få slippa all reklam och det är det värt. Det är inte roligt längre. Glädjen vill inte infinna sig för jag blir mer och mer arg och provocerad av att inte kunna se mer än småklipp och summeringar!! Till våren kommer den svenska versionen och gud nåde dem om den inte håller måttet!!!

Jag lägger pussel i en app och hittade den här bilden.

Det är bild av Kiruna kyrka i vinterskrud. Jag var tvungen att titta noga, men alla detaljer stämmer. Det enda, men gigantiska felet, är att kyrkan har placerats mitt i en skog. Renen och räven är urfåniga och epigt gjorda.

Det här är den riktiga kyrkan sedd ur samma vinkel som pussel-bilden.

Så här ser den verkliga omgivningen ut. Jag kan inte låta bli att undra vem som gjort pussel-versionen…

I över morgon är det dax för bronkoskopin. Jag är inte nervös för själva proceduren för jag kommer att få lugnande. Egentligen vill jag bli sövd. Det jag oroar mig för är hur det blir efteråt. Reaktioner. Trötthett. Krasch?

Den som arbetar som konstnär eller författare, som lägger ned hela sin själ i att uttrycka sig genom tavlor, skulpturer och texter. Hur ska den personen kunna låta bli ta kritik och åsikter personligt?! Hur ska den personen kunna intala sig att det handlar om konstruktiv kritik? Det hen uttrycker är i högsta grad personligt, en liten del av sig själv. Jag har gått flera skrivkurser och var urdålig på att ta kritik. Det spelade ingen roll att den var konstruktiv. De som är med i Rupauls dragrace får ta emot “konstruktiv kritik” varje vecka, men när en av gästdomarna säger “I hate, hate, HATE the hair and makeup.” så kan väl den kritiken knappast anses vara konstruktiv?

Sverige är en demokrati och dessutom en jämställd demokrati, men den är inte äldre än dryga 100 år. Det är oerhört viktigt att komma ihåg det nu när politikerna tummar på både den och yttrandefriheten. Det är arbetarklassen som har kämpat sig till de rättigheter vi har nu. Kapitalisterna har alltid stretat emot, rädda för att gå miste om sina privilegier, att inse att de inte är mer värda än andra och att det inte finns något “bliv vid din läst”.

Jag tillhör 60-talisterna och när jag säger att det var bättre förr menar jag att värderingar, moral och etik var viktiga, något som märktes i hur man levde. Det har blivit så urholkat, det är bara ord som ger ett mossigt och högtravande intryck. Jag läser många historiska romaner om både arbetarklassen och kungligheter. Jag tycker att dagens undervisning borde innefatta just historiska romaner som bygger på mycket fakta av författare som t.ex. Anna Laestadius-Larsson och Vilhelm Moberg. Jag har lärt mig mycket, mycket mer av dessa böcker än av att korvstoppas med kungalängder och hur feodalsamhället fungerade. Nu förstår jag varför utvandringen till Amerika var så stor och varför den höll på så länge som till 1920-talet. Ny förstår jag varför kvinnorna slogs för att få rösträtt. Nu förstår jag varför vi har fri abort, sjukförsäkring, fackföreningar och kollektivavtal. Hur många av er som är födda efter 1985 vet det? Hur många av er som är födda 2000 och framåt vet att vi inte kan ta allt det här för givet?

Det har aldrig ansetts fint att tillhöra arbetarklassen och det gör det fortfarande inte, men det är den som får Sverige att rulla på. Jag minns fortfarande en replik från en film med Robert de Niro och en ung Leonardo Dicaprio. Den utspelade sig på 1940-talet och sonen vill bli soldat, han ville bli hjälte. Pappans svar blev att det är han som går till sitt arbete dag efter dag, som försörjer familjen som är en verklig hjälte. Jag kunde inte att sagt det bättre själv!

Bland det viktigaste som finns är att läsa! Ljudboken ser jag som ett komplement. Ljudboken är inte helt rumsren än och det råder en antingen-eller-attityd. Det senaste är att barn riskerar att gå miste om läsningens nöje och nödvändighet om föräldrarna lyssnar för mycket på ljudböcker. Absurt! Den enda faran är när förädrarna inte läser över huvud taget och då menar jag fysiska böcker och tidningar. Det finns mer och mer forskning som tydligt visar att möjligheten att tillgodogöra sig en text är betydligt större när den är tryckt på papper. Det finns även forskning som visar att dagens skolungdom har alarmerande lässvårigheter och det har knappast att göra med att deras föräldrar lyssnar på ljudböcker och ingenting blir bättre av att de fysiska böckerna inom undervisning är utrotningshotade. Om föräldrarna själva inte tycker om att läsa går barnen förmodligen miste om högläsning och får ingen lust att själva läsa. Min pappa läste jakttidningar, Det bästa och NSD. Mamma läste veckotidningar. Min läslust väcktes i skolans bibliotek när vi skulle låna minst 1 bok i veckan och den lusten är fortfarande stark. Pär läser oxå mycket, men övervägande fakta numera. Elins läslust kommer och går. Läsning är grundläggande för att få ett språk och när du får ett språk och möjlighet att uttrycka dig ökar ditt självförtroende.