#Blogg 100 del 6

Smycken

Antingen eller. Inga kompromisser. Sällan stilblandningar. Alltid glittriga stenar, både äkta och oäkta. I början var det silver för det hade jag råd med. Sedan blev det guld när jag blev vuxen och hade mer pengar. En period sprang jag på Åhléns och köpte Speciella Smycken som var inlåsta i ett skåp och därför kostade lite mer. Efter det fick jag dille på smycken från Kristallrummet och Geocity gjorda av korall, turkos, onyx, bärnsten och andra naturstenar. Och Pilgrim som har varit mitt favoritmärke sedan jag upptäckte det 2007. Det är svårt att hitta återförsäljare av Pilgrim, så nu är det ett bra tag sedan jag hittade något. Smyckeskrinen har oxå kommit och gått, men till skillnad från själva juvelerna som jag sparar finns bara det senaste kvar som jag hittade hos Guldfynd och som jag kallar för Mitt Eget Fort Knox.

Mitt Eget Fort Knox med hur många fack som helst och med lås.
Mitt Eget Fort Knox med hur många fack som helst och med lås.

 

 

 

 

 

 

 

Fördelen med att spara alla smycken är att de har blivit så många att jag inte kommer ihåg alla. De jag inte använder, som inte passar in i den period som jag befinner mig i, ligger i smyckepåsar undanstoppade i en låda. Idag fick jag för mig att ta fram den lådan och kolla vad jag hade glömt. Det var skojsigt! Jag plockade och putsade och utbrast “Ooo, de här hade jag glömt!” med jämna mellanrum. En billigare variant av att gå i affärer. Nu har jag stuvat om i Fort Knox och bytt ut en hel del av det som jag inte använder och som bara tar plats mot en del av det som låg i påsarna. Bland andra hittade jag ett par örhängen som jag köpte i Kiruna 1988/89 och ett armband även det från Kiruna 2011.

 

Samiskt hantverk av tenn. Jag har aldrig behövt putsa dem!
Samiskt hantverk av tenn. Jag har aldrig behövt putsa dem!

 

 

 

 

 

 

Blått skinn med tennbroderier.
Blått skinn med tennbroderier.Det stängs med en ögla och en knapp av ben.

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

#Blogg 100 del 4

Oförändrat

Det här är starka grejjer! Påsen ser ut exakt som den gjorde när jag var liten och jag tycker att det är så skönt att det finns det som inte förändras.
Det här är starka grejjer! Påsen ser ut exakt som den gjorde när jag var liten och jag tycker att det är så skönt att det finns det som inte förändras.

 

 

 

 

 

 

 

 

En påse till som fortfarande ser precis likadan ut. De här är goda! När jag var liten brukade mamma lösa upp några i varm mjölk.
En påse till som fortfarande ser precis likadan ut. De här är goda! När jag var liten brukade mamma lösa upp några i varm mjölk.

 

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

Tidsbokat förbrytarfoto kostar 400 kr

Det är minst 5 år sedan jag skaffade nytt id-kort och på den tiden var det “Välkommen att vänta flera timmar på din tur medan ohyfsade snorungar rusar omkring och gapar utan att föräldrarna säger till!”- andan som gällde hos polisen. (Gången före det fixade jag ett foto i en automat och gick till ett postkontor. Ett gammalt hederligt postkontor – vilka minnen!) Det var dax igen att uppdatera förbrytarfotot och nu har polisen tröttnat på att kreti och pleti trängs på deras arbetsplats, så jag kunde boka tid via nätet. Hur smidigt som helst! Det stod att jag kunde anmäla mig tidigast 20 minuter före avtalad tid och senast 5 minuter innan. Eftersom jag tog mig dit med SL såg jag till att vara ute i god tid och checkade in 30 minuter för avtalad tid och det var ju inga problem. En skylt informerade mig om att jag, utifall att jag checkade in tidigt även kunde få komma in före utsatt tid. Nemas problemas! Det kanske gäller såna som känner att de måste ut och röka eller springa iväg och köpa kaffe eller gud vet vad och därför riskerar att missa sin tur. Jag hade bokad tid klockan 10 och fick komma in 20 i 10. Jag undrar om det innebär en straffkommendering att sitta bakom luckan och instruera pöbeln? Den unga damen som tog emot mig hälsade med samma entusiasm som Ross gör i det allra första avsnittet av Vänner och Joey svarar med: “Han säger hej och får mig att vilja ta livet av mig!”. Identifiering, betalning, “Ta av glasögonen!”, “Sänk hakan och titta mot det blåa fältet!”, namnteckning på skrivplattan, kvitto och sedan var det färdigt. 5 minuter.

Nu vet jag varför jag ska fortsätta att undvika speglar. Jag ser för jävlig ut! Jag menar det! Det är inget jag säger för att få tröstande komplimanger. Jag. Ser. För. Jävlig. Ut. På mitt nuvarande id-kort ser jag ut som en kriminell från “Efterlyst”. “Om någon har sett denna kortklippta, överviktiga kvinna i 40-årsåldern, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Faktum är att jag har skämts lite varje gång jag har varit tvungen att visa id-kortet. Ibland har jag fått medlidsamma blickar, men ingen har ringt 112. Min spontana reaktion när jag fick se årets foto var “Jamenfyfaaan!!”. Jag vet inte om jag sa det högt. Den unga polisen frågade om jag ville ta om det och jag funderade 2 sekunder, sedan suckade jag och sa: “Det är ingen idé…”. Skillnaden mellan det nuvarande och det nya kortet är att jag inte längre är överviktig utan fet. “Om någon har sett denna kortklippta, feta kvinna på 49 år, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Kinderna hänger, hakorna har förökat sig, ögonen är nedåtvinklade liksom mungiporna plus att hyn är osminkat flammig. Det slog mig att jag är väldigt lik mig själv som liten där allt hänger och är fördubblat, ledsna ögon och tjurig mun.

Här är jag ca 5 månader. Tjock och butter och tiderna är inte gladare så här 50 år senare. Det var kanske gullgt då, men det är det inte nu.
Här är jag ca 5 månader. Tjock och butter och tiderna är inte gladare så här 50 år senare. Det var kanske gullgt då, men det är det inte nu.

 

Svimfärdig trapptämjare

Utflyktsdax för stugsittaren! Det var dax att klippa håret så jag begav mig hela vägen till Rosie. Elin var oxå inbokad (hon fick en klippning i födelsedagspresent) och vi träffades på Östermalmstorgs t-bana. För en dryg vecka sedan fastnade en kvinna med ett ben i en rulltrappa och sedan dess har många rulltrappor varit avstängda i väntan på besiktning. De flesta stationer har även vanliga trappor, men Östermalmstorg med uppgång mot Sibyllegatan har inte det och endast 1 hiss. Rulltrappor är inte gjorda för att gå i och som lök på laxen är de överjävligt långa och branta på den här stationen.

Rulltrappan i Östermalmstorgs t-bana.
Rulltrappan i Östermalmstorgs t-bana.

Både Elin och jag var förberedda på att få klättra och jag klarade den första trappan även om jag var svimfärdig när jag kommit upp. Elin med sin lilla, nätta kropp och halva min vikt promenerade upp. Den andra trappan klarade jag inte utan att pausa 2 gånger. En av gångerna frågade en man om jag mådde bra. Jag log och nickade för jag klarade inte av att prata. Väl uppe stod en kille och hällde upp vatten i muggar till alla överlevande. Det var kallt och friskt.

Sedan fick Elin håret fixat före mig eftersom hon skulle tillbaka till en föreläsning.  Nu är även mitt hår avklippt och det är såååå skönt! Efter det var det dax att ta sig nedför dessa otäcka trappor och det är värre. De hade klistrat dit lappar som uppmanade en till att gå försiktigt och att hålla i sig. Jag blåhöll mig i ledstången och blicken nedåt för att inte trampa fel, men det räfflade mönstret på trappstegen gjorde att det till slut började flimra framför ögonen. Obehagligt! På centralen studsade jag upp på Drottninggatan och gick in i fullsmockad Ur&Penn för att byta batteri i min armbandsklocka och trots fullsmockan behövde jag inte köa. Häpp! Sedan drog jag iväg längs Drottninggatan och svängde in på Kungsgatan och till Thebutiken Danielson. French Earl Grey, Lady Grey och Havana (svart te med lite rooibos, jordgubbe, rom och eterneller). Apoteksplock och sedan hem  och när mitt tåg har kommit så långt som till Flemingsberg, så dyker Elin upp igen och vi gör sälle resten av vägen hem. Jag var hemifrån 5,5 timme och det kändes som flera dagar!

Inkonsekvens

En pakethämtarpromenad på sammanlagt 80 minuter. Najs! Och med ett riktigt bra tempo, men så hade jag de vanliga vinterkängorna och därför har jag inte ont efteråt.

1 paket från Apoteket som jag har full förståelse för att det inte gick ned i brevlådan. 1 paket från Kjell & Company som inte var större än ett vadderat A4 och som absolut hade gått ned i brevlådan. Med dagens post kom min beställning från Cellbes som bestod av en hyfsat stor påse med kläder och den hade brevbäraren lyckats trycka ned i brevlådan. Inkonsekvens! I och för sig är jag taxam för att inte behöva gå till ICA en gång till, men det är likafullt inkonsekvent.

Oerhört leds

Jag promenerade i 70 minuter idag. Strålande sol och iskalla vindar. Isbuggar på fötterna och ont efteråt. Känslorna för de skorna är onekligen blandade… När jag stod vid fönstret i vardagsrummet medan jag åt min youghurt och tittade på det ovana solskenet kände jag att lusten att promenera minskade när jag insåg att det var isbuggarna som gällde. De är såååå bra när det är isigt och de är så fina och mina fötter blir så gulliga i dem, men de är inte sköna.

Hemkommen och duschad lade jag mig i soffan för att lyssna & spela i väntan på lunchdax. Ögonen åkte ihop och jag somnade. När jag väl orkade upp hade klockan hunnit bli 20 i 14. Meh! Resten av eftermiddagen var helt ur led och hamnade inte rätt igen förrän jag hade gjort kvällsteet och satt och läste.

Jag är oerhört leds på allt vad internet och skrivande heter. Novellkursen var bara skräp. FB är fruktansvärt andefattigt (förutom Zlatan the bunny) och gör bara att det känns som jag är helt jävla lost när det gäller mitt skrivande. Jag hittar inga intressanta bloggar att läsa. Gästbloggandet är fortfarande kul. Jag har laddat ned en Scrivner, men orkar inte ta mig igenom instruktionsvideon. Min bokidé ligger orörd och ruttnar och jag har insett att det smartaste jag kan göra är att skriva synopsis, men allt knyter sig.

Efterlyses: intressanta bloggar

Jag gick med i en FB-grupp i syfte att få fler läsare till min blogg och att hitta nya, intressanta bloggar att läsa. Jag blev dubbelt besviken. Varför vill ingen läsa min blogg? Förmodligen är jag inte tillräckligt ytlig eller skriver halvtaskig svenska. Själv vill jag gärna läsa om andra människors vardagsliv MEN det ska finnas reflektioner och åsikter. Att läsa en blogg där den ena aktiviteten efter den andra räknas upp – nej, tack! Att läsa en blogg där det ena shoppingfyndet efter det andra visas upp – ve och fasa! Att läsa en blogg som inte handlar om något annat än träning och viktnedgång – suck… Misströstan är dagens ord.

Högerregering gör svenskarna sjukare

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) säger om situationen med det ständigt ökande antalet sjukskrivningar: “Uppgången nu visar stor likhet med den kraftiga uppgången vi hade i slutet av 1990-talet.” Den gemensamma nämnaren då och nu är högerregeringens politik som gjorde och fortsätter att göra svenskarna sjukare. Det är att förenkla, det är jag medveten om, men jag tror på att förenkla. Nu måste återigen en regering med hjärtat till vänster röja upp efter de själviska blånissarna. Jag håller på Stefan Löfven & Co!

Skitdag!

Snön har kommit i mitten av januari som vanligt och den kom med råge. Det har snöat i 2 dagar. Dagen inleddes med -5 grader och jag planerade påbyltningen inför promenaden till den ekonomiska rådgivningen på bankkontoret i Salem. Temperaturen steg och när det var dax för mig att gå halv 16 var det plusgrader, moddigt och snön var regnblandat. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Äckelsvettig. När vi kom hem vid kvart i 18 efter veckohandlingen hade det börjat bli halt. Det är när vintern är så här som jag hatar den, verkligen HATAR. Jag vill ha vinterskor med utfällbara dubbar för till Salem passade mina vinterkängor, men från affären skulle jag ha behövt mina isbuggar. B-L-Ä!!!

Det är inte meningen att man ska leva tillsammans med sina barn när de väl har blivit vuxna och egentligen kan försörja sig själva. Gud, vad det gnisslar här hemma! Elin har anammat en avslappnad låt-gå-stil som inte fungerar ihop med Pärs och mitt behov av rutiner och vi har oxå utfärdat snyltvarning. Hon har åsikter och värderingar som skär sig med våra. Jag kan absolut umgås med henne utan att det ligger och strömmar under ytan, men Pär fixar inte det och så fort han och Elin är mer än 1 minut i samma rum åker taggarna ut. “Vad ÄR det?!”, “Vad glor du på?”, “Varför ser’u så SUR ut?!”. Jag orkar inte med det här mycket längre! Vi hade familjemöte om allt det här nu ikväll och jag blev så L-E-D-S. Jag stängde in mig i vardagsrummet. “Vad är det med dig då?”, frågar Pär lite senare. Jag sa att jag tyckte att samtalet var skitjobbigt och att jag ville vara ensam, ifred. “Visst, allt blir så mycket bättre då.”, svarade han en med en tydligt irriterad och ironisk ton. “Lägg av!”, gapade jag. “Ni får väl hantera det som ni vill. Jag behöver vara ifred!”

Det är såna här dagar som jag avskyr att behöva ha med tvåbeningar att göra! 4 tassar och päls is da shit!!

Låt mig bara vara ifred!
Låt mig bara vara ifred!

 

Vilket mörker!

Igår kväll. Köket. Klockan 21.10. Det svartnade för ögonen. Strömavbrott. Rönninge, Salem, Botkyrka var strömslösa i 2 timmar och 40 minuter. Jäklar vad det var mörkt! Och så blev det tyst när allt stannade av. Marsvinen hade inga kommentarer, men Selma verkade lite undrande och rörde sig inte med riktigt samma säkerhet. Det var så rackarns mörkt att hennes neonfärgade goseorm inte syntes! Inga glädjeruscher mer än på köksmattan och hon brukar rusa mellan hallen och köket i vanliga fall. Pär var trött vid tidpunkten för avbrottet, så han gick och lade sig. Jag tände alla blockljus vi hade (5 stycken), öppnade chipspåsen och läste. Jag undrar ofta vad människor som inte tycker om att läsa gör med all sin tid t.ex. när elen försvinner? Hur klarar man sig utan böcker?!

SkrivarSidan håller en 8 veckors novellkurs på distans och igår kom det första kursbrevet. Det var i pdf-format vilket gjorde att jag kunde läsa igenom det och hugga tag i den första övningen trots elavbrottet, men datorbatteriet hade inte hunnit bli laddat till mer än hälften och då valde jag att läsa i stället.