Efter att ha läst “Kriget mot kroppen” har jag inte slutit fred med min egen kropp. Fullt så enkelt är det inte. Jag kommer nog aldrig att göra det. Kroppsfett är och förblir äckligt. Däremot har jag börjat reagera annorlunda när jag ser att någon, särskilt i min egen ålder, har gått ned mycket vikt. “Det blir intressant att se dig om 2-3 år.” Det är inte skadeglädje. Faktiskt. Det har att göra med att jag nu har lärt mig att när kroppen har hittat sin trivselvikt, vare sig du anser att den är för hög eller för låg, så kommer den att göra sitt bästa för att behålla den. Fettcellerna försvinner inte, de blir bara mindre.
Varje gång, och då menar jag verkligen varje gång, jag rör mig ute bland folk undrar jag vad de tänker när de ser min överviktiga kropp. När jag ser andra överviktiga jämför jag mig alltid med dem. Vem av oss väger mest? Jag dömer aldrig. Jag vet ingenting om dem utöver att vi båda är överviktiga. Jag såg en kvinna, som var betydligt fetare än jag, som kom från pizzerian med en påse med matförpackningar. “Ska du verkligen äta det där?” var min första tanke. App app app! Var kom den fördomsfulla reaktionen ifrån?! Jag är ärlig när jag säger att den absolut inte var automatisk. Den förvånade mig och fick mig att skämmas. Jag vet absolut ingenting om henne.
Jag har slutat att notera de kvällar jag lyckas hålla mig från att äta efter klockan 21, det s.k. kvällstugget. Vill jag äta, så gör jag det oavsett vad det är. Det är ett första steg mot att sluta ge mig själv dåligt samvete. Att förändra tankesätt är jävligt svårt, men att bli uppmärksam på det är en början.
