Allmänt | Mitt liv i ord

#Blogg 100 del 19

Jag promenerade till besöket hos diabetessköterskan. Det tog 30 minuter och det var tungt och jag pausade för att hosta i varje uppförsbacke, men det var skönt att komma ut och hemifrån. Diabetessköterskan AS var betydligt trevligare att ha att göra med än stolpskottet till läkare. Jag var så inställd på att bli uppläxad, idiotförklarad och pekpinnad att jag var full av ångest och visst ställde hon frågor om hur jag äter och tränar, men det var helt befriat från att jag skulle skuldbeläggas. Hon gjorde det bra! Hon fick mig att bli mer förbannad på läkaren. Jag hade en läkartid den 19 december förra året och lämnade prover 1 vecka innan. Besöket ställdes in av läkaren och jag fick en ny tid den 27 januari hos stolpskottet, men jag behövde inte lämna nya prover. Provsvaren visade höga kolesterolhalter som jag nu medicinerar för samt högt blodsocker, 6,8, som visade på förstadium till diabetes. Blodsockret är ett “här-och-nu-värde” som påverkas av det man har ätit kvällen innan. Förra veckans blodsocker var 6,0. Jag har inte gjort några ändringar i vare sig kost eller motion, så det enda som kan ha påverkat värdet var det jag åt kvällen innan. Stolpskottet hänvisade till ett blodsockervärde som var 5 veckor gammalt när hon slängde ur sig att jag hade förstadium till diabetes! (Diabetes har man med blodsocker 7,0 och högre. Det finns oxå en gråzon för värden 6,2 till 6,9. Har man de värdena utvecklar man oftast diabetes, men det går inte över en natt.) Stolpskottet skrämde mig och gav mig visioner av ett liv med ännu en sjukdom att hålla i schack och ett liv med te utan socker och ett rännande hos sköterskan. Helt i onödan. Diabetessköterskan frågade om jag hade frågor eftersom det var mycket att ta till sig. Det gjorde inte stolpskottet. Jag hade inga frågor eftersom skallen är full med förkylningsslem, men jag fick med mig information och en ny tid om 1,5 vecka för att kolla blodtrycket en gång till för det var helt åt häcklefjäll. AS verkade inte det minsta skeptisk när jag berättade om min träning utan tyckte att det var en väldigt bra balans mellan kondition och styrka. Ha!

Jag fick ett sms i lördags som gjorde mig fundersam och misstänksam. Det var från min okäre bror. Eftersom jag har valt att inte ha kontakt med honom och egentligen inte känner honom längre, så var tonen i det flera rader långa sms:et inte bekant för mig. Det var yvigt och superlativigt och undertecknat med “Brodern”. Varför fick jag det i lördags och inte på själva födelsedagen? Numret tillhör ett kontantkort och gick inte att kolla och jag har minsann lyssnat på tillräckligt många kriminalromaner för att veta att det bara är ljusskygga typer som använder kontantkort. Jag skrev ett kort, men inte ovänligt svar. Jag tycker att det är sorgligt att min första reaktion är att sms:et kommer från en bedragare. Det är sorgligt att jag reagerar med misstänksamhet, men jag hör och läser så mycket om hur folk blir snuvade till höger och vänster. Enligt sms:et kan jag vänta mig ett presentkort i brevlådan och om adressen är handskriven kan jag bedöma om det är från min okäre bror.

#Blogg 100 del 18

Så mycket sämre! Att städa ena dagen och ha kalas nästa dag är jobbigt i vanliga fall, men nu när jag är förkyld är det helt åt skogen. Jag är trött och jag har ont i kroppen och jag hostar. Det var ganska trevligt igår, men när gästerna väl hade kommit, så kraschade jag. Ingenting (utom förrätten) var gott. Jag hade ont i ryggen. Jag kände mig fet och äcklig. Gästerna tyckte att allting var väldigt, väldigt gott och de hade himla trevlig och det är viktigare än att jag hade trevligt. Vilken fasa om det hade varit tvärtom! Idag har jag tvättat och legat i soffan. Allt eftersom det täppta och snuviga försvinner kommer hostan och jag får nästan panik över att det ska bli lika segdraget som tidigare.

Jag fick en STOR bukett med enbart röda och gula tulpaner. Lycka!

Lyxrester till middag. Gårdagens förrätt plus äggröra. Väldigt bra förkylningsmat då jag har svårt för lagad mat.

#Blogg 100 del 17

Dubbelkalasdax! Elin och jag fyller år med 6 dagars mellanrum och har oftast firat tillsammans med Vårat Gäng. De senaste 3 åren har vi inte haft något kalas alls, varken singel eller dubbel. Vi hade problem med depressioner och ångest och hade ingen lust att fira över huvud taget, men i år känns det bättre. Gästerna väntas vid 15. Den här gången har vi varit så smarta att vi har lånat 2 bord från föreningen och för första gången kommer vi att kunna sitta ordentligt utan att behöva ha armarna klistrade intill kroppen för att inte stöta till bordsgrannen. Gårdagens städning tog på krafterna och jag kan inte påstå att jag är i toppform eller ens form.

Schwarzwaldtårta från Kaffestugan i Rönninge som gör de godaste tårtorna!

#Blogg 100 del 16

Städning större delen av dagen. Nu när jag har lärt mig hur jag ska göra för att hålla ögonen på lorten innan den slår ner sina bopålar, så tar det längre tid, men det är det värt. Gnuggandet och gnidandet från 2013 års dårstädningar är inget jag längtar efter att göra igen. Jag gör 1 eller 2 extra insatser vid varje månadsstädning och idag torkade jag av väggarna i badrummet. Nästa gång planerar jag att skrubba av hörnhyllan vid badkaret och att skura köksgolvet. Jag är trött nu. Och jag har ont lite över allt. Förkylningen tar på krafterna, men jag är inte alls lika däbbd längre.

Jag sover med öronproppar, men väcktes ändå av ett ljud utifrån som förde tankarna till motorsågar och trädfällning. Fasa! Det var stubbfräsning på gång efter höstens vansinniga gallring. En man vallade en maskin som ha kunnat delta i Robotwars om man gick efter utseendet och som fick mig att tänka på ett avsnitt ur “Big bang theory” där de testar en liknande otäcking på en intet ont anande smörgåsgrill. Längst ut på armen satt en sorts sågblad som fräste de kvarvarande stubbarna till flisor med ett påfrestande oväsen.

#Blogg 100 del 6

Smycken

Antingen eller. Inga kompromisser. Sällan stilblandningar. Alltid glittriga stenar, både äkta och oäkta. I början var det silver för det hade jag råd med. Sedan blev det guld när jag blev vuxen och hade mer pengar. En period sprang jag på Åhléns och köpte Speciella Smycken som var inlåsta i ett skåp och därför kostade lite mer. Efter det fick jag dille på smycken från Kristallrummet och Geocity gjorda av korall, turkos, onyx, bärnsten och andra naturstenar. Och Pilgrim som har varit mitt favoritmärke sedan jag upptäckte det 2007. Det är svårt att hitta återförsäljare av Pilgrim, så nu är det ett bra tag sedan jag hittade något. Smyckeskrinen har oxå kommit och gått, men till skillnad från själva juvelerna som jag sparar finns bara det senaste kvar som jag hittade hos Guldfynd och som jag kallar för Mitt Eget Fort Knox.

Mitt Eget Fort Knox med hur många fack som helst och med lås.

Fördelen med att spara alla smycken är att de har blivit så många att jag inte kommer ihåg alla. De jag inte använder, som inte passar in i den period som jag befinner mig i, ligger i smyckepåsar undanstoppade i en låda. Idag fick jag för mig att ta fram den lådan och kolla vad jag hade glömt. Det var skojsigt! Jag plockade och putsade och utbrast “Ooo, de här hade jag glömt!” med jämna mellanrum. En billigare variant av att gå i affärer. Nu har jag stuvat om i Fort Knox och bytt ut en hel del av det som jag inte använder och som bara tar plats mot en del av det som låg i påsarna. Bland andra hittade jag ett par örhängen som jag köpte i Kiruna 1988/89 och ett armband även det från Kiruna 2011.

Samiskt hantverk av tenn. Jag har aldrig behövt putsa dem!

Blått skinn med tennbroderier.Det stängs med en ögla och en knapp av ben.

#Blogg 100 del 4

Oförändrat

Det här är starka grejjer! Påsen ser ut exakt som den gjorde när jag var liten och jag tycker att det är så skönt att det finns det som inte förändras.

En påse till som fortfarande ser precis likadan ut. De här är goda! När jag var liten brukade mamma lösa upp några i varm mjölk.

Tidsbokat förbrytarfoto kostar 400 kr

Det är minst 5 år sedan jag skaffade nytt id-kort och på den tiden var det “Välkommen att vänta flera timmar på din tur medan ohyfsade snorungar rusar omkring och gapar utan att föräldrarna säger till!”- andan som gällde hos polisen. (Gången före det fixade jag ett foto i en automat och gick till ett postkontor. Ett gammalt hederligt postkontor – vilka minnen!) Det var dax igen att uppdatera förbrytarfotot och nu har polisen tröttnat på att kreti och pleti trängs på deras arbetsplats, så jag kunde boka tid via nätet. Hur smidigt som helst! Det stod att jag kunde anmäla mig tidigast 20 minuter före avtalad tid och senast 5 minuter innan. Eftersom jag tog mig dit med SL såg jag till att vara ute i god tid och checkade in 30 minuter för avtalad tid och det var ju inga problem. En skylt informerade mig om att jag, utifall att jag checkade in tidigt även kunde få komma in före utsatt tid. Nemas problemas! Det kanske gäller såna som känner att de måste ut och röka eller springa iväg och köpa kaffe eller gud vet vad och därför riskerar att missa sin tur. Jag hade bokad tid klockan 10 och fick komma in 20 i 10. Jag undrar om det innebär en straffkommendering att sitta bakom luckan och instruera pöbeln? Den unga damen som tog emot mig hälsade med samma entusiasm som Ross gör i det allra första avsnittet av Vänner och Joey svarar med: “Han säger hej och får mig att vilja ta livet av mig!”. Identifiering, betalning, “Ta av glasögonen!”, “Sänk hakan och titta mot det blåa fältet!”, namnteckning på skrivplattan, kvitto och sedan var det färdigt. 5 minuter.

Nu vet jag varför jag ska fortsätta att undvika speglar. Jag ser för jävlig ut! Jag menar det! Det är inget jag säger för att få tröstande komplimanger. Jag. Ser. För. Jävlig. Ut. På mitt nuvarande id-kort ser jag ut som en kriminell från “Efterlyst”. “Om någon har sett denna kortklippta, överviktiga kvinna i 40-årsåldern, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Faktum är att jag har skämts lite varje gång jag har varit tvungen att visa id-kortet. Ibland har jag fått medlidsamma blickar, men ingen har ringt 112. Min spontana reaktion när jag fick se årets foto var “Jamenfyfaaan!!”. Jag vet inte om jag sa det högt. Den unga polisen frågade om jag ville ta om det och jag funderade 2 sekunder, sedan suckade jag och sa: “Det är ingen idé…”. Skillnaden mellan det nuvarande och det nya kortet är att jag inte längre är överviktig utan fet. “Om någon har sett denna kortklippta, feta kvinna på 49 år, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Kinderna hänger, hakorna har förökat sig, ögonen är nedåtvinklade liksom mungiporna plus att hyn är osminkat flammig. Det slog mig att jag är väldigt lik mig själv som liten där allt hänger och är fördubblat, ledsna ögon och tjurig mun.

Här är jag ca 5 månader. Tjock och butter och tiderna är inte gladare så här 50 år senare. Det var kanske gullgt då, men det är det inte nu.

Svimfärdig trapptämjare

Utflyktsdax för stugsittaren! Det var dax att klippa håret så jag begav mig hela vägen till Rosie. Elin var oxå inbokad (hon fick en klippning i födelsedagspresent) och vi träffades på Östermalmstorgs t-bana. För en dryg vecka sedan fastnade en kvinna med ett ben i en rulltrappa och sedan dess har många rulltrappor varit avstängda i väntan på besiktning. De flesta stationer har även vanliga trappor, men Östermalmstorg med uppgång mot Sibyllegatan har inte det och endast 1 hiss. Rulltrappor är inte gjorda för att gå i och som lök på laxen är de överjävligt långa och branta på den här stationen.

Både Elin och jag var förberedda på att få klättra och jag klarade den första trappan även om jag var svimfärdig när jag kommit upp. Elin med sin lilla, nätta kropp och halva min vikt promenerade upp. Den andra trappan klarade jag inte utan att pausa 2 gånger. En av gångerna frågade en man om jag mådde bra. Jag log och nickade för jag klarade inte av att prata. Väl uppe stod en kille och hällde upp vatten i muggar till alla överlevande. Det var kallt och friskt.

Sedan fick Elin håret fixat före mig eftersom hon skulle tillbaka till en föreläsning. Nu är även mitt hår avklippt och det är såååå skönt! Efter det var det dax att ta sig nedför dessa otäcka trappor och det är värre. De hade klistrat dit lappar som uppmanade en till att gå försiktigt och att hålla i sig. Jag blåhöll mig i ledstången och blicken nedåt för att inte trampa fel, men det räfflade mönstret på trappstegen gjorde att det till slut började flimra framför ögonen. Obehagligt! På centralen studsade jag upp på Drottninggatan och gick in i fullsmockad Ur&Penn för att byta batteri i min armbandsklocka och trots fullsmockan behövde jag inte köa. Häpp! Sedan drog jag iväg längs Drottninggatan och svängde in på Kungsgatan och till Thebutiken Danielson. French Earl Grey, Lady Grey och Havana (svart te med lite rooibos, jordgubbe, rom och eterneller). Apoteksplock och sedan hem och när mitt tåg har kommit så långt som till Flemingsberg, så dyker Elin upp igen och vi gör sälle resten av vägen hem. Jag var hemifrån 5,5 timme och det kändes som flera dagar!

Inkonsekvens

En pakethämtarpromenad på sammanlagt 80 minuter. Najs! Och med ett riktigt bra tempo, men så hade jag de vanliga vinterkängorna och därför har jag inte ont efteråt.

1 paket från Apoteket som jag har full förståelse för att det inte gick ned i brevlådan. 1 paket från Kjell & Company som inte var större än ett vadderat A4 och som absolut hade gått ned i brevlådan. Med dagens post kom min beställning från Cellbes som bestod av en hyfsat stor påse med kläder och den hade brevbäraren lyckats trycka ned i brevlådan. Inkonsekvens! I och för sig är jag taxam för att inte behöva gå till ICA en gång till, men det är likafullt inkonsekvent.

Oerhört leds

Jag promenerade i 70 minuter idag. Strålande sol och iskalla vindar. Isbuggar på fötterna och ont efteråt. Känslorna för de skorna är onekligen blandade… När jag stod vid fönstret i vardagsrummet medan jag åt min youghurt och tittade på det ovana solskenet kände jag att lusten att promenera minskade när jag insåg att det var isbuggarna som gällde. De är såååå bra när det är isigt och de är så fina och mina fötter blir så gulliga i dem, men de är inte sköna.

Hemkommen och duschad lade jag mig i soffan för att lyssna & spela i väntan på lunchdax. Ögonen åkte ihop och jag somnade. När jag väl orkade upp hade klockan hunnit bli 20 i 14. Meh! Resten av eftermiddagen var helt ur led och hamnade inte rätt igen förrän jag hade gjort kvällsteet och satt och läste.

Jag är oerhört leds på allt vad internet och skrivande heter. Novellkursen var bara skräp. FB är fruktansvärt andefattigt (förutom Zlatan the bunny) och gör bara att det känns som jag är helt jävla lost när det gäller mitt skrivande. Jag hittar inga intressanta bloggar att läsa. Gästbloggandet är fortfarande kul. Jag har laddat ned en Scrivner, men orkar inte ta mig igenom instruktionsvideon. Min bokidé ligger orörd och ruttnar och jag har insett att det smartaste jag kan göra är att skriva synopsis, men allt knyter sig.