Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Jag var hos polisen i Flemingsberg idag. Det var dags att fixa nytt id-kort dels på grund av att bäst-före-datumet närmar sig och dels för att jag har ändrat stavningen av mitt förnamn med ”w” i stället för ”v” och det måste offentliggöras. Det rent bildliga resultatet var lika nedslående som vanligt och jag blir alltid deppig efteråt. Jag kommer att se ut som en dyster fetknopp. På mitt nuvarande id-kort ser jag ut som någon som är med i ”Efterlyst”. Jag är INTE fotogenisk.
Då var det dags igen för en nystart! Den tredje eller fjärde i år. Jag kan se det på 2 sätt: styrka eller desperation. AL, nåldamen, tycker att jag ska fokusera på det positiva, så det handlar alltså om styrka. Dock blev det inget pass med gummibanden igår. Jag sov i stället och mådde bättre efter det. Idag har jag promenerat. Elin ville att jag skulle titta till lägenheten, Lilla Pärlan (och hälsa från henne…), så jag hasade runt Flaten och förbi hemma hos dem. Promenaden var grymt tung och jag hade ont i knäet hela vägen, men det är så det brukar vara när jag väl tar mig över den berömda tröskeln.
Jag har köpt en hälsoundersökning från Werlabs. Det är nästan 2 år sedan sist, men jag litar mer på dem än på läkarna på vc särskilt som min nuvarande, som jag är listad hos, men aldrig har träffat, inte verkar ha för avsikt att kalla mig. Nå väl! Det innebär att jag ska lämna prover i morgon på morgonen och därför måste jag fasta från och med klockan 20 ikväll. Blä.
Robotgräsklippare. De har funnits i många år nu och jag ser en och annan när jag går mina rundor i Rönninge. Jag tycker de ser fåniga ut och jag kan inte låta bli att se det som ett tecken på hur dagens människa fungerar. I stället för att passa på att komma ut i sommarluften och solen och dessutom få en del motion på kuppen genom att klippa sin gräsmatta själv, så införskaffas en robot medan man själv får tid att åka till det instängda gymmet. Jag har ingen gräsmatta eftersom jag inte tycker om någon form av trädgårdsskötsel och jag kan tänka mig att det inte är det kuligaste som finns att snygga till gräset, men dagens människa är så paniskt rädd för att ha tråkigt! De bör veta att genom att undvika uttråkning missar de den oersättliga tillfredsställelsen som infinner sig efter att något tråkigt är avklarat. Hur ska man veta när man har kul om man aldrig har tråkigt?
3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:
Jag ger inte upp.
Jag är lojal.
Jag räddar spindlar även om jag inte tycker om dem.
Pär har inlett sin semester och åkte till Öland i ottan. Elin och Robin har följt med hans föräldrar till Skåne och till och med Juni följde med (under högljudda protester). Jag har sovit dåligt de senaste nätterna med helt sinnessjuka drömmar och jag hade hoppats sova flera timmar till efter att Pär hade åkt, men vid halv 9 var det slut. Jag kände mig ensam och alldeles ”överdriven” som Elin sa när hon var liten och låg i sängen och inte kunde somna. Ångesten slog till. Jag låg kvar en stund, men hittade ingen bekväm ställning och då insåg jag att det jag behövde var aktiviteter. Jag bäddade sängar, plockade in disk, plockade undan tvätt, förberedde för morgondagens tur till nåldamen, tvingade i mig lite yoghurt, duschade och tog till sist itu med att ta reda på vad i kylen som gått in och dött och börjat lukta skunk. En möglig citron och en burk med mozzarella i sitt spad. Jag passade på att rensa bort en del annat gammalt också och avslutade med att sprida ut några citronhalvor som kunde suga åt sig eventuella rester av odören. Jag har ätit lunch och lackat tånaglarna och nu ska jag måla i Min Mandala innan det är dags att äta middag. Jag kommer inte att ha någon frukosttjänstgöring, ingen Bibbi som behöver min omsorg. Jag känner mig ensam och överdrivet övergiven.
3 saker jag är tacksam för hos mig själv:
Jag har blivit duktig på att djupandas.
Jag drar mig inte för att tacka när jag får hjälp.
Jag har ett öppet sinne.
Måndag. Jag fick den tredje behandlingen med akupunktur. Jag hade tid redan klockan 8 och eftersom jag har en hopplöst lång startsträcka på morgonen fick jag stiga upp klockan 5. Kroppen var i chock, men tröttheten gjorde att jag veeeerkligen kunde slappna av. Det går åt rätt håll. Vallningarna minskar i antal och intensitet.
Tisdag. Träning med gummibanden. Ett lätt pass, men det var jobbigt, inte roligt och jag hade så ont knät. På måndagen hade jag sandaler och det straffar sig i form av smärta i knät.
Onsdag. Idag. Tur och retur Salem. Ett paket från Apoteket, misstänkt litet eftersom vi beställde tandborstar och lite annat och det visade sig, mycket riktigt, endast innehålla Pärs mediciner. Jag glömde att Apoteket alltid delar upp det i 2 leveranser. Det är så irriterande! Jag hoppas att det övriga får plats i brevlådan… Jag hade ganska stort flyt också för precis när jag hämtat det paketet kom ett sms om att paketet från Yves Rocher fanns att hämta. Jäss! Det gick långsamt hela vägen hem. Plågsamt. Ont i knät och ont i en tå som jag rivit sönder nageln på. Jämmer och elände.
Med den förra beställningen från Yves Rocher fick jag ett prov på en ansiktskräm som var helt underbar för min märkliga och känsliga blandhy. När jag var inne på deras sida gjorde jag deras test för att få reda på vilka produkter som skulle passa mig bäst. Eftersom mina ärliga svar på frågorna avslöjade att min hud har förlorat sin spänst samt har tydliga rynkor – helt naturligt för en 54-åring! – blev resultatet att jag bör använda ANTI-rynkkrämer, kräm MOT åldrande och kräm för att STRAMA UPP den oelastiska huden. Vad trött jag blir! Inställningen till (kvinnligt) åldrande är så snäv och negativ trots att vi hunnit en bra bit in på 2000-talet.
På eftermiddagen i fredags, efter vi tagit farväl av Bibbi, städade jag undan allt i form av spån, handdukar och matskålar. Idag monterade Pär isär den hylla där Bibbi hade sin bur.
Vi har köpt nya rullgardiner till vardagsrummet. De gamla hade vi haft sedan vi flyttade hit för 20 år sedan. De var gulnade och sköra. Vi brukar köpa från en firma (online-butik) som heter Frapp och de är lite dyrare, men av mycket bra kvalitet.
Det var dags för den andra behandlingen med akupunktur. Den här gången räknade jag antalet nålar: 9 stycken på ryggen och benen (när jag låg på magen) och 15 stycken på framsidan från bröstbenet och ner. AL är skicklig på att sticka för än så länge har jag inte fått några blåmärken och det har inte kommit blod när hon dragit ur nålarna. Jag kan inte låta bli att jämföra med hur det var när jag fick akupunktur hos AAA-kliniken. Den var större än vad Hälsoporten är, men det fanns bara en akupunktör (vad jag vet) och det var han som startat kliniken (han har dragit sig tillbaka nu och kliniken drivs vidare i mindre skala). Alltför ofta fick jag ta plats i ett rum med upp till 3 britsar åtskilda av tygdraperier, det var trångt för personalen och inte särskilt rofyllt att få behandling heller. Jag brukade framföra önskemål om eget rum, men det var inte ofta det kunde uppfyllas. Eftersom det bara fanns en akupunktör fick han fara runt som ett torrt skinn. Stack nålar i någon, klämde på en annan och gav råd till en tredje. Ofta kände jag mig bortglömd. Det var långt ifrån alla behandlare jag trivdes med heller och jag minns med fasa A som var så jäkla hård i nyporna att hennes massage gjorde ont och alltid lämnade blåmärken. Där fick jag ibland märken efter nålarna och blodvite och både en och två gånger hittade jag en eller två nålar som gömt sig i håret efter att ha suttit i hårbotten. Det är inte lätt att vara kritisk när man inte har något att jämföra med. Nu vet jag hur det är att få massage i en lugn och rofylld miljö där massörens hela fokus ligger på mig och jag inte får minsta blåmärke. Nu vet jag hur det är att få akupunktur i en lugn och rofylld miljö där fokus ligger på mig och jag inte får vare sig blåmärken eller blöder.
Jag bestämde redan från början att jag ville ha ett djurtema i läsrummet, på tavlor och kuddar. Jag har canvas-tavlan med sälarna och småkuddarna med zebran, giraffen och lejonhannen. Vi var på IKEA på Kristi Himmelsfärd för att, i första hand, köpa ny bänkbelysning till köket (det gjorde vi också och det blev ett otroligt lyft!), men det blev en hel del annat också. När vi närmade oss slutet och kom in på ramar och tavlor såg jag ett foto av en alpacka. Jag älskar alpackor! Den satt högt på väggen och liksom ropade på mig. Naturligtvis köpte jag den! Den ingick i en 3-pack med olika bilder och de andra 2 sitter nu bakom alpackan i ramen. Nu kan jag se den när jag sitter i fåtöljen och läser och den gör mig glad. På vägen till Hälsoporten ligger en baby-butik och i ena hörnet av skyltfönstret fick jag syn på en rosa, fluffig mjukis-alpacka. Jag stod och tittade på den länge. Habegär de luxe. Butiken hade inte öppnat, det här var förra måndagen, men jag hade inte glömt den. När jag var på väg från kliniken idag var butiken öppen och jag studsade in, sökte med blicken över hyllorna med mjuka och fluffiga tillbehör flera gånger, men såg ingen alpacka, så jag gick fram till kassan och frågade. Den som stod i fönstret var det sista exemplaret! Det är väl det som kallas för öde, eller hur? Nu är den min och den heter Sally. Förresten såg jag ett diplom på en av väggarna som förklarade att butiken minsann är kunglig hovleverantör, gud bevars. Det finns ju några små prinsar och prinsessor att förse med prylar. Jag trodde inte att någon försäljare kunde bli hoooov-leverantööööör nu för tiden. Fnys!
Klockan 5 i morse vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten och jag passade på att ge Bibbi frukost (Pär är på Öland). Då var det 17 grader. Jag tänkte sova mer och flyttade in i läsrummet, men jag kunde inte sova. Jag kunde inte bli av med tanken på hur skönt det skulle vara att gå ut vid den tiden: svalt, folktomt och morgonkvitter. Till slut steg jag upp, klädde mig i promenadkläder och åt lite yoghurt och när klockan var 5 över 6 klev jag ut genom dörren. Det var behagligt svalt med långa skuggor och tyst, så tyst. Jag gick runt Flaten och mötte någon enstaka person på väg till arbetet, 1 hundrastare och 1 kvinna som också lockats ut att promenera i svalkan.
Det tog 65 minuter och jag hade ett riktigt bra tempo, men jösses vad jag blev mörbultad efteråt! Jag fick så ont i fötterna och knäna att jag faktiskt tog en värkkombo. Sedan blev jag trött. Kroppen kom på att jag hade lurat ut den okristligt tidigt och gick ut i strejk. Jag gick och lade mig och slumrade till och från i en dryg timme. Framför allt var det skönt att få sträcka ut sig, att få vila kroppen. Det är några grader svalare idag än igår då vid hade +28 och det fläktar friskt – gud ske lov! Vallningarna är fortsatt färre i antalet och lindrigare när de väl kommer. Nu påminner de mer om de värmepåslag jag hade i början av klimakteriet. Hur 17 kan akupunkturen fungera?! Det är en så fantastisk känsla att slippa paniken och hopplösheten som varje vallning förde med sig, att få vara hyfsat torr och fräsch och det gör att jag kan hantera den rent vädermässiga värmen bättre. Just idag är jag dock trött och det påverkar mitt mående direkt och negativt.
Om jag någon gång ser en leende joggare, skall jag överväga saken.
Joan Rivers
Igår hade jag mer energi och gnodde omkring med det ena och det andra. Bland annat rensade jag garderoben. Det var mest strumpor och t-shirts som fick stryka på foten. Jag har en degraderings-skala för mina t-shirts. När de är nya använder jag dem som de är tänkta att användas. Om de tappar formen efter tvätt (vilket händer väl lite för ofta för att det ska vara ok) brukar de få fortsätta som sovtröjor. Efter det degraderas de till träningströjor. Den här gången hade jag 2 tröjor som var rymliga och sköna att träna i, men med lite för långa ärmar, så jag klippte av dem. Häpp! Vid den här rensningen var jag inte fullt så skoningslös som jag brukar vara för det har hänt att jag har ångrat mig. Faktiskt. Det blev en liten hög med bra-att-ha-plagg som jag har delade känslor för, men … ja, man vet aldrig.
Det har varit mycket negativt den senaste tiden, så därför vill jag börja det här inlägget med att berätta att AKUPUNKTUR FUNGERAR! Efter endast en behandling för vallningar har antalet minskat rent fantastiskt – det är knappt jag tror det själv! Varför fungerar det? Det kan bero på att nålarna ser till att kroppens signalsystem drar igång produktionen av betaendorfin i hjärnan (en variant av det endorfin som bildas i hjärnan när man tränar).
Läkaren, MP, hos psyk i Södertälje ringde i morse som avtalat. Han gick med på att öka doseringen av Lamictal till 200 mg på morgonen – en dubblering – och fortsätta med 100 mg på kvällen. Han ville inte fingra på doseringen av Paroxetin utan det får nästa läkare göra. Vem det nu blir. När det nu blir… Jag gillade inte honom heller. Han signalerade otålighet genom att godkänna förnyande av både Stilnoct och Circadin utan att tveka en sekund. ”Eftersom det snart blir sommaruppehåll och semestrar…” drog jag till med. Jodå, lite har jag lärt mig genom åren.
Eftersom jag var först ut på läkarens telefonlista och samtalet var snabbt avklarat bestämde jag mig för att promenera efter frukost. ÄNTLIGEN tog jag mig över den där oproportioneligt höga tröskeln!! 50 minuter som gick trögt och var tungt, men var en förbaskad lättnad! Det var 21 grader när jag gick klockan halv 10 och det var en helt annan värme i luften. Vindarna var svala och inte längre kalla. Förutom akunpunkturen har vi förberett oss för värmeböljorna genom att köpa en bordsfläkt och en pelarfläkt, båda från Clas Ohlson. Pelarfläkten är effektiv! Den förfular inte rummet och den låter inte alltför mycket. På lägsta effekten susar den. Det går att ställa in den så att den svänger fram och tillbaka eller står stilla. Den kostade inte mer än 399 och jag kan verkligen rekommendera den!
När jag mår riktigt dåligt som jag har gjort den senaste tiden klarar jag inte av att lyssna på musik. Faktiskt. Inte ens lugn musik. Allt stressar mig. Idag har jag haft en bra dag och lyssnade jag på en av mina egna listor medan jag promenerade och sedan fortsatte jag med New Music Friday Sweden där jag hittade ovanligt många bra låtar bland annat en med Lena Philipsson – det var länge sedan. Jag har alltid gillat henne! Hennes röst har bärkraft och hon har alltid gett intryck av att ha integritet. Nu kände jag däremot inte igen hennes röst. Jag trodde det var en kille som sjöng! Låten heter ”Maria Magdalena” och är riktigt skön.